Årets andra fastekalender blev Adventspsalmkalendern

Jag har tappat räkningen på antalet Fastekalendrar, även om jag började senare med den i advent. Andra har kopierat och gjort egna varianter, inte minst Snällkalendern från Bris.

Adventspsalmkalendern 2025

Det är fint och bra, men jag vill ha fokus på ett adventsfirande som fokuserar på att Gud blir människa i Jesusbarnet.

Eftersom jag är psalmforskare i vardagen och det i år finns tillfälle att pröva psalmförslagen, även de fyra som jag bedömt som adventspsalmer räknade jag ihop alla, från psalmboken, tillägget, Psalmer i 2000-talet och de nya förslagen. Hör och häpna, det passar precis!

Varje dag är det små citat. På själva dagen kommer jag att publicera länk till sången via Youtube på Facebooksidan för Fastekalendern.

Här finns den, som pdf.

Adventspsalmkalendern 2025.pdfDownload

Kolla också in spellistan på Spotify (de psalmer som inte finns på Spotify, saknas därav de kortare antalet)

Länk till Spotifylista för Adventspsalmkalendern

En kyrka som blickar framåt

De närmaste åren kommer vi i Svenska kyrkan att behöva fatta stora beslut. Vi är ständigt i förändring, både som en del av samhället, men också just som kyrka.

Nu behöver vi politiker som vågar fatta modiga beslut. Som inte bara blickar längtansfullt bakåt i tiden, utan som vågar blicka långt fram. Som inte bara vill förvalta, utan som vågar prova nya vägar.

Därför är jag glad att tillhöra en nomineringsgrupp som både har varit med tidigare och fortfarande vill ta ansvar för Svenska kyrkan.

Att kräva tacksamhet

Jag har läst människors kommentarer om flyktingar i den jämtländska skogen. ”De borde vara tacksamma”. Det påminner om andra historier vi mött i media det senaste året.

Precis som EU-migranterna, alla hemlösa och fattiga ska vara tacksamma över minsta smula som de får i vårt samhälle, helst i samma stund som de får det, gärna tydligt så att den som ger kan läsa av det. För det är deras enda val, i ett samhälle som annars håller valfrihet högt. För den som är längst ner, är valfriheten kraftig begränsad.

Det är lätt att säga för den som betraktar på avstånd att de borde vara tacksamma. Som kan välja, som har fler alternativ, som inte själv befinner sig i en svår situation.

Men de som är flyktingar, de som är hemlösa, de som är fattiga, befinner sig i kris. Kanske har denna kris pågått i flera år, kampen för ett vanligt liv, en normal vardag. Kanske är man så känslomässigt slut att man hamnar i chock över det som erbjuds. Kanske är det som erbjuds så fjärran från det man drömmer om, att man alldeles låser sig.

Fundera över när du själv känt tacksamhet för vad du fått i livet. Visade du din tacksamhet? Gjorde du det i stunden? Eller insåg du först långt senare vad du fått, vilken gåva det var och hur det förändrat ditt liv?

Fundera också över varför vi ska hjälpa människor i nöd. Är det för att vi ska få uppleva deras tacksamhet, så att vi tydligt ser att just vi gör skillnad? Så att vi ska få känna nöjdhet över vår insats? Borde vi inte hjälpa för att det är vår skyldighet och för att vi kan?

Jag vill tro att de flesta människor uppskattar hjälp och stöd, också när det är tafatt, halvdant och dåligt kommunicerat (som det är när man skickar flyktingar ut i en tom skog flera timmars resväg bort). Men ofta, ofta, borde vi verkligen lyssna till behoven, istället för att bara göra och ge det vi tycker och tror är det som bäst behövs.

Tänk hur mycket bättre det blir när vi möts över gränser, ser varandra och kommer fram till gemensamma lösningar!

den brustna verkligheten, en dikt

Jag ska vara ärlig.
Det finns dagar då jag inte tänker på det alls.

Men så kommer dagar, som idag,
då det gör sig påmint.
Tårarna tränger fram
under ögonlocken.
Får svårt att andas,
som om någon gett mig ett knytnävslag
mitt i solar plexus.

Orden om förlåtelse och kärlek
klingar som ekande brons.
Den brustna verkligheten värker,
mitt i gemenskapen är vi avgränsade
från varandra.

Jag ber för att de andra dagarna,
de som går utan tankar som mal
ska vara fler.
Vågar jag tro på
att vi ska kunna mötas,
försonade och hela?

Hvordan fremstilles kvinder der er præster på billeder?

SVENSK VERSION NEDAN!

I min Twitterfeed følger jeg Roskilde Stift. Min mor blev døbt i Roskilde domkirke, mine bedsteforældre levede sine liv i Roskilde. Jeg har stadig familie der. En af min mors bedste venner var præst der, idag pensionist men stadig boende i stiftet.

Forleden lagde mediekonsulenten et billede op af biskop Peter Fischer-Møller under et fototilfælde. Et billede af billedet, så at sige. Jag kan godt lide den slags billeder, jeg tog selv den type af billede af en anden nomineringsgruppe på Kyrkomötet.

Mit problem med billedet var teksten under. På billedet ses nemlig foruden biskoppen og fotografen også en kvinde. Hun beskrives, på engelsk, som ung, kvinde og præst. Danske præster har ikke præsteskjorte, som i Sverige, så af tøjet fremgår ikke at hun er præst. Når jeg kigger på billedet ser jeg en kvinde, der nok er lidt ældre end mig.

Jeg spurgte med det samme hvad meningen var med at nævne køn og alder. Jeg ser billedet ud fra hvem jeg er. En kvinde, præst, ret ung, vant til at se billeder af kvinder der på papiret ligner mig. Men der er stor forskel på når vi selv publicerer dem eller når andre gør det. Man behøver både teologiske og feministiske briller, så ser man forskellen!

Svaret jeg fik, på dansk, var ”af hensyn til følgere i lande hvor man ikke bruger kvindelige præster”. Svaret er forbavsende!

Det er utroligt prisværdigt at løfte at vores kirker kalder både mænd og kvinder til at blive præster og at vise det for følgere i andre lande.

Det jeg stiller mig spørgende til er HVORDAN man gør det. Af alle billeder på Roskilde Stifts Twitterkonto er flest af mænd. Da der er flest af biskoppen og han er mand er det naturligt. Det seneste billede af en kvinde før det nu nævnte viser Anne Linnet. Blandt billederne længere tilbage er der et jeg virkelig kan lide, det er et billede af en præst i præstekjole, på vej over en fodgængerovergang. Men Roskilde stift har fler præster der er kvinder æn hvad man kan se på Twitterkontoen.

Mediekonsulenten værdsatte nok ikke mit bombardement af spørgsmål: Hvad mener hun (præsten på billedet)? Hvad er det hun kigger på? Hvorfor? På hvilken måde er det relevant med alder og køn, i forhold till biskoppen (ældre mand)?
Desuden blev jeg oprigtigt overrasket da han et par minutter senere lægger et nyt billede op af kvinden., der tidligere stod hved siden af biskoppen. Det viser sig nemlig at hun også skulle fotograferes og at hun er redaktør af Stiftsbladet… Så i virkeligheden stod hun ikke og kiggede på hverken biskop eller mediekonsulenten, hun ventede simpelthen på sin tur. Et passivt øjebliksbillede af en kvinde genkender jeg lidt for godt. Sådan blev det fremstillet, men jeg er glad for at jeg idag får at vide at det ikke var hele sandheden.

Hvis jeg havde publiceret billedet, ville jeg have skrevet: Fotografering av stiftets medarbejdere er igang! Lige nu biskop Peter, derefter stiftsbladsredaktør og præst Marie.

Her kommer mine gode råd til alle der publicerer billeder:
Løft gerne forskellige mennesker, men skriv ikke om deres køn og alder
Tænk en ekstra gang over billedtekster! Hvad er der man gerne vil vise?
På officielle kontoer, chek gerne sprog og stavning en gang til!
Kig igennem alle billeder du publicerer. Er der en overvægt af noget? Er der noget der mangler, der burde løftes frem?

PS Idag ser jeg i min feed at Zara Larsson, svensk artist, har blogget om et andet billede af en kvinde, der blev censureret væk fra hendes side. Det er åbenbart høj tid at tale om alle billeder af kvinder i medier, simpelthen!

Hur framställs präster som är kvinnor på bild?

DANSK VERSION OVANFÖR!

I mitt Twitterflöde finns Roskilde stift. Min mamma döptes i Roskildes domkyrka, mina morföräldrar levde sina liv i Roskilde, jag har släktingar kvar där. En av min mammas bästa vänner var präst där, numera pensionerad men bor kvar i stiftet.

Härom dagen la informatören upp en bild av biskopen Peter Fischer-Möller under en fotoseans. En bild av bilden, så att säga. Jag gillar sådana bilder, på Kyrkomötet tog jag själv en sådan bild åt en annan nomineringsgrupp.

Mitt problem med denna bild var texten. På bilden syns nämligen förutom biskopen och fotografen också en kvinna. Hon beskrivs, på engelska, som ung, kvinna och präst. Danska präster har inte prästskjorta, som vi använder i Sverige, så av kläderna framgår det inte att hon är präst. När jag tittar på bilden ser jag en kvinna, som troligtvis är något äldre än mig.

Jag frågade omedelbart vad meningen var med att nämna ålder och kön. För jag ser bilden utifrån vem jag är. En kvinna, präst, ganska ung, van att se bilder av kvinnor som på papper liknar mig. Men det är stor skillnad på när vi publicerar dem själva, eller när någon annan gör det. Man behöver både teologiska och feministiska glasögon! Då ser man skillnaderna.

Svaret jag fick, på danska, var ”av hänsyn till följare i andra länder där man inte använder kvinnliga präster”. Min ordagranna översättning, men jag lovar att svaret är lika häpnadsväckande på danska!

Det är otroligt lovvärt att vilja lyfta att våra kyrkor kallar både kvinnor och män att bli präster och visa det för följare i andra länder.

Det jag ställer mig frågande till är HUR man gör det. Av alla bilder på Roskilde stifts Twittersida är flest av män. Eftersom det är flest bilder av biskopen och han är man, blir det naturligt så. Den senaste bilden innan denna av en kvinna visar Anne Linnet, dansk sångerska. Det finns en bild som jag verkligen tycker om, det är en bild av en präst i den danska prästkappan, på väg över ett övergångsställe. Men Roskilde stift har fler präster som är kvinnor än vad som märks på Twitterkontot.

Informatören uppskattade nog inte mitt bombardemang av frågor. Dessutom blev jag uppriktigt förvånad när han några minuter senare lägger upp en bild av kvinnan, som tidigare stod bredvid biskopen. Det visar sig nämligen att hon också skulle fotograferas och att hon är redaktör för deras stiftstidning… Så i verkligheten stod hon inte och tittade på varken biskop eller informatör, utan väntade helt enkelt på sin tur. En passiv ögonblicksbild av en kvinna känner jag igen lite för väl. Så var framställningen, men jag gläds över att idag få veta att det inte var hela sanningen.

Om det hade varit jag som publicerat hade jag skrivit: Fotografering av stiftets medarbetare pågår! Just nu biskop Peter, sedan stiftsbladsredaktören, prästen Marie.

Här kommer mina goda råd till alla som publicerar bilder:

Lyft gärna olika människor, men uteslut deras kön och ålder.
Fundera en extra gång på bildtexter! Vad är det man vill lyfta fram?
På officiella konton, kolla språk och stavning en extra gång!
Titta igenom alla bilder du publicerar. Finns det en övervikt av något? Är det något som saknas, som borde lyftas fram?

PS Idag ser jag i mitt flöde att Zara Larsson, svensk artist, bloggat om en annan bild av en kvinna, som censurerades bort från hennes sida.
För oss som bor i Sverige har också nyligen talats om hur man framställde kulturminister Alice Bah Kuhnke.
Hög tid att prata om alla bilder av kvinnor i medier, med andra ord!

Vi måste möta våra meningsmotståndare!

För snart två veckor sedan skrev Bengt Hägglund en insändare i Kyrkans tidning med argument för kvinnliga präster i kyrkan.
Förra veckan inkom ett svar från en ledare inom Bibeltrogna vänner.

Är det rimligt att vi hör den här diskussionen 2014? Det har gått 56 år sedan Kyrkomötet fattade beslut om att präster inom Svenska kyrkan skulle kunna vara såväl män som kvinnor.

Jag tycker att det är tråkigt att behöva ha diskussionen, men jag tror inte på att sopa åsikter under mattan. Det är bättre att lyfta fram dem i ljuset. Det kommer innebära att jag ibland blir sårad, över den bild av mitt arbete och min tjänst som lyfts fram. Ordvalen i den senaste insändaren är inget undantag. Vi får akta oss för att döma varandra utifrån våra åsikter. Åsikterna är irrelevanta om våra handlingar är hårdhjärtade och pekar bort från Gud.

Jag hör ibland att kvinnoprästmotståndet är på väg att dö ut. När dokumentären om prästen Inger Svensson visades på SVT hörde jag det även från kvinnliga kolleger, som tidigare mött motståndet. Jag är på det klara med att motståndet har förändrats, inte minst för att det är mera ovanligt idag och hörs från färre. Å andra sidan är de ibland mer högröstade idag än för tio-tjugo år sedan. Men jag vet av egen erfarenhet att det finns kvar.

Jag tycker det är bra om man kan försöka lyfta fram de olika argumenten, för alldeles för många hör dem alldeles för sällan. När jag gick på Pastoralinstitutet önskade jag att vi skulle ha ett samtal om detta, men det nekades. En kvinnlig präst och lärare sa: Jag är ingen fråga!

Det finns kvinnliga präster. Det finns kvinnoprästmotståndare inom Svenska kyrkan. På vilket sätt gynnas enheten i kyrkan om vi aldrig möts? Förutsättningen för ett sådant möte är dock en ömsesidig respekt och vilja till samtal som inte går ut på att såra varandra, även om åsikterna går isär.

Sedan jag började på detta blogginlägg har det varit Europaparlamentsval och jag inser att det jag skrivit ovan gäller också för våra politiska meningsmotståndare.

Jag avskyr nazismen och historielösheten. Det som hände under andra världskriget verkar ha glömts bort, eller kopplas inte till flera av de rörelser som idag har mer eller mindre uppenbara kopplingar till nazismen.

Samtidigt tror jag att de flesta som röstat på dessa rörelser inte är nazister själva. Vi måste möta dem i samtal för att prata med varandra. Vi behöver prata värderingar. Vi behöver berätta vad vi andra står för, om människovärde och jämlikhet inför Gud och lagen, om vad det leder till när man utser syndabockar. Vi måste ta ansvar för vårt samhälle, tillsammans. Nu får vi leva med detta Europaparlament i fem år, men under tiden kommer det att vara andra val. Alla påverkar de oss.

Jag är kvinna, präst, invandrare, mångkulturell, feminist, socialdemokrat, funkismamma. Bara det ger många människor anledning att inte vilja prata med mig, eller möta mig.
Men ett samhälle eller en kyrka där vi inte pratar med varandra fungerar inte. Så nu är det tid för samtal!
Och för oss som är troende, glöm inte att be för människorna runt omkring, oavsett deras åsikter.

ICAs reklamfilm, numera indragen

Jag blev inte upprörd när jag såg ICAs reklam för Stilla veckan. Tvärtom blev jag faktiskt lite glad. Inte för att jag tyckte att den var fantastisk, för visst är det plumpt, utan för att den åtminstone tog upp en av den kristna påskens händelser. För majoriteten av alla som ser reklamen har inte koll på vad som firas i kyrkorna under påsken. Just i år sammanfaller dessutom judisk pesach med alla kristna kyrkors påskfirande (både de som följer julianska och gregorianska kalendern).

Alltför ofta svarar folk att påsken vara handlar om mat och det finns gott om icke-religiösa symboler, som påskharen, äggjakt m.m.

Är nattvarden så helig att man inte kan få göra parodier (som inte ens är nära vårt nattvardsfirande i kyrkan, åtminstone känner jag ingen som celebrerar med påskmust)? Jag tror att Gud tål en hel del. Gud har gott om humor, det vittnar Skapelsen ofta om.

Nu kommer vi att återgå till reklamer som har beröringsskräck med religion och bara fokuserar på allt vi MÅSTE köpa, äga och äta. Jag är rädd att reaktionerna från kristna gör att vi får fler religionsfobiker, som dessutom anser att alla kristna är humorbefriade.

När vi ändå pratar om humor. Min man och jag tittar ibland på Robins i SVT och jag är fortfarande upprörd över mängden under-bältet-skämt senast, inte minst ett skämt om jordbruksministern som jag tyckte var långt över gränsen.

Att kränka och bli kränkt

En artikel av historikern Dick Harrison om att bli kränkt av fakta har satt igång mina egna funderingar kring att kränka och bli kränkt.

För mig är det värsta med kränkning när man inte tar varandras erfarenheter på allvar. Personliga erfarenheter ger en annan ingång än åsikter. Fakta en helt tredje. Olika ingångar ger en mer komplex bild. Kanske är det denna komplexa bild som några vänder sig mot, genom att hävda sin egen kränkthet?

I dagarna har jag också läst på nätet om ett par i Kinna som trakasseras för vad de är och gör i sitt privatliv, fast det inte rimligtvis borde störa andras liv. Tänk att en kärleksfull relation kan vara så provocerande! När de berättar sin historia, finns det de som ifrågasätter deras erfarenheter (!) och genast tvår sina händer i sin egen medverkan till det de utsatts för. Det finns en risk att även den som fördömer deras liv, utan att själv gå till handling, bidrar till ett tonläge, där andra tar fysisk del i handlingar som inte bara kränker paret utan hela mänskligheten. Vi borde inte förstöra för varandra, bara för att vi inte förstår varandras liv.

Överhuvudtaget borde vi ägna mer tid åt att lära känna andras verklighet, istället för att ifrågasätta deras livsval. Jag inser alltmer hur lite jag egentligen förstår av hur mina medmänniskor har det, fast jag gärna vill lyssna för att försöka förstå.

För mig är Jesus en förebild i nyfikenheten på mina medmänniskor, i de samtal som återfinns i Bibeln.

Vi är komplexa varelser, med många roller. Ibland kan upplevelser från en roll hjälpa oss att förstå något som andra upplever i en annan roll. Känslan av att vara mindre värd, ha lägre status eller rent av vara förtryckt.

Kärleken till nästan borde väcka en nyfikenhet hos oss, istället för en längtan att hävda vår egen ståndpunkt, som i värsta fall inte bara sårar, utan kränker.

Vi behöver fakta, åsikter och personliga erfarenheter för att förstå den komplexa värld vi alla är en del av.

När rädslan styr våra liv

Den senaste tiden har jag funderat över hur vi människor lever våra liv och hur ofta våra beslut är fattade baserade på våra rädslor. Det gäller både händelser som rapporterats på nyheter, som små saker i vardagslivet, mitt och andras.

Vid mordet på Nils Horner uttryckte någon att han visste vad han gav sig in på, som rapporterade från olika områden. Det gjorde han, och det gjorde hans arbetsgivare Sveriges Radio. Men Nils Horner verkar ha varit en man, som utan att ta onödiga risker, samtidigt gjorde det han ville och ansåg var viktigt, utan att låta rädslan styra hans liv.
Om Nils Horner hade varit konstant rädd, hade han inte kunnat utföra det fantastiska arbete han utförde, som gjorde världen något mer förståelig för oss lyssnare. Då hade kanske även vi levt, utan fördjupad kunskap, med än mer rädsla över en värld vi inte alltid förstår.
Jag beundrar Nils Horner, för hans viktiga och nogsamma arbete, som han gjorde trots reella hot. Jag tror inte att jag hade vågat göra samma val som han gjorde, men det är inte heller min kallelse.

Ibland avstår vi alla från att göra saker, som vi vet är rätt, men som inte är okontroversiella, av rädsla för att stöta oss med andra. Då förvandlas vår rädsla till handlingsförlamning, som kan tolkas som likgiltighet. Likgiltighet är värre än rädsla, det är en sorts icke-känsla, något som sätter upp en omänsklig mask framför oss, där vi inte längre ser våra medmänniskor.

Vår rädsla är inte alltid verklig, utan finns mest inom oss själva. Sådana rädslor måste vi lära oss att mota bort. Det är skillnad på vår egen rädsla och utifrån kommande hot. Hot ska man givetvis alltid ta på allvar, dokumentera och anmäla.

Nu har jag identifierat mina egna rädslor och ser hur människor runtomkring mig då och då agerar, på ett sätt som egentligen bara döljer deras rädsla. När man ser rädslan för vad den är, ändrar den karaktär och minskar i styrka. Ibland förstår jag mina egna och andras reaktioner bättre, när jag inser rädslans roll i det hela.

Jag vill inte fatta beslut i mitt liv, baserat på rädsla, framförallt inte rädslan för vad andra ska tycka. Livet är för kort för det. En dag är mitt liv slut och jag vill inte tänka tillbaka på allt jag inte vågade göra. Jag vill leva fullt ut, med hela mitt känsloregister, med tyngdpunkten på äkthet. Jag vill vara den sanna avbild av Gud, som Gud skapat mig att vara, utan rädslor och förbehåll.