Jag hamnade i en debatt, som behandlade abort som ett etiskt dilemma, snarare än den verklighet som alla kvinnor som varit oönskat gravida står inför.
Jag är för kvinnors aborträtt enligt vår lagstiftning, just för att jag förstår det etiska dilemmat, och just för att jag förstår att ingen utomstående till fullo kan förstå omfattningen av det beslutet.
Det innebär inte att jag inte känner förundran inför livet eller känner till de svåra gränsdragningarna kring t ex mycket för tidigt födda barn eller olika fosterdiagnoser som kan ställas innan förlossningen. Om det kan vi ha åsikter på gruppnivå. Men jag vill aldrig skuldbelägga en enskild kvinna för hennes beslut, utan tvärtom visa största respekt för det.
Min åsikt bygger på mina egna erfarenheter som fyrabarnsmamma, tillika funkismamma, kristen och präst.
Kvinnor genomgår aborter under alla sina fertila år. Det innebär att det finns de som är gravida för första gången och de som varit det tidigare. Det finns de som väljer abort enbart baserat på sin egen livssituation, de som väljer baserat på barnets pappa, och de som väljer baserat på sina andra barn. Det finns de som blivit gravida med och de som blivit gravida utan preventivmedel. Det kan handla om hälsa, studier, ekonomi, tidpunkt, tillkomst. Oftast handlar det väl om en kombination av dessa, eftersom livet är komplext.
Många kvinnor som genomgår abort kommer få eller har redan fått barn. Jag är övertygad om kvinnors förmåga att till fullo förstå sitt beslut, och lika övertygad om att det därför är deras rättighet att avbryta oönskade graviditeter.
Det är grymt att behöva önska sig ett missfall, och ännu grymmare att med fara för sitt eget liv framprovocera missfall. Det är grymt när män, eller priviligierade kvinnor, tar sig rätten att bestämma över alla kvinnors liv, i någon sorts etisk rättighet, som samtidigt tvår sina händer för att ta ansvar för konsekvenserna.
Oönskade graviditeter som fullföljs får nämligen ekonomiska konsekvenser med kostnader inom såväl sjukvård, social omsorg, barnomsorg mm. Det är varken delstaten Alabama eller andra länder med omfattande abortbegräsningar välkända för att ha välfungerande och utbyggda system för, så hur människovärdigt är det? Behöver vi påminnas går det att läsa nästan vilken svensk arbetarförfattare som helst, så kastas vi tillbaka till en sådan tid, även här.
Abortfrågan handlar inte bara om rätt till liv, utan också rätt till ett gott liv, för både den gravida och fostret. Om inte båda kan uppfyllas, är jag inte villig att prioritera fostrets rättighet till liv. Kvinnor är mera än bärare av det foster som för tillfället växer i deras livmoder och riskerar sina egna liv för varje graviditet.
Graviditet och förlossning är den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor i fertil ålder, enligt WHO. I Sverige är mödradödligheten låg, men inte noll. Varje år dör kvinnor, också här, i samband med även önskade graviditeter och förlossningar. Med en begränsad aborträtt skulle den siffran stiga avsevärt.
För mig är varken livet eller etiken svart eller vit. I livets komplexitet, så länge det finns oönskade graviditeter, kommer jag att värna kvinnors rätt till en säker abort, i den gemensamt finansierade sjukvården.
Sofija L Pedersen 