Jag vill egentligen inte skriva det här inlägget, men jag känner att det är dags. Jag gör inte det för att hänga ut enskilda utan för att belysa något som är aktuellt.
På nätet har jag flera gånger hört påståendet att det finns inget kvinnoprästmotstånd i Svenska kyrkan idag. Jag vet att det inte är sant men jag och andra kvinnor med mig har av olika skäl valt att sällan tala om det. Ett skäl som ofta anförs, är att vi ska skydda kyrkan. Men vi kan inte skydda kyrkan från de arbetsmiljöproblem som uppstår om vi inte ser verkligheten för vad den är.
En del av er kommer att förfäras av det jag skriver och undra om det verkligen är sant. Jag gläds åt att det finns präster som aldrig någonsin upplevt det jag skriver om. Men jag tror också att det finns ett mörkertal, ett antal präster som av rädsla för att förlora anseende eller energi, väljer att vara tysta.
Vi har åsiktsfrihet i Sverige. Man får gärna tycka att enbart män ska få bli präster, det finns kyrkor där det är så. Man kan få tycka att homosexuella borde leva i celibat. Jag har bekanta som har sådana åsikter, och de får tycka som de vill. Det jag vänder mig emot är de handlingar som jag och andra präster, såväl män som kvinnor, mött i vår yrkesroll. Jag har också mött människor som inte menar att jag borde vara präst, som ändå möter mig med respekt och vänskap. Det går inte att säga att alla kvinnoprästmotståndare är si eller så. De är människor, som har en åsikt, och sinsemellan förstås helt olika. De är män och kvinnor, präster och lekmän, anställda och icke-anställda.
I år är det 12 år sedan jag började universitetsstudier för att bli präst. Jag kände och känner en kallelse att tjäna Gud som präst i Svenska kyrkan. När jag berättade det för folk i min församlingsgemenskap möttes jag av blandade reaktioner. Flera var positiva men från enskilda upphörde kontakten. En person sa rakt ut att jag svek.
Under åren som gått har jag och kvinnliga kolleger varit med om både det ena och det andra. Jag möter det inte längre i min vardag, men vet att det förekommer för kolleger i min närhet. Det sker sällan i grupp utan är på individnivå. Ibland är det flera människor som var för sig går på en präst, men eftersom de i sin tur känner varandra anar man ett mönster.
Jag vill hävda att det finns kvinnoprästmotståndare som använder sig av härskartekniker för att på något vis visa sig maktfulla. De nöjer sig inte med att ha sin åsikt om vilka som borde vigas till prästämbetet, utan demonstrerar sin åsikt, genom att på olika sätt markera mot präster.
Man använder sig av härskarteknikerna: osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning, påförande av skuld och skam, objektifiering och hot om våld. Det är inte säkert att de förstått att det är härskartekniker de använder sig av, men det är det likafullt, och sådana handlingar där man går över gränsen till det acceptabla ska uppmärksammas.
Hur går dessa härskarhandlingar till? Här är några exempel:
Man kan ignorera prästen, dvs inte hälsa.
Man kan göra listor över anställda eller gudstjänster, där prästens namn eller andra tjänstgörande saknas.
Man kan vägra tjänstgöra med präster som är kvinnor.
Man kan kräva att det ska stå förnamn i annonser så att man inte missar att det är en kvinna som tjänstgör.
Man bojkottar.
Man drar sexuella skämt och kommenterar utseende.
Man pratar om prästens privatliv.
Man hjälper inte den kvinnliga kollegan lika mycket som den manliga.
Så vad ska vi göra åt detta? Det finns motstrategier:
Ta plats!
Ifrågasätt!
Lägg korten på bordet!
Bryt mönstret!
Intellektualisera!
Ni kvinnor och män som möter detta, våga berätta för någon annan och hjälps åt att förebygga. Detta är ett arbetsmiljöproblem och ska behandlas som ett sådant. Våga säga ifrån!
Detta sker idag. Kvinnoprästmotståndarnas handlingar har inte upphört med tiden och tiden läker inte alla sår. Låt oss vara ärliga och ta itu med problemet, genom ett systematiskt arbetsmiljöarbete.
Sofija L Pedersen 