I mitt arbete möter jag ofta människor i sorg. Också i mitt eget liv har jag upplevt sorgen, långt in i kroppen. Detta inlägg handlar om sorgen vi känner när vi mister någon i våra liv.
Sorgen är något som vi lever med, därför att vi älskar. Men i dagens samhälle är det ibland svårt att veta vad som är rätt, rätt sätt att sörja och rätt sätt att trösta.
Mitt råd är: Våga stanna kvar!
Våga stanna kvar i det svåra, man måste sörja sig igenom sorgen. Ni som finns runtomkring, våga stanna även när den sörjande älter samma sak om , våga stanna även om tystnaden ibland är obekväm. Ta egna initiativ, den som sörjer har ingen ork kvar.
Sorgen är randig, särskilt hos barn. Med det menas att man inte är ledsen hela tiden fast man sörjer. Alla sörjande kan behöva skratta, och särskilt gott känns det när man minns den man sörjer. Prata gärna om gemensamma minnen. eller fråga om det är någon du inte själv känt.
Eftersom jag bor nära havet jämför jag ibland sorgen med havet. Ibland är det storm, ibland är det kav lugnt. Ibland är sorgen bara en stilla krusning på ytan. Då och då kommer en våg så häftigt och med sådan kraft att den nästan välter omkull en, ungefär som en tsunami. Det kan komma mycket oväntat, som när något i omgivningen påminner oss, eller mer väntat, som på årsdagar eller högtider. Men sorgen finns alltid där, precis som havet. Och ibland är det rätt skönt att bara gå dit en stund, vara i sorgen. Ibland är det inte lika skönt – stormar är sällan det, men man kan ändå känna sig renad efteråt.
Och till sist: när det gäller sorg finns inget rätt eller fel. Men våga ta ett extra steg för att möta den som sörjer…
Sofija L Pedersen 