En personlig begravning

Hur gör man för att göra en begravning personlig?

Som präst har jag många begravningar. Jag får förmånen att höra många livsberättelser. Visst är det bra att få veta de yttre detaljerna, var en människa fötts, levt, bildat familj, arbetat och vilat.

Men allra viktigast är de små detaljerna. Det som bara de anhöriga vetat. En fras, som den avlidne använde. Plagget, som användes i trädgården. Favoritbakelsen. Boken som ständigt låg på nattduksbordet.

Nämn det för prästen.

Visa gärna ett foto.
Berätta också om det svåra. Det riktigt irriterande. Det som skavde i livet. Inte för att prästen ska upprepa det, utan för att släppa taget.

Fundera på om något bibelord talar till er. Prästen kommer gärna med förslag. Man kan själv googla, t ex bibelord till tröst. Om man vet ett ord i bibelverser kan man leta på Bibeln.se

Begravningsgudstjänstens ordning är ett tryggt ritual. Det kan man vila i.
Vad gäller psalmer. Vi har en rik psalmskatt, men tyvärr är det inte så många ”alla” kan. Om man vill att folk ska kunna sjunga med, går det alldeles utmärkt att välja de vanligaste. De är ju faktiskt populära just för att de talar till folk.

Om man hittar en fin, men okänd psalm, kan man läsa texten istället, t ex i samband med griftetalet.

Den livsviktiga humorn

Också människor som sörjer behöver skratta!

Jag har tidigare nämnt att barns sorg ibland beskrivs som randig, dvs att de kan pendla snabbt mellan gråt och skratt. Egentligen tror jag att det gäller alla människor, om vi bara tillåter hela känsloregister.

Kan man skratta på en begravning? Kan man skratta på hospice?

Vi som varit där, vet att det går, och att det rent av kan vara livsviktigt. För också glädje, i ett skratt som bubblar inifrån visar att vi lever!

Det ska erkännas, sjuka människor kan ha en väldig galghumor, ibland lite makabert. Men humorn är ett sätt att hantera livets alla omständigheter, också det svåra.

Det kan också vara befriande att på en begravning minnas något galet som den avlidne gjort. För alla människor gör ju galna saker då och då.

Sorgen blir inte mindre för att vi målar upp en bild av en perfekt människa. Det kan vara nog så viktigt att foga ihop en verklighetstrogen bild, där varje minne är en liten del av en större mosaik. Där får allt rymmas.

Så du som möter en sörjande, våga vara med i både skrattet och gråten!

Eller som det uttrycks i Bibeln: Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter. (Romarbrevet 12:15) Oftare än vi tror är det det samma person som både är glad och gråter.

Livet ÄR orättvist!

De senaste dagarna har människor i min närhet drabbats av sjukdomar och sorg. Då funderar man ofta på meningen. Varför just jag, som redan har andra bördor att bära?

Jag tror att livet är orättvist. Ingenting som drabbar oss är straff, för någonting vi gjort. Jag tror inte på karma. Jag tror att vi kan ångra våra misstag, och inte sedan råka ut för olyckor, för lärdomar vi inte tidigare gjort. Jag tror på en god Gud, som vill oss gott. Som förlåter oss, när vi missar målet och suddar ut, så att vi kan börja om från början igen. Som älskar oss genom död till liv.

På något sätt är det befriande att livet är orättvist. Att man kan ägna tiden, inte åt att fundera över alla fel man gjort, utan hur man ska ta sig över detta nya berg, som plötsligt ligger framför en, hur man ska komma till andra sidan. Att inte, så fort man gjort fel, gå och vänta på när det onda skulle drabba.

Därför blir det viktigt att leva i nuet, att njuta av lyckan när den kommer och att själv skapa mening i livet.

På sociala medier cirkulerar ett brev som en döende pappa skrivit till sin dotter. I brevet finns en enda genomgående röd tråd, kärlek. Så, skynda att älska och glöm inte att berätta om dina känslor för de som finns i ditt hjärta. En dag går det inte längre.

Efter begravningen, att hitta en vardag med sorgen

När begravningen varit återgår vardagen för alla utom de närmast sörjande. Man har i och med begravningen fått ett sista avsked.

Men för de närmast sörjande uppstår nu ett vakuum. Man har inget konkret längre att planera för, men kanske en del saker kvar att avsluta. Samtidigt pockar vardagen på, kanske ska man åter börja arbeta, eller plötsligt stå till arbetsmarknadens förfogande.

Omgivningen kan anse att den akuta fasen är över. För många är det nu som sorgen blir tung. Verkligheten drabbar med full kraft, nu när man både sörjer och ska återgå till en vardag, som aldrig mera blir som förut.

Det är nu man behöver extra omtanke från sin omgivning. För den som återkommer till arbete behövs eventuellt andra arbetsuppgifter. För den som förlorat en familjemedlem kan det behövas hjälp att hitta nya rutiner.

Fortfarande behöver man prata igen och igen om allt man upplevt. Sök gärna aktivt upp den sökande, gå på promenad eller bio, fika eller laga mat ihop (kanske kan det bli matlådor till dagar då orken för matlagning inte finns). Lyssna!

Sorgen kommer att förändras över tid, och det går att hitta en ny vardag, men det är lättare med omgivningens stöd.

Förr talade man om ett sorgeår. Under ett år hinner man uppleva det mesta som påminner om den avlidne. Man hinner uppleva årsdagar och födelsedagar, både den avlidnes och andras, där en plats plötsligt är tom. Man hinner besöka många platser man brukade besöka tillsammans.

Det är fullt normalt att sörja under ett år. Så länge man fortfarande äter, dricker och sover någorlunda sett över en vecka, är sorgen ingenting sjukligt. Om man däremot känner av längre svackor och livsleda kan man behöva professionell hjälp. Det kan gälla någon att samtala med, men också medicin för att stimulera matlust, antidepressiva mediciner eller sovmedicin.

Jag tror inte att man kan döva sorgen under längre tid, eller att försöka undvika den. Sorgen kommer förr eller senare att göra sig påmind. Även om det är smärtsamt och, som tidigare nämnt, ett arbete, hjälper det att ta sig igenom sorgen.

Läs också om sorgens hav.

Begravningen, ett avslut

För den som är i sorg, hamnar begravningen i ett första fokus. Den är i allmänhet i en överskådlig framtid och är något konkret att fokusera på, eftersom det kräver vissa förberedelser.

För den som mist hastigt och oväntat kan det kännas svårt att så plötsligt planera avskedet.
För den som mist väntat, efter sjukdom, kan man ibland ha hunnit prata och planera tillsammans.
Det är alltid enklare om den avlidne har lämnat egna önskemål. Man kan få hjälp med att planera begravningen genom verktyg som tillhandahålls av begravningsbyråerna. De har mallar som täcker det mesta, se t ex Fonus och SBF.
Om man önskar en begravningsgudstjänst i kyrkan, kan även kyrklig information om begravningsgudstjänster vara till hjälp, där man kan läsa ordningen, fundera på psalmer och bibeltexter. Man kan också göra tillägg till ordningen, med musik eller annat som passar situationen. Präster hjälper gärna till i samtal inför begravningen.

Begravningen i sig kan vara en dag man både längtar efter och fasar inför. Det kan vara en efterlängtat avslut på en jobbig tid, men samtidigt den stund då man tar ett sista avsked.

Många uttrycker en rädsla inför hur man ”klarar” begravningen. Jag anser inte att det finns de som gör det bättre eller sämre. Det är helt normalt att begravningar är känslosamma, eller att man blir alldeles stum inför livets stora frågor. Man kan gråta hejdlöst, eller känna tomhet. Det finns inga rätt eller fel och man kan inte förutse sina egna känslor.

Det som inte kan förutses kan vara det svåraste. Under en begravning ska man som nära anhörig till den avlidne få lov att hålla fokus på sig själv. För den som har barn med sig kan det vara svårt, beroende på barnets ålder och den egna sorgen. Det som skrivs här handlar främst om mindre barn. Alla barn ska känna sig välkomna att vara med på begravningar.
Om man tror att man inte orkar med barnen och deras frågor och känslor under begravningen, kan det vara bra att ha med någon extra vuxen, som barnen känner sig trygga med, som kanske inte själv är så nära anhörig. Om det är barnets morfar som dött, kanske någon från en annan gren av familjen kan vara ett stöd, eller någon annan som brukar passa barnen.

Barn har naturligtvis många frågor kring begravningar och ganska vaga bilder av hur det går till. Därför kan det vara bra om de får vara med och se vad som händer. Om man vill kan man läsa om det innan, t ex den här boken. Barn uppskattar ofta det konkreta. Deras fantasi kan annars ge bilder som är långt mer skrämmande än verkligheten.

Har man med sig barn kan man låta dem skapa själva, en teckning eller något annat pyssel. Det kan de lämna istället för en blomma. Man kan också låta barnet välja blomma själv, eller något annat som de vill skicka med, kanske i kistan.

En svår del av begravningsgudstjänsten kan vara i slutet då man ska ta avsked. Hur det går till rent konkret är olika. ibland går man runt hela kistan och tar avsked vända mot församlingen. Ibland står man vid sidan eller vänd mot altaret. Man måste inte säga något och det kan spelas musik under avskedet. Det är vanligt att man lägger en blomma. Några bockar eller niger, man kan också lägga en hand på kistan till avsked.

Efter begravningen kan man skiljas åt eller samlas på eftersits. Man kan ha olika känslor inför att samlas efteråt, men det kan vara praktiskt, för de som rest långt och kanske inte ses så ofta. Det kan också vara en hjälp i sorgen att prata om den avlidne. Kanske kommer någon oväntad gäst, som kan berätta något minne, som man själv inte har någon aning om. Man kan ställa fram ett foto och en bok, där gästerna kan skriva, om man inte vill ha tal.

Det jag har skrivit är några möjliga sätt att görs kring begravningen. Det finns många fler och det finns få rätt eller fel. Det finns lagar man måste följa, t ex begravningslagen, och man ska i möjligaste mån följa den avlidnes egna önskemål. För hjälp och stöd, finns begravningsbyråer och de som leder begravningar. Fråga! Och våga fråga igen!

En väntad förlust efter sjukdom

När man mister någon efter en sjukdom som avslutats med palliativ vård (vård i livets slutskede) är sorgen redan påbörjad, till skillnad från dödsfall genom olyckor, som kommer med en annorlunda chock.

Sjukdomsbeskedet har satt bollen i rullning nästan oavsett sjukdom, för alla sjukdomar är en påminnelse om vår kropps dödlighet. När så beskedet att man inte längre behandlar sjukdomen utan bara lindrar döendets symtom, är man i bästa fall lite förberedd.

Den där sista tiden, oavsett hur lång den är, får man tillfälle att ta avsked, göra upp med livets relationer, sådant som är oavslutat, både den som är döende och de som är runt omkring.

Tyvärr har den tidigare sjukdomstiden också satt saker på sin spets. Många vittnar om att sjukdomar prövar vänner och andra nära relationer. Antingen bär de och fördjupas, eller så riskerar de att rinna ut i sanden. Sjukdomar är utmattande, både för den sjuke och de som står nära. Ovissheten är svår. Man vet inte om man blir frisk, om man får men, om man kommer att dö.

Själv har jag upplevt cancersjukdom hos en närstående som ett maratonlopp, fast utan vägskyltar som talar om hur långt man kommit. Faktiskt vet man inte ens hur långt loppet är när man startar, eller var målet är. Man är trött i omgångar men kan inte hoppa av. Inte ens när slutet närmar sig kan experterna inom palliativ vård säga hur långt det är kvar. Döden är oförutsägbar.

När döden kommer är man beredd fast ändå inte. Vem kan vara förberedd på sina reaktioner i mötet med döden?

Själv blev jag chockad över de rent fysiska relationerna, svårt att sova, ingen aptit, fast jag alltid haft lätt att sova och uppskattat mat. Sorgens uttryck i tårar och nedstämdhet var mer väntade och omgivningen visade större förståelse och kunskap kring dessa frågor. Sorgen kan också ta sig andra uttryck som apati eller mani. Det finns inga rätt eller fel sätt att sörja. Vi är olika, helt enkelt.

Vid en väntad förlust är chockfasen oftast något kortare. Inte desto mindre kan den vara tuff och man behöver stöd igenom den.

När sorgen är akut

Vad ska man göra när människor är i akut sorg?

Det finns fyra H att ha som riktlinjer (jag har inte kommit på dem själv, men delar gärna vidare):
– Håll om. Kroppskontakt är viktigt!
– Håll tyst. Lyssna mycket!
– Häll i. Se till att den sörjande äter och dricker. Det behöver inte vara så mycket, hellre lite och ofta.
– Håll ut. Sorgen är tung och i sorgen sägs ibland tuffa saker. Försvinn inte iväg för långt!

Lyssna och prata om den avlidne, även om den sörjande berättar samma sak för sjuttielfte gången. Ta egna initiativ, upprepade gånger även om du får nej de första gångerna: fråga om man vill gå på promenad, eller laga mat tillsammans. Vardagliga saker, det är viktigt att komma in i rutiner. Om det finns barn, gör något med barnen som de brukar göra.

Säg något när du möter den sörjande, t ex Jag beklagar din förlust. Skicka blommor eller brev om du inte orkar mötas. Men säg något.

På svenska använde vi ordet sorgearbete. Det säger något om att sorgen behöver bearbetas. Det tar tid och kan inte förväntas vara klart på några veckor eller ett år.

Sorg är naturligt och ingen sjukdom men tar mycket kraft och energi. Om man upplever att man inte kommer vidare med sin sorg när längre tid gått kan man behöva prata med en professionell, en kurator, präst eller psykolog. Vi är utbildade att hjälpa folk vidare, men i de allra flesta fall behövs bara vanlig medmänsklig värme och förståelse från de som är närmast.

Läs även om Sorgens hav

Glöm inte bönens kraft för oss alla, när vi står inför det svåra. Gud känner till sorgen, Jesus sörjde vännen Lasaros. Gud är med oss genom död och liv.

Sorgens hav

I mitt arbete möter jag ofta människor i sorg. Också i mitt eget liv har jag upplevt sorgen, långt in i kroppen. Detta inlägg handlar om sorgen vi känner när vi mister någon i våra liv.

Sorgen är något som vi lever med, därför att vi älskar. Men i dagens samhälle är det ibland svårt att veta vad som är rätt, rätt sätt att sörja och rätt sätt att trösta.

Mitt råd är: Våga stanna kvar!

Våga stanna kvar i det svåra, man måste sörja sig igenom sorgen. Ni som finns runtomkring, våga stanna även när den sörjande älter samma sak om , våga stanna även om tystnaden ibland är obekväm. Ta egna initiativ, den som sörjer har ingen ork kvar.

Sorgen är randig, särskilt hos barn. Med det menas att man inte är ledsen hela tiden fast man sörjer. Alla sörjande kan behöva skratta, och särskilt gott känns det när man minns den man sörjer. Prata gärna om gemensamma minnen. eller fråga om det är någon du inte själv känt.

Eftersom jag bor nära havet jämför jag ibland sorgen med havet. Ibland är det storm, ibland är det kav lugnt. Ibland är sorgen bara en stilla krusning på ytan. Då och då kommer en våg så häftigt och med sådan kraft att den nästan välter omkull en, ungefär som en tsunami. Det kan komma mycket oväntat, som när något i omgivningen påminner oss, eller mer väntat, som på årsdagar eller högtider. Men sorgen finns alltid där, precis som havet. Och ibland är det rätt skönt att bara gå dit en stund, vara i sorgen. Ibland är det inte lika skönt – stormar är sällan det, men man kan ändå känna sig renad efteråt.

Och till sist: när det gäller sorg finns inget rätt eller fel. Men våga ta ett extra steg för att möta den som sörjer…