Prästdagar om AI, eller…?

I ett dygn, fördelat på två dagar, kallades Lunds stifts präster till prästdagar i Lund på temat AI. Pga sjukt barn deltog jag bara första dagen, som dock utgjorde majoriteten av programmet. Jag hoppas ta igen bl a den missade föreläsningen av Sara Wrige via nätet, för stiftet spelar in och lägger upp det mesta av programmet.

Om man bara läser programpunkterna ser man att alla föreläsare på något sätt berör Artificiell Intelligens, utifrån sina utgångspunkter i matematik, statsvetenskap, demokrati, teologi osv. Eftersom de talade till teologer återkom de flesta till de etiska frågorna.

Men i grunden tror jag att vi egentligen pratade människovärde och definitionen av vad som är levande. Under mitt deltagande saknade jag också perspektiv kring annat levande, djuren och naturen som omger oss. Vi fokuserade helt på robotar och människor. Vad är en människa att du tänker på henne? Så inledde biskopen med psalmistens ord (Ps. 8:5 m.fl).

AI kan förstås vara en ingång till frågorna kring människovärde. Själv är min främsta ingång till de frågorna funkiserfarenheterna.

Vad betyder funkis? Jo, i en värld där vi har svårt att veta om vi ska kalla det funktionsnedsättning, funktionshinder, funktionsvariation eller normbrytande funktionalitet, eftersom alla ord har för- och nackdelar, så funkar funkis oavsett. Tack och lov slipper vi numera oftast ordet handikapp, som fått inte så lite negativa konotationer.

Människovärdesfrågorna borde vara centrala för teologin.

För i jakten på det perfekta livet, vad ger kristen tro, som inleder varje gudstjänst med att bekänna våra brister, för andra perspektiv? En tro som bekänner att bara Gud är fullkomlig, och att Gud, trots denna fullkomlighet, delat vårt livs förutsättningar och sårbarhet i Jesus Kristus?

Om det operfekta är det som avslöjar skillnaden mellan en människa och en robot, varför har vi då även vi så liten förståelse för människor som är ”mindre perfekta” än andra – och var går den där osynliga gränsen mellan socialt accepterade skillnader, och de som inte är det, oss emellan?

Jag har länge använt ordet funktionsvariation, just för att inte göra det till en vi-och-dem-fråga. Vi kan alla drabbas, tillfälligt eller permanent, av sjukdomar eller livshändelser, som gör att vi plötsligt definieras av andra som normbrytande funkisar, när vi passerat där den osynliga gränsen. Jag menar att det är just en del av detta att vara människa, att aldrig vara perfekt, att vi alla är funktionsvarierade. Vi delar detta livsvillkor, men alla vill inte erkänna det. Tvärtom försöker de flesta människor dölja sina utmaningar. Vi kristna borde tvärtom dela dem, i ett försök att lyfta mänskligheten bort från perfekta ideal.

För kan en perfekt robot, trovärdigt förkunna nåd för de operfekta? Nej, menar jag och förkastar tanken på en bot som jourhavande präst. För övrigt fick jag en gång höra på ett föräldramöte i skolan att det yrke som är svårast att automatisera är just prästyrket.

Men oavsett hur vi använder AI, så är det konstruerat av oss. Det kan bara bli så bra eller dåligt som vi gör det. Självkörande bilar är inte annorlunda än de bilar vi själva kör. De är båda konstruerade att rädda den som kör, inte den som hamnar i vägen. Allt kan brukas och missbrukas, så låt oss använda oss av tekniken med vishet och lära av de erfarenheter vi får.

Men det är inte viktigare att prata om robotar än om nu levande människor. Så kan vi prata om AI, eller funkisfrågor, eller vilken ingång som helst vi väljer, bara inte vi släpper människovärdet utifrån tron att vi är skapade till just dem vi är och att vi alla, tillsammans, behövs och återspeglar Gud.