Grundtvigs fastepsalm på svenska

Grundtvigs fantastiska och i Danmark väl insjungna fastepsalm Hil dig Frelser og Forsoner (DDS192), finns även i svensk översättning.

Tack Andreas Holmberg och nya Sionstoner!

 

1. Du som kom att oss försona,
världen ger dej törnets krona,
men du ser jag ville vira
rosor för att korset sira,
ge mej, Jesus, mod därtill!


 2. Vad har dej hos Gud bedrövat?
Vad såg du hos oss som strövat
bort från dej och dina vägar,
så att du oss nu förplägar
med ditt offer, livets bröd?

3. Jo, din kärlek, het som glöden,
är långt starkare än döden.
Mycket hellre ger än tar du,
därför in i döden bar du
i vårt ställe all vår skuld.

4. Men hur ska jag kunna skyla
hjärtats hårdhet och dess kyla?
Ja, hur ska jag tacka värdigt
för det verk som du gjort färdigt,
för din kärlek och din nåd?

5. Jo, ditt blod är livets källa,
och ur den skall ständigt välla
kraft, som kan var klippa välta,
värme, som kan isen smälta,
nåd, som tvår mitt hjärta rent.

6. Under tårar jag dej beder
att du genom hjärtat leder
floden som kan klippor välta,
floden som kan isberg smälta,
all min blodskuld skölja bort.

7. Du vars liv för mej är givet,
låt i dej mej älska livet,
så för dej mitt hjärta bankar,
så att du i mina tankar
är dess djupa sammanhang!

8. Om jag än som strån ska falla,
om än hand och bröst blir kalla,
tar du ej ditt ord tillbaka:
aldrig ska jag döden smaka,
du har tagit syndens lön.

9. Ja, jag tror på korsets gåta!
Du kan frälsa och förlåta!
Stå mej bi mot satans lister,
ta min hand när ögat brister,
säg: Vi går till paradis!

 

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1837 (54 år) fritt efter Arnulf av Löven (1200-talet) ”Salve mundi salutare”
Musik: Caspar Christian Hoffman 1878 

 

Klassisk körversion med bilder av Grundtvig

Modern version med Pigekoret och Nabiha

 

Move and Walk i Skåne hotat!

Lämna ett svar

På sportlovet nåddes vi av den oroväckande nyheten att Region Skånes psykiatri-, habiliterings- och hjälpmedelsnämnd PHHN ville säga upp avtalet med Move and Walk, som de senaste åren kostat ungefär en miljon kronor och gett fyrtio personer tillgång till konduktiv pedagogik, kostnadsfritt för den enskilde.

Region Skåne vill säga upp ett avtal, vilket skulle leda till att regionen inte ger likvärdig vård, som andra regioner och landsting.

Vid nämndens sammanträde 13 februari var ärende 6 ”åtgärder för en ekonomi i balans”. Trots att kostnadsökningarna beräknas till drygt två procent, har budgeten bara ökats en procent. Någonstans behövs det alltså sparas! Hade jag behövt fatta beslut hade säkert även jag tittat på avtal med externa aktörer, vilket görs i en bilaga. Men den teoretiska besparingen på en miljon kronor, bygger på två antaganden. Dels att habiliteringen kan erbjuda en likvärdig träning, dels att det finns luft och utrymme (utöver kunskap) i deras tjänster att från nästa år göra något de inte gör idag.

Tre gånger har vår son med en CP-skada, som uppstod till följd av syrebrist under förlossningen, fått träna i Malmö på Move and Walk. Fyra veckors perioder, med daglig träning alla vardagar. Under dessa perioder lärde han sig att resa sig upp själv, från raklång till stående, utan att behöva få hjälp upp av vare sig någon annan eller med hjälp av att krypa till en möbel. Han har övat munmotorik (en förlossningsskada sätter sig typiskt just här).

Men Move and Walk är så mycket mer än den faktiska träningen. I varje grupp han placerats, har han mött andra barn, i samma åldersspann, med liknande utmaningar. Han har fått möta barn med andra typer av CP än hans egen, och fått se och uppleva att alla har olika styrkor – och svårtigheter.

För mig som mamma var det mest slående dock mötet med konduktorerna. Samtliga är utbildade på Petöinstitutet i Ungern – och ser helheten, mellan träning, och det sociala. Träningen genomfördes alltid på ett lekfullt sätt, med stort tålamod och firande av alla framsteg. De var genuint intresserade av mitt barn och hjälpte oss med konkreta mål. När träningen avslutades fick vi med oss ett träningsprogram, så träningen kunde fortsätta hemma.

Det är inte så att vi inte haft kontakt med vår lokala habilitering. Tvärtom. Vi har gått på vattenlek, provat vibrationsträning, fått rullstol och gått rulleskola (ett av få tillfällen då T fick möta andra barn). Vi har mött läkare, sjuksköterskor, dietister, sjukgymnaster, arbetsterapeuter och logopeder. Många är bra, vill väl och hjälper med det de kan. De vi har nu är stjärnor!

Men det är också på habiliteringen vi fått det sämsta bemötandet. Personal som varit ointresserade av T som människa, talat över huvudet på honom, totalt missbedömt hans matematiska förmåga och intelligens. Det är här jag fått höra att jag ville för mycket, samtidigt som jag fick höra att han ju självklart inte hade en CP-skada (från att jag sa att jag trodde att det var rätt diagnos vid dryga ett års ålder, gick det mer än tre år tills vi slutligen fick en diagnos, gissa vad?). Tack och lov har vi kunnat byta någon av kompetenserna. Tyvärr får vi också ofta byta läkare, för det är ont om barnneurologer och därmed svårt med kontinuiteten.

Så ofta har jag som förälder fått efterfråga såväl hjälpmedel (och lika ofta har jag själv köpt på Varsam, eftersom det är enklare) som olika former av träning. Men habiliteringen är motsträvig mot träning. Det kan bli för mycket och ge hopp om resultat som kanske inte infrias.

Finns det evidens för konduktiv pedagogik? Handikappvetenskapen, som tyvärr fortfarande heter så, är inget stort forskningsområde. Vi är dock många som kan lämna personligs vittnesmål om våra barns utveckling efter träning på Move and Walk, där vi fått hjälp, träning och stöttning på ett sätt som aldrig getts av habilitering. Ingen av oss skulle vilja att våra barn var i kontrollgruppen, som inte fick träning, och eftersom skadorna är så individuella är det nog svårt att dra några egentliga slutsatser i en jämförande studie.

Jag konstaterar också att en del av det som habiliteringen faktiskt erbjudit, inte heller bygger på evidens. Så kanske, när det saknas evidens, att vi får lita på vanligt sunt förnuft?

Låt mig bara konstatera två saker:

Cerebral pares (CP) är en hjärnskada som uppstår någon gång under graviditet, förlossning eller innan barnets tredje levnadsår. Det kan t ex bero en blodpropp, en hjärnblödning, syrebrist eller hjärtstopp. Vanligaste orsaken idag är hos för tidigt födda barn.

Men hjärnan, inte minst hos barn, är också plastisk. En hjärnskada som man kan se på magnetröntgen kan te sig helt olika hos olika individer och dess omfattning på bilden, säger ganska lite om vad den får för fysiska konsekvenser i kroppen. När en vuxen drabbas av en hjärnskada, som t ex stroke, ser vi det som självklart att man ska träna och rehabiliteras. Varför är det inte lika självklart att träna barn, som förhoppningsvis ska leva ännu längre, för att ge så hög livskvalitet som möjligt?

En CP-skada innebär att det är fel på kopplingen mellan hjärnan och kroppen. Inte sällan leder det till alla de problem som dina fördomar målar upp för ditt inre när du tänker CP-skada. Problem med över- eller underspända muskler, där de överspända musklerna ofta leder till att leder dras in i felställningar. Därför torde tidig träning kunna motverka en del av dessa.

Ordförande i PHHN är kristdemokrat. Är det verkligen rimligt att spara inom just detta område? Är den kortsiktiga och teoretiska besparingen något som leder till ökad hjälpmedelsförskrivning om några år? Eller är det nu vi ska påminna oss om Jesu ord: vad ni gjort för dessa mina minsta, det har ni gjort för mig?

Kyrkomötets viktigaste underlag

Lämna ett svar

Idag inleds fyra dagar med Kyrkomötet och mitt flöde kommer att fyllas med bilder av den pampiga invigningen med mässa och prominenta gäster i Uppsala domkyrka. Mycket fokus läggs på att det i år är det första tematiska kyrkomötet på temat Undervisning, och i vanlig ordning alla motioner (som ändå är det något färre i år, tack vare kravet på kopplingen till tematiken eller skrivelserna från Kyrkostyrelsen).

Av alla handlingar som vi får, är det fyra som är årligen återkommande:

Kyrkostyrelsens skrivelser 1-4 avhandlar:

1. Verksamhet och ekonomi för de kommande tre åren

2. Årsredovisning för föregående år

3. Redogörelse för behandlingen av kyrkomötesärenden

4. Ändringar i kyrkoordningen

Men det är inte inledningen som är viktigast. Jag kan inte nog understryka vikten av att alla ledamöter läser och engagerar sig i skrivelsen Verksamhet och ekonomi, som visar på de strategiska val vi gör som kyrka, åtminstone på nationell nivå, den vi ledamöter är satta at fatta beslut om.

Som flitig motionär är jag glad att skrivelse tre åter är en egen skrivelse och inte bara bilaga. Här finns återrapporteringen av de beslut där kyrkomöten bifallit motioner, så där kan en t ex läsa om hur behandlingen av funktionsvariationer fallit ut.

Här hittar ni Kyrkostyrelsens skrivelse 2019:1 Verksamhet och ekonomi 2020-2022. Alla skrivelser och motioner finns på kyrkomötets sida.

Jerusalem på Helsingborgs stadsteater

1 svar

Jag älskar Selma Lagerlöfs sätt att skriva och för mig har boksamlingen Jerusalem varit viktig. Därför blev jag exalterad när jag såg att Helsingborgs stadsteater skulle göra en uppsättning av första boken, I Dalarne. Jag var på öppen repetition med den danske regissören Madeleine Røn Juuls regiinstruktioner för några veckor sedan där de första scenerna visades, och förväntningarna byggdes upp inför att se hela föreställningen.

Häromkvällen gick jag äntligen och såg Jerusalem med kollegor. Det var en stillsam produktion, där höstlöv och pallar stod för den vackra men enformiga scenografi, som varar i nästan tre timmar. Eller som det står i programmet: ”Tom Silkeberg manus är minimalistiskt och innehåller inga onödiga ord”. Det kändes stundtals långt från Selmas mustiga berättarstil där så många olika livsöden vävs ihop, språkligt och berättartekniskt. Det innebär i sin tur att för den som inte (nyligen) läst boken, blir handlingen ibland svår att förstå, när majoriteten av berättelsen förs fram av dialog, som är en minoritet av boken. En del avgörande delar av berättelsen är bortplockade, annat kastas om i ordningen och berättas i efterhand (Som inledningen, om Ingmarssönerna, med berättelsen om Ingmars föräldrars tragiska första föräldraerfarenhet). Ändå tror jag, som teaterchefen Kajsa Giertz att ”Selma Lagerlöfs poetiskt rika Jerusalem är ett dagsaktuellt drama”, om trons makt, om människor, och deras rädslor och känsla av maktlöshet i en osäker värld.

Försvårande, och delvis förvirrande, är att vissa roller spelas av samma person. Den förhatade Eljas går till att bli hjälten Hellgum, den förkrossade kyrkoherden förvandlas till den hårt arbetande Stark Ingmar. I de små rollerna stör det mig inte lika mycket, men dessa fyra roller är bärande i berättelsen och för den framåt, därför är det svårt för hjärnan att få ihop när allt som skiljer mellan en rollkaraktär och en annan är en elva, som knäpps på och av i all hast, mitt framför publiken. Samtidigt är det förstås ett bevis på att varje människa, och varje skådespelare, kan rymma både ont och gott. Jag delar också recensenten Björn Gustavssons bedömning att rollprestationen av Emma Mehonic som Gertrud är den bästa!

Det är intressant att man i programmet väljer att beskriva utvandringen av svenskar, främst till USA. Själv är jag ättling till en smålänning som inte hade råd med Amerikat, utan fick nöja sig med Danmark. En liten ruta om de verkliga Nåsfararna hade teatern kunnat kosta på sig, nu finns de i bisatser i en kommentar av Elisabeth Hjort, som är det bästa i programmet. Jerusalem bygger på en sann händelse. Jag har suttit på American Colony Hotel och läst högt ur boken, omgiven av bilder på de verkliga personerna och känt Selmas närvaro, då hon på en resa inspirerades till boken.

Som präst läser jag förstås Jerusalem särskilt utifrån de religiösa motiven. Bland hennes läsare finns både de som uppskattar henne som en religiös författare, och de som ifrågasätter om hon ens var troende själv (som i dagens Helsingborgs dagblad där hon beskrivs som rullande tummarna under skolans obligatoriska morgonbön). Själv läser jag Lagerlöfstudier 2018: Evangelium enligt Selma, som uttömmande visar de olika tolkningarna, närmare sagorna än evangelierna, med intressanta kopplingar till Grundtvig. Prästkollegan Margareta Brandby-Cöster doktorerade 2001 på avhandlingen Att uppfatta allt mänskligt, Underströmmar av luthersk livsförståelse i Selma Lagerlöfs författarskap.

Jag hade hoppats kunna bjuda in församlingsbor, att gå och se föreställningen tillsammans och efteråt prata om de religiösa motiven, om svek och förlåtelse, om att hitta sig själv och sin väg, om religiös splittring och splittring mellan människor, men nu tror jag att det skulle krävs både en introduktion till själva berättelsen, kanske läsning av boken som Selma skrev (den som jag äger är på 231 sidor), och ändå saknar jag så mycket av det som finns däri, att jag inte vet om det går att samtala utifrån bara de perspektiv som lyfts i föreställningen, när Selma själv lyfter så många fler. Eller som litteraturkritikern Elisabeth Hjort skriver, att Selma är solidarisk med sina drömmare, och varken dömer eller frikänner. Hon lyckas ändå fånga in hela spektrat i berättelsen, och det vet jag inte om uppsättningen på Helsingborgs stadsteater lyckas med.

Jag är fundersam: i en tid då vi verkligen behöver det existentiella samtalet, om livets svåra frågor, och om människan sökande efter svar – måste vi alltid utesluta eller tysta ner religion? Om vi alltid bara betraktar religionen som något ont, som hör ihop med rädsla, kan vi då förstå den befrielse av det goda den kan vara? Om vi inte ens i de berättelser där tron är en central drivkraft, låter den finnas med, i all sin djup och bredd, kan vi då ens förstå livet eller varandra?

Blir troende uteslutna ur samtal om livet? Eller får vi finnas med, som hela människor, lika komplexa som i Selma Lagerlöfs berättelser?

Därför tror jag på kvinnors rätt till abort

Lämna ett svar

Jag hamnade i en debatt, som behandlade abort som ett etiskt dilemma, snarare än den verklighet som alla kvinnor som varit oönskat gravida står inför.

Jag är för kvinnors aborträtt enligt vår lagstiftning, just för att jag förstår det etiska dilemmat, och just för att jag förstår att ingen utomstående till fullo kan förstå omfattningen av det beslutet.

Det innebär inte att jag inte känner förundran inför livet eller känner till de svåra gränsdragningarna kring t ex mycket för tidigt födda barn eller olika fosterdiagnoser som kan ställas innan förlossningen. Om det kan vi ha åsikter på gruppnivå. Men jag vill aldrig skuldbelägga en enskild kvinna för hennes beslut, utan tvärtom visa största respekt för det.

Min åsikt bygger på mina egna erfarenheter som fyrabarnsmamma, tillika funkismamma, kristen och präst.

Kvinnor genomgår aborter under alla sina fertila år. Det innebär att det finns de som är gravida för första gången och de som varit det tidigare. Det finns de som väljer abort enbart baserat på sin egen livssituation, de som väljer baserat på barnets pappa, och de som väljer baserat på sina andra barn. Det finns de som blivit gravida med och de som blivit gravida utan preventivmedel. Det kan handla om hälsa, studier, ekonomi, tidpunkt, tillkomst. Oftast handlar det väl om en kombination av dessa, eftersom livet är komplext.

Många kvinnor som genomgår abort kommer få eller har redan fått barn. Jag är övertygad om kvinnors förmåga att till fullo förstå sitt beslut, och lika övertygad om att det därför är deras rättighet att avbryta oönskade graviditeter.

Det är grymt att behöva önska sig ett missfall, och ännu grymmare att med fara för sitt eget liv framprovocera missfall. Det är grymt när män, eller priviligierade kvinnor, tar sig rätten att bestämma över alla kvinnors liv, i någon sorts etisk rättighet, som samtidigt tvår sina händer för att ta ansvar för konsekvenserna.

Oönskade graviditeter som fullföljs får nämligen ekonomiska konsekvenser med kostnader inom såväl sjukvård, social omsorg, barnomsorg mm. Det är varken delstaten Alabama eller andra länder med omfattande abortbegräsningar välkända för att ha välfungerande och utbyggda system för, så hur människovärdigt är det? Behöver vi påminnas går det att läsa nästan vilken svensk arbetarförfattare som helst, så kastas vi tillbaka till en sådan tid, även här.

Abortfrågan handlar inte bara om rätt till liv, utan också rätt till ett gott liv, för både den gravida och fostret. Om inte båda kan uppfyllas, är jag inte villig att prioritera fostrets rättighet till liv. Kvinnor är mera än bärare av det foster som för tillfället växer i deras livmoder och riskerar sina egna liv för varje graviditet.

Graviditet och förlossning är den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor i fertil ålder, enligt WHO. I Sverige är mödradödligheten låg, men inte noll. Varje år dör kvinnor, också här, i samband med även önskade graviditeter och förlossningar. Med en begränsad aborträtt skulle den siffran stiga avsevärt.

För mig är varken livet eller etiken svart eller vit. I livets komplexitet, så länge det finns oönskade graviditeter, kommer jag att värna kvinnors rätt till en säker abort, i den gemensamt finansierade sjukvården.

Thoughts after the conference Church as Human Space

Lämna ett svar

I am on my way home from a two-day conference in Stockholm on the subject Scandinavian creation theology (SCT) for a post-secular age. The ”founding fathers” of this theological school are NFS Grundtvig, KE Løgstrup, Regin Prenter and Gustaf Wingren, three Danes and a Swede.

I was at the conference, thanks to a good colleague working on a ph.d. in practical theology. We share the field of practical theology, although my interest is mainly hymns and liturgy. I was hoping for new thoughts on NFS Grundtvig, since I recently wrote a paper on his hymns in the Swedish hymn book.

However, not much was said about Grundtvig. Actually, I was not surprised, more astonished that not even brilliant systematic theologians have actually read or reflected on Grundtvig and his hymns, if they are not Danes.

It appears, if the information at the conference was correct, that although Gustaf Wingren follows in the footsteps of creation theology, not even he read Grundtvig.

We returned over and over again to the Grundtvigian phrase: ”Human first, Christian next”, but Grundtvig is much more.

It seems that the theologian Grundtvig, at the very heart of the Danish soul, is mostly unknown outside Denmark. This leaves the rest of the world without understanding of Danish culture as well as the Danish church, which became obvious in a panel conversation between three Nordic bishops. The Norwegian bishop Kari Veiteberg asked whether the phrase is now: Danish first, Christian next. I thought that was a brilliant way of highlighting a common way of interpreting Grundtvig, to prove the nationalistic side of Grundtvig. But NFS Grundtvig, in his long life and plentiful production, has so many more sides. I believe he would strongly disagree with the rephrasing, since he himself looked back in church history, as well as to contemporary Christianity both in and out of Denmark. I wish that the nationalistic interpretation of Grundtvig will not be the only one. Out of his rich production, we could find so many other things to highlight through creation theology, but I believe it needs to come from a reading and understanding of Grundtvig that comes from outside Denmark.

The conference started with the singing of a modern hymn from the Danish supplement to the official hymn book 100 salmer, by the Danish hymn writer Iben Krogsdal, Vi finder fred i kirken, although we sang a English translation by Edward Broadbridge. He has translated both hymns and other theology from Danish to English, including a large amount of Grundtvigs work.

The hymn was beautiful. However, I would have liked it, if we had also sung Krogdals modern take on Grundtvigs famous ecclesiological hymn Kirken, den er er gammelt hus (her version: Kirken, den er er salmebrus, from the other supplement Kirkesangbogen).

At the Grundtvig experience in the cathedral of Stockholm, Storkyrkan, we were given a short introduction to the life of NFS Grundtvig. From a hymnological perspective I would like to make some small additions.

Grundtvig wrote his first hymn in 1810. But it was not until the difficult years of his life, when he was under censorship and had difficulties finding a pastors position in Copenhagen, that he, thanks to encouragement and economic support of his friend Gunni Busck in 1835, produced most of his hymns. During a year, he produced hundreds of hymns for the first volume of his Sangværk, that eventually became five volumes in total. It is amazing, considering he did not sing himself.

His hymns were appreciated and sung, although it was not allowed as they were not a part of the official hymn book. At his congregation of Vartov, a hospital, though central in Copenhagen, not a regular congregation and church, his hymns were central in the services and they spread. Eventually, the hymns reached the court, and the Queen made sure he got rid of the censorship. In the Danish hymn book from 1855, 68 of his hymns were now official.

Grundtvig had a great critic in his own time, Søren Kierkegaard. The relationship between them is extensively elaborated in To samtidige by Anders Holm.

At the experience, we sang a few of Grundtvigs hymns (he wrote around 1600!), mostly in Swedish and not easily recognisable to the Danes as the were both in translation, as well as with unknown melodies. The Swedish hymn book from 1986 has nine hymns by NFS Grundtvig, compared with the Danish hymn book from 2002 that has 163 original hymns and another 90 that Grundtvig adapted and translated.

Out of the nine Grundtvig hymns in the Swedish hymn book, only three have melodies used in Denmark to that specific hymn. As the Danes discovered yesterday, the spring hymn Verdens igenfødelse in its Swedish version Världen som nu föds på nytt, has a melody in Denmark known as the advent hymn Blomstre som en rosengård.

Many hymns are of course an intertwined combination of lyrics and melody, which is particularly studied in hymns by Grundtvig by Lea Wierød in her dissertation Formens funktion i salmesang, Melopoetisk metode i sanganalysen med særligt henblik på salmer med tekst af N. F. S. Grundtvig. Therefore I find it especially unfortunate that the Grundtvig hymns have other melodies in the Swedish hymn book.

This is, however, a result of the hymn and choral committees decisions in 1937 when the first Swedish hymn book, after Grundtvigs production of hymns, was compiled. At that time, only six Grundtvig hymns made the cut. The choral book, ready a few months after the hymn book, premiered Swedish melodies, often written by members of the committee themselves, thus the now ongoing confusion of Danes singing Grundtvig in Swedish in unfamiliar melodies. The Swedish hymn book from 1986 did not rectify the former mistakes, by adding the Danish sung melodies as alternative in the Swedish hymn book. I hope we will add them in the upcoming revision of the hymn book that the Synod has already decided on.

I hope we will also sing more of Grundtvigs hymns in Swedish, I have several favourites. I choose now to say only one, a hymn for Lent: Hil dig Frelser og Forsoner, in a Swedish translation by Andreas Holmberg: Du som kom att oss försona.

Most of all, I hope for new perspectives and modern interpretations on Grundtvig and his hymns, perhaps even from Sweden.