Kategoriarkiv: göra skillnad

I denna natt blir världen ny

1 svar

På en julkonsert drabbade orden mig.
I denna natt blir världen ny…

Murar som byggs runt en stad och ett land,

dörrar som stängs när en värld står i brand,

hjärtan som hårdnar där hoppet försvann,

de hindrar ej människor att se.



Orden är från Carolas sång I denna natt blir världen ny. Och för mig blir världen ny inatt.
Jag är uppväxt i det som nu heter Öresundsregionen, jag har bott på båda sidor av Sundet. Jag har åkt mellan länderna med färjor och flygbåtar. Jag jobbade som trafikassistent på Bron när den öppnade. Vi fick lära oss att ta betalt i en mängd olika valutor, varav de flesta inte används idag. Istället återuppväcks inatt gränskontroll för alla som vill passera över sundet, och lamslår hela regionen.
Vi, som vant oss vid att kritisera andras murar, bygger nu egna. Trovärdigheten för kritik mot andra rasar ihop i en liten hög.

Sverige blir en bricka i ett spel, för att Europas union, inte klarar av den största flyktingströmmen sedan Andra världskriget. Historielösa glömmer vi vad som en gång skapade unionen.

Jag vill inte att vår framtidstro ska så radikalt förändras inatt, att vi hindrar människor vid gränsen, att söka asyl. Därför har jag skrivit under en namninsamling för asylrätten här.
I denna natt blir världen ny.

En ny Öresundsregion, med gränskontroller, hinder, murar…

Som kristen vägrar jag blunda och se bort.

Människor på flykt, hur kan jag hjälpa?

Lämna ett svar

Idag har min mindmap över hur man kan hjälpa människor på flykt spritt sig i sociala medier.


Jag ändrar medvetet inte i den för att ni ska känna igen den, men påminner om att många kommuner också söker familjehem!
Förövrigt menar jag inte att insamlade kläder, leksaker och förnödenheter ska skeppas iväg utan användas i Sverige. Allt annat är logistiskt och ekonomiskt vansinne! Mycket bättre att köpa förnödenheter på plats och stimulera den lokala ekonomin.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Det svåra med sociala medier

Lämna ett svar

Jag brottas ofta med sociala medier och svårigheten med att nå ut med det som är mina hjärtefrågor.

Som präst och social människa har jag många vänner på Facebook, trots att jag har som regel att jag bara bekräftar vänförfrågningar från människor jag interagerat personligen med. Det är gamla klasskamrater, gamla konfirmander, gamla arbetskamrater från alla möjliga arbeten, församlingsbor från gamla och nuvarande församlingar, politikervänner, kyrkomötesvänner, vänner från funkisvärlden. En bred blandning av människor alltså. Jag tar inte bort vänner som inte tycker som jag, men blir inte vän med den som jag tror vill mig illa.

När jag sedan skriver om det som berör mig mycket, är det svårt att nå ut, att få gilla-tryck och delningar. Om jag däremot lägger upp en selfie, eller bilder på mina barn (vilket jag medvetet gör ytterst sällan och då enbart med deras och makens godkännande), då sprids det genom gillanden.

Detsamma gäller Instagram (och där har jag inte samma stränga regler för vem som får följa mig). Bilder av det som jag verkligen vill ska nå ut  får inte lika många likes, som det mer triviala.

Det plågar mig, att det som ser bra ut på ytan är det som når mest spridning. Medan det som verkligen berör mig, det som jag vill problematisera, det som jag tycker fler ska uppmärksamma, det stannar ofta i en begränsad krets.

Men så plötsligt fyller man år. Jag fick grattishälsningar från nästan hälften av mina Facebookvänner, av alla de olika sorterna. Ingen annan gång interagerar jag med så många olika vänner! Även om det bara blir grattis och tack, så vill jag att de alla ska känna sig sedda. Det tar några dagar, men nu tror jag att jag svarat alla. Skulle jag ha missat någon beror det på att iPaden hoppade mellan hälsningarna, jag ber om ursäkt!

Jag fortsätter lägga upp blandade inlägg och hoppas att också det som skaver, det som är svårt och det som inte bara är lyckligt sprids på nätet.

Hjärta till hjärta 

Lämna ett svar

Häromkvällen var jag på ett möte i Ängelholm dit Rickard Klerfors, från organisationen Hjärta till hjärta med säte i Linköping, var inbjuden. Han har jobbat med projekt i Rumänien sedan 1990-talet.

Rumänien påbörjade en lång resa när diktatorn Ceaucescu störtades 1989 men trots EU-inträdet har utvecklingen inte gått framåt för alla. Många har fått söka sig utomlands för att försörja sig. Länge sökte sig rumäner till södra Europa, men eurokrisen orsakade massarbetslöshet i dessa länder, vilket trängde ut rumäner från arbetsmarknaden i länder som Italien och Spanien.

Värst drabbade är de med lägst utbildning som söker okvalificerat arbete, eftersom denna typ av arbete utgör en allt mindre del av arbetsmarknaden.

Vi som var på mötet kom från olika orter i Skåne, där många av oss mött romer från framförallt orten och länet Buzau i Rumänien. Det är så tiggeriet är organiserat, man reser tillsammans från samma ort till ett begränsat geografiskt område i Sverige. De som kommer hit vill helst arbeta men har svårt att hitta arbeten som matchar deras kunskaper. Det medför tiggeri.
Rickard påtalade om hur svårt det är för den som lever i extrem fattigdom och hunger att tänka långsiktigt. Man äter sättpotatisen för att stilla hungern nu, och ser inte att man äter upp det som hade kunnat rädda från hunger om ett par månader.

Men vi som lever i trygga Sverige kan hjälpa till långsiktig hjälp till självhjälp.

Rickard uttalade fyra punkter där det behövs långsiktiga insatser i Rumänien.

1. Utbildning

Det är gratis att gå i skolan i Rumänien, men man får själv ha med sig skolmaterial. Dessutom upplever många romer att utbildning inte lönar sig, eftersom diskrimineringen ändå är stor.

2. Försörjning

Många romer har arbetat med traditionellt hantverk, som smeder eller med pilflätning, eller inom jordbruket. Om man kan hjälpa dem etablera sig med sådant arbete, hjälpa till med försäljning osv. kan de bli självförsörjande.

3. Sjukvård

Sjukvård är gratis för barn och gravida i Rumänien. Tyvärr vet inte alla om det och korruptionen verkar stor även inom sjukvården, vilket medför att en del familjer dragit på sig ”skulder” i samband med barnens sjukdomar. Men med hjälp av sjukvårdslotsar, som vet hur systemet fungerar, skulle fler få tillgång till bättre vård.

4. Sociala strukturer

Romerna har tidigare varit förslavade i Rumänien. Det gör att få äger marken de bor på. Dessutom är det många som saknar identiteter i myndigheternas ögon eftersom de inte är registrerade, bl a för att de är födda hemma. Det behövs alltså hjälp att få finnas ”på riktigt”, så att man får del av samhällets stöd.
Vad kan vi göra i Buzau?

Rickard har nyligen varit där och sett på de lokala möjligheterna. Jag väljer att nämna två projekt som han föreslog.

– Rumänien exporterar en stor andel får- och getkött till Mellanöstern. Dessa länder är emellertid inte intresserade av ullen, varför stora mängder ull slängs. Om man kunde få kvinnor att arbeta med ullen i hemmen och sticka vantar och mössor, kunde dessa säljas i Sverige.

– I närheten av den romska delen av Buzau finns en stor bit mark som ligger i träda idag. Om man kunde få köpa loss jorden, troligtvis av kommunen, och de själv fick äga den kunde de där odla, både till sig själva och sälja ett eventuellt överskott. Här behövs hjälp att skapa ett jordbrukskollektiv.
Jag hoppas få återkomma i denna fråga.

Screening för äggstockscancer?

Lämna ett svar

Min mamma dog till följd av den lömska cancer som sätter sig på äggstockarna. Äggstockscancer har diffusa symtom, som t ex buksmärtor, och upptäcks ofta först då den redan spridit sig till andra organ i bukhållan. Då blir behandlingen mera komplicerad och därför är dödligheten hög.
Man har länge känt till att det är svårt att genomföra en allmän screening av kvinnor för att upptäck äggstockscancer, på samma sätt som man gör t ex mammografi för att upptäcka bröstcancer. Man riskerar att ändå missa för många och några kommer att bli oroliga i onödan. Dessutom verkar det inte påverka dödligheten i tillräckligt hög grad.

Det man kan göra är att leta efter proteinet CA-125 i blodet. Vid ett förhöjt värde kan man undersöka med ultraljud och dessa två test tillsammans är relativt tillförlitliga.
Men var går gränsen för när CA-125 visar på tumör? Idag läser jag att det gjorts studier på två olika alternativ. I USA har man provat sätta ett generellt gränsvärde för när man anser att man ska gå vidare. I Storbittanien menar man istället att man ska testa kvinnor regelbundet och se var varje individs personliga nivå ligger, för att varna när nivåerna stiger.
Fler studier behövs, men det är av största vikt att vi hittar sätt att upptäcka äggstockscancer så tidigt som möjligt. Om det upptäcks i första stadiet är överlevnaden efter fem år 90 procent. Om det upptäcks i det sista stadiet är motsvarande siffra tre.

Om kärlek som icke-våld

Lämna ett svar

Igår firades Martin Luther King-dagen och jag fick fira den för första gången i Gustav Adolfs församling. Vi hade ett samarbete med Kristna Freds, där vi bjöd in till en kväll med panelsamtal med författaren Kristian Lundberg och aktivisten Showan Shattak, båda från Malmö, samt konsert med Köpenhamnsbaserade Middle East Peace Orchestra. Mitt livs hemstäder representerade under en kväll!

Det blev ett fint samtal, om drivkrafter och att inte låta sig övervinnas av rädslor, ens när livet förändrats radikalt. Trots att Showan utsatts för ett brott som gett honom men för livet är han så öppen och hjärtlig.

Jag har läst flera av Kristian Lundbergs böcker. Yarden och Det här är inte mitt land är böcker som beskriver dagens inte alltid så fagra verklighet för många människor. Igår fick jag höra Kristians tolkning av Jesu etiska budskap. Det var rent evangelium!

Allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni också göra för dem.

Den gyllene regeln. Så enkelt och ibland svårt, för att vi ibland lärt oss egoismens regler, att först och främst vara rädda om vårt eget. Men Kristian gav uttryck för hur det är enklare att välja kärlek och generositet än hat och misstänksamhet. Vi ska ta hand om vårs bröder och systrar!

På Martin Luther King-dagen minns vi en man, vars dröm var en jämlik värld, oavsett var man fötts. Vi får fundera över hur vi ska ställa oss till vår tillvaro idag. På makronivå: Om vi tror att krig är det bästa medlet mot terrorism. På mikronivå: Hur vi ska möta vår nästa.
Det är inte bara att vända andra kinden till, utan att aktivt välja kärlek.

Ibland kommer vi att misslyckas. Ibland kanske vi till och med är rädda. Men varje ny dag får vi chansen att möta nya människor, med kärlek och öppenhet. För det mesta kommer vi att få det samma tillbaka. Låt kärleken växa sig större än hatet!