För en tid sedan bestämde jag mig för ett nyårslöfte. Jag brukar sällan avlägga nyårslöften, och tror aldrig jag har hållt dem hela året… Men nu skriver jag här, offentligt, så ni kan påminna mig. Gör gärna det, för detta känns viktigt!
Under 2016 har jag flera gånger fått höra, från olika håll, att jag hinner så mycket. Det tycker jag inte själv, men jag inser att bilden av mig kan vara sådan i sociala medier.
Jag håller väldigt varierande tempo. Det finns dagar då jag är superaktiv och hinner massor (det är ofta de dagar som syns i statusuppdateringar) och så finns mina vilodagar, då jag verkligen inte gör många knop. Men de där sista dagarna syns inte offentligt och det gör bilden av mig missvisande. Jag har ärligt talat trott att alla förstod att jag också har slappedagar, alla de dagar då jag inte uppdaterar någon status, men det som inte syns i sociala medier finns uppenbarligen inte.
Precis som våra aktiviteter kan inspirera varandra till att göra saker, är mitt löfte för 2017 att visa min vila offentligt, till inspiration och uppmuntran till vila för andra. Igår läste jag dessutom i tidningen att jag är trendig…
Som präst arbetar jag oregelbundet och även på den dag som är vilodag, enligt Bibeln. För mig har det blivit viktigt att ha en fast ledig dag, för att jag och min familj ska kunna ha en fast punkt för vila och närvaro. Jag håller hårt i den lediga dagen, inte minst medan barnen är små och kan vara lediga med mig. Stressen fins också i mitt liv och jag är livrädd för att en dag vakna, med en utmattad kropp och hjärna.
Jag tror att vila är livsviktig och att den behövs regelbundet. Jag märker själv hur trött jag blir av många dagars arbete i sträck. Ledigheten efter präglas av utmattning innan man orkar något annat. I en värld där tempot ibland är uppskruvat, behövs vaken vila. Inte bara på semestern, då vi dessutom har en lång att-göra-lista, med allt vi inte hinner när vi arbetar.
För kanske tjugo år sedan fanns det i kyrkliga kretsar ett uttryck eller en synonym för vila: hjälpa farbror Gunnar. Jag vill minnas att det var en pastor som ägnade mycket tid åt att hjälpa andra. För att inte behöva försvara egen tid för återhämtning, sa han när någon frågade om han kunde den tiden: Nej, tyvärr, då ska jag hjälpa farbror Gunnar.
Vi ska varken behöva försvara oss eller ha omskrivningar för den vila vi behöver. Vi ska inte skämmas! Tvärtom ska vi uppmuntra varandra. I år kommer jag alltså att börja posta bilder och andra inlägg om min vakna, regelbundna vila. Jag förväntar mig både hejarop och uppdateringar från era vilopauser!
Gott nytt år, för 17!
Sofija L Pedersen 