Att behöva bevisa sin svenskhet

De senaste åren har jag märkt en oroväckande tendens. I diskussioner om nationalitet har jag och andra behövt bevisa att vi är svenskar.

Den första var kanske Jason Diakité, som visade upp sitt svenska pass. Men jag märker också att Alexandra Pascalidou gör samma sak i sitt blogginlägg om varför hon lämnar Ring P1. Hon radar upp allt i hennes liv som är svenskt.

Är det så det ska bli framöver? Att vi som på något sätt avviker med namn, utseende, medborgarskap, födelseland ständigt ska behöva beskriva varför vi ska räknas som svenskar?

Idag har jag i ett inlägg om litanian, en förbön i kyrkan som används under fastan, fått höra vilka som räknas tillhöra såväl fosterlandet som fäderneslandet. För att få räkna Sverige som fosterland ska man både vara född och uppväxt här. Fäderneslandet är för dem vars hela släkt bott här i generationer.

Man kan ju undra varför vi plötsligt tycker det är så viktigt att definiera vilka som är svenskar och varför det finns så många som anser att nationalitet är något exklusivt, där bara ett svar kan ges.

Det verkar som om man tror att nationalitet automatiskt medför lojalitet. Det tror jag är långt från sanningen. Det är andra saker än medborgarskap som avgör om man känner stolthet och tacksamhet över det land där man är medborgare.

I verkligheten är vi ju många, som bott delar av våra liv i ett annat land. Vi är många som är födda i ett annat land, men har bott större delen av våra liv här. Vi är många, som återvänt till Sverige, efter att tidigare generationer lämnat landet för arbete i andra länder.

Vi är svenskar, men inte bara. Vi är så långt mycket mer, och det borde inte vara en nackdel i en värld där nästan alla rör sig över gränserna.

Bland nyorden för 2014 lanserades ordet mellanförskap. Ett ord som beskriver den verklighet jag och andra invandrare kan känna, att man inte riktigt hör hemma någonstans.

Tänk om vi istället införde ett ord som beskriver det som jag ofta känner, att jag rör mig mellan olika språk, kulturer och nationaliteter. För mig är det inte bara mellan två, utan flera och jag vet att jag inte är den enda.

Men ni kan väl börja med att inte se alla oss som har denna bakgrund som hot? Vi är svenskar! Vi ska väl ändå inte behöva jämföra och räkna ut svenskheten i procent?

Nätkärlek till Alexandra

I veckan har en av mina förebilder, svensk-grekiska journalisten Alexandra Pascalidou meddelat att hon lämnar Ring P1. Den våg av rent och skärt hat hon fått motta har, förhoppningsvis bara för tillfället, övermannat henne. Hon skriver själv om detta på sin blogg
Det säger en hel del om programmet Ring P1, som jag numera sällan kan lyssna på, för jag blir så arg. Jag hoppas att Sveriges Radio rannsakar sig själva, kring vilket stöd de erbjuder sina programledare.

Jag äger Alexandras bok Bortom mammas gata. Jag äger inte så många skönlitterära böcker och biografier, eftersom många är sådana jag sällan läser igen. Jag lånat istället. Alexandras bok har jag behållt. Vi är på många sätt lika, även om vi aldrig träffats. Vi har liknande bakgrunder.

Så till dig, kära Alexandra, skickar jag all kärlek och vänskap.

Jag skickar också en sång, sjungen av Anne Linnet, med text av danska författarinnan Tove Ditlevsen.

Jeg er din barndoms gade,
jeg er dit væsens rod.
Jeg gav dig de vagtsomme øjne
på dem skal du kendes igen.
Møder du en med det samme blik
skal du vide han er din ven.

Ευχαριστώ Αλεχανδρα!

Präst i utlandskyrkan och ekumeniken

Den senaste veckan har jag haft det stora nöjet att umgås med kollegor, som har eller har haft, tjänst i utlandet. Två för Svenska kyrkan, två för den serbisk-ortodoxa kyrkan, samtliga i Europa.

Att vara präst i utlandskyrkan är något som länge fascinerat mig, kanske för att jag är uppväxt med en sådan. Därför skrev jag också flera uppsatser under min studietid om utlandskyrkor.

En hade till syfte att genom intervjuer se om det fanns gemensamma kännetecken, oberoende av vilken som var moderkyrkan. Jag lyssnade på fem präster och ställde 25 frågor. Utifrån deras svar kunde jag utläsa att det fanns en del likheter, trots att de tillhörde olika kyrkor och även olika kyrkogrenar.

Detta var vad jag fann.

Utlandskyrkans yttre kännetecken

1. Det geografiska upptagningsområdet är ofta större än hemma, men mera koncentrerat till någon eller några orter.

2. Den ekonomiska situationen är mera otrygg och beroende av lokala medlemsavgifter och gåvor.

3. Prästernas arbetsbelastning. Arbetstiden passerar ofta 40 timmar och är mer varierande. Kollegiet är litet och närmsta prästkollega kan vara långt borta.

Utlandskyrkans vardag

4. Medlemsfrågor. Vilka är målgruppen? Det kan verka självklart, men vem är egentligen svensk och i hur många generationer? Här kommer också ekumeniska aspekter in, syftet är inte att få folk att konvertera. Här är språket en viktig faktor – man behöver förstå kyrkans talade och sjungna språk.

5. Lokalfrågor. Många utlandskyrkor har egna lokaler, som rymmer både kyrkorum, samlingssal och inte sällan personalbostäder. Här ska många önskemål och de ekonomiska förutsättningarna mötas.

6. Ekumeniskt samarbete. Ibland förekommer samarbete kring lokal och personal, men också på det mera personliga planet kan det finnas ett behov av kollegialt stöd. Man kanske söker främst de som kommer från liknande länder och kyrkor, men ofta spelar personkemi stor roll i vilka kontakter man knyter.

7. Uppsökande verksamhet. En del av utlandskyrkans funktion är att vara ett skyddsnät och därför gör man ofta besök på sjukhus och i fängelser.

8. Nationella och kulturella markörer. Flaggor, helgdagar och språket är viktiga markörer för utlandskyrkan. Samtidigt är utlandskyrkans viktigaste uppgift att vara kyrka, inte att vara kulturbärare.

9. Den medföljande familjen. I de fall det finns medföljande familj är situationen speciell, oavsett om man som par också arbetar ihop eller ej. I utlandet är man mera utlämnade till varandra, särskilt i början. Barnen kan ha särskilt svårt för omställningen, både vid utresa och hemkomst.

Det fanns också faktorer som var klart olika mellan utlandsprästerna. Det gällde anställningsförhållandena och relationen mellan församlingarna och moderkyrkorna (t ex ekonomi,organisation och tjänstetillsättningar).

Konklusionen i min uppsats var att det inte främst är utlandskyrkorna som är lika, utan utlandsprästerna, deras arbetsförhållanden och arbetssätt. Jag avslutar med en fråga: Är det en särskild grupp av människor som söker sig till utlandstjänster?

De utlandspräster jag känner och umgåtts med är alla mycket olika. Samtidigt tror jag att det finns gemensamma drag. Att vara utlandspräst kräver en trygg förankring både i sig själv och i sin kultur, men också ett intresse för det land och den kultur man kommer till. Det som verkligen utmärkte sig som en likhet mellan de präster jag intervjuade, och även de jag känner idag, tio år efter att jag skrev uppsatsen, är ett intresse för ekumeniskt arbete, som inte bara följer de traditionella kyrkogrenarna, som det ofta gör i hemlandet. Som kyrklig minoritet får ekumeniska kontakter en annan roll.

Oavsett om man är svensk präst i utlandet eller utländsk präst i Sverige finns det alltså likheter, både mellan prästerna och deras vardag. Alltså kan erfarenhet av utlandstjänst också ge en annan förståelse för de ekumeniska syskonen i hemlandet.

Fastekalender 2015

Kära vänner,

En ny fasteperiod börjar på onsdag. Här kommer årets upplaga av Fastekalendern i PDF-format för utskrift. Fastekalendern finns också på Facebook med dagliga uppdateringar.

Ett sätt att dela tro, dela liv.

Jag önskar er alla en fin fastetid!

Fastekalender 2015

Från ena änden av skalan till den andra

När jag skrev min förra bloggpost om den fantastiska kyrkopolitiken, var jag så positiv till allt gott vi förtroendevalda kan bidra med och åstadkomma tillsammans för kyrkans bästa.

Snabbt blev jag nedplockad på jorden av en riktigt tråkigt skriven artikel, som förutom sin raljanta ton mot en kvinna jag beundrar, också innehöll flera faktafel. Sista refrängen var att (åtminstone vissa) socialdemokrater inte skulle vara riktiga kyrkopolitiker. Ändå är vi folkvalda, av kyrkans medlemmar, som alla andra.

I helgen var det Teologifestivalen i Uppsala. Jag kunde inte åka, men följde vänner från hela landet som var där, via sociala media. Jag följde också debatten om Mitri Raheb, en inbjuden präst från Betlehem.

De senaste dagarnas debatt får mig att vilja skrika KÄLLKRITIK rakt ut! Läs aldrig bara EN artikel. Försök hitta några som skriver från båda sidor. Sanningen är alltid mera komplex än en vinkel.

Prata mera MED varandra, än om varandra. Det är mera konstruktivt än att låsa fast sig i hörn. Har man gjort det från början, och låst in sig, är det mycket svårare att närma sig en gemensam mitt.

Den fantastiska kyrkopolitiken

Kyrkopolitik bygger på grundprincipen att folket, kyrkans medlemmar, kan och vill ta ansvar för kyrkan, tillsammans med anställda. Det innebär att Svenska kyrkan inte kan bli enbart präststyrd, eller biskopsstyrd. Det är ett sätt att ta det allmänna prästadömet på allvar.

Balansen, som kallas den dubbla ansvarslinjen, är inte alltid helt enkel. Icke desto mindre är denna så viktig att värna, eftersom det gör Svenska kyrkan så bra. Det gör den till en folkkyrka, inte bara för folket, utan med folket.

Därför har vi kyrkoval vart fjärde år, där folket i kyrkan får välja sina representanter, ge dem sitt förtroende. Att vara förtroendevald är det finaste uppdrag som finns!

Mycket av ansvaret för kyrkopolitikerna ligger hos nomineringsgrupperna. I kyrkopolitiken måste man inte ha tillhörighet till ett politiskt parti, men man ansluter till sig en befintlig nomineringsgrupp (som ibland faktiskt är ett parti) eller bildar en ny. Nomineringsgrupperna har ansvar för att utbilda sina representanter, även om kyrkan också själv utbildar sina förtroendevalda. Man kan med fördel ha mentorsystem, där nya och gamla ledamöter stöttar varandra.

Så har vi alla kyrkopolitiker givetvis ett personligt ansvar, att ta ansvar för kyrkan genom att ta ansvar tillsammans med de andra i våra förtroendevalda sammanhang. Det är inte farligt att tycka olika, men nog finns det tillfällen då det är bra med konsensus, ibland som ett resultat av kompromisser.

Kyrkoordningen är makalöst bra, full av paragrafer, som finns till för att säkerställa både enhet och mångfald i Svenska kyrkan, genom att skydda ordningen både för individer och församlingar. Kyrkoordningen tydliggör vad som är centralt i vår kyrka. Allt ska inte detaljregleras, men de stora dragen målas upp där.

Kyrkopolitiken har alltså en rad spelregler som alla bör följa, för kyrkans bästa. Regler kan upplevas vara förtryckande, men jag upplever ofta kyrkopolitiken som nyfiken och öppen för nya lösningar.

Det är klart att det blir fel ibland. Ibland följer man inte regler och paragrafer. Ibland låser sig en situation. Vi är människor och med det följer mänskliga brister. Jag hoppas att vi ändå fokuserar på att göra vårt bästa tillsammans.

Jag är så glad för att vi är så många som tillsammans vill ta ansvar för Svenska kyrkan, både som anställda och förtroendevalda. Ibland sägs det att fler kockar lagar en sämre soppa. Men kyrkan byggs aldrig av ett fåtal, här behövs en kropp med många olika lemmar och gåvor.

Predikan Nåd och tjänst 150201

Fy vad jordägaren är orättvis! Att ge alla samma lön, oavsett hur länge de arbetat. Så kan man ju inte göra. Eller?

Om Gud är jordägaren så agerar han annorlunda än vad vi förväntar oss, både vi idag och människor på Jesu tid. Kanske ser vi Gud med nya ögon efter att ha hört liknelsen. Nog finns det delar av berättelsen som skulle kunna sätta lite fart på dagens arbetsmarknad.

Jag önskar att Gud var arbetsförmedlare, då hade det funnits arbete och lön till alla. Någon som ständigt sonderar terrängen och har arbete att erbjuda. Visserligen en något annorlunda syn på lönebildning, javisst, om man räknar timpenningen som är högst individuell. Fast ändå avtalsenlig lön, de får vad de kom överens om, med ett kollektivavtal som omfattar alla arbetarna.

För trots att vi haft några år på oss, sedan Jesu liknelsers tid, och trots fackliga insatser är dagens arbetsmarknad ju långt ifrån perfekt. Inte är väl lönerna så rättvisa idag heller? Eller tycker ni att lönebilden idag generellt sett är rättvis? Nog finns det många som förtjänar bättre betalt? För idag är skillnaderna så stora, att skillnaden mellan fattig och rik faktiskt växer.

Men i dagens liknelse får ju alla samma lön, till skillnad från oss. Ändå är de missnöjda, ungefär som vi. Trots att alla fått lika mycket. Ingen har mer och ingen har mindre.

Men de jämför. Jämför hur tidigt de gick ut för att söka dagsverke på torget, Jämför hur mycket de fick arbeta för att få ut samma lön. Det är däri orättvisan ligger, menar de, att vissa jobbade längre tid. Och det är först när de jämför som de blir missnöjda. Från början var ju alla nöjda med lönen, de kommit överens om.

Men jordägaren protesterar mot anklagelserna. Jag bestämmer väl själv hur jag vill dela ut av mitt goda! Jag gör som jag vill, det är min rättvisa som gäller.
Guds rättvisa är annorlunda än vår. Det är det som borde vara vår stolthet, säger profeten Jeremia, att vi vet att vår Gud verkar i kärlek, rätt och rättfärdighet.

Häromdagen hörde jag på radion ordet jämförelsesjuka. Det är ett bättre ord för dagens liknelse än avundsjuka tycker jag. Avundsjuka innebär ju ofta att jag tycker att det är orättvist att någon har mer än mig. Fast i liknelsen har alla samma, och orättvisan ligger i vägen till den helt jämställda lönen. Det är först när de fått den, och inser att vissa jobbat mer, till samma lön, som de protesterar och jämför. De är jämförelsesjuka.

Vi kanske också är jämförelsesjuka?
Vi är i alla fall duktiga på att jämföra oss med andra.
Vad andra tjänar, hur andra bor, hur andra är klädda, hur deras familjeliv ser ut, hur deras tro ser ut.
Vi jämför och alltsomoftast utfaller jämförelsen inte till vår fördel. Det är då jämförelsesjukan visar sitt inte så vackra ansikte. Och ändå anar vi så lite om hur andras verklighet ser ut.
Den som tjänar mer kanske vantrivs på sitt jobb.
Den som bor bättre har kanske svårt att betala sina skulder.
Den som har en finare garderob kanske lider av köpberoende.
Den som har många familjemiddagar kanske har svårigheter i relationen till någon familjemedlem.
Den som verkar säker på sin tro, kanske bara är duktig på att dölja sina tvivel.

Vi borde inte alltid jämföra. Det viktigaste är ju inte vad vi har i jämfört med alla andra. Vi borde ägna mer tid åt att granska våra egna liv och se det VI har, och vad vi möjligen borde arbeta med.

För jämförelsesjukan är bara en sjukdom, men den kan få många följdsjukdomar. Om vi tycker att vi är värda bättre kan det till slut bli så att vi tycker att andra förtjänar mindre. Och förtjänar de mindre kanske de inte borde få vara här alls.

Jag har med oro sett Uppdrag granskning om antisemitismen, men missade programmet om islamofobin då jag jobbade. Jag vet att båda finns och väcker oro hos våra troende bröder och systrar. I Sverige har vi religionsfrihet och är vi trygga i oss själva finns ingen anledning att angripa den som tror annorlunda. Vi kanske är mer lika än vi tror, om vi skulle börja titta efter. Men det räcker långt med samtal och möten mellan oss. Vi borde önska varandra nåd och frid, den vanligaste hälsningsfrasen i Bibeln.

Därför tar vi idag, tillsammans med Sveriges interreligiösa råd och trossamfund över hela Sverige avstånd från alla hot och allt våld mot judiska institutioner, kyrkor och moskéer och avstånd att människor trakasseras och attackeras för att de bär sina religiösa symboler. Vi lever i ett samhälle som enligt svensk lag värnar allas rätt att tro, uttrycka och praktisera sin religion och det borde vi vara stolta över. Vi får visa vår tro, med nåd och frid, i handling. Vi uppmuntras att över hela landet vara med i solidaritetsmanifestationer. Vi vägrar hata! (läs uttalandet från Sveriges interreligiösa råd här)

I dagens tema, Nåd och tjänst, är det viktigt att notera följden. Först kommer nåden, sedan kommer tjänsten. Vi är inte i tjänst för Gud, för att vi SKA få något. Vi är i Guds tjänst för att vi HAR fått något, nämligen nåden. Den är vår lön.

Vår relation med Gud bygger på en ömsesidighet. Vi får nåden av Gud och vi får leva i Guds tjänst. Vi är inbjudna att leva våra liv tillsammans med Gud, inte i en relation som kräver gåvor och gengåvor, tjänster och gentjänster. Lönen är inte beroende av vår insats, utan av Guds nåd för Gud ger oss av sitt goda.

Det finns dagar då vi tycker tjänsten, oavsett var vi är satta att verka, känns tung. Då får vi be om hjälp att ta emot nåden för att orka vår tjänst. Andra dagar får vi tacka för nåden, att vi aldrig går ensamma.

Vi får öva oss i att lita till nåden. Vår övning kan börja idag, på Septuagesima, då det är sjuttio dagar kvar till påsk. Gud är överraskningarnas Gud. Gud vänder upp och ner på det vi tror är rättvisa, det har dagens evangelium visat oss, genom nådens demokrati.

Vad kan vi lära av dagens liknelse?

1. Jo, att Gud är orättvis, jämfört med oss. Det vill säga, att Guds rättvisa är annorlunda än vår. Varken nåden eller rättvisan är lagom, den flödar över. Nåden är lika för alla. På det viset är Gud orättvist generös.
Vi kan ändå inte förtjäna nåden. Nåden ges oss fritt, gratis, utan att vi arbetat ihop den som lön.

2. Att Gud inte ger sig, utan söker efter folk alla timmar, genom alla tider. Det är aldrig försent att börja arbeta för Guds rike. Ni vet uttrycket, i elfte timmen, om att göra saker i sista stund. Det kommer ju precis från denna berättelse.

3. Att våra insatser inte är avgörande i himmelriket. Det spelar ingen roll hur länge vi arbetat, eller hur hårt, eller vad vi åstadkommit. Vi får inte finare rum, eller villor, eller vad vi nu föreställer oss väntar på oss i himlen. Gud ger av sitt goda, på Guds vis, med hjälp av nådens demokrati, som ger gott till alla som vill vara med. Amen.

Frihet

Vad är min frihet värd om jag inte ger andra samma möjligheter?

Det är ord som legat och grott hos mig under ytan ett tag och ikväll är det just dessa som väcks, när jag för ett ögonblick drabbas av tvivel om (med-)mänskligheten.

Varför är jag värd så mycket att inte andra ska få del av det som jag fått del av? Varför är jag så rädd att mista mitt eget? Hur mycket mera behöver jag? Hur stora klyftor kan vi ha mellan fattiga och rika?

Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det skall ni också göra för dem.

Jesus, Matt. 7:12, även kallad Gyllene regeln

Om kärlek som icke-våld

Igår firades Martin Luther King-dagen och jag fick fira den för första gången i Gustav Adolfs församling. Vi hade ett samarbete med Kristna Freds, där vi bjöd in till en kväll med panelsamtal med författaren Kristian Lundberg och aktivisten Showan Shattak, båda från Malmö, samt konsert med Köpenhamnsbaserade Middle East Peace Orchestra. Mitt livs hemstäder representerade under en kväll!

Det blev ett fint samtal, om drivkrafter och att inte låta sig övervinnas av rädslor, ens när livet förändrats radikalt. Trots att Showan utsatts för ett brott som gett honom men för livet är han så öppen och hjärtlig.

Jag har läst flera av Kristian Lundbergs böcker. Yarden och Det här är inte mitt land är böcker som beskriver dagens inte alltid så fagra verklighet för många människor. Igår fick jag höra Kristians tolkning av Jesu etiska budskap. Det var rent evangelium!

Allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni också göra för dem.

Den gyllene regeln. Så enkelt och ibland svårt, för att vi ibland lärt oss egoismens regler, att först och främst vara rädda om vårt eget. Men Kristian gav uttryck för hur det är enklare att välja kärlek och generositet än hat och misstänksamhet. Vi ska ta hand om vårs bröder och systrar!

På Martin Luther King-dagen minns vi en man, vars dröm var en jämlik värld, oavsett var man fötts. Vi får fundera över hur vi ska ställa oss till vår tillvaro idag. På makronivå: Om vi tror att krig är det bästa medlet mot terrorism. På mikronivå: Hur vi ska möta vår nästa.
Det är inte bara att vända andra kinden till, utan att aktivt välja kärlek.

Ibland kommer vi att misslyckas. Ibland kanske vi till och med är rädda. Men varje ny dag får vi chansen att möta nya människor, med kärlek och öppenhet. För det mesta kommer vi att få det samma tillbaka. Låt kärleken växa sig större än hatet!

Att kräva tacksamhet

Jag har läst människors kommentarer om flyktingar i den jämtländska skogen. ”De borde vara tacksamma”. Det påminner om andra historier vi mött i media det senaste året.

Precis som EU-migranterna, alla hemlösa och fattiga ska vara tacksamma över minsta smula som de får i vårt samhälle, helst i samma stund som de får det, gärna tydligt så att den som ger kan läsa av det. För det är deras enda val, i ett samhälle som annars håller valfrihet högt. För den som är längst ner, är valfriheten kraftig begränsad.

Det är lätt att säga för den som betraktar på avstånd att de borde vara tacksamma. Som kan välja, som har fler alternativ, som inte själv befinner sig i en svår situation.

Men de som är flyktingar, de som är hemlösa, de som är fattiga, befinner sig i kris. Kanske har denna kris pågått i flera år, kampen för ett vanligt liv, en normal vardag. Kanske är man så känslomässigt slut att man hamnar i chock över det som erbjuds. Kanske är det som erbjuds så fjärran från det man drömmer om, att man alldeles låser sig.

Fundera över när du själv känt tacksamhet för vad du fått i livet. Visade du din tacksamhet? Gjorde du det i stunden? Eller insåg du först långt senare vad du fått, vilken gåva det var och hur det förändrat ditt liv?

Fundera också över varför vi ska hjälpa människor i nöd. Är det för att vi ska få uppleva deras tacksamhet, så att vi tydligt ser att just vi gör skillnad? Så att vi ska få känna nöjdhet över vår insats? Borde vi inte hjälpa för att det är vår skyldighet och för att vi kan?

Jag vill tro att de flesta människor uppskattar hjälp och stöd, också när det är tafatt, halvdant och dåligt kommunicerat (som det är när man skickar flyktingar ut i en tom skog flera timmars resväg bort). Men ofta, ofta, borde vi verkligen lyssna till behoven, istället för att bara göra och ge det vi tycker och tror är det som bäst behövs.

Tänk hur mycket bättre det blir när vi möts över gränser, ser varandra och kommer fram till gemensamma lösningar!