Min mamma dog till följd av den lömska cancer som sätter sig på äggstockarna. Äggstockscancer har diffusa symtom, som t ex buksmärtor, och upptäcks ofta först då den redan spridit sig till andra organ i bukhållan. Då blir behandlingen mera komplicerad och därför är dödligheten hög.
Man har länge känt till att det är svårt att genomföra en allmän screening av kvinnor för att upptäck äggstockscancer, på samma sätt som man gör t ex mammografi för att upptäcka bröstcancer. Man riskerar att ändå missa för många och några kommer att bli oroliga i onödan. Dessutom verkar det inte påverka dödligheten i tillräckligt hög grad.
Det man kan göra är att leta efter proteinet CA-125 i blodet. Vid ett förhöjt värde kan man undersöka med ultraljud och dessa två test tillsammans är relativt tillförlitliga.
Men var går gränsen för när CA-125 visar på tumör? Idag läser jag att det gjorts studier på två olika alternativ. I USA har man provat sätta ett generellt gränsvärde för när man anser att man ska gå vidare. I Storbittanien menar man istället att man ska testa kvinnor regelbundet och se var varje individs personliga nivå ligger, för att varna när nivåerna stiger.
Fler studier behövs, men det är av största vikt att vi hittar sätt att upptäcka äggstockscancer så tidigt som möjligt. Om det upptäcks i första stadiet är överlevnaden efter fem år 90 procent. Om det upptäcks i det sista stadiet är motsvarande siffra tre.
Sofija L Pedersen 