Kan alltså laddas ner härifrån!
Årets julfastekalender
Lämna ett svar
Statistik kring nya ledamöter i kyrkomötet
Jag tillhör en skara av läsare av Kyrkans tidning som tar allt som står i den med en nypa salt, särskilt vad gäller Kyrkomötet, där jag ofta tycker att viktiga poänger missas.
Idag skriver t ex Jonas Eek om min och andras motion om nationell dopkampanj (2021:55), vilken Samhälls- och kulturutskottet föreslår kyrkomötet att bifalla. Trevligt i sig självt, men chefredaktören läser in att den ska vara årligen återkommande, som då inte finns i motionen… Det i sin tur oroar mig, då det tidigare hänt att motioner bifallits av kyrkomötet men verkställts på annat sätt än den bifallna att-satsen.
Två sidor längre bort står om nyvalda ledamöter, en trevlig artikel som inkluderar två nyvalda (politiska) kändisar. Men statistiken lämnas okommenterad och ofullständig.
Därför kommer här en komplettering. När vi utredde kyrkomötets arbetsformer konstaterades att de senaste valen hade det varit ovanligt stor rotation på ledamöter. Det är givetvis bra att få in ”nytt blod” men det är också en fördel att ha några rutinerade ledamöter, som med sin erfarenhet reder ut betänkanden, voteringar och formalia i just kyrkomötet.
Därför är det inte bara relevant att veta antal nya ledamöter, utan också att veta andelen i respektive nomineringsgrupp.
Då ser vi t ex att Frimodig kyrka inte har några (!) nya alls – ett faktum som KT överhuvudtaget inte nämner- samt att AfS och Himmel och jord bara har nya, vilket såklart beror på att de är nya nomineringsgrupper i kyrkomötet.
Däremellan kan vi konstatera att posk har nästlägst andel nya (vilket torde borga för stabilitet i gruppen) samt att mpsk har nästhögst andel, trots att de inte ökat så mycket. För den höga andelen nya i visk beror på att deras grupp mer än fördubblades till antalet ledamöter, medan den nästan lika höga andelen nya i sd inte kan förklaras med samma skäl, eftersom de backat flera mandat. Dessa grupper kommer få lägga avsevärd tid på att utbilda sin grupp om hur arbetet i kyrkomötet fungerar. Det tar tid från sakfrågorna, åtminstone initialt.
Jag anser att stabilitet är viktigt för kyrkomötets arbete, med en blandning av nya och gamla ledamöter, som tillsammans kan leda framåt, med både erfarenheter i ryggsäcken och blicken fäst mot framtiden. Det hade jag skrivit om, ifall jag hade jobbat på Kyrkans tidning.
En kyrka som blickar framåt
De närmaste åren kommer vi i Svenska kyrkan att behöva fatta stora beslut. Vi är ständigt i förändring, både som en del av samhället, men också just som kyrka.
Nu behöver vi politiker som vågar fatta modiga beslut. Som inte bara blickar längtansfullt bakåt i tiden, utan som vågar blicka långt fram. Som inte bara vill förvalta, utan som vågar prova nya vägar.
Därför är jag glad att tillhöra en nomineringsgrupp som både har varit med tidigare och fortfarande vill ta ansvar för Svenska kyrkan.
Årets första Fastekalender
Nu är årets första version av Fastekalendern klar.
Här kan du hitta den som pdf
Den är fri att använda om man är uppriktig med var den kommer ifrån. Den får inte ändras eller anpassas utan godkännande av mig. Detta eftersom Fastekalendern också finns på Facebook, med dagliga uppdateringar.
Ledarskap under pandemin
Under större delen av pandemin har jag haft ledarfunktion i kyrkan, som församlingsherde. Det är en mellanchefsposition i ett flerförsamlingspastorat. Jag har alltså både en kyrkoherde och också församlingsherdekollegor. Vi har också en ledningsgrupp, med övriga chefer inom kyrkogård, fastighet, ekonomi, kommunikation och HR.
Jag har funderat mycket på varför jag varit så trött i år. Jag har kommit fram till att det beror både på förändringar i ledarskapet, men också förändringar i återhämtningsmöjligheter.
Först försöker vi i ledningsgruppen och bland herdarna komma överens om hur vi ska tillämpa direktiven i våra verksamheter. Våra beslut påverkar många, och mitt i allt ställs existentiella behov mot fysiska restriktioner. Vi vill varken öka belastningen i vården pga covid, men inte heller pga psykisk ohälsa, där vi ofta är en del av friskvården.
Arbetet som chef har förändrats. Plötsligt blir direktiv och rekommendationer från Folkhälsomyndigheten men också Region Skåne och Helsingborgs stad det som främst påverkar församlingens verksamhet. Alla våra egna mål eller direktiv blir underställda dessa. Det är egentligen självklart, som en del av samhället, men högst ovant.
Därtill kommer alla tolkningar som individer gör av direktiv och rekommendationer. Ständigt nya riskbedömningar, som föranleder nya rutiner som ska kommuniceras, Vid varje tillfälle då jag meddelat beslut om våra verksamheter finns det medarbetare som tycker att vi tycker att vi är för hårda, och de som tycker vi är för slappa. Samma gäller förstås församlingsborna.
Varje beslut föranleder dessutom följdfrågor, från alla möjliga håll och där någonstans hinner jag inte alltid att konferera med kollegorna, varför det blir plötsliga skillnader mellan församlingarna. En diskrepans som upplevs som orättvis, även om den ofta beror på våra olika lokala förutsättningar. För även inom pastoratet har vi olika resurser, i form av personal, olika lokaler och rum, vilket präglar varje beslut.
För många av mina medarbetare har inställda verksamheter lett till mycket ofylld arbetstid. En del har hunnit städa undan sånt som lätt staplas på hög, andra har fått utbilda sig inom de nya digitala formaten (många av oss genom olika mer eller mindre lyckade försök), en del har fått tid för studier. Nästan alla har hunnit ställa om och varit kreativa på nya sätt.
Men för mig som chef har arbetstiden mestadels bara stuvats om. Jag har färre kvällsmöten, men desto fler på dagtid. Många är digitala, och de tar delvis mera tid, för allt ska funka och alla ska kunna höras och synas. Flera telefonsamtal med medarbetare och flera mail, då vi inte längre ses på arbetsplatsen, när vi turas om att jobba hemifrån. Jag brukade redan tidigare skriva nyhetsbrev ungefär en gång i månaden, för sådan information som var ren envägskommunikation. I december skrev jag ett i veckan. En fredag återkallade jag information jag skickat ut på söndagen.
Ingen av oss hade kunnat förbereda oss för denna pandemi och vad det innebar för oss som ledare. För mycket om sjukdomen är okänt, därför har vi behövt anpassa oss efter nya rön efterhand som de blivit kända. Men att leva i ständig anpassning är utmanande. Vi har planerar, och planerat om. Ibland gjort alternativa parallella planeringar för olika scenarion.
När inget är som vanligt, finns inga rutiner att luta sig mot. Därmed måste vi ledare ständigt tänka nytt och kreativt, för att kunna fatta beslut. Det är roligt och utvecklande under en tid, men att leva i ständig förändring och aldrig få vila i nya rutiner är utmattande. Dessutom har många av oss upplevt betydligt fler sista minuten-ändringar än annars. Sådant vi tidigare har vetat hur lång tid det tar, tar plötsligt och oväntat längre tid än annars. Det gäller medarbetare på alla nivåer.
Vad gäller återhämtning så är vi olika. Jag är en människa som trivs bäst i sällskap med vänner, men också genom aktiviteter som kräver viss närhet. I år började jag vinterbada och jag simmar, men bägge delar har jag avstått sedan smittspridningen i Skåne ökat. Så den vanliga återhämtningen finns inte, just nu. Trött och ensam är ingen bra kombination, då kommer de mörka tankarna.
Vad värre är, de allra flesta av mina lediga dagar har kantats av akuta situationer och beslut som behövde fattas utifrån nya restriktioner. I december jobbade jag i snitt två timmar, på mina lediga dagar. Varje gång telefonen ringer funderar jag på vem som är sjuk och hur jag ska kunna hitta ersättare. Att skjuta upp ledighet är bara möjligt en liten tid, men i slutänden behöver vi tid för att koppla av och koppla bort arbetet under sammanhängande dagar.
När jag tvingats att prioritera, har jag gjort som många andra. Prioriterat bort mig själv och min återhämtning. Ätit vid datorn. Försökt få mycket gjort på kort tid, även ledig tid. I stressen har jag gjort onödiga misstag som har ökat arbetsbördan och därmed förvärrat stressen. Det blir en ond cirkel.
Självklart har jag också gjort positiva erfarenheter under pandemin. Att ställa om, och lära sig nya sätt att nå ut med evangelium. Att på djupet fundera på vad som kännetecknar kyrkan och gudstjänsten, så att vi inte fastnar i en präststyrd församling av bara anställda. Men vi måste vara ärliga med att för några av oss var inte pandemin något som lugnade ner tempot. För några av oss blev det istället en ständig beredskap, som slitit hårt.
Under det nya året ser jag fram emot att fira gudstjänst på Zoom, ett sätt att öka delaktigheten. Jag ser fram emot att nya rutiner får sätta sig. Men jag hoppas på också på verklig återhämtning från en arbetsintensiv period, tillsammans med vänner!
Årets julfastekalender
Detta är ett annorlunda år, då längtan efter hopp är större än någonsin. Därför kommer det att bli en annorlunda Fastekalender i år, med hoppet som tema.
Det är första året på över tio år som jag inte gör en traditionell kalender, med olika uppgifter att göra. Jag tror inte att det vi behöver nu är fler saker att göra. Det vi behöver nu är hopp, också när det känns som en tynande låga.
Det hoppet utgår från oss själva. Så jag vill dela hopp och glädje, genom något som jag hoppas och tror ska göra människor glada. Det är en liten tävling, men med många vinster, som kommer med posten. För vem blir inte glad av post, som inte är räkningar och med en överraskning som innehåll?
Varje dag, olika tider, lägger jag ut en text om hopp på Fastekalenderns Facebooksida. Den som först svarar rätt på var texten kommer ifrån, får en liten överraskning med posten, för att sprida hopp och evangelium. Vill du inte behålla själv, så skicka vidare, och dela gärna texterna om hopp vidare i dina sociala medier.
Vill du ändå ha en typisk fastekalender, så fortsätter Svenska kyrkan i Umeå, med den idé som ligger till grund för Fastekalendern.
Funkismammans fredag den trettonde
Det kändes som ett dålig skämt, med tanke på fredagens datum när jag läste min mail imorse. Rakt in i funkismammans kamp-mode.
Fredag morgon meddelas via e-post att från måndag kommer sonen att få delvis ny resurs. Detta är femte bytet på mindre än tre terminer. Såhär är det att ha ett relativt välfungerande barn, som ändå är i behov av resurs. Ständiga byten, för någon annans behov går före.
Det meddelas ofta med kort varsel, men detta tar priset. I våras var det också på en fredag men då med ett lov emellan… Givetvis har jag varje gång återkopplat, som den Queen of Angry Letters jag blivit. Jag är välformulerad utan att hota eller svära, rättighetsmedveten och försöker vara tydlig och konstruktiv.
Jag tycker inte att jag är en sådan där förälder som jämt har åsikter om hur skolan gör, men idag kokade det över totalt, eftersom det nu är ett mönster. Var är framförhållningen? Hur kommunicerar vi? Även med sekretess kring andra elever och deras behov, kan man ändå välja att sätta sig in i hur det känns för oss föräldrar att få knapphändig information, som både vi själva och vårt barn ska hantera. Vi vet inte, och tydligen inte skolan heller, enligt eftermiddagens svar, vem av de två resurserna som möter vårt barn på måndag.
Jag vet inte heller att de faktiskt har korrekt information om mitt barns behov. Trots att han gått på samma skola hela tiden, har information gått förlorad. Vi upptäckte av en slump, att dokumentationen kring en av två diagnoser, hade försvunnit. Trots att de stod på samma läkarintyg. Allt det där ska vara utrett, men jag litar inte längre på att allt finns dokumenterat och att alla vet det de behöver veta. Jag hade ett bra samtal med skolans rektor efter lunch, men är fortfarande orolig och ledsen.
Jag grät i morse. Att vara funkisförälder innebär ofta en gnagande oro och sorg. Jag har fyra barn. Jag vet att de inte kommer att ha samma möjligheter i livet. Den som skulle behöva det mest, kommer att få minst att välja på.
Jag brukar ta simskola som exempel. För mina andra barn kan jag välja vilken dag och tid som passar bäst. I en stor region som vår, landets åttonde största, kan jag i princip välja på olika veckodagar och t o m olika bassänger. Jag kan välja grannkommunen, om jag vill.
Men för ett av mina barn finns inga alternativ. Det finns en möjlighet. Går inte att ändra. Enda alternativet är att avstå. Så vi slår knut på oss själva och resten av familjepusslet för att anpassa oss, för självklart vill jag att alla mina barn ska kunna simma. Jag är också oändligt tacksam, för simning var en färdighet jag absolut inte tog för givet.
Det är precis detta som gör mig så ledsen. I någon sorts tacksamhetsskuld över att våra barn ändå får möjligheter, förväntas vi bara acceptera de begränsningar, som de inte bara fått från livets början, utan också av samhället. De som redan har alla förutsättningar, har också flest valmöjligheter.
För detta barn är ett skolbyte inte nödvändigtvis en möjlighet. Vilken skola skulle vara bättre? Skulle vi ens kunna välja någon av de friskolor som med jämna mellanrum skickar hem vykort? För några barn är valfriheten bara en chimär och sorgen för oss föräldrar fördjupas just därför. Denna fredagen den trettonde var inget skämt, utan en ny påminnelse om livets orättvisa och kamp. En kamp som aldrig tar slut.
Tipsrunda om psalmer
Idag är det dags för en Tipsrunda psalmer i denna covid-19-tid. Anpassade aktiviteter…
Kanske har fler glädje av den?
Första Danmarksbesöket efter nedlukningen
Under pandemin har jag inte varit i Danmark, trots att jag med danskt medborgarskap, hade kunnat åka både in och ut. Men nu under semestern blev längtan för stark.
Så jag tog mitt pass med och åkte över. Jag åkte över bron, där jag jobbade för tjugo år sedan. Øresundsbron som skulle vara den synliga länken mellan våra länder, det som gjorde vår region stark.
På Kastrup fick alla kliva av tåget och visa resehandlingar eller intyg på var en är skriven i Sverige.
Det som inte syns på bilden är militären som både vaktade tåget och gick igenom det för att se så ingen dröjt sig kvar.
Mitt besök inkluderade samtal med en vän, men även ett museibesök på Statens museum for kunst. Där fann jag följande verk som sannerligen talade till mig i pandemins tid.
Hopp från kyrkans historia
I denna märkliga tid kan det vara en inspiration att fundera på hur kristna genom historien hanterat kriser och hur det påverkat deras andliga utveckling. Jag vill skicka med två sanna berättelser.
Den första är Franciskus av Assisi. Han var som ung soldat, med en dröm om riddarlivet. Efter ett slag blev han tillfångatagen och satt som krigsfånge i fängelse under ungefär ett år. I boken Att leva helhjärtat (som jag valt som fastebok) funderar Ted Harris och Carolina Johansson på vad tiden i fängelset gjorde med honom, eftersom han efter det var synbart förändrad. Det är förstås spekulationer, men smärtsamt aktuellt för oss.
Vad gör det med en människa att leva instängd, på obestämd tid, med oviss utgång? Vad gör det med oss när vi kommer ut, om vi kommer ut, efteråt? Hur vill vi, egentligen, leva våra liv?
Hur ser vi på oss själva? Hur påverkas vår bild av kyrkan, och av gudstjänsten, när vi kanske inte längre kan samlas i samma rum och dela nattvardsgåvorna? Hur gör vi för att upprätthålla bön och lovsång, att dela hopp och evangelium?
Den andra är prästen och psalmförfattaren Philip Nicolai, som var präst i Hamburg, när pesten kom. Som mest begravde han trettio personer om dagen och även hans prästkollega dog. Så en morgon satte han sig och skrev sv.ps. 478 Du morgonstjärna, mild och ren. Det fascinerar mig att kunna skriva så vackert om Gud mitt i en pandemi.
Det är med stor sannolikhet en lång tid av ovisshet som väntar, då behöver vi minnas att andra genomlevt liknande upplevelser och kommit ut på andra sidan. Inte som samma, men också med erfarenheter som kom att prägla deras andliga liv.
Med önskan om Guds frid och välsignelse i denna tid,
Sofija
Sofija L Pedersen 