Vi väntar barn i min familj. Glädjande och lite nervöst, det är det varje gång. Nyfiket, på vem det som är som kommer.
Som gravid blir kvinnan offentligt gods. Det ställs frågor, det klappas på magen, oavsett om man är nära vän eller bara ytligt bekant. De flesta frågor är privata, för att inte säga intima. Många frågor ställs inte av uppriktigt intresse, utan för att de ger en möjlighet att berätta om egna erfarenheter. Flera frågor är sådana jag helst inte vill svara på. Vissa är rent provocerande.
Den senaste i raden, för de varierar efter graviditetens längd, är:
– Vet ni vad det blir? (Underförstått, om det blir en pojke eller en flicka.)
Mitt svar är numera:
– Ett barn. Vi väntar ett barn.
Ibland kommer då följdkonstaterandet:
– Jaja, det spelar ju ingen roll, så länge barnet är friskt.
Då kan jag knappt svara, för det sitter en klump i halsen, men om jag hade kunnat och orkat kanske jag hade orkat säga:
– Ibland är inte barnet friskt när det föds och det går ändå. Man kan ändå känna tacksamhet och glädje över ett barn som inte följer normalitetsnormen, mitt i sorgen över att det blev som det blev.
Som förälder till tre barn av samma kön förväntas vi nämligen önska ett barn av det motsatta könet.
– Kanske är det rent av så att denna graviditet är ett resultat av denna önskan, så att vi sedan kan vara färdiga, undrar någon.
Mest av allt vill jag snäsa av dem. Men det är jag alldeles för väluppfostrad för.
Jag är otroligt glad för de barn jag har. De är mycket olika sinsemellan, ”fast” de har samma kön. Variationen inom ett kön är ju enormt stort. För mig är det mest fascinerande hur olika de är, med samma grundförutsättningar. Därför är jag särskilt nyfiken på personligheten på den som finns i min mage. Om jag så vet könet innan barnet föds, vet jag ingenting om denna lilla varelses könsidentitet framöver. Lika lite vet jag om personligheten, eller vad vi kommer att ha för relation i framtiden.
Så nu övar jag mig på närvaro i nuet, i en graviditet. När någon frågar, kommer jag att svara:
– Ett barn. Vi väntar ett barn.
”Välkommen, välkommen hit. Vem du än är, var du än är”
Jag var tvungen att googla texten, för eftersom strofen visksjungs kan man också höra:
”Vad du än är/vad du än bär”. Oavsett vilket så är du välkommen som du är!
PS Trots teknikens under finns en felmarginal vid försök till könsbestämning under ultraljudsundersökning. De flesta sjukhus väljer därför att inte berätta alls utan fokus läggs på att fastställa graviditetens längd och undersöka fostret, moderkakan och fostervattnet.
Sofija L Pedersen 