Hårdrocksmässa

Efter nästan två år från första tanken till genomförande, har jag denna helg fått fira två hårdrocksmässor i GA-kyrkan.
Det var en kollega som kläckte idén, sedan startade vi som var intresserade en arbetsgrupp. Redan från början ville vi att det skulle vara en mässa. Vi följde högmässans ordning, letade bland redan skriven och känd musik efter passande låtar. Det är ett lutherskt föhållningssätt, tänker jag, att använda befintligt material, musik som människor känner igen. Det finns gott om hårdrock och metal med kristet budskap, så det var inte svårt att hitta. Mässan hade kunnat vara betydligt längre – och när vi gör det igen finns det fler låtar som funkar.

Temat var mörker och ljus. Hårdrocken visar tydligt på både det mörka och ljusa i tillvaron. Kanske är det inte så konstigt att det finns åtskilliga texter med bibliska motiv inom genren?
Flera sånger, som jag inte kände till tidigare, blev otroligt berörande, som kollegan Annas version av Alice Coopers Salvation. Eller fritidsledaren Jims growlande i vårt Kyrie. Vi hade fantastiska musiker som vi (anställda) gjorde vårt bästa för att leva upp till sångmässigt.
Vi fick en hel del hjälp av inslag i både tidningar och radio, men det tog också fart i sociala medier. Mellan 400-500 besökare upplevde Guds tilltal i ord, musik, kyrkorummet och högmässans ordning. En hel del var sällanbesökare, inte minst män mitt i livet som vi sällan möter annars. Många delade nattvarden. Vi delade ut 100 Metal biblar (NT samt personliga berättelser av kristna musiker inom genren).
Det finns de som tycker att hårdrock inte hör hemma i kyrkan. Jag förstår inte det riktigt. Det är samma instrument som används i hårdrock som i många lovsångsteam. Om texten förmedlar evangelium, så tycker jag den kan höra hemma i kyrkan.
Jag är otroligt tacksam över att två världar möttes: kyrkan och hårdrocken, där allt tillsammans förkunnade att Kristus är världens ljus!

Barn i kyrkan, del 3 barnbesökshäften

Ännu en semester, ännu fler kyrkobesök…
När jag var liten kunde jag bli alldeles matt av alla kyrkor min mamma ville besöka, och nu gör jag samma sak med mina barn… Idag verkar många kyrkor dock vara beredda på besök av barn som är nyfikna på kyrkobyggnaden och det är riktigt roligt att som förälder gå runt med sina barn. Nu är ju dessutom många kyrkor Pokéstops som man kan ta när man är klar.
Västerås domkyrka har denna sommar föredömligt nog haft dagliga visningar för barn. Vi droppade in en dag på utsatt tid och fick nästan en timmes visning av en präst som engagerat berättade för barnen och lyssnade på deras funderingar. Jag är intresserad av kyrkorumspedagogik och tänker mycket på hur våra kyrkor kan förmedla vår tro, både genom visningar och människors enskilda besök under öppettiderna.
De andra kyrkobesöken blev med häften där barnen själv får gå runt, titta, lösa uppgifter och lära sig mer. Av dem tyckte jag att Mariestads domkyrka var roligast upplagd, där man skulle hitta kyrkmöss på olika platser i kyrkan. Varje mus hade dessutom olika attribut, som berättade om kyrkan eller tron. Bäst röd tråd hade Strängnäs domkyrka.

Ändå lämnar många av dessa en del övrigt att önska, så här samlar jag lite av de bästa delarna.

FRAMSIDAN bör fånga barns intresse. Gärna färgglatt! 

TEXTEN bör vara läsvänligare för barn. Inget krångligt typsnitt, gärna rubriker med stora bokstäver så att även nybörjarläsare kan vara med. Varför så många väljer Comic Sans är en gåta för mig…

Hitta en ANKNYTNING TILL KYRKAN. Västerås domkyrka valde en spårhund, eftersom det finns tassavtryck i kyrkan och hade tyghundar att låna på plats. Lunds domkyrka har materialet Lejonspår som utgår från ett lejon under predikstolen.Mariestad valde som sagt att lägga till kyrkmöss.

En KARTA med olika stopp är bra, som översikt över kyrkan som också ger en tidsuppfattning.

Lyft fram det som är SPECIELLT för just denna kyrka och sådant som är allmänt intressant. Alltså både dopfunten och altaret men kanske finns det en unik silverskatt?

Saker att RÄKNA är bra så inte allt handlar om bokstäver. T ex hur många det finns av en viss sak, eller så kan man räkna ut hur gammal kyrkan är.

Låt gärna barnen svara på FRÅGOR men inte bara ja eller nej.

Många barn gillar PRICK-TILL-PRICK, alltså ofärdiga målningar som blir hela när man drar streck i nummerordning.

UTRYMME ATT RITA genom antingen en tom sida eller något att färglägga, t ex ett kyrkfönster?

Uppmuntra till LJUSTÄNDNING, det talar till både barn och vuxna, en sorts introduktion till bön.

Skapa anledning att FULLFÖLJA, t ex genom att skapa en röd tråd. I Strängnäs domkyrka fick man för varje svar nyckelbokstäver som bildade en mening, en hälsning på slutet. Man kan också ge en liten gåva till de som visar upp resultatet (oavsett om man klarat allt, nåden är viktigast!). Som förälder föredrar jag när det inte är godis… Det kan gärna vara en korg där barnen själv får välja, antingen en liten grej eller frukt.

Fundera över vad ni vill FÖRMEDLA. Detta är ett undervisningstillfälle, så det är fint att nämna sakramenten, gudstjänsttider, verksamheter för barn m.m. Man får också gissa sig till vilka som kan tänkas vara målgruppen. Domkyrkor har gissningsvis fler besökare som är långväga.

PAPPERSKVALITÉN kan ses som en detalj, men barn som ska skriva i ett häfte som består av två häftade A4 får svårt. Antingen behövs ett underlägg, eller tjockare papper.

I min församling finns inga sådana här häften, men många skolklasser får personliga visningar. Något att jobba vidare med….?

Mitt första inlägg om barn i kyrkan handlade mest om barn i gudstjänst och söndagsskola. Sedan kom en uppföljning efter alla reaktioner, för jag är absolut inte ensam med dessa funderingar.

Combat power

Sommaren 2016.

Året då vi åkte på roadtrip med familjen. Då jag fick användning för plåstren som alltid ligger i skötväskan. Sommartid ger också sommarknän och sommararmbågar. På en parkering grät ett annat barn över ett klämt finger och ville ha plåster. Så lättad mamman blev när jag kunde erbjuda det. Ibland är ett plåster allt som behövs för att vända förtvivlan till lugn. Sedan kan man stolt visa upp sina skador, eller snarare, sina plåster.
Sommaren 2016 kommer kanske mest att gå till historien som sommaren då människor i alla åldrar irrade omkring med mobiler i jakt på Pokémons. Både jag och barnen tycker att det är roligt och vi har fångat dem lite varstans i Sverige under vår roadtrip. En bra kombination eftersom jag vill se kyrkor, som ofta är Pokéstops (av oförklarlig anledning dock ej Mariestads domkyrka).
Men från vår roadtrip kommer jag nog mest att minnas mina första fysiska möten (AFK- away from keyboard) med två fantastiska kvinnor jag lärt känna i Facebook-grupper. Grupper för föräldrar till barn med CP-skador. Vi har barn som är ungefär jämnåriga med sådana skador. De har inga plåster och ändå märker de flesta redan vid första anblicken att våra barn är speciella. Så fint att få ses, att få träffa barnen och prata, höra varandras röster, dela liv.
Det går inte att sätta plåster på hjärnan. För vårt barns del har det dock varit bra att ha ett namn att sätta på skadan. Cerebral pares. En skada på hjärnan. Det som förklarar varför kroppen ibland bråkar, när hjärnan och musklerna är osynkade.
Jag vill att han och andra med CP ska få äga det begreppet själva. Därför har jag, liksom många andra, reagerat starkt mot det missbruk som förekommer, när CP används som skällsord. Jag har t ex använt hashtaggen #reclaimCP i samband med den världsvida dagen för cerebral pares i oktober.
Men förkortningar är ju luriga och kan betyda mer än en sak. I PokémonGo betyder CP Combat Power och är ett mått på stridsstyrka.
Mitt barn, liksom de flesta andra med CP, har haft en tuff start i livet. På neonatal hade vi omröstning om vad han skulle heta. Vi hade några olika namn. Ett av dem var Jakob, som blev hans andranamn. I Bibeln är Jakob en man som brottas med Gud, och i den bryts hans höft. Skadan följer honom genom hela livet. Men med honom följer också Guds välsignelse.
Jag har brottats mycket med frågor om varför min son fick en hjärnskada och var Gud finns i det. Jag tror inte att CP är Guds välsignelse. Jag tror inte, med ett ord jag hittade i Skaras biskop Åkes biskopsbrev, att Gud är allorsaklig. Jag tror inte att någon är utvald att få CP, och inte att jag är utvald att bli funkisförälder.

Det var inte Jakobs skada som var välsignelsen, men han fick den samtidigt.
När jag nu träffar andra barn och familjer som lever med cerebral pares så ser jag att det som verkligen förenar oss är combat power. För att leva ett funkisliv innebär många strider, för rättigheter, för utveckling. Vi är stridsvana. Vi vinner inte alla strider. Vi har också samma omsorg om varandra som jag förstått finns i en del stridsförband och delar med oss av erfarenheter och kunskap till varandra. Vi försöker ta hand om varandra när någon behöver det. Vi firar framsteg och delar dem med varandra. Denna gemenskap är jag tacksam för att ingå i och det är en välsignelse mitt i allt.

PokémonGo är ett roligt spel, men det är trots allt bara ett spel. Kanske kan det ändå hjälpa till att skapa positiva associationer till förkortningen CP.

Under tiden kommer att vi som lever med eller nära cerebral pares att utöka vår combat power. Inte i ett spel, utan i vår verklighet. Där vi är varandras plåster, som ger tröst och lugn.

I denna natt blir världen ny

På en julkonsert drabbade orden mig.
I denna natt blir världen ny…

Murar som byggs runt en stad och ett land,

dörrar som stängs när en värld står i brand,

hjärtan som hårdnar där hoppet försvann,

de hindrar ej människor att se.

Orden är från Carolas sång I denna natt blir världen ny. Och för mig blir världen ny inatt.
Jag är uppväxt i det som nu heter Öresundsregionen, jag har bott på båda sidor av Sundet. Jag har åkt mellan länderna med färjor och flygbåtar. Jag jobbade som trafikassistent på Bron när den öppnade. Vi fick lära oss att ta betalt i en mängd olika valutor, varav de flesta inte används idag. Istället återuppväcks inatt gränskontroll för alla som vill passera över sundet, och lamslår hela regionen.
Vi, som vant oss vid att kritisera andras murar, bygger nu egna. Trovärdigheten för kritik mot andra rasar ihop i en liten hög.

Sverige blir en bricka i ett spel, för att Europas union, inte klarar av den största flyktingströmmen sedan Andra världskriget. Historielösa glömmer vi vad som en gång skapade unionen.

Jag vill inte att vår framtidstro ska så radikalt förändras inatt, att vi hindrar människor vid gränsen, att söka asyl. Därför har jag skrivit under en namninsamling för asylrätten här.
I denna natt blir världen ny.

En ny Öresundsregion, med gränskontroller, hinder, murar…

Som kristen vägrar jag blunda och se bort.

Den vackraste kyrkan

Nyligen hemkommen från semester. Som vanligt har jag dragit med hela familjen in i kyrkor. Nio kyrkor på en vecka. Två var domkyrkor och en annan räknades som en av landets vackraste, dessutom nyrenoverad och nyligen åter öppnad för allmänheten.
Det är något farligt med att anses vara vackrast. För det första tror jag att det är subjektivt vad vi tycker är vackert, fint och allmänt bra. Några föredrar vitkalkade kyrkor, andra tegelkyrkor i gult eller rött tegel, ytterligare andra där den råa stenen kommer fram i dagen. Några föredrar gamla altartavlor, andra det mera moderna. Många kyrkor ska dessutom rymma både historia och nutid. Kyrkorummet ska också vara funktionellt, gå att fira gudstjänst i utan att saker är i vägen, eller det blir för långa avstånd mellan altare och församling.

Men framförallt hoppas jag att kyrkorum ska förmedla närvaro, av Gud själv, men också av församlingsliv, av människors arbete, böner, tro och hopp.
När det blir för regisserat, eller alldeles för nytt eller alldeles för gammalt, för pråligt eller för avskalat, då tappar jag intresset.

Jag tittar gärna och föreställer mig en gudstjänst i kyrkan, alldeles för sällan kan man ju själv vara med på en sådan när man semestrar (fast en hann vi med, på söndagen, för de andra dagarna firades knappt några). Jag läser församlingsbladen och får en bild av församlingslivet och prästerna (eftersom det ofta är de som skriver). I domkyrkorna fanns fantastiska mässhakar (men bara i den ena kunde man se bägge sidor…).

Så tar jag med mig alla goda idéer hem och påminns om glädjen med kyrkor och församlingar, som är olika men alla visar på platser  där Gud och människan möts. 

  Haderslev domkyrka

Takmålningar i Mögeltönder  

Vid en dopfunt i en av de första tegelkyrkorna, där det var så nytt med tegel att man skrivit tegelsten med runor.

  

Den danska kyrkan i Flensborg.

Böneutmaning

Jag tycker att nästan varje söndag är den mest fantastiska under denna delen av kyrkoåret. Kanske att våren och ljuset gör sitt till.
Idag firade jag först högmässa med min församling i GA-kyrkan och kyrkokören sjöng en av mina favoriter under nattvarden. Sedan hann jag hem och vända och ta med alla barnen på jubileumsgudstjänst för kyrkan där jag bor, som fyllt 20 år. Maken var med och sjöng tillsammans med alla körsångare i församlingen och mina gamla konfirmander var med och dansade. Så även om det blåste snålblåst på torget (som vanligt) var jag alldeles varm inuti.
I dagens predikan utmanade jag församlingen att be annorlunda än de brukar. Här kommer hela listan på böneutmaningen:

– Be med någon annan, om du brukar be ensam.

– Be högt, om du brukar be tyst.

– Be med egna ord, om du brukar be färdiga böner.

– Be med bönbok (t ex den som finns längst bak i psalmboken) eller Psaltaren, om du brukar be fritt.

– Be med orden tack, hjälp, förlåt, utifrån det du brukar missa

– Be på en ny plats, eller ny tid.

– Be med kroppen eller låt kroppen vara helt avslappnad.

– Be för något eller någon du inte brukar be för.

– Be för någon och berätta det för dem.

– Be och skriv ner din bön, om du brukar be bara i tal.

– Be med Frälsarkransens pärlor, om du aldrig gjort det.

– Be för allt du läser i tidningen, eller se och hör på nyheterna

– Berätta för andra om dina erfarenheter av bön

– Berätta om när du fått bönesvar

Präst i utlandskyrkan och ekumeniken

Den senaste veckan har jag haft det stora nöjet att umgås med kollegor, som har eller har haft, tjänst i utlandet. Två för Svenska kyrkan, två för den serbisk-ortodoxa kyrkan, samtliga i Europa.

Att vara präst i utlandskyrkan är något som länge fascinerat mig, kanske för att jag är uppväxt med en sådan. Därför skrev jag också flera uppsatser under min studietid om utlandskyrkor.

En hade till syfte att genom intervjuer se om det fanns gemensamma kännetecken, oberoende av vilken som var moderkyrkan. Jag lyssnade på fem präster och ställde 25 frågor. Utifrån deras svar kunde jag utläsa att det fanns en del likheter, trots att de tillhörde olika kyrkor och även olika kyrkogrenar.

Detta var vad jag fann.

Utlandskyrkans yttre kännetecken

1. Det geografiska upptagningsområdet är ofta större än hemma, men mera koncentrerat till någon eller några orter.

2. Den ekonomiska situationen är mera otrygg och beroende av lokala medlemsavgifter och gåvor.

3. Prästernas arbetsbelastning. Arbetstiden passerar ofta 40 timmar och är mer varierande. Kollegiet är litet och närmsta prästkollega kan vara långt borta.

Utlandskyrkans vardag

4. Medlemsfrågor. Vilka är målgruppen? Det kan verka självklart, men vem är egentligen svensk och i hur många generationer? Här kommer också ekumeniska aspekter in, syftet är inte att få folk att konvertera. Här är språket en viktig faktor – man behöver förstå kyrkans talade och sjungna språk.

5. Lokalfrågor. Många utlandskyrkor har egna lokaler, som rymmer både kyrkorum, samlingssal och inte sällan personalbostäder. Här ska många önskemål och de ekonomiska förutsättningarna mötas.

6. Ekumeniskt samarbete. Ibland förekommer samarbete kring lokal och personal, men också på det mera personliga planet kan det finnas ett behov av kollegialt stöd. Man kanske söker främst de som kommer från liknande länder och kyrkor, men ofta spelar personkemi stor roll i vilka kontakter man knyter.

7. Uppsökande verksamhet. En del av utlandskyrkans funktion är att vara ett skyddsnät och därför gör man ofta besök på sjukhus och i fängelser.

8. Nationella och kulturella markörer. Flaggor, helgdagar och språket är viktiga markörer för utlandskyrkan. Samtidigt är utlandskyrkans viktigaste uppgift att vara kyrka, inte att vara kulturbärare.

9. Den medföljande familjen. I de fall det finns medföljande familj är situationen speciell, oavsett om man som par också arbetar ihop eller ej. I utlandet är man mera utlämnade till varandra, särskilt i början. Barnen kan ha särskilt svårt för omställningen, både vid utresa och hemkomst.

Det fanns också faktorer som var klart olika mellan utlandsprästerna. Det gällde anställningsförhållandena och relationen mellan församlingarna och moderkyrkorna (t ex ekonomi,organisation och tjänstetillsättningar).

Konklusionen i min uppsats var att det inte främst är utlandskyrkorna som är lika, utan utlandsprästerna, deras arbetsförhållanden och arbetssätt. Jag avslutar med en fråga: Är det en särskild grupp av människor som söker sig till utlandstjänster?

De utlandspräster jag känner och umgåtts med är alla mycket olika. Samtidigt tror jag att det finns gemensamma drag. Att vara utlandspräst kräver en trygg förankring både i sig själv och i sin kultur, men också ett intresse för det land och den kultur man kommer till. Det som verkligen utmärkte sig som en likhet mellan de präster jag intervjuade, och även de jag känner idag, tio år efter att jag skrev uppsatsen, är ett intresse för ekumeniskt arbete, som inte bara följer de traditionella kyrkogrenarna, som det ofta gör i hemlandet. Som kyrklig minoritet får ekumeniska kontakter en annan roll.

Oavsett om man är svensk präst i utlandet eller utländsk präst i Sverige finns det alltså likheter, både mellan prästerna och deras vardag. Alltså kan erfarenhet av utlandstjänst också ge en annan förståelse för de ekumeniska syskonen i hemlandet.

Fastekalender 2015

Kära vänner,

En ny fasteperiod börjar på onsdag. Här kommer årets upplaga av Fastekalendern i PDF-format för utskrift. Fastekalendern finns också på Facebook med dagliga uppdateringar.

Ett sätt att dela tro, dela liv.

Jag önskar er alla en fin fastetid!

Fastekalender 2015

Frihet

Vad är min frihet värd om jag inte ger andra samma möjligheter?

Det är ord som legat och grott hos mig under ytan ett tag och ikväll är det just dessa som väcks, när jag för ett ögonblick drabbas av tvivel om (med-)mänskligheten.

Varför är jag värd så mycket att inte andra ska få del av det som jag fått del av? Varför är jag så rädd att mista mitt eget? Hur mycket mera behöver jag? Hur stora klyftor kan vi ha mellan fattiga och rika?

Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det skall ni också göra för dem.

Jesus, Matt. 7:12, även kallad Gyllene regeln

Om kärlek som icke-våld

Igår firades Martin Luther King-dagen och jag fick fira den för första gången i Gustav Adolfs församling. Vi hade ett samarbete med Kristna Freds, där vi bjöd in till en kväll med panelsamtal med författaren Kristian Lundberg och aktivisten Showan Shattak, båda från Malmö, samt konsert med Köpenhamnsbaserade Middle East Peace Orchestra. Mitt livs hemstäder representerade under en kväll!

Det blev ett fint samtal, om drivkrafter och att inte låta sig övervinnas av rädslor, ens när livet förändrats radikalt. Trots att Showan utsatts för ett brott som gett honom men för livet är han så öppen och hjärtlig.

Jag har läst flera av Kristian Lundbergs böcker. Yarden och Det här är inte mitt land är böcker som beskriver dagens inte alltid så fagra verklighet för många människor. Igår fick jag höra Kristians tolkning av Jesu etiska budskap. Det var rent evangelium!

Allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni också göra för dem.

Den gyllene regeln. Så enkelt och ibland svårt, för att vi ibland lärt oss egoismens regler, att först och främst vara rädda om vårt eget. Men Kristian gav uttryck för hur det är enklare att välja kärlek och generositet än hat och misstänksamhet. Vi ska ta hand om vårs bröder och systrar!

På Martin Luther King-dagen minns vi en man, vars dröm var en jämlik värld, oavsett var man fötts. Vi får fundera över hur vi ska ställa oss till vår tillvaro idag. På makronivå: Om vi tror att krig är det bästa medlet mot terrorism. På mikronivå: Hur vi ska möta vår nästa.
Det är inte bara att vända andra kinden till, utan att aktivt välja kärlek.

Ibland kommer vi att misslyckas. Ibland kanske vi till och med är rädda. Men varje ny dag får vi chansen att möta nya människor, med kärlek och öppenhet. För det mesta kommer vi att få det samma tillbaka. Låt kärleken växa sig större än hatet!