Att resa sig igen och igen och igen

Nelson Mandela har avlidit. Det var väntat och är sorgligt. Vi har mist en man som gjort en fantastisk livsresa. Twitter och Facebook fylls av citat och länkar till tal han hållit efter fångenskapen.

Det är ett par saker som stannar hos mig.
Mandela vågade tänka om och tänka nytt. Fängelsetiden gav honom nya perspektiv, trots att han var fysiskt förhindrad att röra sig gjorde hans tanke det ändå. Det är en tröst för alla som inte har samma möjligheter att röra sig ute i världen, Mandela själv sa att det var genom böckerna han reste. Litteratur kan ge oss kännedom om mycket som vi aldrig möter i vår vardag.

Mandela råkade ut för mycket i sitt liv, både i sin offentliga gärning och privat. Han levde inte oberörd av verkligheten men senare delen av hans liv visade på en oerhörd själslig styrka, att leva i försoning med livets alla orättvisor och ändå kämpa för livets goda.
Det är inte svårt att resa sig första gången man faller. Det som kräver verklig styrka är att fortsätta resa sig varje gång man faller. Den styrkan hade Nelson Mandela och jag hoppas och tror att fler har fått den förmågan med honom som förebild.

Tack för inspirationen, Nelson Mandela. Vila i frid!

”Do not judge me by my successes, judge me by how many times I fell down and got back up again”
”I am not a saint, unless you think if a saint as a sinner who keeps on trying”

5 anledningar att inte fråga: Är du gravid?

De senaste åren har jag vid ett flertal tillfällen fått frågan om jag var gravid. Ett fåtal gånger var jag det, men ofta inte och då blir man inte särskilt glad av frågan.

Förutom att man blir ledsen om man inte är det, kan det finnas mycket som man inte vet.

Här kommer fem anledningar att INTE fråga om kvinna om hennes kropp:

1. Det angår inte dig med mindre du tror att du är barnafadern.
2. Hon kan ha eller ha haft ätstörningar. Din fråga kan kasta henne in i en hetsjakt mot hennes egen kropp.
3. Hon kan vara sjuk. En svullen buk är ett symtom på ett flertal sjukdomar, rätt många vill man inte prata med gemene man om.
4. Hon kan önska att hon vore gravid, men kanske vet hon att det är svårt, eller i värsta fall omöjligt för henne att få barn.
5. Hon kan vara gravid men inte vilja berätta, av någon anledning som du inte behöver veta.

Så snälla ni, framförallt medelålders män och kvinnor, inte sällan med egen rondör, sluta fråga!

Frustration i förskolan

Jag tycker att många förskolor och förskollärare gör ett fantastiskt arbete även om man inte alltid har de bästa förutsättningarna. Jag förstår att det inte alltid är enkelt med stora barngrupper och lite personal. Jag kämpar mer än gärna för att förbättra förutsättningarna.

Därför upphör det inte att förvåna mig när förskollärare offentligt lägger skuld på barnens föräldrar. Senast har jag sett det i intervju med en förskollärare på op.se och en anonym insändare i vår lokaltidning. Föräldrarna anstränger sig inte tillräckligt, utan vältrar över ansvar på förskolan. Jag känner inte igen mig, men tar illa vid mig. Jag vet att många föräldrar slår nästintill knut på sig själv för att korta barnens vistelsetid i förskolan, att vi får anlita privat barnomsorg på kvällar och helger därför att den kommunala förskolan inte erbjuder barnomsorg när alla arbetar (eller snarare gör det till ett fåtal) och gör allt för sina barn, även när det knäcker föräldrarna och deras relation.
Jag fattar att det inte gäller alla föräldrar, det kommer alltid att finnas några som fuskar, men den stora majoriteten gör inte det. Det har t ex intygsinlämnandet vid vab visat. Istället för att hänga ut alla, är det inte bättre att ta itu med de få fall där barnen far illa? Jag trodde att det var en del av anmälningsplikten?

När man har hand om barn är det viktigt att kunna samarbeta med föräldrarna. Hur är det möjligt när man mer eller mindre kollektivt anklagar föräldrar för att inte kunna eller vilja vara med sina barn? Tror man på riktigt att det kommer att stärka föräldrarna i deras roll?

Jag har lyckan att ha mina barn på en bra förskola. Den har ett fel som jag ser det. Jag anser att det är för stora barngrupper på för lite personal. Det klandrar jag varken förskollärarna eller förskolechefen för. Det är ett politiskt beslut, som ser ungefär likadant ut över hela landet. Jag tror att vi behöver mindre barngrupper och mer personal, men det uppnår vi först när vi samarbetar.

Så istället för att klaga på varandra, så förena er, landets alla föräldrar och förskollärare! Låt oss tillsammans arbeta för bättre villkor, för våra barns bästa!

Att lyda stormen

Mig veterligen är det endast Jesus som kan tämja stormar så att de lyder honom. Ändå är det kanske föga förvånande att vi människor har så svårt att lyda stormen, när krismyndigheter talar om för oss att stanna inne för att undvika stormen. Människan tror ju allt oftare att hon är Gud numera. Vi har svårt att erkänna våra egna begränsningar och inse att det finns något som är större än vi själva.

I måndags var jag rädd och arg. Rädd för att jag med mitt arbete vet att livet är skört. Rädd för att min man skulle ta sig hem från arbetet mitt i en storm som skördade liv få mil från oss. Arg för att min man uppmärksammat sina chefer på klass3-varningen, men att denna ignorerades till stor del. Arg för att man inte har respekt för naturens krafter, som är långt större än någon människas!

Där satt jag ensam med våra tre barn, och vädjade till mannen att stanna på arbetsplatsen tills det värsta var över, eftersom han inte hade fått gå i tid. Men på denna arbetsplats finns det larm, som gör det omöjligt att stanna t ex över en natt.

Jag anser att man ska följa de rekommendationer som finns och ta klass3-varningar på största allvar. Vid så allvarliga varningar bör man i god tid stänga verksamheter så att folk kan ta sig hem. Endast de som måste vara i tjänst för samhällsnödvändiga funktioner ska vara det.

Jag kan inte förstå de som tar sig ut i stormen utan ett viktigt ärende. Om man drabbas av flygande bråte, då måste räddningspersonal ut för att rädda någon som borde stannat inne från början.

Vi behöver lära oss att ta naturen på allvar. När vi nu kan förutsäga stormar, även om vi aldrig säkert kan veta exakt var de kommer drabba, så bör vi ta lärdom av misstag. Stänga affärer, skolor och företag. Skicka hem folk i god tid. Allt måste inte fungera som vanligt vid extrem väderlek. Det inträffar inte så ofta och varar sällan så länge.

I Danmark dog flera personer under stormen och människor satt fast i tåg som aldrig borde gått. I Sverige gjorde de flesta kloka val, vilket säkert bidrog till att ingen människa dog. Vi borde vara tacksamma för det istället för att klaga, som jag sett flera Göteborgare göra, för att stormen inte drog över det området, som förutspått. Tacksamma för att man ställde in tåg, så att man slapp fastna på spåren (det var ju uppenbarligen rätt beslut eftersom flera tåglinjer hade störningar dagen efter).

Vara tyst eller gå ut i världen?

Det finns människor som inte uppskattar kyrkan. Jag glömmer det ibland, eftersom kyrkan så självklart för mig är någonting positivt. Det betyder inte att alla mina egna erfarenheter av kyrkan är positiva, men det positiva överväger.

De som inte uppskattar kyrkan är i allmänhet inte medlemmar i kyrkan, eller är på väg att lämna den. Deras ställningstagande har min fulla respekt, även om jag inte delar deras val.

När så kyrkan gör sig påmind, när kyrkan på olika sätt försöker nå människorna, antingen direkt till medlemmarna eller genom information som når alla hushåll, är det inte alltid uppskattat.

Betyder det att kyrkan ska hålla sig till sitt? Vara en byggnad där mitt bland folket, men där människorna inom kyrkan aldrig rör sig i samhället? Det är omöjligt! Kyrkan är en del av samhället. 

Att vara kyrka i vår tid är en utmaning och vi lär oss ständigt av allt vi gör. Det är bra att möta även de som inte gillar kyrkan, för att höra deras åsikter. Men det är trevligare med dialog än monolog.

Tack!

Glöm inte att använda det lilla men ack så viktiga ordet Tack! Både till Gud och dina medmänniskor…

Biskop Peters tal till Kyrkomötet i svensk översättning

Flera förstod inte riktigt biskop Peter Skov-Jacobsens tal till Kyrkomötet igår, så jag har tagit mig friheten att översätta:

Hälsning till svenska Kyrkomötet tisdag 24 september 2013

från Köpenhamns biskop Peter Skov-Jacobsen

Ers majestät, ers kungliga höghet, vördade ärkebiskop, kära och goda vänner!

Härmed en hjärtlig och vänlig hälsning från landet långt mot söder, på tröskeln till Europa och med det märkliga språket. En hälsning från landet, som djupt i medvetandet alltid lever med ögonen riktade mot den nordiska gemenskapen. Vi nynnar med när ni sjunger om solen, himlen och gröna ängar, och när vi hör er sjunga om det fjällhöga nord, som är gammalt och fritt, då vaknar vår längtan. Föreställningen om det fjällhöga väcker särskilt vår lust. Så måste det vara i landet, där den punkt som är 143 m ö h kallas Himmelberget av sina invånare.
Vi danskar har många erfarenheter, i alla fall detta, att himlen når ända ner till Jorden!

Tillsammans med biskop Martin från Newcastle kommer jag med hjärtliga och vänliga hälsningar för Borgågemenskapens räkning. Vi tackar er i Svenska kyrkan, för att ni så modigt har gått före oss i många år och vänt kyrkans hjärta och ögon mot människor, som tidigare bara märkte människors förargelse. En gemenskap är aldrig bra, om man inte vågar säga sanningen till varandra. I en dynamisk gemenskap utmanar man varandra och ni skall ha ett särskilt tack!

Så håller ni Kyrkomöte igen mitt i världens utmaningar. Att vara människa i en postmodern välfärdsstat betyder liksom tidigare att vara omgiven av sorg och glädje, lycka och olycka, medgång och motgång. Vi människor kommer ofta med leenden och ork men i bröstet bär vi ångest och vrede, ja, vi märker art även den vackraste rosen har törnen.
Vi lever i en värld, där krig, hungersnöd, diktatur, förtryck och utnyttjande gör livet till kaos för många människor.
Det måste alltid vara kyrkans uppgift att lyssna till honom, som i synagogan i Nasaret citerade profeten Jesaja och hävdade att Gud hade sänt honom ”för att frambära ett glädjebud till de fattiga […], att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet. ” (Luk 4:18)
Medan vi lyssnar på mannen från Nasaret, hoppas jag att våra ord och gärningar får vara bara ett litet återsken från Honom, som kände igen dem, även om de precis hade förrått, sovit och mördat. Må Kristus vara med oss på väg mot vårt Emmaus!

Kära Kyrkomötesdeltagare! Världen ska märka att vi inte först och främst bekymrar oss för vår egen organisation. Världen ska märka att vi är en kyrkan som älskar världen. Vi är en kyrka som vet vad det är att ha fel, och vi kan inte alltid motstå att vara självupptagna, men upprepar hoppet som en protest och tror att vi på det sättet kan säga emot politisk förbannelse och nedstämdhet. Vi talar i världen, som människor som lyssnar på Jesus, han som de kallade Människosonen, om honom som norrmannen Garbo skrev:
”Men en Människoson
som kände oss
och visste allt,
och som hade det lärandet ordet
och hjälp
där andra bara hade fördömande
och kalla ögon;
en Människoson-
Ack, att du inte längre finns på jorden!”

Må ni hålla kyrkomöte ”med ögat, som det skapades, himmelvänt, klarvaket för allt skönt och stort härnere, men med den djupa längtan välkänd, endast tillfredsställt av glans från evigheten” Grundtvig

OBS! Mina översättningar, Grundtvigtexten är en sång som heter Et jævnt og muntert, virksomt liv på jord, som inte finns med i den nuvarande danska psalmboken

Kyrkomötet 2013 är igång

Så har Kyrkomötets inletts. Det är sjunde gången jag deltar, jag har suttit två mandatperioder och var borta 2011 då jag födde barn i samma veva som man skulle anmäla sig till Kyrkomötet. När anmälningstiden gick ut hade bebisen inte kommit och barnafödande är inget man bara vet går bra, så att man knappt två månader senare kan sitta på Kyrkomötet.

Invigningen är högtidlig med mässa och inledning i aulan, med gäster från när och fjärran. Klart bäst i år, tyckte jag att Köpenhamns biskop Peter Skov-Jacobsen var. För mig är han bekant, inte minst hans röst, eftersom jag ofta inleder dagen med Morgenandagten på DRK som alltid sänds från Köpenhamns domkyrka. Tyvärr var det många som inte förstod vad han sa… Synd, när det finns de som kunnat tolka 😉 Han inledde lite skämtsamt om Danmarks högsta punkt, Himmelbjerget, om närheten mellan himmel och jord. Men han nämnde också att bakom våra leenden kan det finnas ångest. Jag tror att vi är många som kan känna igen oss i det.

Jag har oftast kaftan vid kyrkomötets inledning. Sist jag hade den var på prästvigningen i Lund i juni. Det var också sista gången jag träffade Börje Henriksson. Börje lämnade kyrkomötet när jag kom in. Han var en mycket omtänksam kamrat, med stor allmänbildning, som när som helst kunde citera svensk lyrik och hade en stark förankring i socialdemokratin. Han var något av en mentor för mig och hans hastiga bortgång har berört mig och andra som träffat honom.
I våras dog en medlem av vår kyrkomötesgrupp, Jan Johansson från Burträsk, också det hastigt. Jag kände inte honom lika väl, vi kom från olika delar av landet men jag uppskattade honom.
En del av den högtidliga inledningen var alltså parentation, och det känns bra att hedra de avlidnas minne med en stunds tystnad.

Efter inledningen i plenum började vi arbeta i våra utskott. Jag sitter i gudstjänstutskottet.

Före, under och mellan var det mycket prat om kyrkovalet och valresultatet samt hur det nya kyrkomötet kommer att se ut.

Sluta gnälla, gå och rösta!

Såhär dagen före kyrkovalet så är jag innerligt trött på gnällandet.

Trött på alla som tycker att nomineringsgrupperna är för lika – och sedan klagar när man lyfter fram skillnader i värdegrunder och sakfrågor.

 

Trött på alla som först klagar på att det talas för lite om Gud och sedan slår bakut när SSU gör en reklamfilm med teologiska tankar (och nej, jag tror inte att Jesus var sosse. Han var inte heller saduké, essé eller farisé, hans tids politiker. Men han såg varje människa, oavsett var hon kom ifrån)

Trött på alla som tycker att man hör för lite om kyrkovalet – och uppenbarligen helt har missat reklampelare & skyltar, radioreklam (min favorit är Kommunals litania!) och information som kommit hem i brevlådan och poppar upp på Facebook.

Trött på internt käbbel mellan nomineringsgrupperna om organisationen – när vi kunde debatterat sakfrågorna.

Så nu, kära läsare, kommer jag att fokusera den sista tiden åt att ignorera alla som gnäller och fokusera vad Socialdemokraterna och jag som kandidat går till val på.

 

Här kommer vårt program, med mina tankar om hur det kan knytas till vår kyrka, utifrån bibelns budskap.

 

Svenska kyrkan ska sätta människornas behov i centrum

Psalm 602 För livets skull

1. 1.       Visa lyhördhet och omsorg vid dop, konfirmation, vigslar och begravningar!

Det finns inte så många beskrivningar i Bibeln av kyrkliga handlingar, som vi tänker oss dem. Men jag tänker ändå på berättelsen om Fillipos och den etiopiske hovmannen, Apg. 8:26-40. Fillipos undervisar med lyhördhet, och detta leder sedan till dopet och tron. Samtalen inför kyrkliga handlingar bör ske som ett ömsesidigt samtal och även samtal om detaljer kan leda till tro.

1. 2.       Förena goda traditioner med nytänkande så att fler känner sig delaktiga!

Lovsjung Gud tillsammans! Ps 34:4 Det är roligare när fler är tillsammans och känner sig delaktiga

1. 3.       Håll Sveriges kyrkobyggnader och kyrkogårdar öppna och välvårdade!

Luk 2:41ff Den tolvårige Jesus i templet. Jesus kände närhet till Gud och fick undervisning i templet i Jerusalem, så hoppas vi att våra kyrkor också ska vara för människor i dess närhet.

 

Svenska kyrkan ska stå upp för allas lika rätt och värde

Psalm 791 Du vet väl om att du är värdefull

1. 4.       Visa att kvinnoprästmotstånd och homofobi inte hör hemma i folkkyrkan!

2 Kung 22:14 Profetissan Hulda. Redan i Gamla testamentet nämns kvinnliga profeter, så det är intet nytt under solen, som Predikaren skulle uttryckt det…

1. 5.       Arbeta för internationell solidaritet, social rättvisa och hållbar utveckling!

Gal 3:28, alla är vi ett i Kristus. Om vi hör ihop måste vi också ta ansvar för varandra

Psalm 288, Gud, från ditt hus

1. 6.       Var drivande i religionsdialog och i arbetet mot mobbning och rasism!

Psalm 782 Godhet har makt över ondskan. Vi måste visa var gränserna går och vara goda förebilder! Så segrar godhet över ondska, inte med våld.

 

 

Svenska kyrkan ska bekämpa de växande klassklyftorna

Joh 12:8 Maria smörjer Jesu fötter: De fattiga har ni alltid bland er. Fattigdomen har inte förändrats nämnvärt på 2000 år. Är det inte dags snart?

1. 7.       Slå larm när kommun, landsting och stat inte tar sitt ansvar för välfärden!

2 Mos 22:21-27 Regler för hur man behandlar invandrare, änkor, faderlösa och fattiga. Vi har också regler i vårt samhälle, men maskorna i nätet blir allt större och den lilla människan faller emellan.

1. 8.       Avskaffa alla avgifter i Svenska kyrkans barn- och ungdomsverksamhet!

Mark 10:14f Låt barnen vara och hindra dem inte! Avgifter kan vara ett hinder för fattiga familjer, ska det drabba barnen?

1. 9.       Skapa fler sommarjobb åt ungdomar i samverkan med kommunerna!

1 Tim 4:12 Låt ingen se ner på dig för att du är ung. Ge ungdomarna en chans att lära sig, kanske bidrar de med nya perspektiv i gengäld?

 

Svenska kyrkan ska bidra till gemenskap och utveckling

Psalm 61 Lågorna är många

1. 10.   Ta vara på församlingshemmen som öppna mötesplatser i lokalsamhället!

1 Petr. 2:4-5 levande stenar. Husen i sig är inte levande, men vi kan fylla dem med liv.

1. 11.   Skapa en god arbetsmiljö och utvecklingsmöjligheter för alla anställda!

Enligt Apg 18:3 var Paulus sadel- eller tältmakare. Hur vill att det ska vara för kyrkans anställda framöver?

1. 12.   Bedriv diakonal verksamhet som bryter ensamhet och utanförskap!

Kvinnan vid Sykars brunn, Joh 4. Mötet mellan den samariska kvinnan och Jesus förändrar dem båda och kvinnan får en ny ställning i sin by. Möten och gemenskap förändrar människors liv!

 

 

 

Gå och rösta imorgon i kyrkovalet! 

Tvivlare som tror på kyrkan

Under kyrkovalskampanjen har tidigare ministern Margareta Winberg fått mycket kritik för att hon ställer upp som kandidat till Östersunds kyrkofullmäktige och samtidigt säger sig inte vara troende.

Om jag skulle sätta etikett på Margareta, utifrån vad hon säger (för vi har inte träffats), så skulle jag vilja säga att hon är handlande. Hon vill omsätta sin tro på en bättre värld i handling.

I en insändare hon har skrivit ställer hon sig frågan: ”Vad är Jesu budskap?

Vem har inte tvivlat någon gång? Tvivlat på sig själv, tvivlat på en Gud, som man inte tycker gör det som man förväntar sig. Varför griper han inte in? Mot krig? Mot fattigdom? Mot utsugning och misär?
Jag har inget bra svar på dessa frågor. Men jag har försökt svara inför mig själv. Jag försöker se det jag kan se. Jag söker, utan att vara troende, förstå vad det kristna budskapet innebär och vad det ålägger oss alla. Läser min konfirmationsbibel och formar min bild av Jesus – en person, verklig eller fiktiv – bedöm själv, som inte gör skillnad på folk; fattiga, skökor, barn, kvinnor, handikappade, ja alla har samma värde. Det har fångat mig. Vi har alla samma värde! Ingen är förmer!
Så är det inte i dagens värld. Då åligger det oss att förändra världen, så att det som vi uppfattar som Jesu vilja och budskap blir verklighet. Kanske var det så han menade? Han gav oss budskapet/riktningen, men vi måste själva ta oss dit.
Är det kanske den stora kristna utmaningen, att fylla budskapet med ett innehåll. Att verkställa?
Jag har fattat mitt beslut. Jag försöker att leva efter det kristna budskapet – utan att vara aktivt troende. Nu vill jag att den svenska kyrkan skall bli en folkkyrka. Alla skall känna sig välkomna!
Därför ber jag om din röst på söndag.
Margareta Winberg (s)”

Kan man följa Jesu budskap utan att vilja definiera sig som troende? Jag tror inte att någon enda människa lyckats följa Jesus i allt, så då är Margareta som vi människor är mest. Och var hennes väg går i relation till Gud kan ingen av oss veta, lika lite som vi vet det om oss själv. Själv har jag den senaste tiden läst om en del präster som valt att lämna sitt arbete, då tron inte varit självklar och förändrats.

För vem är någon av oss medmänniskor att avgöra när någon är tillräckligt troende? Tillräckligt kristen? Tillräckligt lyckad i förhållande till Jesu budskap om Gud och vår nästa? Har tillräcklig kunskap för att kunna möta Gud i sakramenten?

Det finns troende som tvivlar på kyrkan. Men tänk att det finns tvivlare som vill vara med i kyrkan, för att de tror på den! Som en kraft som kan förändra, där de vill vara med, för människornas skull.

Lärjungarna visste inte från början att Jesus var Guds son, så jag säger till Margareta som till alla andra som kommer till kyrkan: Följ med och se! Inget är bättre än att göra sin egen resa.