Vi var på Legoland. Det var varmt och ganska mycket folk. Vi stod i kö till en Duploattraktion, jag och de två minsta. Inte så många släpptes in varje gång, så det gick långsamt. Medarbetaren som släppte in var rolig, spelade trumpet med händerna, och var noga med säkerheten kring våra små. Ingen släpptes in förrän alla var ute.
Så var det ett barn, som var oroligt och ledset. Föräldern tröstade och förklarade. Då kom den vänlige medarbetaren och tog sig gott om tid att förklara hur det funkade, hur barnet skulle göra om det ville av (håll handen högt i luften, så stannar jag!) och lovade att det skulle bli roligt!
Nu började det gnisslas bland de vuxna i kön. Det är orättvist mot alla barn i kön att medarbetaren lägger så mycket tid på ett barn! Varför envisas föräldern när barnet så tydligt visar oro?
Då kom tårarna. Där stod jag med mina små minsta, som också är mina enklaste barn. De som är med på det mesta, vågar nästan allt och tycker det är roligt.
Jag vet att minst ett av mina barn hade kunnat reagera med precis samma skräck och motsträviga kropp. Jag vet att jag, om jag trodde att det var en bra idé, hade försökt lirka och ge en bra upplevelse. Sådana som man önskar att alla barn ska få ha.
Så kom attraktionen igång, med barnet och föräldern och vid varje varv påhejad av medarbetaren. På slutet log barnet och det leendet fick mig att gråta lite till.
Jag förmådde inte säga ett knyst till de vuxna där och då, men jag förmådde tacka medarbetaren efter vår tur. Det visade sig att det var barnets andra försök, efter att ha stått i den långa kön två gånger. Nu lyckades det!
Heja alla kämpande föräldrar, som vill ge sina barn alla upplevelse, också de som inte själva tror att de orkar. Heja kloka vuxna, som vill hjälpa till. Extra tack till medarbetare som vet vad service och äkta rättvisa är!
Men bu till alla som står bredvid och tycker utan att ha en aning om vad som egentligen händer och inte delar dessa erfarenheter.
Kanske är denna lilla video ett bra tips till er. Lika viktig för kvinnor som för män! Vi kan väl uppmuntra varandra istället? Och inse att alla barn inte behöver samma sak, och att rättvisa inte är att alla får exakt samma.
Kanske någon minns konstverket utanför Lunds domkyrka. Jag hittade en syster i Århus idag… Minst lika provocerande!
Efter att jag gråtit och det blev vår tur att åka, var det dags för glass. Behöver jag säga att alla inte fick samma? Men detta var min!
Sofija L Pedersen 