Jag är djupt fascinerad av frågor kring kyrkosyn, både vilken bild vi som är inne i kyrkan förmedlar till andra, men också vilka bilder andra har av oss.
Nu senast väcks mina frågor av ett inlägg från Maria Persdotter, förbundsordförande i RBU (Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar) skrivit ett gästinlägg på Diakonibloggen. Hon önskar att Svenska kyrkan skulle engagera sig i kampen för rättigheterna hos människor med funktionsnedsättning.
Det gör mig förvånad. För är inte hennes gästspel på diakonibloggen ett exempel på att vi är många inom kyrkan som redan är engagerade och vill lyfta frågan? Vilken kyrkas engagemang är det Maria efterfrågar?
Svenska kyrkan är inte ett parallellt universum, skilt från verkligheten. Vi är, liksom RBU, en medlemsorganisation, dock något större. Barn och vuxna med funktionsnedsättning är medlemmar, liksom föräldrar och andra anhöriga. Vi har garanterat en hel del medlemmar gemensamt. Vi skulle förstås aldrig jämföra våra medlemsregister men jag vågar avslöja att jag är medlem i såväl RBU som Svenska kyrkan. Som ni vet skriver jag också ofta just om dessa frågor.
Men det verkar inte räcka.
I alla organisationer som är tillräckligt stora finns det olika nivåer. Det verkar som om Maria med sitt inlägg helt bortser från det som sker på gräsrotsnivå, alltså allt det som enskilda medlemmar gör, oavsett om det är att skicka RBUs vykort till ansvariga vykort eller att dela inlägg i olika medier.
Dessutom har vi församlingar över hela Sverige där människor kan dela sina erfarenheter. På församlingsnivå finns de många berättelserna från individer, som tillsammans kan växa sig starka, så att kyrkan kan vara en profetisk röst. Ropen hörs redan, från församlingsbor och anställda.
Är det den stora nationella nivån Maria efterfrågar? Då finns det redan till viss del, eftersom dessa frågor varit uppe i Kyrkomötet, bland Svenska kyrkans förtroendevalda. Men jag tror att det som egentligen efterfrågas är den anställde som rankas högst, nämligen ärkebiskopen, eller möjligen annan biskop. Är det bara om anställda på kanslier möter varandra, som Svenska kyrkan har agerat?
Omvänt gäller förstås också frågan, är det bara förbundsordförande som kan agera för RBUs räkning?
Sakfrågan är otroligt viktig. Vi behöver vara många som kämpar tillsammans för människors rättigheter, när samhället sviker. Men snälla, utgå inte ifrån att vi är två parallella universum och utgå inte från att inget görs eller att inga personliga erfarenheter finns i Svenska kyrkan.
Fråga istället, vad kan vi mer göra tillsammans, vi som har en hel del gemensamt?
Sofija L Pedersen 