Förlossningsvården i Sverige

Det är högtryck på sjukhusen i Skåne. Det vill säga, det är gott om patienter och ont om personal. Ofta också platsbrist.

Själv går jag och väntar på flera nya bebisar i bekantskapskretsen. Det är inte utan rädsla, baserat på egna erfarenheter av att föda barn och på pressens rapporter om kvinnor som skickas än hit, än dit, när platserna inte räcker till i Skåne.

Ingången i livet är den största faran vi utsätter oss för, vågar jag påstå. Att födas är oerhört riskabelt. Så borde det inte vara i Sverige idag. Vi har kunskap och teknik så det räcker. Det vi slarvar med i förlossningsvården idag är tiden och personalen. Vi lyssnar inte tillräckligt på de födande kvinnorna och vi har inte alltid tillräckligt med tid. Det gör att rädda kvinnor ibland får föda utan tillräcklig hjälp. Det gör att nyförlösta kvinnor lämnas ensamma med barn, vilket är riskabelt för både mor och barn.

Barnen är det mest värdefulla vi har. Vi borde inte behöva mista en enda mamma eller ett enda barn i Sverige pga för få resurser. Det händer tack och lov inte så ofta. Men det händer förvånansvärt ofta att kvinnor får komplikationer, eller att mamma och/eller barn skadas under förlossningen. Det är kvinnor som får infektioner i livmodern, eller att den spricker (!) under värkarbetet. Det händer att överburna barn dör i magen i slutet av graviditeten för att man inte sätter igång i tid. Det händer att barn får syrebrist som leder till bestående hjärnskador. För egen del kommer vi aldrig att få veta om min sons cp-skada hade kunnat undvikas helt, eller lindras, om jag hade kommit in till förlossningen första gången jag ringde (som rutinerad omföderska borde jag vänta lite till, tyckte de).

Nu har jag ändå inte ens nämnt det faktum att partnern helt ignoreras i eftervården. Är det så vi ska ha det? Är det bara individer som får barn?

Så kära politiker. Vi har inte råd att slarva med förlossningsvården! Vet ni vad det kostar med neonatalplatser (ja, det finns säkert på era papper)? Ni, som förutom att bestämma i landsting även är kommunalpolitiker, vad kostar det när spädbarn drabbas av skador och behöver extra resurser resten av livet? Tänk vad det blir bara under de ca. 18 åren i förskola och skola? Och det är bara kostnaderna för barnen. Medan föräldrarna går på knäna, blir sjukskrivna eller går ner i arbetstid, i värsta fall aldrig till sitt tidigare yrke.

Det är alltid bäst att förebygga. I förlossningsvården har vi alla möjligheter att spara pengar inför framtiden – om vi bara vågar investera i tillräckliga resurser. För alla barn i Sverige har rätt att komma tryggt till världen!

Socialdemokraterna i kyrkopolitiken

Jag vet inte varför det är så många som tycker att det är så hemskt med Socialdemokraterna i kyrkopolitiken. Nu senast har Expressen det på ledarsidan, http://www.expressen.se/ledare/johannes-forssberg/politikerna-maste-lamna-gud-i-fred/ och genast hakar POSK på, http://www.posk.se/viewNavMenu.do?menuID=4&oid=2462

Man förutsätter att socialdemokratiska kyrkopolitiker inte tror på Gud, eftersom Gud inte nämns i vårt valmanifest, Men man kan faktiskt inte rösta varken på Gud, Jesus eller den helige Ande, eller någon annan person som nämns i Bibeln. Däremot kan du rösta på människor, som utifrån sitt engagemang och sin tro, vill arbeta för punkternas förverkligande i Svenska kyrkan.

Manifestet är utarbetat av socialdemokratiska kyrkopolitiker, bl a på Kyrkopolitiskt forum. Det är inte så att partistyrelsen har suttit och slitit sitt hår med formuleringarna.

Som så många andra gör Johannes Forssberg det felaktiga antagandet att Socialdemokraterna sitter på högsta nivå och siktar in sig på Svenska kyrkan som en arena av makt. Men Socialdemokraternas främsta engagemang i Svensk kyrkan består i första hand av de tusentals företrädare som tar ansvar i sin lokala församling! Vissa har gjort det både i statskyrkan och sedan kyrkan skiljdes från staten. Några har erfarenhet från kommunalpolitiska uppdrag, andra har valt att bara vara kyrkopolitiker. Alla har de erfarenheter från arbetet i S-föreningar.

Socialdemokratiska kyrkopolitiker kommer inte utifrån, de är medlemmar i Svenska kyrkan som vill engagera sig och ta ansvar för vår gemensamma kyrka.

Så när man som Johannes Forssberg tycker att man ska lämna både Gud och Svenska kyrkans medlemmar ifred, har han inte förstått att många socialdemokratiska kyrkopolitiker söker både Gud och medmänniskors bästa i kyrkan!

Det största problemet menar POSK är inte politikerna, utan vår nomineringsgrupp. Jag kan inte förstå varför andra har sådana synpunkter på vilken nomineringsgrupp jag representerar. Varför skulle jag bilda en ny nomineringsgrupp när det redan finns en som delar mina värderingar?

Nej, det står inte varken Gud, Jesus eller helig Ande i vårt valmanifest. Det betyder inte att Gud inte är närvarande i vår nomineringsgrupp. Det betyder inte att vi inte ber eller sjunger psalmer, firar gudstjänst på kyrkomötet och hemma.

Jag tror att alla nomineringsgrupper i kyrkomötet har morgonbön i sina gruppmöten, även om jag inte vet säkert. Det betyder att fast vi ber till samma Gud och tillhör samma kyrka, har vi olika åsikter i kyrkopolitiska frågor och det visar sig i Kyrkomötets beslut. Det är därför det behövs ett kyrkomöte med olika nomineringsgrupper!

Jesus har flera liknelser om förvaltare. Vi har fått i uppdrag att förvalta vår kyrka och vi vill göra det på olika sätt, med olika utgångspunkter. Socialdemokraterna går till val på sina grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och syskonskap (visst låter det farligt?) och sitt valmanifest som i tolv punkter uttrycker våra förhoppningar för Svenska kyrkan.
Vem ska förvalta Svenska kyrkan? Det avgörs i kyrkovalet den 15 september!

Vigselfrågan

Såhär när Pride är i full gång och vi hör skrämmande rapporter om homofobi, känner jag att det är dags att komma ut ur garderoben. Som präst har jag ett myndighetsuppdrag, med förordnande från Skatteverket.

Som präst i Svenska kyrkan och myndighetsutövare vill jag vara tydlig:
Jag viger homosexuella.
Jag viger heterosexuella.
Jag viger frånskilda.
Jag viger två människor som vill leva i kärlek med varandra!

Jag anser mig inte ha rätt att döma vilka som ska få leva tillsammans och ej.

Kort sagt, jag viger människor som inför Gud och en stor eller liten församling, vill bekräfta sin kärlek och avge sina löften om trohet. I vigselgudstjänsten läser vi bibelord om kärleken och ber för äktenskapet.

Under mina år som präst har jag vigt många par. Jag påminner också alltid om att när man hamnar i kris, som par eller individ, är man välkommen att prata med en präst (mig eller vilken annan präst som helst).

Förlåtelse och försoning

I vårt samhälle är vi duktiga på att hitta syndabockar, men dåliga på att be om ursäkt. Är det mänskligt att vilja skylla ifrån dig, eller ett resultat av den nuvarande kulturen?

För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg om Försäkringskassan. Jag efterlyste bl a en skriftlig ursäkt. Det har jag inte fått, och förväntar mig väl egentligen inte heller.

Men denna och många andra erfarenheter både från mitt privata och mitt arbetsliv, sätter frågan på sin spets. Varför är vi så dåliga på att erkänna när vi gör fel och be om ursäkt? Hur kan jag som privatperson bli bättre på att leva i förlåtelse? Hur kan myndigheter ta ansvar för sina fel och be om ursäkt?

Jag tror att det kräver övning. Vi behöver lära oss att erkänna våra fel, vi behöver öva oss i att be om ursäkt. Jag tror att förlåtelse, både att be om den och att ge den, förändrar situationen. Just därför tror jag att det är så viktigt att vi ber om ursäkt, när vi gör fel, för ingen är ju ofelbar.

När vi slarvar med förlåtelsen, så slarvar vi också med vårt ansvar i relation till andra människor. Jag tror att ordet förlåt har makt att förändra människors liv till det bättre, att avsluta tråkiga situationer och påbörja något nytt.

Därför tycker jag själv att förlåtelsen är en viktig del av gudstjänsten. Den är måhända obekväm i början, men vad vet vi om de bördor som Gud får lyfta av? Överhuvudtaget har jag svårt för gudstjänster som bara lyfter glädjen. Livet är också Kyrie, (=Herre, förbarma dig).

Våga säga: Förlåt! Till dina medmänniskor och till Gud, som har förmågan att förlåta allt.

En kunglig födsel

Ännu ett kungligt barn har kommit till världen. Alla nyblivna föräldrar förtjänar ett grattis, so congratulations on your prince!

Men jag tycker allt att förlossningsvården är orättvis! I Sverige skickas vanliga kvinnor iväg till andra sjukhus när det är fullt. Medan royala bebisar har personal på standby.

Om alla människor är lika mycket värda och förlossningar är det största ögonblicket i människors liv, borde alla få lika bra vård som prinsessorna.

För ute i verkligheten får kvinnor och barn skador för att det är platsbrist och personalbrist på sjukhusens förlossningsavdelningar.

Det innebär stora risker för kvinnors liv att föda barn och i länder med dålig förlossningsvård riskeras även barnens liv.

Men vi kan ändra detta. Skånska regionrådet Birgitta Södertun, själv barnmorska (kd), föreslår bl a en barnmorskepool, så att fler barnmorskor får förlossningserfarenhet (annars jobbar de t ex på kvinnoklinik, prenatalt eller på ungdomsmottagning).
Jag skulle själv gärna se en uppgradering av kvinnoklinikerna som ligger i anslutning till bb, eftersom många nyförlösta hamnar där ändå.

Och givetvis ska partnern vara välkommen, t ex på patienthotell eller egenvårdsavdelning. Det är en viktig investering för att göra nyblivna familjer trygga!

Dags att satsa på barnen, de är vår framtid! Så satsa på förlossningsvården nu, så att alla föräldrar får en lika bra start som kungahusen!

Tack Gud för semester!

Alla har inte semester, eller rättare sagt möjlighet att åka iväg vart de vill på semester, av ekonomiska eller sociala skäl. Den insikten slog mig när jag åkte iväg i år på familjens sommarsemester.

Jag insåg att jag har den möjligheten och är tacksam för den. För att jag får skapa gemensamma minnen med familjen (som att vi hamnade på fel museum men först insåg det efteråt). För att jag får nya infallsvinklar på min vardag (som att alla lutherska folkkyrkor inte har samma semesterledigheter som vi). För att jag får träffa nya människor (som en svensk organist i förskingringen och en annan funkismamma med liknande erfarenheter).

På årets semester får jag dessutom återuppleva en del av mina egna barndomsminnen och ge vidare till mina egna barn. Ikväll har jag njutit av koldskål, från Arla. Med tanke på hur många danskar som bor i Sverige hoppas jag snart hitta den även i en skånsk matbutik nära mig 😉

Sommarkonfirmandläger

I helgen avslutades sommarkonfirmandlägret jag var på och arton ungdomar konfirmerades.

Nu när jag ser tillbaka och ska smälta alla intryck, tänker jag mycket på de teologiska tankar som konfirmanderna själva formulerade. Flera av deras tankar fick utrymme i konfirmationsgudstjänsten.

Konfirmationen ger tillfälle att tala om livets alla frågor, även sådana som inte ryms i läroplanen. Det ger tillfälle att växa och mogna som människa. Det är en fantastisk möjlighet som jag hoppas att många tonåringar ska våga ta!

Det var första gången jag var iväg på långläger, 12 dagar. Det var en ny erfarenhet, som jag är tacksam över att jag delade med mina rutinerade kollegor och ungledarna. Vilket privilegium att få arbeta i en stor grupp!

TACK till er som var med på lägret ❤

Manual för myndighetsutövning

Som förälder till tre barn möter jag regelbundet Försäkringskassan i olika former. Idag i posten som samlats på hög medan jag varit på konfirmationsläger (tjohoo!! återvänder imorgon), låg ett brev från denna myndighet. Det var ett brev som bestod av i princip fyra identiska papper, med bara fyra olika datum som jag begärt ersättning för. Jag anklagades för att ha på felaktiga grunder begärt ersättning och myndigheten övervägde att inte betala ut den. Förutom att jag visst har rätt till att begära ersättning, innehöll den också felaktiga påståenden om av vilken anledning jag begärt ersättning. Det stod samma anledning på alla fyra papper, trots att jag alltid är mycket noggrann med att ange både vilken vårdinrättning och vilken profession jag mött där, när jag ansöker om ersättning och därför kryssar i rutan övrigt och sedan skriver själv i rutan för övrig information.

 

Jag blev arg! Inte så lite heller. Så nu, kära myndighet som av många kallas Försämringskassan tänkte jag komma med en liten manual som kunde vara bra att utöva sitt arbete utifrån, sett ur en förälders perspektiv. Den torde också kunna tillämpas på andra myndigheter, om man byter ut exemplen med mer relevanta diton.

 

1. Den viktigaste förutsättningen för att arbeta med myndighetsutövning är att man kan läsa, och att man utnyttjar denna färdighet.

2. De flesta myndigheter har riktlinjer för bedömningar av de beslut som myndigheten har att fatta, förutom själva lagtexten som reglerar förutsättningarna. Det vore önskvärt om alla som fattar beslut om t ex vårdbidrag faktiskt läste dessa riktlinjer. Om jag som förälder kan hitta dem på nätet, utgår jag ifrån att de finns lätt tillgängliga på myndighetens kontor? Annars kanske det finns uppkoppling?

3. Innan man fattar beslut  behöver man vara insatt i ärendet och sålunda ha läst den dokumentation som finns i ärendet. Det kan behövas läsa på runtomkring, dvs man kan behöva leta information som finns i myndighetens egen ägo, såsom tidigare beslut, ansökningar o dyl.

4. Det är viktigt att myndigheter noga redogör för sina beslut. Om man anser att en förälder räknat fel, får myndigheten skicka med en egen beräkning, så att man tydligt kan följa tankegången. Det räcker inte att skriva ”skäligen”. Om man utkräver nogsamhet av den som ansöker, bör man visa respekt tillbaka genom att visa samma nogsamhet i sitt beslutsfattande.

5. Om man som myndighetsutövning gör fel, är det viktigt att be om ursäkt. Alla gör fel, även myndighetsutövare, men det är viktigt hur man hanterar det. Skickar man ut skriftliga hotbrev bör man också skicka ut skriftliga ursäkter. Det är viktigt med dokumentation, vet ni… Kanske även en avvikelserapport till arbetsgivaren vore på sin plats?

 

Om man följde dessa fem punkter på svenska myndigheter, så kanske det vore enklare för oss som är föräldrar till funktionsnedsatta barn, men även för den som är sjukskriven, arbetslös, söker asyl eller av annan anledning är en människa som söker kontakt med en myndighet, Jag tror att det skulle stärka människors tilltro till myndigheterna, som vi ju faktiskt behöver för att ha ett fungerande välfärdssamhälle.

 

PS Till dig myndighetsutövare som jag idag skällde på, vilket jag nogsamt påpekade berodde på din position och inte din person, jag skulle uppskatta om du följde punkt 5… Jag önskar dig en fortsatt bra dag, också!

 

 

Miljöarbete i Svenska kyrkan

Som medarbetare i en kyrka kallad av Skaparen känns det viktigt med miljöfrågor, inte bara för mig privat utan också som anställd i en församling.

Kyrkan äger många fastigheter och sköter stora areal av Sveriges yta. Om vi investerar i miljövänlig uppvärmning och tar hand om vår närmiljö på ett bra sätt, blir vi som kyrka trovärdiga i vår förkunnelse om skapelsens överlevnad.

Men det finns också små steg som vi alla kan ta tillsammans. Många av er besöker gravar. Be blomsterhandlaren om kransar och buketter som är bundna av nedbrytbara material, så att de kan kastas i komposten, istället för i restavfallet.

Tillsammans kan vi verka för en värld, som vi vill lämna vidare till våra nästa generationer!

Kollegor

Igår var jag på prästvigning i Lunds domkyrka. En vän och tidigare arbetskamrat blev en av mina nya kollegor. Tio män och kvinnor prästvigdes i mitt stift, men samtidigt vigdes många fler i andra stift. En annan av de nya prästerna kommer att vara pastorsadjunkt i vår församling, så jag fick också en ny kollega i församlingsarbetet.

En sak som vi sällan talar om i Svenska kyrkan är kollegialitet. Vi har turen att vara en stor kyrka med många präster och andra anställda. Att vara präst kan vara ett ensamt jobb. Men vi är inte ensamma, vi är många som kan hjälpas åt. Jag kan inte nog understryka glädjen i att ha kollegor man trivs med och kan lita på, både präster och andra medarbetare. Som stöttar och hjälps åt, när det blir lite för mycket. Som man ge gentjänster tillbaka.

Efter prästvigningslöftena säger prästerna: Jag, NN, vill med Guds hjälp och i förtröstan på Guds nåd leva enligt dessa löften.

En del av den hjälpen och nåden kommer till oss genom våra kollegor. Så idag tackar jag Gud för goda kollegor, ber om hjälp att själv vara en, och ber om förlåtelse för de gånger jag misslyckats.