Midsommarafton är ingen kristen högtid. Ändå finns kristendomen närvarande även i sång och lek kring midsommarstången, eftersom den var närvarande i folks vardag. Det är exempelvis Prästens lilla kråka och sista versen i Så går vi runt kring ett enebärssnår, där vi går till kyrkan.
När jag läste på, att Så går vi runt… är en engelsk sång från mitten av 1800-talet som kommit hit, är den ju inte uråldrig. Dessutom finns det inga rätt eller fel, utan mera av lokala traditioner, både kring hur en sjunger och vilka rörelser en gör.
Alla sjunger inte om enebär utan om eneris, och på midsommar kanske det passar bäst att sjunga om en midsommarstång?
Men kanske vill en inte alls sjunga om att gå till kyrkan? Då kan en sjunga om att gå hem, eller som man gjorde på Sofiero utanför Helsingborg ”Så göra vi när vi dansar framför spegeln”… Lite oklart varför en gör det tidigt en söndagsmorgon dock.
Men det vanligaste sättet, efter en snabb koll på Facebook, spritt över hela landet, är att man sjunger i sista versen att man går till kyrkan och då går två och två i armkrok. Möjligen är en mera sekulär tolkning att en samtidigt ser trött ut efter en slitsam arbetsvecka, och en mera from version att en gör korstecken.
Själv firade jag midsommar i Lövvik i Höga kusten. När vi kom till sista versen överraskade lekledaren mig och fick igång forskarhjärnan. För hon tyckte att vi gick i kyrkan, istället för till, och började fundera på vad man gjorde där. Hon kom då in på de liturgiska praktiker som stiftsadjunkten Elin Lockneus här i Härnösands stift undersökte i sin doktorsavhandling, Kyrkbänksteologi. Jag kan avslöja att lekledaren föreslog att sitta, att be och att sjunga psalm, tre av de åtta praktiker som identifierades i avhandlingen.
Det intressanta här är att Elin undersökte vad kyrkobesökare och hon som forskare själv identifierade av vad som faktiskt sker i kyrkan under gudstjänstens gång. Men här var det vad lekledaren, gissningsvis en lekman som kanske inte jätteofta frekventerar kyrkan, identifierar som liturgiska praktiker. Då gladde det en psalmforskares hjärta att ”sjunga psalm” var en av praktikerna som nämndes, även om det är minst sagt svårt att mitt i en annan sång, åskådliggöra psalmsång.
Det är spännande med lokala variationer men mest tycker jag nog det är spännande när det sekulära möter kristendomen och hur det kristna beskrivs. Det handlar inte bara om den självbild självbild vi som kristna har, utan om den andres identifikation av vad som är typiskt för oss kristna. Så tack till dig som var lekledare, för vad du ser när du tänker på att gå i kyrkan – och för att du då valde just psalmen!
Sofija L Pedersen 