Idag är det en familjehögtid i min ursprungsfamilj. Min familj har ett familjehelgon, vilket är brukligt i den serbisk-ortodoxa kyrkan. Familjehelgonet ärvs på fädernet till sönerna. Döttrarna får fira sin makes. Min familj har den absolut vanligaste, den helige Nikolaus, förebilden för Jultomten. Han firas den 6 december (titta efter i din egen almanacka) men den serbiska kyrkan använder den julianska kalendern och är 13 dagar efter. Idag har vi alltså firat slava sveti Nikola.
Som serbisk prästdotter anser många mig rätt misslyckad. Jag har inte gjort särskilt mycket av det som förväntats av mig. Jag har ju dessutom konverterat! Och valt att arbeta som präst, kvinnliga präster finns inte i den serbisk-ortodoxa kyrkan idag.
Men den 19 december då slår jag på stort och släpper julförberedelserna för en stund. Då uppfyller jag verkligen det fjärde budet 🙂 Som protestant är helgonfirande helt oviktigt för mig. Jag läser gärna om helgon, som förebilder i tron. Men slava är viktigt för min pappa. Min mamma, som var konverterad ortodox, hade en annan slava. Förr firade vi båda. Det senaste decenniet är det jag som har gjort slavabrödet. Det är ekumenik i praktiken, ekumenik av kärlek till familjen. Det är inte svårt att göra en brödkaka med bokstäverna IC XC NIKA, Jesus Kristus segraren. Jag väljer att se det som berikande att känna till fler kulturer och att ha en viss insyn i andras kristna liv.
Så ikväll har vi firat, på ortodoxt vis. Med slavabröd, zito (kokta hela vetekorn) och vin. Sedan äter vi det, med räkor, lax och hovmästarsås, som passar som ortodox julfastemat.
срећна слава / Glad slava önskar jag alla som firar!
Sofija L Pedersen 