Jag älskar Selma Lagerlöfs sätt att skriva och för mig har boksamlingen Jerusalem varit viktig. Därför blev jag exalterad när jag såg att Helsingborgs stadsteater skulle göra en uppsättning av första boken, I Dalarne. Jag var på öppen repetition med den danske regissören Madeleine Røn Juuls regiinstruktioner för några veckor sedan där de första scenerna visades, och förväntningarna byggdes upp inför att se hela föreställningen.
Häromkvällen gick jag äntligen och såg Jerusalem med kollegor. Det var en stillsam produktion, där höstlöv och pallar stod för den vackra men enformiga scenografi, som varar i nästan tre timmar. Eller som det står i programmet: ”Tom Silkeberg manus är minimalistiskt och innehåller inga onödiga ord”. Det kändes stundtals långt från Selmas mustiga berättarstil där så många olika livsöden vävs ihop, språkligt och berättartekniskt. Det innebär i sin tur att för den som inte (nyligen) läst boken, blir handlingen ibland svår att förstå, när majoriteten av berättelsen förs fram av dialog, som är en minoritet av boken. En del avgörande delar av berättelsen är bortplockade, annat kastas om i ordningen och berättas i efterhand (Som inledningen, om Ingmarssönerna, med berättelsen om Ingmars föräldrars tragiska första föräldraerfarenhet). Ändå tror jag, som teaterchefen Kajsa Giertz att ”Selma Lagerlöfs poetiskt rika Jerusalem är ett dagsaktuellt drama”, om trons makt, om människor, och deras rädslor och känsla av maktlöshet i en osäker värld.
Försvårande, och delvis förvirrande, är att vissa roller spelas av samma person. Den förhatade Eljas går till att bli hjälten Hellgum, den förkrossade kyrkoherden förvandlas till den hårt arbetande Stark Ingmar. I de små rollerna stör det mig inte lika mycket, men dessa fyra roller är bärande i berättelsen och för den framåt, därför är det svårt för hjärnan att få ihop när allt som skiljer mellan en rollkaraktär och en annan är en elva, som knäpps på och av i all hast, mitt framför publiken. Samtidigt är det förstås ett bevis på att varje människa, och varje skådespelare, kan rymma både ont och gott. Jag delar också recensenten Björn Gustavssons bedömning att rollprestationen av Emma Mehonic som Gertrud är den bästa!
Det är intressant att man i programmet väljer att beskriva utvandringen av svenskar, främst till USA. Själv är jag ättling till en smålänning som inte hade råd med Amerikat, utan fick nöja sig med Danmark. En liten ruta om de verkliga Nåsfararna hade teatern kunnat kosta på sig, nu finns de i bisatser i en kommentar av Elisabeth Hjort, som är det bästa i programmet. Jerusalem bygger på en sann händelse. Jag har suttit på American Colony Hotel och läst högt ur boken, omgiven av bilder på de verkliga personerna och känt Selmas närvaro, då hon på en resa inspirerades till boken.
Som präst läser jag förstås Jerusalem särskilt utifrån de religiösa motiven. Bland hennes läsare finns både de som uppskattar henne som en religiös författare, och de som ifrågasätter om hon ens var troende själv (som i dagens Helsingborgs dagblad där hon beskrivs som rullande tummarna under skolans obligatoriska morgonbön). Själv läser jag Lagerlöfstudier 2018: Evangelium enligt Selma, som uttömmande visar de olika tolkningarna, närmare sagorna än evangelierna, med intressanta kopplingar till Grundtvig. Prästkollegan Margareta Brandby-Cöster doktorerade 2001 på avhandlingen Att uppfatta allt mänskligt, Underströmmar av luthersk livsförståelse i Selma Lagerlöfs författarskap.
Jag hade hoppats kunna bjuda in församlingsbor, att gå och se föreställningen tillsammans och efteråt prata om de religiösa motiven, om svek och förlåtelse, om att hitta sig själv och sin väg, om religiös splittring och splittring mellan människor, men nu tror jag att det skulle krävs både en introduktion till själva berättelsen, kanske läsning av boken som Selma skrev (den som jag äger är på 231 sidor), och ändå saknar jag så mycket av det som finns däri, att jag inte vet om det går att samtala utifrån bara de perspektiv som lyfts i föreställningen, när Selma själv lyfter så många fler. Eller som litteraturkritikern Elisabeth Hjort skriver, att Selma är solidarisk med sina drömmare, och varken dömer eller frikänner. Hon lyckas ändå fånga in hela spektrat i berättelsen, och det vet jag inte om uppsättningen på Helsingborgs stadsteater lyckas med.
Jag är fundersam: i en tid då vi verkligen behöver det existentiella samtalet, om livets svåra frågor, och om människan sökande efter svar – måste vi alltid utesluta eller tysta ner religion? Om vi alltid bara betraktar religionen som något ont, som hör ihop med rädsla, kan vi då förstå den befrielse av det goda den kan vara? Om vi inte ens i de berättelser där tron är en central drivkraft, låter den finnas med, i all sin djup och bredd, kan vi då ens förstå livet eller varandra?
Blir troende uteslutna ur samtal om livet? Eller får vi finnas med, som hela människor, lika komplexa som i Selma Lagerlöfs berättelser?
Sofija L Pedersen 