Med detta årsskifte kom nya utmaningar. Jag har ny tjänst, men stannar i Gustav Adolfs församling. Jag har fått förtroendet att bli församlingsherde, i den församling där jag sedan drygt fyra år varit komminister. Fast vår historia sträcker sig längre än så, ja, genom mer än halva mitt liv.
Det är en församling som betyder otroligt mycket för mig. Jag har levt och fått växa mer än halva mitt liv här. Som församlingsbo, som körsångare, som konfirmand- och ungledare, som timanställd vaktmästare, som förtroendevald och nu som präst. Här träffade jag min man, vi flyttade ihop i vår första lägenhet (och andra), vi fick vårt första barn. Nu har vi fyra barn, den äldsta och den yngsta är döpta i två av församlingens kyrkor. Här fick jag min kallelse att bli präst, mitt under en mässa. Det är alltså inte bara min tjänstgöringsförsamling, det är mitt hjärtas andliga hem.
Vi hade en paus från varandra, när livet tog andra vägar, men jag släppte aldrig helt taget och är så tacksam att jag sökte mig åter, och välkomnades tillbaka. När tjänsten som församlingsherde låg ute var det med frågan: Din församling? Jag sökte med bävan, och stark hemkänsla, för detta är verkligen min församling. Församlingens historia och min egen är ihopvävd.
Visst är det speciellt att vara tillbaka i församlingen där jag växte upp, där både jag och mina församlingsbor minns saker som hände när jag var liten. Jag kan kastas tillbaka i tiden, av stearindoften när jag går förbi ljusförrådet. Jag har en instinktiv känsla för var jag ska leta efter saker, efter många års vistelse i församlingen. Jag kan själv minnas hus, händelser och personer, som varit betydelsefulla här. Några är inte längre kvar, men har präglat både mig och församlingen.
Många finns kvar. Jag möts med glädje, igenkänning och lite förvåning. ”Tänk att det gick såhär, det kunde vi inte ana då…” Vi har delat glädje och sorg tillsammans under många år, både privata erfarenheter och gemensamma, som församling. Här finns upplevelser jag inte vill upprepa och sådana jag vill dela med ännu fler. Här har vi utmanats i teologin och av livet. I församlingsborna möter jag mig själv och mina erfarenheter, när jag ser körbarnen, konfirmanderna, föräldrarna, brudparen, de sörjande. Men de delar också så generöst med sig av sina egna livsberättelser, i de förtroenden som vi präster får.
Här möts vi, anställda och förtroendevalda, ideella och besökare. Vi är mycket olika, och lika viktiga i vår församling. Ingen av oss kan vara församling själv, alla är en del av Gudsrikets utbredande här och nu. Jag hoppas och ber att våra olikheter ska vara vår styrka och att Anden ska hålla samman oss.
Vi har många utmaningar som väntar. De flesta är välkända för mig redan, några överraskningar tillkommer säkert. Eftersom jag inte är ny känner jag också till det som inte är vackert i vår församling, sådant som vi måste arbeta med.
I vår församling lever vi tillsammans, med vår sårbarhet, där gudstjänsterna är den självklara mötesplatsen. Där man levt länge, finns inte bara goda minnen, utan också en del smärtsamma. Det ger en djupare förståelse av sammanhang. Dessutom med människor som jag kanske inte skulle umgåtts med spontant, men som jag möter regelbundet i kyrkan, oavsett ålder, bakgrund och hälsa. För kyrkan är ju inte byggnaderna utan de levande stenar som fogas samman av Jesus Kristus.
I en tid av växande prästbrist, kan vi präster luras att ständigt söka oss till nya tjänster, i tron att gräset är grönare på andra sidan och att vi utvecklas på nya platser. Jag tror att alla våra församlingar tar plats i våra hjärtan, sådan är min egen erfarenhet. Men det händer också något med oss präster när vi återvänder till församlingar som redan finns där, och när vi väljer att stanna kvar där. Det är en särskild sorts utmaning och nåd att vara i en församling, som hjärtat redan är vidöppet för.
Så nu, älskade församling, ska vi fortsätta tillsammans. Det är med skräckblandad förtjusning jag börjar det nya året. Jag har en ny roll, och vi ska arbeta ihop på ett nytt sätt. Jag vill församlingen det allra bästa, och är medveten om mina egna brister. Nu gäller det att vila i tillit till att både jag och ni är burna av den ende som är fullkomlig. Därför hoppas jag att vi tillsammans, med alla våra gåvor, kan bygga församlingen tillsammans, eftersom jag vet att era gåvor är långt större än mina tillkortakommanden.
Jag vill söka äktheten med er, med Kristus som den självklara grunden. Jag tror att kärleken är en viktig utgångspunkt för det. Inte bara förälskelsen, eller smekmånaden man har, när man kommer ny, utan kärleken som växer med både grenar och rötter, på djupet och på höjden, när vi tillsammans delar tro och liv. Det finns ingen jag hellre vill utforska församlingslivet med, än er.
Er tillgivna,
Sofija
Kan man skriva såhär känslosamt om kärleken till sin församling? Tja, Paulus gjorde ju det…
Bild på Kärlekens lov, 1 Kor 13:1-13, lånad från bloggen Idas skafferi.
Sofija L Pedersen 