Kan en präst vara politiskt aktiv?

Ja. Det är mitt enkla svar på frågan ovan.

Det finns präster som är medlemmar i politiska partier och det finns de som inte är det. Vår yrkeskategori skiljer sig inte från andra på det viset. Det tillhör friheten att göra egna val och fatta egna beslut och vi väljer olika. Jag menar att olikheter är berikande för prästkåren. De flesta präster har politiska åsikter.

Jag tycker många saker och kan argumentera för dem. Det gör alla präster, annars skulle vi inte kunna arbeta. Tron på Jesus kräver av oss att vi talar om den. Tron på Jesus får oss att ha åsikter också om hur människor lever i vår omgivning, inte bara om hur vi själva har det.

En av de saker jag tycker är att alla människor är lika mycket värda. Jag tycker också att människor ska få lika förutsättningar för att kunna leva ett liv i frihet, jämlikhet och solidaritet. I Sverige finns ett demokratiskt styre, med olika partier. Den som vill förändra samhället kan göra det genom ett politiskt parti, som har en heltäckande politik för många olika ämnesområden för samhället.

Jag har fattat beslutet att vara medlem i ett politiskt parti, Socialdemokraterna, och jag har ett förtroendeuppdrag i Kyrkomötet, vald av i ett kyrkoval, där Svenska kyrkans medlemmar i en valkrets i Lunds stift över 16 år hade rösträtt.

Jag är intresserad av att möta alla människor, oavsett deras politiska åsikter. Jag har vänner med andra politiska åsikter än mina egna. Jag är vän med präster som har andra teologiska åsikter än jag har. Att umgås bara med de som tänker som jag är tråkigt i längden. Det är i mötet med andra, som jag utvecklas och får tänka igenom hur jag själv motiverar mina val.

Mitt politiska engagemang blir bara ett problem om andra gör det till ett problem. Det är klart att mitt ställningstagande sätter mig i ett fack. Det gör även mitt kön, vilken biskop jag prästvigts av och mina teologiska ställningstaganden. Det finns många anledningar för andra att välja att misstro mig. Den som vill misstro kommer alltid att göra det. Jag tror inte att mitt politiska engagemang ensamt är en tillräckligt stark anledning att misstro mig, åtminstone inte för de flesta.

Jag spelar med öppna kort. Jag försöker inte dölja mina åsikter, varken politiska eller teologiska. Däremot är jag medveten om att det finns olika arenor. Jag säger inte samma sak i predikan som på ett medlemsmöte, även om båda världar kan lära en del av varandra. Därför tror jag att det är berikande för kyrkan och politiken att det finns människor som rör sig på båda arenor. Det vore en olycklig begränsning av demokratin att säga att präster inte fick delta i det politiska livet.

Jag tror inte att en slätstruken version av mig själv skulle vara lättare för andra att förhålla sig till. Det står er alla fritt att ha åsikter om mig och ni kommer att ha det, oavsett om jag är politiskt engagerad eller ej. Den som vill svartmåla någon annan kommer alltid att hitta förevändningar att göra det.

Mitt politiska engagemang består. Jag tror att jag kan vara en del av både de politiska systemet, som det svenska samhället är byggt på, och Svenska kyrkan, både som anställd och förtroendevald, så länge jag har människors förtroende och kan skilja på mina roller. Jag är inte ensam, varken som medlem i ett politiskt parti, präst eller förtroendevald i Svenska kyrkan och inte heller i kombination. Vi är fler och vi finns i alla nomineringsgrupper i Svenska kyrkan.

De goda och de onda

Det finns en barnslig inställning till människor i nutiden. En kategorisering av att det finns ”goda” människor och ”onda” människor. Ett vi (de goda) och ett dem (de onda).

Ur ett kristet perspektiv är den uppdelningen förkastlig. I varje människa finns en inneboende förmåga att göra såväl ont som gott. Vi väljer och ibland blir det fel. Ibland väljer vi avsiktligt att göra ont, men ibland blir det som var rätt tänkt fel i verkligheten. Oftast väljer vi det som är enklast för oss själva. Det kan vara gott för oss, men orsaka problem för andra. Det är få handlingar som är helt goda eller helt onda. Oftast har myntet två sidor. Stefan Einhorn pratar om att öva sig på att vara snäll. På ett vis är hela livet en övning, att välja att göra gott, både för andra och sig själv.

I den kristna tron är det till Gud vi vänder oss med det som blivit fel. Det kallas synd, ett ord som missbrukats och feltolkats i det svenska språket. Det handlar inte om att äta god mat, eller att lista alla fel i en katalog. Det handlar om att erkänna sina brister, sin förmåga att handla fel. Gud förlåter och ger oss upprättelse, så att vi kan försöka igen.

Eller som det uttrycks i denna överlåtelsebön:

Du som vill mitt liv och har skapat mig efter din vilja
allt i mig känner du och omsluter med ömhet
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet, du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
Amen.

Ett helt förändrat liv

Jag kan fortfarande minnas den där känslan. Plötsligt var livet totalt förändrat. Samtidigt pågick vardagen utanför, solen gick upp och ner, bussarna körde som vanligt, folk på väg till och från jobbet. Att inte folk fattade att ingenting längre var detsamma?!? Att det var något särskilt med denna dag och alla borde kunna se det i mitt ansikte. Men okända gick förbi, precis som de gjort igår och precis som de skulle göra imorgon. Bland vänner fick man dock mycket uppmärksamhet.

Jag har upplevt den känslan vid ett par tillfällen. Jag har känt så när jag fött mina barn, men också när jag mist någon familjemedlem. Gränsen mellan liv och död kan vara hårfin. Livets ingång och utgång lämnar få oberörda.

Man ser livet på ett annat sätt, konturerna är skarpare och mycket känns totalt oviktigt. Man ser med tunnelseende och har svårt att ta in allt. Man är uppfylld av det stora som hänt.

Så småningom återvänder man också själv till vardagen, trots att man inte trodde att det var möjligt. Samtidigt bär man med sig en annan förståelse av livet. För livet har för alltid förändrats. Man lever, men på ett annorlunda vis än tidigare.

Detta händer varje dag för någon. Låt oss se dem, se deras nya liv och leva med dem!

Feminist, javisst!

Jag är feminist. Det innebär att jag tycker att män och kvinnor är lika mycket värda, ska ha samma rättigheter och ska få lika lön för lika arbete.

Med mina feministiska glasögon ser jag också att det återstår mycket arbete innan vi når dit. Lyssna t ex på partiledardebatten, hur annorlunda man tilltalar Annie Lööf jämfört med Jan Björklund. Ingen av dem är favoriter för mig, men det retar mig att man inte visar samma respekt för sina meningsmotståndare, att man agerar annorlunda baserat på deras kön.

Den vanligaste frågan jag ställer mig när jag hamnar i ojämlika situationer är: Hade man sagt/gjort såhär om kvinnan istället var en man? Alltför ofta är svaret nej. Därför behövs feminismen.

Jag hoppas att vi är många feminister, som tillsammans arbetar för en jämställd värld!

Ett meningsfullt liv

Vad ger mening i livet?

Ibland möter jag människor som funderar kring livets mening. Ofta får man höra om människor med funktionsnedsättningar, och andra undrar om deras liv är meningsfullt? Man jämför med sitt eget och ser andras begränsningar, men glömmer bort sina egna.
Jag vet att det är fullt möjligt att ha sjukdomar, att inte kunna röra sig fritt som man vill, ens i sitt eget hem och ändå känna stor mening med livet.

Jag tror inte att andra kan avgöra vad som gör ens liv meningsfullt.

Jag tror att ett meningsfullt liv handlar om mer om hur det känns på insidan, än hur de yttre livsfaktorerna är. Det är inte ens hälsotillstånd, bostad eller ens arbetsplats som i första hand avgör, även om det givetvis kan påverka både positivt och negativt.

Även den som är frisk, har ett fint hem och arbete kan bli deprimerad. Liksom den som kämpar med hälsan, med en svår bostadssituation eller arbetssituation har svårt att finna lugn. Trots allt har många i Sverige det bra, utåt sett, men kämpar med livets mening, inuti. Det vi andra ser, säger ganska lite om hur en människa egentligen mår. Många av de som hinner fundera mycket på frågan, är de som av olika anledningar är daglediga, så ett arbete får aldrig definiera ett livs mening.

Jag listar här några faktorer som jag tror tillsammans kan ge mening till livet:
en känsla av sammanhang
att vara efterfrågad
goda relationer till andra
egna rutiner
att få odla intressen
att få se synliga resultat av det vi gör
få reflektera själv och med andra
inre frid

Jag tror sällan att vi uppnår alla punkter samtidigt, och livet känns inte alltid optimalt meningsfullt. Men som med så mycket annat tror jag inte att livets mening är på eller av, utan en flytande skala, där livet känns mer eller mindre meningsfullt. Framförallt vill jag hävda att livet ofta kan bli mer meningsfullt, genom att vi ser vad som saknas i våra liv. När vi ser det, kan vi fundera över hur vi vill göra något med det.

Vissa saker är svårare än andra. En sak som jag tror att vi tappat i vår tid är att få se synliga resultat av det vi gör. Det kan t ex gälla att arbeta med händerna. Oavsett om vi målar, handarbetar, städar, gör trädgårdsarbete, alla dessa saker ger synliga konkreta resultat av vårt arbete.

En annan sak som många längtar efter i vår tid är inre frid, men vi har liksom tappat redskapen för att hitta den. Många har hittat den genom meditation, inspirerad från andra kulturer. Själv föredrar jag bön, bibelläsning, reflektion och stilla lovsång, möten med Skaparen i skapelsen, i min vardag, i andra.

Mycket av det som står på listan kan hittas i kyrkan, när kyrkan är som bäst. Det kan också hittas i en familj, när den är som bäst. I vårt samhälle finns en välgrundad rädsla för ensamheten samtidigt som människor isolerar sig från andra. Men jag tror inte att vi i längden kan leva utan varandra. Vi behöver varandra.

Jag hoppas och tror att vi tillsammans kan skapa mening med våra liv. Ska vi hjälpas åt?

Juldagen

Jag hoppas ni haft en välsignad jul och jag önskar er en god fortsättning!

Julafton och juldagen är de mest arbetsintensiva dagar men det är så roligt med många i kyrkan, som vill fira Jesu födelse. Jag får möta människor jag känner från gudstjänster, verksamheter och kyrkliga handlingar, liksom en del människor som är nya för mig.

På julaftonens krubbgudstjänst hade vi för första gången ett julspel i totalteaterform, där jag var berättare och delade ut roller. Några var modiga och bjöd på sig själva (tack gode Gud för familj, vänner och konfirmander), inte minst två körbarn!

Midnattsgudstjänsten var stämningsfull med trumpetsolist och flera som hade varit på förmiddagsgudstjänsten återkom på natten. Min predikan fokuserade på Guds mod och kärlek, när han möter oss som ett litet barn, som föds i ett stall. Det enda jag önskar är att vi också hade sjungit psalm 297 Härlig är jorden. Denna danska julpsalm bör mycket med sig, inte minst för alla de som sörjer under julen.

Till julottan bytte jag kyrka. Även nu var det mycket folk och fin stämning, med både körsång och solist. Det var också premiär för mig att sjunga julintroitus. I denna predikan utgick jag från den danska julpsalmen Förunderligt och märkligt, av Brorsson tonsatt av Carl Nielsen. Den är tyvärr inte med i den svenska psalmboken. Himlen och jorden möts, medan Maria begrundar. Förunderligt och märkligt blir en vaggsång där i stallet, medan vi tittar på Jesus och han ser rakt in i våra hjärtan.

En riktig stämningshöjare var att få höra att en god vän fick en son precis före jul. Denna julmorgon kände jag mig som herdarna när jag blev detta nya lilla underverks första besökare.

Min familjs eget julfirande har sträckt sig över dessa två dagar och avrundades med dagens danska julmiddag. Nu är det vila som gäller ett par dagar framöver och familjemys!

Skolavslutning i kyrkan

Igår hade jag skolavslutning i en av kyrkorna. Det är med dubbla känslor. Inte alls p.g.a. skolan i fråga, vårt samarbete fungerar bra. På många sätt är det utmärkt att fira just julavslutningen i kyrkan, eftersom upprinnelsen till jullovet också är kyrkans. Mina dubbla känslor beror istället på Skolverkets tolkningar av skollagen och deras syn på religion.

För det första konstaterar jag att organiserad religion alltid tar sig uttryck i gemensamma ritualer. Men även den som inte är troende medverkar i ritualer. En fotbollsmatch eller en skolavslutning i en aula följer också ett visst mönster, där man riktar uppmärksamheten åt samma håll och skapar en känsla av gemensam stämning. Enligt Wikipedia lämnar man vardagen och ritualen följer ett mönster, den upprepas vid bestämda tider: ett repetitivt kollektivt beteendemönster.

För det andra konstaterar jag att man själv avgör om man vill delta i en ritual och isåfall hur. Om man väljer att ställa sig som åskådare eller man ser sig själv som en deltagare. Även detta gäller oavsett om det är en religiös ritual eller inte.
Först när man själv deltar aktivt blir man en del av ritualen.

För det tredje undrar jag hur stark makt över människors sinnen Skolverket tror att mitt ämbete har. Det är inte självklart att alla tystnar för att lyssna på mig. För mig är det uppenbart att skolavslutningen inte är en gudstjänst med kollektiv bön eller trosbekännelse. Inte ens om det är en gudstjänst går jag runt och kollar om folk ber med eller läser trosbekännelsen, det är alltid frivilligt. Men på skolavslutningar får jag inte heller på lov att göra det som alla vet att präster gör: läsa Bibeln, be eller välsigna. Under årens lopp har jag fått möta en del kommentarer kring det, för folk förväntar sig att jag ska göra det, även de som inte själva gör det.

För det fjärde undrar jag hur man tänker kring gästfrihet. För mig är det självklart att alla är välkomna till kyrkan. Faktum är att jag anser att alla skolbarn SKA besöka kyrkor och andra religiösa rum, Svenska kyrkan ska inte ha ensamrätt. Men när skolan gör studiebesök, oavsett var de äger rum, är det skolans uppgift att förbereda eleverna och följa upp besöket med efterföljande samtal för att nyansera verkligheten. Om man besöker Helsingborgs stora arbetsplatser, berättar de knappast om sina konkurrenters verksamheter. När man kommer på besök så följer man de regler som finns där, t ex om man behöver använda skyddskläder. Man kommer inte dit och dikterar i förväg exakt hur det ska gå till, och styr vad personalen säger. Fast precis det vill Skolverket göra.
Christer Sturmark från Humanisterna ansåg att kyrkan borde upplåtas till skolorna, eftersom staten betalar kyrkoantikvarisk ersättning (KAE) varje år. Vi kan gärna räkna ut hur många kronor det blir per kyrka och vad det blir i minuter. För även om jag hade gjort hembesök istället (han anser att prästen kan få ledigt) så hade vaktmästaren behövts eftersom han styrde ljus och ljud. Hans lön, kantorns lön liksom alla instrument, vårt ljudsystem och våra mikrofoner, allt det har Svenska kyrkans medlemmar betalt. Vi bjuder på det, det är en del av den kristna gästfriheten!

För det fjärde ställer jag frågetecken kring vad som är godkänt och icke godkänt. Den som har godkänt vissa psalmer men inte andra, har bristfälliga kunskaper inte bara i religionskunskap utan också texttolkning och läsförståelse.
Barnen ska lära sig psalmer för att de är en del av den svenska traditionen. De får ta aktiv del av skolavslutningen genom att sjunga. Bland godkända psalmer finns Nu tändas tusen juleljus (Sv. ps. 116) och Stilla natt (Sv. ps. 114). Båda dessa psalmer innehåller bekännelser. Även annat än den apostoliska trosbekännelsen är bekännelser om att Jesus är Gud och världens frälsare. Jag kan inte be skolbarnen läsa med i trosbekännelsen men de får lov att sjunga

att född är Herren Jesus Krist

och

Kristus till jorden är kommen, oss är en Frälsare född

. Många av de sånger som vi normalt sjunger i skolor i advent och på Lucia anknyter också till Jesu födelse, inte bara historiskt utan även teologiskt, men de är ok. Logiken brister…
Jag får inte lov att berätta för mycket om vad vi kristna firar under julen och upprinnelsen till deras jullov, men de är välkomna till ett rum fullt av symboler, inklusive en man under avrättning, en hemlös familj och nakna barn, beroende på vilken kyrka man besöker. Det är tur att vi tänder mycket ljus så det blir mysigt…

Kära Skolverket. Inte bara en deltagares ord utgör en en ritual. Det är en helhet som samverkar: alla medverkande, platsen, gemensamma ord och hymner, varje moment. Hur barnen kommer att uppleva sina skolavslutningar beror mer på deras lärare och deras familjer än på mig.
Skolavslutningar i kyrkan är en relativt ny företeelse i Sverige. Kristendomen är däremot etablerad sedan omkring 1000 år. Många svenskar firar jul, med olika traditioner. Stora delar av Sverige står stilla ett par timmar på julafton. Att inte få berätta varför det är så är både religionsfobiskt och historielöst.

Det vore trevligt om vi kunde samtala om hur vi på bästa sätt kan låta skola och kyrka mötas. Egentligen tror jag inte att det behövs, för på många platser fungerar det ypperligt lokalt.
Så snälla, bakbind inte oss präster genom nationella riktlinjer, som inte är logiska.

Jag förstår att det finns de som inte anser att skolavslutningar i kyrkan är logiskt i dagens samhälle. Men på många platser är det en uppskattad tradition. Låt oss göra den inklusiv, istället för exkluderande, vare sig det är präster eller ateister som känner sig exkluderade. Det är sällan muslimerna som protesterar, eftersom Jesus anses vara en profet inom islam. Låt flera traditioner rymmas, istället för att ta bort.

Präster som har skolavslutningar i kyrkan gör olika. Jag har valt att följa Skolverkets rekommendation även om jag anser att den är fel och får mig att känna mig obekväm. Därför bar jag inga liturgiska kläder idag, för att markera att skolavslutningen inte är en gudstjänst. När jag nämnde Gud eller Jesus sa jag att jag tror eller att vi i kyrkan firar. Jag läste ingen bön högt och välsignade inte barnen, trots att den aronitiska välsignelsen är hämtad ur Fjärde Mosebok, helig skrift i tre världsreligioner.
Men som alltid bad jag för de närvarande under klockringningen. På kvällen sammanfattade jag dagen inför Guds ansikte och önskade frid även för skolbarnen, deras familjer och skolans personal. För reglerna till trots så blev det fina skolavslutningar. Jag tror inte att det främst var jag som spred det glada budskapet idag, vi hjälptes åt!

Julens budskap

På julkonserten som jag nämnde i mitt förra inlägg sjöngs en sång som var ny för mig, Christmas is a time to love. Lyssna på den här.

Jag tycker att melodin i all sin enkelhet med en överstämma som barnen sjöng på konserten är underbar. Men texten gör mig tveksam. Inte för att man inte ska älska på julen, utan för att det inte räcker med kärlek bara på julen.

I julhandeln finns mycket stress, där skulle behövas mer kärlek. Många organisationer får stora gåvor i december, som sedan får räcka hela året, då deras gåvogivare är färre.

Hela året behövs kärlek! Till alla människor vi möter. Bara genom handling kan kärleken övervinna rädsla och förtvivlan. Gud är min förebild i kärlek. Som möter igen och igen med en öppen famn, som kommer till oss som ett litet barn. Det är mod, och mod är en viktig del av kärleken.

Mer kärlek, hela året! Synd att det inte passar till melodin…

Goda råd till Lucia med följe

Jag har gått i Luciatåg många gånger, ibland som Lucia men desto oftare som tärna, mestadels med levande ljus.
Jag har svimmat en del i mina dagar men inte på Lucia. Här kommer mina bästa råd för att stå på benen.

– Grunda väl. Ät frukost/lunch/middag som vanligt. Banan och vatten är bra fika, och bananen gör att man inte blir så kissnödig.
– Stå inte helt still. Försök stå med fötterna lite isär och fördela vikten jämnt eller växla lite.
– Vicka på tårna (Lucia kan även vicka på tummarna) så ökar blodcirkulationen
– Om man som tärna har levande ljus, håll det inte rakt under näsan utan lite åt sidan (dock inte under någon annans näsa heller)
– Om ni är många och inomhus, var inte för varmt klädd under lucialinnet
– Om du är på väg att svimma och ovanstående inte har hjälpt, sätt dig ner! Det är ingen som kommer minnas det och ingen tar skada av det.
– Kom ihåg att ha roligt! Lucia sprider ljus och värme i en kall och mörk tid.

Musikhjälpen 2013 för mammor och barn

Det finns telefonsamtal man aldrig kommer att glömma, som påverkar ens liv mer än man kan förstå.

Jag hade fått värkar. Det var dags! Det var en dryg vecka kvar till det beräknade datumet men det var ju andra gången. Jag ringer till förlossningen.
– Hej, jag har regelbundna värkar och jag skulle vilja komma in.
– Nja, du vet ju hur det ska kännas men du har ju inte haft värkar så länge. Vänta lite till.

Det gick två timmar från detta telefonsamtal tills vi kom in på förlossningen. Då hade min man kört fortare än vad som är tillåtet, för jag hade så ont. Men det värsta visste vi inte då, att vårt barn inte fick tillräckligt med syre.

En halvtimme senare var han ute. Han andades inte själv. Han kom igång, precis som den inringde barnläkaren lovade. Men han klarade sig inte så bra som först antogs. Han har idag en bestående hjärnskada, orsakad av syrebrist i magen.

Jag har malt tanken om och om igen. Vad hade hänt om vi hade åkt in när jag ville? Varför stod jag inte på mig?

Vad hade hänt om barnmorskan hade frågat efter min förkylning? Idag vet jag att feber under värkarbetet är en riskfaktor.

Vår verklighet går inte att förändra. Men det går att förhindra att andra råkar ut för samma sak.
För även i säkra Sverige, där vi kan förlösa med kejsarsnitt och lägga barn på kylbädd, drabbas kvinnor och barn av skador. Så mycket värre för de mammor och barn i andra delar av världen, med klart sämre förutsättningar. Tänk att inte ha någon att ringa, att inte ens få träffa en barnmorska.

Graviditet och förlossning är riskfyllt för kvinnor och barn, kanske det farligaste vi genomgår under våra liv. Låt oss göra det så tryggt som möjligt för alla inblandade, även de mest utsatta. Stötta Musikhjälpen!