Om sårbarhet, David, Goljat och Jesus

Firade Sinnesrogudstjänst med Goljat som tema på Tredje söndagen i fastan. I första årgången är den gammaltestamentliga texten om David och Goljat.

…

Den gammaltestamentliga texten denna söndag är berättelsen om David och Goljat, jag tror att ni känner till den. Det är krig. Israels armé och filisteernas armé står på var sin bergssluttning, med Terebintdalen emellan dem. Goljat utmanar på en kamp man mot man, samma utmaning varje dag i 40 dagar. Alla israeler är skräckslagna, ingen vågar möta jätten, det är därför han upprepar sin utmaning.

Så händer det oväntade. Herdepojken David, yngst av åtta bröder, har utvecklat sin teknik som slungkastare när han vallat sin fars får. Han har dödat både lejon och björn, nu träder han fram som krigare åt den levande Gudens här. Nu ska det avgöras vilket folk som ska bli de andras slavar. Det är inte vemsomhelst han ska möta, utan en man som beskrivs som en jätte. Det finns de som tror att han kanske hade en hjärntumör, som gjort honom så stor, och att han kanske såg dubbelt pga den, men alldeles oavsett så är det ingen annan än David som träder fram och vågar möta denne motståndare. Goljat är förutom stor, också bärare av en stor rustning och har rejäla vapen. David väljer bort rustning och använder samma vapen som mot de vilda djuren, han väljer ut fem stenar.

På pappret är det en ojämn kamp, och Goljat borde vara den solklara vinnaren, men vi vet att David med en enda precis rörelse fäller jätten och står som vinnare.

För det blir inte alltid som förutspått.

Goliat är störst, och hans storhet skrämmer många fiender.

David är mindre än många andra i Isralels armé, men han är skicklig.

Det är en berättelse om storhet, som visar att makt och storhet inte alltid är samma sak. Den som är stor kan vara osmidig, och den som är liten kan vinna genom att hitta en enda svag punkt.

Vi människor älskar berättelser om små som besegrar stora, och de är många genom historien. Alla handlar inte om män, tänk t ex på filmen om Erin Brockovich, en hemmamamma som i sin envishet och ilska över det som drabbar hennes familj och grannar, driver och vinner en process mot ett storföretag. Dessutom räddar hon miljön. Filmen är baserad på en sann historia.

Men om den lilla människan ska vinna, så krävs att hon tänker utanför boxen och tar till vara de tillfällen som ges. Det kräver att man satsar för att vinna.

Jag tänker t ex på Karl X Gustav som utnyttjade en sträng vinter och gick med sin armé över Stora bält, och anföll därmed oväntat Köpenhamn landvägen. Eller när Danmark kom till fotbolls-EM 1992 när Jugoslavien inte fick komma pga embargo, och i sin glädje över den oväntade platsen t o m vann finalen och blev europamästare i fotboll.

Det finns likheter mellan berättelsen om David och Goljat i historien och i samtiden.

Säkert finns det några likheter i bibelberättelsen också i ditt liv.

Säkert kan du se några Goljat i ditt eget liv, jättar som du kämpar och kämpat mot, vare sig du vill eller ej.

Det finns mycket som skrämmer oss i livet, saker som hindrar oss från att leva livet fullt ut.

Din Goljat kan vara missbruk, sjukdom, sorg, dåligt självförtroende, det förgångna som ständigt tornar upp sig.

Ibland låter vi som israeliterna skräcken förlama oss. Vi blir oförmögna att handla. Känner oss små, ensamma och övergivna.

Men du kan välja att göra som David och möta Goljat. Du kan våga välja en annan lösning för att lyckas. Du kan välja att se fördelar och möjligheter, där andra ser nackdelar och hinder.

Det är som på en anställningsintervju, när du får frågor om dina styrkor och dina svagheter, där du oavsett vad du svarar, ska vara medveten om att alla egenskaper kan vara både ock.

David valde ett annat alternativ än vad andra trodde skulle vinna kampen.  Det var inte genom en jämnstor krigare, det krävdes ingen rustning, det var inte genom stora vapen. Det var inte genom den som var störst och bäst på pappret som vinsten kom.

Det var en ung pojke, som hela tiden fick veta att han var ung och oduglig. Men han gick inte ensam till mötet med Goljat. Han gick tillsammans med Gud, precis som många före, och ännu fler efter honom gått i kamp.

David valde bort rustningen och gick mot Goljat utsatt och sårbar. Det påminner oss om Jesus.

För Gud väljer det oväntade och vågar tänka utanför boxen.

När människorna inte förstår Guds kärlek och omsorg väljer Gud en ny väg, genom att sända sin son till världen, att leva i världen och för världen. Här i samma värld som vi, med samma utmaningar som vi, fick Jesus möta sitt livs utmaning, sin Goljat, sitt sätt att vända död till liv. Han gjorde det inte bara för sitt folk, han gjorde det för alla, genom alla tider.

När modet hotade att svika bad han Gud om hjälp. Det var svårt att behöva genomgå kroppsligt lidande och död för vår skull. Ändå vågade han och gjorde det, för oss.

Jesus fullföljer Guds plan, som inkluderar sändandet av Guds son till världen. En son som inte var den största på pappret, utan lika sårbar som alla människor, och ändå med oväntad kraft att övervinna döden. Nu går han med oss steg för steg och ger oss mod att våga möta Goljat i våra liv, oavsett vad det är för jättar vi möter.

Så när vi möter våra Goljat, så går vi inte själva, fast det kan kännas så. Vi går med den levande Guden själv, och det är större än alla arméer i hela världen. För det är inte längre du eller jag som går själva, det är vi tillsammans. Tillsammans med Gud kan vi övervinna livets alla utmaningar.

Lalehs sång Goliat

…

Fast jag precis, samma dag som Svenska kyrkan fått en ny biskop, handikappteologen Susanne Rappman, med valspråket Vår Gud är sårbar, predikat sårbarhetens evangelium, grämer jag mig över att jag i gudstjänsten kom av mig på Välsignelsen. För jag har så svårt att tillåta min egen sårbarhet och att visa den för andra. Tack och lov hjälpte den gudstjänstfirande församlingen igång mig igen. För även prästen är sårbar och samtidigt buren…

Därför vågade jag på tåget hem, somna och sitta och fulsova fortfarande iklädd prästskjorta. Så att även medresenärerna fick se att präster är alldeles vanliga trötta människor. Sårbara, och tryggt burna av den levande Guden.

Böneutmaning

Jag tycker att nästan varje söndag är den mest fantastiska under denna delen av kyrkoåret. Kanske att våren och ljuset gör sitt till.
Idag firade jag först högmässa med min församling i GA-kyrkan och kyrkokören sjöng en av mina favoriter under nattvarden. Sedan hann jag hem och vända och ta med alla barnen på jubileumsgudstjänst för kyrkan där jag bor, som fyllt 20 år. Maken var med och sjöng tillsammans med alla körsångare i församlingen och mina gamla konfirmander var med och dansade. Så även om det blåste snålblåst på torget (som vanligt) var jag alldeles varm inuti.
I dagens predikan utmanade jag församlingen att be annorlunda än de brukar. Här kommer hela listan på böneutmaningen:

– Be med någon annan, om du brukar be ensam.

– Be högt, om du brukar be tyst.

– Be med egna ord, om du brukar be färdiga böner.

– Be med bönbok (t ex den som finns längst bak i psalmboken) eller Psaltaren, om du brukar be fritt.

– Be med orden tack, hjälp, förlåt, utifrån det du brukar missa

– Be på en ny plats, eller ny tid.

– Be med kroppen eller låt kroppen vara helt avslappnad.

– Be för något eller någon du inte brukar be för.

– Be för någon och berätta det för dem.

– Be och skriv ner din bön, om du brukar be bara i tal.

– Be med Frälsarkransens pärlor, om du aldrig gjort det.

– Be för allt du läser i tidningen, eller se och hör på nyheterna

– Berätta för andra om dina erfarenheter av bön

– Berätta om när du fått bönesvar

Predikan Nåd och tjänst 150201

Fy vad jordägaren är orättvis! Att ge alla samma lön, oavsett hur länge de arbetat. Så kan man ju inte göra. Eller?

Om Gud är jordägaren så agerar han annorlunda än vad vi förväntar oss, både vi idag och människor på Jesu tid. Kanske ser vi Gud med nya ögon efter att ha hört liknelsen. Nog finns det delar av berättelsen som skulle kunna sätta lite fart på dagens arbetsmarknad.

Jag önskar att Gud var arbetsförmedlare, då hade det funnits arbete och lön till alla. Någon som ständigt sonderar terrängen och har arbete att erbjuda. Visserligen en något annorlunda syn på lönebildning, javisst, om man räknar timpenningen som är högst individuell. Fast ändå avtalsenlig lön, de får vad de kom överens om, med ett kollektivavtal som omfattar alla arbetarna.

För trots att vi haft några år på oss, sedan Jesu liknelsers tid, och trots fackliga insatser är dagens arbetsmarknad ju långt ifrån perfekt. Inte är väl lönerna så rättvisa idag heller? Eller tycker ni att lönebilden idag generellt sett är rättvis? Nog finns det många som förtjänar bättre betalt? För idag är skillnaderna så stora, att skillnaden mellan fattig och rik faktiskt växer.

Men i dagens liknelse får ju alla samma lön, till skillnad från oss. Ändå är de missnöjda, ungefär som vi. Trots att alla fått lika mycket. Ingen har mer och ingen har mindre.

Men de jämför. Jämför hur tidigt de gick ut för att söka dagsverke på torget, Jämför hur mycket de fick arbeta för att få ut samma lön. Det är däri orättvisan ligger, menar de, att vissa jobbade längre tid. Och det är först när de jämför som de blir missnöjda. Från början var ju alla nöjda med lönen, de kommit överens om.

Men jordägaren protesterar mot anklagelserna. Jag bestämmer väl själv hur jag vill dela ut av mitt goda! Jag gör som jag vill, det är min rättvisa som gäller.
Guds rättvisa är annorlunda än vår. Det är det som borde vara vår stolthet, säger profeten Jeremia, att vi vet att vår Gud verkar i kärlek, rätt och rättfärdighet.

Häromdagen hörde jag på radion ordet jämförelsesjuka. Det är ett bättre ord för dagens liknelse än avundsjuka tycker jag. Avundsjuka innebär ju ofta att jag tycker att det är orättvist att någon har mer än mig. Fast i liknelsen har alla samma, och orättvisan ligger i vägen till den helt jämställda lönen. Det är först när de fått den, och inser att vissa jobbat mer, till samma lön, som de protesterar och jämför. De är jämförelsesjuka.

Vi kanske också är jämförelsesjuka?
Vi är i alla fall duktiga på att jämföra oss med andra.
Vad andra tjänar, hur andra bor, hur andra är klädda, hur deras familjeliv ser ut, hur deras tro ser ut.
Vi jämför och alltsomoftast utfaller jämförelsen inte till vår fördel. Det är då jämförelsesjukan visar sitt inte så vackra ansikte. Och ändå anar vi så lite om hur andras verklighet ser ut.
Den som tjänar mer kanske vantrivs på sitt jobb.
Den som bor bättre har kanske svårt att betala sina skulder.
Den som har en finare garderob kanske lider av köpberoende.
Den som har många familjemiddagar kanske har svårigheter i relationen till någon familjemedlem.
Den som verkar säker på sin tro, kanske bara är duktig på att dölja sina tvivel.

Vi borde inte alltid jämföra. Det viktigaste är ju inte vad vi har i jämfört med alla andra. Vi borde ägna mer tid åt att granska våra egna liv och se det VI har, och vad vi möjligen borde arbeta med.

För jämförelsesjukan är bara en sjukdom, men den kan få många följdsjukdomar. Om vi tycker att vi är värda bättre kan det till slut bli så att vi tycker att andra förtjänar mindre. Och förtjänar de mindre kanske de inte borde få vara här alls.

Jag har med oro sett Uppdrag granskning om antisemitismen, men missade programmet om islamofobin då jag jobbade. Jag vet att båda finns och väcker oro hos våra troende bröder och systrar. I Sverige har vi religionsfrihet och är vi trygga i oss själva finns ingen anledning att angripa den som tror annorlunda. Vi kanske är mer lika än vi tror, om vi skulle börja titta efter. Men det räcker långt med samtal och möten mellan oss. Vi borde önska varandra nåd och frid, den vanligaste hälsningsfrasen i Bibeln.

Därför tar vi idag, tillsammans med Sveriges interreligiösa råd och trossamfund över hela Sverige avstånd från alla hot och allt våld mot judiska institutioner, kyrkor och moskéer och avstånd att människor trakasseras och attackeras för att de bär sina religiösa symboler. Vi lever i ett samhälle som enligt svensk lag värnar allas rätt att tro, uttrycka och praktisera sin religion och det borde vi vara stolta över. Vi får visa vår tro, med nåd och frid, i handling. Vi uppmuntras att över hela landet vara med i solidaritetsmanifestationer. Vi vägrar hata! (läs uttalandet från Sveriges interreligiösa råd här)

I dagens tema, Nåd och tjänst, är det viktigt att notera följden. Först kommer nåden, sedan kommer tjänsten. Vi är inte i tjänst för Gud, för att vi SKA få något. Vi är i Guds tjänst för att vi HAR fått något, nämligen nåden. Den är vår lön.

Vår relation med Gud bygger på en ömsesidighet. Vi får nåden av Gud och vi får leva i Guds tjänst. Vi är inbjudna att leva våra liv tillsammans med Gud, inte i en relation som kräver gåvor och gengåvor, tjänster och gentjänster. Lönen är inte beroende av vår insats, utan av Guds nåd för Gud ger oss av sitt goda.

Det finns dagar då vi tycker tjänsten, oavsett var vi är satta att verka, känns tung. Då får vi be om hjälp att ta emot nåden för att orka vår tjänst. Andra dagar får vi tacka för nåden, att vi aldrig går ensamma.

Vi får öva oss i att lita till nåden. Vår övning kan börja idag, på Septuagesima, då det är sjuttio dagar kvar till påsk. Gud är överraskningarnas Gud. Gud vänder upp och ner på det vi tror är rättvisa, det har dagens evangelium visat oss, genom nådens demokrati.

Vad kan vi lära av dagens liknelse?

1. Jo, att Gud är orättvis, jämfört med oss. Det vill säga, att Guds rättvisa är annorlunda än vår. Varken nåden eller rättvisan är lagom, den flödar över. Nåden är lika för alla. På det viset är Gud orättvist generös.
Vi kan ändå inte förtjäna nåden. Nåden ges oss fritt, gratis, utan att vi arbetat ihop den som lön.

2. Att Gud inte ger sig, utan söker efter folk alla timmar, genom alla tider. Det är aldrig försent att börja arbeta för Guds rike. Ni vet uttrycket, i elfte timmen, om att göra saker i sista stund. Det kommer ju precis från denna berättelse.

3. Att våra insatser inte är avgörande i himmelriket. Det spelar ingen roll hur länge vi arbetat, eller hur hårt, eller vad vi åstadkommit. Vi får inte finare rum, eller villor, eller vad vi nu föreställer oss väntar på oss i himlen. Gud ger av sitt goda, på Guds vis, med hjälp av nådens demokrati, som ger gott till alla som vill vara med. Amen.

Maria, visste du?

Den senaste tiden har jag och många andra lyssnat på Pentatonix julsånger. Jag är imponerad över dessa fem, fyra män och en kvinna, deras sångröster, teknik och arrangemang.

Imorgon firar vi med Maria fjärde söndagen i advent. Jag kommer att ha en meditation kring Maria och barnet i hennes mage, bl a utifrån sången Mary, did you know, som Pentatonix introducerat mig för.

Det finns en svensk översättning som går att sjunga, men den är ganska långt från originalet och rimmen har helt försvunnit. Eftersom jag läser imorgon har jag helt bortsett från sångbarhet och låtit texten ligga nära engelskan, inklusive rim (visst, ett och annat nödrim, men så är det i den engelska sången också), I något fall har jag bytt tempus, eftersom Jesus inte fötts ännu… Maria visste ju ändå att det skulle bli en son.

—–

Maria, visste du att din lille pojke
En dag kommer att gå på vatten?
Maria, visste du att din lille pojke
Kommer att rädda alla barn från mörkaste natten?

Visste du att din lille pojke
Har kommit för att du ska födas på nytt?
Detta barn som du ska föda,
Kommer snart att ge dig ett liv förbytt.

Maria, visste du att din lille pojke
Kommer att ge blinda synen åter?
Maria, visste du att din lille pojke
Kommer att stilla stormen för båtar?

Visste du att din lille pojke
Har gått i änglars spår?
Och när du pussar din lille son
Kysser du Guds ansikte utan år?

O Maria, visste du?

Blinda kommer att se
Döva kommer att höra
Döda kommer att bli levande

Lama kommer att gå
Stumma kommer att sjunga
Lammets lovsång

Maria, visste du att din lille pojke
Har Herrens skaparhänder?
Maria, visste du att din lille pojke
En dag kommer att styra alla länder

Visste du att din lille son
Är himlens eget offerlamm här?
Det sovande barn du bär
Är den store Jag är.

Predikan Domssöndagen 2014

Kristi återkomst (III)
GT Hes. 47:6-12
Ep. 1 Kor 15:22-28
Ev. Matt. 13:47-50

Gud, kom med ditt rena vatten och rensa bort all min ängslan för din återkomst. Hjälp mig att vänta dig med glädje, så som man väntar på en efterlängtad vän och, under tiden jag väntar, förvandla mig till att bli alltmer lik dig. Amen.

Att vara kristen är att leva med dubbelheten.
Att på samma gång se den som Gud skapat oss att vara, och samtidigt alla våra brister.
Att på samma gång leva mitt i världen, samtidigt med Guds rike mitt ibland oss, inom oss, som vi hörde i förra veckan evangelium från Lukas.
Att på samma gång känna Jesu närvaro här idag och samtidigt vänta på hans återkomst i härlighet.

I Matteusevangeliet talar Jesus med skärpa om himmelriket, både i dagens evangelium ur liknelsetalet och i 25:e kapitlet som är den klassiska domssöndagstexten och används i första årgången.
Hans liknelser om fåren till höger och getterna till vänster samt den goda och den dåliga fisken har genom tiderna använts för att skrämma folk. För vem vill vara den som sorteras bort av änglarna, vare sig man känner sig mest som en ful fisk eller en bångstyrig get?

Samtidigt finns det så många som dömer oss här och nu, varje dag. En viss rädsla för dessa domar finns hos många, vem vill och vågar sticka ut? Så domen pågår varje dag mitt ibland oss, samtidigt som det kommer en slutgiltig dom vid Kristi återkomst. Varje dag får vi göra val, varje dag blir vi dömda, och om vi är ärliga, dömer vi andra.

Mina barn gör ofta uppdelningen mellan de goda och de onda, inspirerad av barnlitteratur där det oftare är svart eller vitt, gott eller ont, men så står det inte i dagens evangelium.
Änglarna ska skilja de onda från inte de goda utan från de rättfärdiga.

Då väcks ju frågan: Vem är rättfärdig? Vi kan titta oss omkring och svaret blir ingen. Kanske försöker vi leva som goda människor, men ingen enda av oss är rättfärdig i oss själva.
Alla människor syndar, vi gör det bara på olika sätt: väljer medvetet eller omedvetet ondskan, avstår från att handla när vi borde agera med kraft för det goda, missar målet med våra liv, tänker mer på oss själva än på andra, har del i världens bortvändhet från Gud.

Och just eftersom vi alla syndar behöver vi alla Guds förlåtelse. Den ges ut, gratis, av nåd, här och nu. Men vi behöver se det stora perspektivet.

Dagens texter, på kyrkoårets sista söndag, ger oss anledning att se på helheten i Guds frälsningshistoria, när cirkelns sluts. Från skapelsen och syndafallet, över Israels folk och Guds tilltal, till födelsen av Jesus, som sedan blir offentlig som den smorde Messias och uppstår som Kristus, som en dag skall komma åter.

Skapelseberättelsen, där Gud skapar människan med fri vilja. Gud tar oss på allvar, ger oss ett verkligt förtroende att leva våra liv och göra våra egna val. Ändå gör vi inte alltid de bästa valen och det är detta vi kommer att dömas för, när Jesus återkommer till oss.

För Gud lyckas inte nå oss. Han försöker genom historien och profeterna. Så han sänder oss sin son, Jesus.
En kung som är annorlunda än världens alla andra kungar.
En son som predikar om Guds storhet, men umgås med de minsta.
En man, sann Gud och sann människa, som i kärlek dör på ett kors och övervinner döden.
Kristus som lämnar jorden, men lever och skall komma tillbaka.

Vad händer när Jesus kommer åter?
Meningen med Kristi återkomst är att den fallna världen ska frälsas, att vi ska återvända till Guds ursprungliga tanke med oss. Världens skapelse och dess undergång knyts samman och det kommer nya himlar och en ny jord. För att kunna nå det helt goda måste vi rensa bort det som kom in i världen genom fallet, nämligen synd och ondska. Först när det är utrensat kan vi bli de som vi är menade att vara och då får vi börja om på nytt.

Kristus kommer tillbaka, för att rensa bort synden genom dom. Då blir det nya villkor som gäller, motsatta de dödens villkor vi lever under nu. Det blir en befrielse från det onda, när allt ont blir besegrat och Guds rike upprättas. Då får vi se Guds renande vatten, återspeglat i vårt dop, precis som Hesekiel fick se vid strandkanten av tempelkällan och vi får se frukten vi fått bära.

De senaste veckorna har jag burit svarta kläder på torsdagarna, ett sätt att visa min medverkan i den världsvida kampanjen Torsdagar i svart, initierat av Kyrkornas världsråd, som nått mig genom Sveriges kristna råd, för att ta avstånd från våld och våldtäkter mot kvinnor.
Ibland tror vi att de som är våldsamma mot kvinnor är onda, men det är aldrig hela sanningen, vilket vi borde veta eftersom det mesta våldet utövas mellan två som känner varandra.

Just i torsdags fick vi höra nyheten att Julian Assange, grundaren av Wikileaks, fortfarande anses häktad i sin frånvaro, på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande för ett brott begånget för flera år sedan. Det innebär att hans liv i vakuum på Ecuadors ambassad fortsätter. Rättegången kan inte börja och varken han eller de utsatta kan gå vidare på riktigt. Ingen har rett ut vad som hände ur laglig synvinkel, ingen är varken frikänd eller dömd. Det hänger i luften, oavslutat. och ingen vet utgången,

Vi hänger på ett vis också i luften, i avvaktan på dom, dubbelheten att på samma gång vara syndare och rättfärdiga, förlåtna men med ständigt nya oförätter. Men när Jesus kommer åter blir domen en rättfärdighetens seger och ondskans nederlag. I en vanlig domstol händer det att ingen blir nöjd med utfallet, att båda sidor överklagar, men i Jesu dom finns möjligheten till en unik rättvisa. När Jesus kommer åter, döms våra onda handlingar med en fällande dom, men det finns också ett frikännande genom Jesu död på korsets för oss. Det är det kärleksfulla budskapet idag, att vi döms av Jesus, samma Gud som möter oss i ett litet barn, av den ende sant rättfärdige, han som också säger att himmelriket är som en nedgrävd skatt och en dyrbar pärla.

Vi har ett samhälle med ett juridiskt system, inte främst för att skrämma folk med fängelse om vi inte följer lagen, utan för att ha ett system där vi tar ansvar för samhället tillsammans.
Den teologiska domen är inte till för att skrämma folk med skärselden, utan för att visa på allvaret och Guds seger över ondskan, en nödvändighet för våra liv och för evigheten.

Jesus är inte bara en annorlunda kung utan också en annorlunda domare. Vi vet det från hans möten med människor, vilka han umgicks med, vilka som fick bära budskapet vidare.
Gud dömer annorlunda än vi.
Så Jesu återkomst handlar inte om att sortera de rättfärdiga från DOM onda, för sådana människor finns inte, utan för att rensa bort DET onda, så att vi kan bli äkta rättfärdiga, i Jesu likhet.

Samtidigt får vi börja vårt ansvarstagande inför återkomsten redan nu. Vi får ta ansvar för vårt handlande, mot oss själva, mot våra medmänniskor och mot Gud och ta emot förlåtelsen när vi misslyckas. Då blir Kristi återkomst en glädjens dag och inte en skräckens, utan en förvandlingens och befrielsens dag.

Jag tror på en domens dag där vi får möta Gud ansikte mot ansikte.
Då möter vi Gud,
i all Guds kärlek och renhet,
förlåtelse och nåd,
ljus och helighet.
Då blir det nya villkor för livet och evigheten, en återkomst att längta efter. Då har Gud blivit allt, överallt.

Eller har det börjat redan nu? Amen.

Predikan Trons kraft

Jag publicerar bara ibland mina predikningar här. Oftare på predika.nu
I min förra tjänst bloggade vi om söndagens texter. Vi får väl se hur ofta det blir predikningar här…

———————

Det finns de som tycker att tron är en privatsak, något som bara är mellan en människa och Gud. Då glömmer man alla människors beroende av andra människor. Ingen människa är en ö. Vi lever i ett samhälle byggt på gemenskap mellan människor, även om samhället förändrats över tid.

Rachav var en kvinna som levde i samhället Jeriko. Där försökte man skydda stadens invånare genom murar runt staden. Det skulle snart visa sig att stadens murar inte höll. Det finns inga murar som kan utestänga allt, för ingen människa eller stad är en ö. Vi behöver alltid kontakt med omvärlden. Rachav möter två spejare, i sitt hus i muren, i en skräckslagen, förlamad stad, och bekänner en Gud som är uppe i himlen och nere på jorden.

Rachav hjälper fienden. Men vem är egentligen Rachavs fiende? Hon, en hora, är knappast en del av sitt folk ändå. Med världens äldsta yrke har hon knappast någon upphöjd position bland sitt folk. Hon handlar för att rädda sig själv, men också sin familj. Läser man noga, kan det vara så att samma Rachav så småningom blir mor till Boas, och så småningom svärmor till Rut, kung Davids farmor. Horan Rachav, som inte var judinna, blir så viktig för Guds frälsningshistoria att hon nämns i Jesu släkttavla i första kapitlet i Nya testamentet.

Tron är grunden för det vi hoppas på, den ger oss visshet om det vi inte kan se (Heb 11:1). Rachav handlar i tro, med en kraft som inte är hennes egen. Var fick hon modet ifrån? Hebreerbrevet påminner oss om andra, som vet agerar utifrån sin tro: Gideon, Barak, Simson, Jefta, David , Samuel, profeterna. Tidigare i kapitlet har nämnts Abel, Henok, Noa, Abraham, Isak, Jakob och Esau, Josef, Moses. De var stora och mäktiga män, som alla hade brister. Det är inte för deras brister de lyfts fram, utan för deras tro, som ledde dem till handlingar med en kraft från ovan. Modet var inte deras eget, de lånade det från Gud. Ändå fick ingen av dem se löftet uppfyllt, fortfarande fanns det mer som väntade, som Gud förutbestämt. (Heb. 11:39f)

Jesus befinner sig i ett hus i Kapernaum. Det är mycket folk runtomkring och man kan tro att de yttre murarna ska skydda Jesus mot att alltför många ska söka upp honom samtidigt. Men några män är modiga nog att tänka bort murarna, eller åtminstone taket. De hittar ett sätt att ta sig in, inte för sin egen skull, utan för att de vill hjälpa en vän. Vännen, tidigare förlamad, får möta Frälsaren själv, som både kan förlåta synder och bota oss. Han går därifrån, förändrad både till det yttre och det inre. Jesus förkunnar Guds ord, men hans handlingar intygar att han är Guds son.

Sådana vänner önskar jag att vår församling ska vara. Att vi ska bära varandra, när vi inte tar oss fram av egen kraft. Att vi ska tänja på gränser, som andra sätter för oss och tänka nytt. Att vi tillsammans ska få möta Gud själv, för att bota både det inre och det yttre som är fel i våra liv, En sådan kraft kan vi få av tron, om vi tillsammans delar den. Om vi delar Guds kraft med varandra. För ingen människa är en ö och alla behöver vi Gud. Då kan det bli om Guds kraft som människorna runt omkring oss säger: Aldrig har vi sett något sådant! Ändå kommer det finnas mera som väntar på oss.

För jag tror att modet som Rachav och den lame mannens vänner visar, det kommer sig av att de nått botten. När man mött livets botten blir det lättare att ta till sig modet. När man nått livets botten har man inget mer att förlora. Vad hade Rachav att förlora? Snart nog skulle Jerikos murar falla, skräcken spred sig, krig och död var förestående. Vad hade den lame mannens vänner att förlora? När de är modiga nog att handla, gör de det för att livet bara kan bli bättre…

Ibland är mod resultatet av tillit. Den tillit som den som befinner sig längst ner kan känna. Den vars murar har fallit och inget skydd har längre. Gud, när jag inte orkar mer, ge du mig din kraft.

Vi vet att det finns tillfällen då vi känner av precis hur mänskliga vi är. Då vi känner vår svaghet och omöjligt tror på någon egen styrka. Då får vi överlämna oss till Gud, vår klippa och be om Guds kraft i vår svaghet. Den räcker långt mycket längre, än den kraft vi själva kan uppbåda. Därför hoppas jag att vår församling också ska vara öppna med våra svagheter, så att vi vågar be om tilliten. Bara då kan vi verkligen bli Guds redskap.

För en tid sedan halkade jag in i en dokumentär. Den handlade om en svensk familj, som mist sin son, när han var omkring 20 år. Han dog i en olycka under en skidresa i Norge.
Sorgen var stor men föräldrarna fick mycket stöd, bl a genom sin församling. En sång blev särskilt viktig för dem. Välsignelsen, som också sonen tyckt om och som de hade på begravningen. Den är skriven av Tore W Aas, som leder Oslo Gospel Choir. Efter en tid skrev föräldrarna till Tore om hur mycket sången betytt för dem. Då, berättar han i dokumentären, kom en ny sång till honom, och till föräldrarna.

På svenska låter texten såhär:
Genom livets stormar,
led mig till ditt ljus.
Ge mitt hjärta en ny sång,
när jag är svag, ge du mig kraft.
Led mig med ditt ord,
till ängar av frid.
Håll mig nära,
låt mig vila tryggt i dina armar.

In Your arms

Tron kan omöjligt vara en privatsak. Om vi delar våra liv också när vi är som svagast kan tron ge dig kraft från Gud, att förändra ditt liv och andras. Som Rachav, som den lame mannens vänner, som familjen som miste sin son och förhoppningsvis som vår församling.

Predikan Hjälparen kommer

Predikan i Glumslövs kyrka 12 maj 2013

5 Mos. 31:6-8, Rom. 8:31-39, Joh 16:23-33

 

Det är så många saker vi ska hinna med. Arbetet, hem, partnern, barnen, barnbarn, barnbarnsbarnen om man hinner, släkten, skola, trädgård, vänner, fritidsintressen. Stressen kan bli hög.
Då kan vi försöka ta bort saker för att minska stressen, skaffa hjälp. Kanske använder vi RUT, personer som hjälper oss i hemmet, så vi får tid över till annat, ett par extra händer i hushållet. För vi har ibland svårt att erkänna att vi inte hinner eller orkar med allt. Vi vill gärna hålla uppe skenet, vi visar ofta upp en fasad även för våra vänner. Många gånger har jag som präst varit hemma hos människor där allt ser perfekt ut i hemmet, men under ytan bubblar ångesten…

Jag tror att vi alla behöver hjälp ibland. När jag läste dagens tema, Hjälparen kommer, var min omedelbara reaktion: Ja, vad bra, jag behöver lite hjälp.
Men Guds hjälp är något annat. Gud ger oss inte ett par extra händer, de får vi låna av varandra, av människorna i vår närhet. Guds hjälp är att ge oss nåd och tröst, det som ingen annan kan ge våra själar.

Det behöver vi när vi inser att vi inte kan hinna med allt, att vi inte är perfekta och vi anklagar oss själva för allt som inte blir bra.

I veckan blev jag och många andra starkt berörda av nyheten om en liten pojke, som två år gammal, glömdes i en bil på vårens varmaste dag. Idag får vi sända våra varmaste böner till pappan och mamman, som får leva med denna hemska händelse. Jag önskar att någon hade kommit förbi som en mänsklig hjälpare, innan det var för sent. Det blir en uppmaning till oss att gripa in, närhelst vi ser andra i fara.
Det är det värsta som kan hända, att en människas försummelse leder till en annan människas död. Det hela förvärras förstås av att det handlar om far och son. Som förälder är det vår uppgift att skydda våra barn. Vi misslyckas ständigt med det, men sällan får det så allvarliga konsekvenser.

 

I USA är detta ett fenomen. En kombination av orsaker, som bakåtvända bilbarnstolar, placerade i baksätet, stress och sömnbrist, att göra flera saker på en gång, rutiner som ändras. Hjärnan lurar oss att tro att vi gjort saker vi inte gjort. Forskarna har i veckan vittnat om hur detta är möjligt och andra föräldrar vittnar om hur vi ständigt gör misstag som kunde fått fatala följder. Men just denna familj drabbades så hårt. Det är orättvist och skrämmande.

Det sägs att meningen Var inte rädd finns 365 gånger i Bibeln, en gång för varje dag på året. Det kan ju bero på att vi människor lever i rädsla. Rädsla för döden, för olyckor, ibland för livet. Historien från Eslöv skapar också rädsla i våra liv, inte minst för alla som själva har barn.

Vi behöver höra orden Var inte rädd ofta. Pojken i bilen behövde höra dem. Hans pappa behöver höra dem. Du och jag behöver höra dem.

 

Nu finns det dem som tror att Gud har övergett den familjen, och alla andra som lider. Så är det inte. Gud själv vet vad lidande innebär, Gud vet hur det är att vara förälder och inte kunna skydda mot allt ont. Gud var med där i bilen, Gud är med pojkens föräldrar också i detta nu.

 

Men i vår tid, liksom i människans alla epoker, är det tid att inse att vi människor inte kan göra allt. Att vi inte förmår allt och att allt vi gör inte alltid är gott. Hur ska vi då handskas med det? Att vända sig till Gud, är det främmande för oss?

 

Vi har vår fria vilja och vi gör våra val, efter bästa förmåga. Men när vi misslyckas, då finns Guds hjälpare där och fångar upp oss. Hjälparen kan vara den som viskar: Var inte rädd!

 

I Romarbrevet, dagens episteltext, finns en text som jag och många andra präster ofta läser på begravningar. Det är Guds löfte om att inget, inte nöd eller ångest, inte förföljelse eller svält, inte nakenhet, fara eller svärd, kan skilja oss från Gud. Varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.

I bönen får vi överlämna oss, all vår rädsla och otillräcklighet, till Gud. När vi ber i Jesu namn är det inte någon sorts mantra för att få som vi vill. Däremot kommer Jesus till oss i våra liv, när vi ber i hans namn. Vi behöver Guds närvaro och nåd.

 

Jesus samtal med lärjungarna i dagens evangelium visar både på tydlighet och otydlighet. Ibland är det liksom suddigt i våra liv, det som ena stunden är så klart är i nästa ögonblick diffust. Jesus vet att lärjungarna kommer att svika honom, och ändå kommer han inte att vara ensam, fast de skingras, Fadern är med honom.

 

De sista orden i dagens evangelium blir löftesord också till oss: I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.

 

Och vi går inte själva, med oss finns Gud, i Fadern, Sonen och Anden. Gud vill påminna oss, varje dag: Var inte rädd!