Jag är svensk – också!

De senaste dagarna har nationaldagarna avlöst varandra. Jag firar nog ingen nationaldag särskilt mycket.

Vem är svensk?

Den frågan kommer upp ibland och man nämner maträtter, sånger, språk, litteratur, en mängd kulturella ingångar till Sverige.

Jag vill med detta inlägg egentligen bara understryka en sak. Vi måste sluta se nationalitet och etnicitet som något exklusivt och exkluderande. I ett mångfacetterat samhälle kan många människor se sig som svenska, oavsett var de fötts, vilka språk de talar, vilka maträtter de äter och vilka sånger de sjunger för sina barn.

Jag har svenska rötter, också. Jag talar svenska, också. Jag äter svensk mat, också. Jag talar svenska med mina barn, också. Jag är svensk – också!

Mors dag och Angelina Jolie-effekten

I söndags firades Mors dag av många. Det är en dag som lätt kan bli kommersialiserad. I veckan som föregick dagen fick jag flera reklammail med frågan: Vad får din mamma på Mors dag?

Min mamma dog för drygt tre år sedan. Hon fick äggstockscancer. I veckan som gick begravdes hennes väninna, som dog av samma sjukdom. Det är en obehaglig typ av cancer, som är svårupptäckt p.g.a. diffusa symtom, såsom magsmärtor, blödningsrubbningar, viktnedgång och ökat bukomfång. Det drabbar i allmänhet kvinnor över 60 år. När den väl upptäcks har man oftast fått metastaser. Därför är det svårt att bli botad, även om man opererar bort äggstockar och livmoder och får cytostatika.

När någon i familjen har drabbats av äggstockscancer finns en ökad risk att man själv ska drabbas.

Jag är inte rädd för att dö, men jag vill inte att mina barn ska behöva se mig lida, på samma sätt som jag såg min mamma och nu senast hennes väninna. De var för det mesta positiva, var nöjda med behandlingen de fick och hade kraft genom tron och bön. De var omgivna av människor som ville dem väl och som stannade till slutet.

Men sjukdomstiden är lång och tär på krafterna. Man dör, i värsta fall, innan pensionen. Min mamma har aldrig fått uppleva sitt tredje barnbarn.

Jag har läst att Angelina Jolie opererat bort bägge sina bröst. Jag har full förståelse för hennes val. Jag hoppas själv att jag i samband med klimakteriet får operera bort mina äggstockar. Det kan göras med titthålsoperation, så det är ett betydligt mindre ingrepp än en dubbel mastektomi, som Angelina gjort.

Det finns flera som inte riktigt förstår hur man kan göra detta val och menar att detta handlar om att göra val som bara den privilegierade kan göra. Jag hoppas att vi inte tänker så i Sverige, att vi tar kvinnors oro kring framtida sjukdomar på allvar och att vi ser dessa förebyggande operationer som något av godo. Alternativet skulle vara täta kontroller, av bröst genom mammografi (kanske var tredje månad för de som har genetiska risker) och av äggstockar via ultraljud. Det är inte ett hållbart alternativ i längden.

Jag tycker Angelina Jolie har gjort ett modigt val. Jag hoppas att jag framöver kommer möta samma respekt för mitt val.

 

När mitt barn inte får försäkring…

Våra barn är det dyrbaraste vi har. Vi vill skydda dem på alla möjliga sätt. Ett sätt att göra det är att köpa en barnförsäkring. Idag försäkrar vi allt, jag kan inte köpa en ny klocka utan att få en försäkring på köpet, så då borde det väl vara enkelt att försäkra sitt barn, kan man tycka.

Men nej, så är det inte. Jag har tre barn. Redan när äldsta föddes ansökte vi om en barnförsäkring. Men det var för sent. Då hade barn ett hunnit bli ett par månader och vid sex veckor uppstod utslag, som utreddes av BVC, trots att jag ganska snabbt förstod att det var för att jag ätit en ask vindruvor. De är fulla av allt möjligt som inte går att skölja bort och rekommenderas inte till ammande kvinnor, enligt BVCs egen bok Leva med barn. (Numera äter jag inte vindruvor, med mindre de är odlade i folks trädgård.) Barn ett fick undantag i sin barnförsäkring för alla eksem och hudåtkommor. Den bestod tills vi några år senare bytte till ett nytt försäkringsbolag.

Då bytte vi för att vi fått barn nr 2. Under alla mina graviditeter har jag haft en gravidförsäkring, sådana som man betalar runt en tusenlapp för. Bara två kvällar innan barn två föddes hade vi en försäkringsrådgivare hemma. Hen intygade att det var viktigt att söka barnförsäkring så snart som möjligt efter barnets födsel, så vi tänkte i princip ringa från BB. Hur som helst, var vi ju nu garanterade en barnförsäkring, eftersom jag hade betalt för min graviditetsförsäkring.

Men nej, så var det ju inte. Någonstans i det finstilta står att man får en olycksfallsförsäkring. För att få en sjukförsäkring ställs en rad krav, som vårt andra barn inte uppfyllde. Låga APGAR-värden, låg födelsevikt, medfödda sjukdomar förföljer barn i försäkringsbranschen. Då har man inte en chans.

Vi tyckte att vårt försäkringsbolag behandlade oss dåligt, så vi har bytt till de andra (friska?) barnen. Men vi har behållit den olycksfallsförsäkring vi fick för barn två. Man vet vad man har men inte vad man får. Hör och häpna ringde detta försäkringsbolag nyligen en kväll och frågade om vi förstod vad det innebar att barn två ”bara” har en olycksfallsförsäkring. Samma försäkringsbolag som nekar en full barnförsäkring ringer alltså och låter en stackars telefonförsäljare sälja in en full barnförsäkring! Tack och lov sansade jag mig och skällde inte ut hen efter noter, och telefonförsäljaren bad om ursäkt, när jag förklarade att hens arbetsgivare nekat oss barnförsäkring, flera gånger. Jag slängde däremot iväg en sur kommentar på försäkringsbolagets FB-sida, för kundtjänst hade fortfarande öppet. De bad om ursäkt, men jag hoppas de sett över sina rutiner. Allt annat är kränkande!

Det är väl det som retar mig mest med detta. För mig handlar detta om rättvisa. Personförsäkringarna är inte rättvisa, man tittar på medicinsk historia osv. Men är det verkligen rimligt att neka barn försäkringar? Förstår ni hur många barn det rör sig om? En försäkringsrådgivare sa att man inte försäkrade några barn som varit på neonatal, åtminstone inte de två första åren. På Helsingborgs lasarett är det ungefär var tionde barn. Alla medfödda genetiska sjukdomar, Downs syndrom m.m., de rensas bort. Alla barn med cp. Alla barn med neuropsykiatriska diagnoser. Urvalet börjar tidigt i livet.

Jag skulle önska att vi inte behövde någon barnförsäkring till något av våra barn. Men jag litar inte på vårt samhälle och det gör mig galen att det av mina barn, som verkligen skulle behöva en sjukförsäkring, inte får det. Inte för en högre premie, utan inte alls. Att jag som har råd, lägger undan pengar i en särskild hög, som ersättning ifall att, eftersom vi inte får köpa en försäkring.

Det kommer ett teologiskt perspektiv på detta. Jag tror att varje människa är skapad till Guds avbild. Jag tror att just mitt barn, som får kämpa med sin funktionsnedsättning resten av sitt liv, berättar något om Gud, något som inte alla predikningar i världen kan förklara med ord. Därför är mitt andra barn lika värdefullt som mitt första och mitt tredje, lika unikt och lika älskat, av vår familj och av Gud.

Jag är så innerligt trött på ett samhälle som bedömer dig utifrån vad du inte kan, istället för det du kan. För vad du inte är, istället för vad du är. Där någon talar om för mig att det får du inte köpa till ditt barn, för vi tror inte att vi kan tjäna pengar på detta barn men dina andra barn är välkomna.

Ikväll är jag ilsken och ledsen, imorgon ber jag om kraft att ta nya tag.

Påskens berättelse

Det är påsk. I år följer vi Markusserien när vi läser Bibelns ord i gudstjänsterna om Jesu sista tid i livet. Markus är det kortaste evangeliet, av de fyra. Hela påskens berättelse ryms, där också.

Påskens berättelse rymmer det mesta som finns i våra liv. Den rymmer kärlek och vänskap, glädje och sorg, liv och död, skärtorsdagens måltid, svek och bön, långfredagens kors och påskdagens uppståndelse. Den rymmer också både tro och tvivel.

Jesus gick före oss. Vi får följa, om vi vill. Påskens berättelse handlar inte bara om Jesus, den gången, utan om våra liv här och nu.

Om val i kyrkan

Jag har varit på massor av möten där frågor av typen ”Hur ska vi få de av kyrkans medlemmar som inte är så aktiva att komma till kyrkan?”

Det finns säkert många svar på den frågan, men jag tror att ett sätt är kyrkovalet. Många anser att kyrkovalet är odemokratiskt för att valdeltagandet ligger på 10-12%. Samtidigt är Svenska kyrkan en av de största organisationerna i Sverige idag, så att under en dag (och perioden innan valdagen för förtidsröstning) mobilisera drygt 670000 personer tycker jag är fantastiskt. (Men så tillhör jag också dem som tycker det är bättre att glädjas över de femton personer som kommer på gudstjänsten, än att vara bedrövad över de som inte kom. Därmed inte sagt att man inte ska fundera över det, bara inte där och då)

Idag finns det många nomineringsgrupper i Svenska kyrkan. Det speglar den bredd som finns av olika åsikter om stort och smått som diskuteras i vår kyrka. Men rätt ofta klagas det över de politiska partierna som ställer upp i Svenska kyrkan. I årets kyrkoval kommer det att vara Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna (kanske SPI?). Dessutom finns nomineringsgrupper som har partinamn i sitt nomineringsgruppsnamn och på olika sätt är knutna till ett parti, som t ex Vänstern i Svenska kyrkan och Kristdemokrater för en levande kyrka. Det finns också opolitiska nomineringsgrupper, som t ex Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (som fyller 25 i år, grattis!) och Öppenkyrka-en kyrka för alla eller olika lokala grupper. Bland dessa kan även finnas partipolitiskt knutna personer, dvs personer som är medlemmar i ett parti, men väljer en annan lista i kyrkovalet. 

Det finns alltså en mängd olika nomineringsgrupper i kyrkovalet. Därför förstår jag inte riktigt den fixering som finns vid de politiska partier som ställer upp i kyrkovalet. Eftersom man får bilda nomineringsgrupp på vilket underlag man vill, så låt folket göra som de vill – och låt Svenska kyrkans medlemmar välja vilka de vill! Jag ställer själv upp för val till Kyrkomötet för Socialdemokraterna. Jag var kyrkligt engagerad redan innan jag blev förtroendevald, och det är nog de flesta.

För mig är detta en fråga om hur vi vill att Svenska kyrkan ska styras. Själv har jag valt Svenska kyrkan, jag har lämnat en kyrka vars organisation jag inte tyckte fungerade. Jag tror inte på teknokratstyrda regeringar (annat än i krislägen) och jag tror inte heller på präststyrda kyrkor. Eftersom Katolska kyrkan nyligen valt påve, tar jag dem som exempel men det finns andra. Påven valdes av kardinaler. Vilka kan bli kardinaler? Prästvigda män i högre åldrar. Ändå består Katolska kyrkan av människor av olika kön, i olika åldrar, de flesta är inte prästvigda. De får inte vara med att välja, ens indirekt. Jag vill understryka att jag respekterar katoliker och gratulerar dem till en ny påve. Jag gläds åt att Franciskus kommer från den ignatianska bönetradition som jag själv tilltalas av.

De politiska partierna fick i valet till Kyrkomötet 2009 ca 61 % av rösterna, de mer löst knutna ca 16 % och de opolitiska ca 21 %. De politiska partierna har medlemmar som kanske inte är så kyrkliga men ändå nyfikna, och som därför ställer upp i kyrkovalet. Just de där människorna, vars erfarenheter vi efterfrågar.
Därför tycker jag att det är bra att de ställer upp i kyrkovalet – också. För i en folkkyrka är vi alla viktiga! Och den teologiska motiveringen är det allmänna prästadömet, att alla döpta är en del av uppdraget att leva i Kristus.

Debatt och kommentarer på min blogg

Jag funderade länge på om jag skulle blogga eller ej, bl a beroende på den hårda ton som finns på nätet ibland, även bland svenskkyrkliga debattörer. 

 

En av anledningarna till min tvekan är de kommentarer som man får. Å ena sidan är det viktigt att folk får kommentera, å andra sidan befarar jag vad jag kommer att hitta i kommentarsfälten.

 

Jag hoppas att jag kommer hitta ett öppet debattklimat, med fokus på sakfrågor och inte person. 

Vi är alla människor som hör ihop med varandra och med Gud. Låt oss visa det – också här.

Tvekande start

Jag har funderat länge på om jag skulle blogga, men inte kommit till skott. Nu kör vi!