Att konvertera

Igår kom nyheten, som var inte var så ny för vissa, att Ulf och Birgitta Ekman konverterar och blir katoliker.

Jag har också konverterat en gång. Jag är uppvuxen i den serbisk ortodoxa kyrkan. Min pappa är präst där och under ett par år arbetade min mamma på kansliet där. Hon var uppvuxen i den danska Folkekirken, men konverterade som ung vuxen i den rysk-ortodoxa kyrkan och landade sedan i den serbisk ortodoxa. Där, i Tyskland, träffades mina föräldrar och så småningom föddes jag. Under min uppväxt mötte jag parallellt med det ortodoxa mina danska morföräldrars lutherska tro genom radions andakter och gudstjänster, genom danska psalmer och bön.

Som tjugoåring konverterade jag. Då hade jag varit en del av Svenska kyrkans verksamheter i tio år och rört mig i Svenska kyrkan desto längre, för under många år firade min pappa de ortodoxa gudstjänsterna i kyrkor som Svenska kyrkan lånade ut. Jag har varit runt i Skåne, Halland och Blekinge med mina föräldrar för just dessa gudstjänster och läst varenda kristen barnbok som fanns tillgänglig i Gustav Adolf, Sofia Albertina m fl.

Jag får ofta frågan vad min pappa tycker om att jag konverterade och blev präst i en annan kyrka. Jag tror att han är glad att jag är kristen, för det är inte självklart att alla prästbarn är det. Under mina studier hade mina föräldrar och jag många samtal om tro och lära. Främst med min mycket teologiskt intresserade och kunniga mamma pratade jag om detta, om vad som fått henne att konvertera och mig att ”konvertera tillbaka”. Vi delade ett stort intresse för kyrkohistoria och hon hjälpte med mig inför tentamen. Av pappa fick jag hans böcker i grekiska. Jag har alltid haft mina föräldrars stöd att gå min väg, även om de inte alltid helt förstått den.

För en del serbisk ortodoxa var mitt byte oförståeligt, och kanske oförlåtligt. En gång fick jag av en serb frågan vad jag arbetade med. När jag svarade att jag är präst fick jag ett oförglömligt svar: Men vi har inte kvinnliga präster i vår kyrka! Det fanns inte i deras föreställningsvärld att man kunde konvertera och dessutom arbeta i en annan kyrka. Givetvis beror det delvis på kulturskillnader. Att välja en annan kyrka än sina föräldrar är för vissa ett brott mot det fjärde budet.

Paret Ekmans son konverterade visst redan tidigare och för många är det naturligt att föräldrarna nu följer efter. För mig är det totalt ologiskt att barn och föräldrar måste tillhöra samma kyrka. Det är fullt möjligt att vara kristen och dela tro utan att för den skull dela kyrka. Bara för en kort tid sedan var det i tidningen Dagen en stor intervju med Cristina Grenholm och hennes son Micael, som också tillhör olika kyrkor.

Det är självklart att när företrädare, eller i Ulf Ekmans fall grundare, för en en kyrka konverterar (eller deras barn) uppstår en del osäkerhet inom församlingen som blir lämnad, särskilt om församlingen och kyrkoherdarna haft en auktoritär roll. Men tron på Kristus kan aldrig vara beroende av vad andra säger om Kristus. Man måste undersöka själv. Ibland innebär det att man får trampa upp sin egen stig på trons väg. Jag tror inte på att gå i andras fotspår i längden, eller längs någon motorväg där andra far fram.

För mig handlar val av kyrka inte bara om teologi, utan till stor del om igenkännandets glädje i språk, tradition och uttryck. Motsatsen finns också, att man i en församling känner sig utanför, just för att det används språk, traditioner och uttryck som man inte förstår eller kan identifiera sig med. Det betyder inte per automatik att de som använder det har fel, utan bara att det inte ger mig en fördjupad tro där. Jag ser inte en kyrklig mångfald som något per definition dåligt, så länge det finns en ömsesidig respekt.

Ulf och Birgitta Ekman har gjort sitt val. Den församling de lämnar får göra sitt. Jag har gjort mitt och vi har valt olika. Gud är ändå större!

Viktiga psalmer för mig

Innan kyrkovalet såg jag på en blogg att en bekant listat 15 favoritpsalmer. Sedan dess har jag funderat på att göra samma sak, men som präst byter jag favoriter ganska ofta, när man upptäcker något nytt även fast den kan vara en psalm man kunde innan. Många av mina favoriter återfinns också bland de mest kända och populära psalmerna.

1994 gjordes en studie (Dejlig er jorden) av de tio mest omtyckta psalmerna.
1 Den blomstertid nu kommer, sv. ps. 199
2 Härlig är jorden, sv. ps. 297
3 Tryggare kan ingen vara, sv. ps. 248
4 Stilla natt, heliga natt, sv. ps. 114
5 Blott en dag, sv. ps. 249
6 I denna ljuva sommartid, sv.ps. 200
7 Gläns över sjö och strand, sv.ps. 134
8 Bred dina vida vingar, sv.ps 190
Delad plats 9: Bereden väg för Herran, sv. ps. 103
Hosianna, Davids son, sv. ps. 105

Jag gillar dem alla. Men det finns några lite mer okända psalmer som betytt lite extra mycket för mig genom åren. Därför tänkte jag skriva om psalmerna utifrån vad de betytt för mig. Listan består av följande 20 psalmer:

Psalm 38b För att du inte tog det gudomliga
Många psalmer är naturligt skrivna för orgel, men denna var bland de första jag spelade på gitarr. En psalm om Guds storhet, som är så annorlunda när han möter oss i sin lidande Son, och som efter många moll slutar i dur!

Psalm 153 Livet vann, dess namn är Jesus
På listan över de mest populära psalmerna finns ingen påskpsalm, trots att det är kyrkans största högtid. Nyss ville stavningskontrollen ändra påskpsalm till oåskådlig… Detta är min favoritpåskpsalm, med engelsk pampighet och mycket halleluja!

Psalm 183 Som sådden förnimmer Guds välbehag
Så poetiskt språk om vardagslivet, skrivet av en mattelärare. Kan sjungas närsomhelst, passar alltid! Och med nåden före all lag.

Psalm 212 Långt bortom rymder vida
En psalm om bönen av Augusta Lönborg. I en tid då kvinnor inte fick predika, kunde man inte hindra dem att förkunna evangelium med hjälp av psalmer. Bönen är för mig livsnerven i det kristna livet. Utan bönen talar t ex inte alltid Bibelordet till mig. Men i bönen ryms allt, även om den är kort. Ibland är bönen så kort som en suck, men en suck kan också hålla igång ett samtal.

Psalm 258 O liv, som blev tänt
En psalm av NFS Grundtvig. Grundtvig har ett oerhört tätt och vackert språk, som ofta går förlorat i översättning, inte minst när man måste ta hänsyn till melodin. Vi använder inte samma melodi, och texten är inte identisk, men man känner igen Grundtvigs teologi i denna psalm, som passar i princip alla söndagar i trefaldighetstiden.

Psalm 260 Jag kan icke räkna dem alla
En psalmlista utan Lina Sandell är omöjlig. Denna favorit kommer med mig sedan barndomen, då en vänlig själ gav mig ett kassettband med svenska psalmer. Jag är tacksam för allt gott i livet, även när annat är mörkt och svårt. Lina var själv ganska hårt drabbad av sjukdom, men lyckades bevara ett tacksamt sinne, vilket hennes psalmer återspeglar.

Psalm 311 Jag skall gråtande kasta mig ner
Detta är en psalm som passar bättre som solo till ett jazzigt pianokomp. Hör ni den så, kommer ni förstå precis varför jag tycker så mycket om denna!

Psalm 313 Min frälsare lever
En psalm av Britt G Hallqvist med inspiration från Jobs bok (19:25, 27). Job prövades hårt, men längtade ändå efter Gud. Ord hämtade direkt från Bibeln, om ett kärt återseende. Så hoppas jag det blir när jag får möta Gud. Ni kommer att få sjunga denna på min begravning.

Psalm 377 Därför att Ordet bland oss bor
Anders Frostensson har skrivit texten till Carl Nielsens melodi om ett levande Guds ord. Skapelsen pågår hela tiden! Och vi möter Gud i Bibelns ord, som ständigt har något att berätta för oss.

Psalm 383 Med vår glädje över livets under
Inget av våra barn har kommit till världen utan dramatik, framförallt inte våra två yngstas ankomst till världen. För oss som väljer barndop, där graviditet och/eller förlossning varit komplicerade är det inte alls självklart att dopet är en fest över livet. Det är också en fest över livets sårbarhet, som föräldrarna är smärtsamt medvetna om. Detta är en den enda av doppsalmerna (med norskt ursprung, radarparet Ellingsen/Hovland) som jag tycker återspeglar det drama som livets början är för många.

Psalm 490 Guds son en gång i morgonglans
Denna sjunger vi vid kyrkoårets slut, då texterna kan vara svåra att tolka. Men här talas med engelsk pampig musik om en gryende morgon. Jesu återkomst ska inte ge ångest i första hand, utan glädje. Det utrycker denna psalm med rötterna i ortodox tradition.

Psalm 642 Op al den ting som Gud har gjort
En psalm från den danska psalmboken, av Brorson, som ofta hamnar i Grundtvigs skugga, åtminstone i Sverige. Som barn tillhörde jag den serbisk-ortodoxa kyrkan men mycket av min barnatro kommer från mina danska morföräldrar. Detta är en av många danska psalmer jag växt upp med och tycker mycket om, men en av få av mina danska favoriter som finns i den svenska psalmboken. Denna psalm talar mycket om hur annorlunda makten är i Guds skapelse, gentemot den världsliga makten och hur otillräckliga våra ord kan vara. En psalm med måååånga verser (och i danska Folkekirken sjunger man ALLTID alla tio)!

Psalm 645 Giv mig ej glans, ej guld ej prakt
En finsk julpsalm, av Zacharias Topelius, som har ett otroligt vackert och dramatiskt pianoförspel. Handlar om julens sanna budskap, som gäller alla, både hög och låg, rik och arm. Om en jul, som har en vacker insida.

Morgon och afton, nr 776
En psalm av Per Harling, som betytt oerhört mycket för kyrkomusiken. En psalm om tacksamhet, om livets yta och djup. Allt tillhör Gud.

Iona: Möt mig nu som den jag är, nr 767
Även från ön Iona, utanför Skottland, kommer meditativa sånger. En av favoriterna återfinns i tillägget till psalmboken. En sång som passar nästan alltid. Våga sjunga mer än tre gånger!

Psalm 779 När livet inte blir som vi har tänkt oss
En psalm med tangomusik, skriven av Ylva Eggehorn. Ofta blir livet inte som vi tänkt oss och vi skäms, ibland över vår egen godtrogenhet. Men tilliten som Gud har skapat i oss är större än all makt och ondska vill!

Taizésången Jesus le Christ, nr 781
För mig är detta en av de verkligt stora Taizésångerna. Låt inte mörkret få tala till min själ, en bön till Jesus när förtvivlan är som störst. Men så är min favorit av de liturgiska sångerna, ordinariet, också Kyriet… Dessutom är försångarverserna, som jag sjungit många gånger, några av mina favoritverser ur psaltarpsalmen 139.

Karin Boyes tonsatta Aftonbön, psalm 859 från psalmer i 90-talet, psalm 941 i Psalmer i 2000-talet
Denna sjungs sällan numera, det tycker jag är synd. Den borde ha en given plats i tillägget. Vårt grus kan Gud förvandla till ädla stenar, vilken poesi!

Psalm 893 i Psalmer i 2000-talet Här vid ditt bord
Vi borde sjunga kanon oftare i kyrkan! Det finns flera bra kanon, t ex från Taizé som sällan sjungs. Den mest frekventa kanonen är nog Per Harlings Du är helig, du är hel, men den sjungs alltför sällan som kanon. Detta är en ny nattvardskanon som jag tycker mycket om, inte minst för att sändningen ut i världen finns med.

Psalm 908 i Psalmer i 2000-talet Gud är mysterium
Christina Lövestam är nog den nu levande psalmförfattare jag uppskattar mest, här i kombination med musikgeniet Georg Riedel, som ofta tonsatt Astrid Lindgren. Den har en meditativ form, precis som sånger från Taizé och Iona, men är ändå typiskt svensk och folkkyrklig. Vi kan känna Gud i vårt inre, det är ett av många trons mysterium.

Det var min lista. På kyrkomötet fick jag också Anna J Evertssons intressanta förstudie av psalmbokens användning. Psalmboken är bara relevant om den används. Psalmer är viktiga för mig, inte bara i gudstjänstsammanhang och så tror jag att det är för fler, även om vi inte lärde oss dem utantill i skolan.

Slava sveti Nikola

Idag är det en familjehögtid i min ursprungsfamilj. Min familj har ett familjehelgon, vilket är brukligt i den serbisk-ortodoxa kyrkan. Familjehelgonet ärvs på fädernet till sönerna. Döttrarna får fira sin makes. Min familj har den absolut vanligaste, den helige Nikolaus, förebilden för Jultomten. Han firas den 6 december (titta efter i din egen almanacka) men den serbiska kyrkan använder den julianska kalendern och är 13 dagar efter. Idag har vi alltså firat slava sveti Nikola.

Som serbisk prästdotter anser många mig rätt misslyckad. Jag har inte gjort särskilt mycket av det som förväntats av mig. Jag har ju dessutom konverterat! Och valt att arbeta som präst, kvinnliga präster finns inte i den serbisk-ortodoxa kyrkan idag.

Men den 19 december då slår jag på stort och släpper julförberedelserna för en stund. Då uppfyller jag verkligen det fjärde budet 🙂 Som protestant är helgonfirande helt oviktigt för mig. Jag läser gärna om helgon, som förebilder i tron. Men slava är viktigt för min pappa. Min mamma, som var konverterad ortodox, hade en annan slava. Förr firade vi båda. Det senaste decenniet är det jag som har gjort slavabrödet. Det är ekumenik i praktiken, ekumenik av kärlek till familjen. Det är inte svårt att göra en brödkaka med bokstäverna IC XC NIKA, Jesus Kristus segraren. Jag väljer att se det som berikande att känna till fler kulturer och att ha en viss insyn i andras kristna liv.

Så ikväll har vi firat, på ortodoxt vis. Med slavabröd, zito (kokta hela vetekorn) och vin. Sedan äter vi det, med räkor, lax och hovmästarsås, som passar som ortodox julfastemat.

срећна слава / Glad slava önskar jag alla som firar!

Bönehjälp

Ibland behöver man hjälp att be.

Jag har sedan uppväxten levt med Morgenandagten som sänts via danska P2. Sedan gick det inte längre att lyssna analogt, så numera ser jag den på tv, när jag kan, på danska DRK, vardagmorgnar kl 8.05. Danska Folkekirken har också Dagens ord.

Om man vill ha hjälp på nätet finns förstås en del som ber på Twitter, GodmorgonGud och Universitetskyrkan Malmö. liksom mer sporadiskt av olika personer.

Sedan kan man be som i Taizé, via deras hemsida Taizé.fr. Eller som irländska jesuiter på sacredspace.ie

Berätta gärna vad du använder för redskap!

Om allt som sker i det fördolda

Varje dag i Svenska kyrkan pågår en massa arbete, som inte alltid syns för allmänheten. Alla de som undrar: Varför ska jag vara med i Svenska kyrkan?

Idag hade jag gudstjänst på äldreboendet i vår församling. Vi har gudstjänst varje månad året runt, själv är jag där varannan gång. Varje vecka på terminstid ordnar kyrkan tillsammans med frivilliga aktiviteter för de boende. Det är en sådan sak som inte syns, men som betyder mycket för de som berörs.

Likaså har vi som vigts till tjänst i kyrkan, präster och diakoner, men även andra anställda, kontakt med enskilda som behöver någon att prata med, längre eller kortare perioder i livet. Det syns inte, men är viktigt. Ibland avlastar vi sjukvården.

Det finns en massa glädjeämnen i Svenska kyrkan. Jag hoppas få återkomma till många fler! Men svaret på frågan varför man ska vara med i Svenska kyrkan, handlar sällan om vad just jag får, just nu. Utan om vad människor får, när det behövs.

Predikan Hjälparen kommer

Predikan i Glumslövs kyrka 12 maj 2013

5 Mos. 31:6-8, Rom. 8:31-39, Joh 16:23-33

 

Det är så många saker vi ska hinna med. Arbetet, hem, partnern, barnen, barnbarn, barnbarnsbarnen om man hinner, släkten, skola, trädgård, vänner, fritidsintressen. Stressen kan bli hög.
Då kan vi försöka ta bort saker för att minska stressen, skaffa hjälp. Kanske använder vi RUT, personer som hjälper oss i hemmet, så vi får tid över till annat, ett par extra händer i hushållet. För vi har ibland svårt att erkänna att vi inte hinner eller orkar med allt. Vi vill gärna hålla uppe skenet, vi visar ofta upp en fasad även för våra vänner. Många gånger har jag som präst varit hemma hos människor där allt ser perfekt ut i hemmet, men under ytan bubblar ångesten…

Jag tror att vi alla behöver hjälp ibland. När jag läste dagens tema, Hjälparen kommer, var min omedelbara reaktion: Ja, vad bra, jag behöver lite hjälp.
Men Guds hjälp är något annat. Gud ger oss inte ett par extra händer, de får vi låna av varandra, av människorna i vår närhet. Guds hjälp är att ge oss nåd och tröst, det som ingen annan kan ge våra själar.

Det behöver vi när vi inser att vi inte kan hinna med allt, att vi inte är perfekta och vi anklagar oss själva för allt som inte blir bra.

I veckan blev jag och många andra starkt berörda av nyheten om en liten pojke, som två år gammal, glömdes i en bil på vårens varmaste dag. Idag får vi sända våra varmaste böner till pappan och mamman, som får leva med denna hemska händelse. Jag önskar att någon hade kommit förbi som en mänsklig hjälpare, innan det var för sent. Det blir en uppmaning till oss att gripa in, närhelst vi ser andra i fara.
Det är det värsta som kan hända, att en människas försummelse leder till en annan människas död. Det hela förvärras förstås av att det handlar om far och son. Som förälder är det vår uppgift att skydda våra barn. Vi misslyckas ständigt med det, men sällan får det så allvarliga konsekvenser.

 

I USA är detta ett fenomen. En kombination av orsaker, som bakåtvända bilbarnstolar, placerade i baksätet, stress och sömnbrist, att göra flera saker på en gång, rutiner som ändras. Hjärnan lurar oss att tro att vi gjort saker vi inte gjort. Forskarna har i veckan vittnat om hur detta är möjligt och andra föräldrar vittnar om hur vi ständigt gör misstag som kunde fått fatala följder. Men just denna familj drabbades så hårt. Det är orättvist och skrämmande.

Det sägs att meningen Var inte rädd finns 365 gånger i Bibeln, en gång för varje dag på året. Det kan ju bero på att vi människor lever i rädsla. Rädsla för döden, för olyckor, ibland för livet. Historien från Eslöv skapar också rädsla i våra liv, inte minst för alla som själva har barn.

Vi behöver höra orden Var inte rädd ofta. Pojken i bilen behövde höra dem. Hans pappa behöver höra dem. Du och jag behöver höra dem.

 

Nu finns det dem som tror att Gud har övergett den familjen, och alla andra som lider. Så är det inte. Gud själv vet vad lidande innebär, Gud vet hur det är att vara förälder och inte kunna skydda mot allt ont. Gud var med där i bilen, Gud är med pojkens föräldrar också i detta nu.

 

Men i vår tid, liksom i människans alla epoker, är det tid att inse att vi människor inte kan göra allt. Att vi inte förmår allt och att allt vi gör inte alltid är gott. Hur ska vi då handskas med det? Att vända sig till Gud, är det främmande för oss?

 

Vi har vår fria vilja och vi gör våra val, efter bästa förmåga. Men när vi misslyckas, då finns Guds hjälpare där och fångar upp oss. Hjälparen kan vara den som viskar: Var inte rädd!

 

I Romarbrevet, dagens episteltext, finns en text som jag och många andra präster ofta läser på begravningar. Det är Guds löfte om att inget, inte nöd eller ångest, inte förföljelse eller svält, inte nakenhet, fara eller svärd, kan skilja oss från Gud. Varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.

I bönen får vi överlämna oss, all vår rädsla och otillräcklighet, till Gud. När vi ber i Jesu namn är det inte någon sorts mantra för att få som vi vill. Däremot kommer Jesus till oss i våra liv, när vi ber i hans namn. Vi behöver Guds närvaro och nåd.

 

Jesus samtal med lärjungarna i dagens evangelium visar både på tydlighet och otydlighet. Ibland är det liksom suddigt i våra liv, det som ena stunden är så klart är i nästa ögonblick diffust. Jesus vet att lärjungarna kommer att svika honom, och ändå kommer han inte att vara ensam, fast de skingras, Fadern är med honom.

 

De sista orden i dagens evangelium blir löftesord också till oss: I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.

 

Och vi går inte själva, med oss finns Gud, i Fadern, Sonen och Anden. Gud vill påminna oss, varje dag: Var inte rädd!

 

 

 

Ortodox påsk & bönsöndag

Nu har äntligen hela kristenheten firat påsk i år, eftersom kyrkorna som följer den julianska kalendern firar påskdag idag. Nästa år firar vi tillsammans! Kristus är sannerligen uppstånden!

Som präst lever jag alltid i dödens närhet, men den senaste tiden har jag också i mitt privatliv sett döden lite för ofta. Det påverkar, såklart. Särskilt jobbigt är det att flera mammor jag umgås med på nätet i olika cp-forum har mist barn. Om jag minns rätt är det tre pojkar, bara i år. Jag sörjer med dem och oroar mig för vår framtid. I påsktiden känns gränsen mellan liv och död särskilt tunn.

De senaste dagarna har jag lyssnat mycket på ortodox kyrkomusik på Spotify och Youtube. Eftersom jag är uppvuxen i den ortodoxa kyrkan ligger den musiken mig varmt om hjärtat. Mest lyssnar jag på rysk musik, för när jag var liten gick jag ofta med mamma i den rysk-ortodoxa kyrkan Alexander Nevskij i Köpenhamn och på serbisk musik, gärna Mokranjac.

En kväll roade jag mig med att lyssna igenom en massa versioner av Herrens bön (Vår Fader/Fader vår). För mig är översättningarna inte det viktigaste, alla har för- och nackdelar. Jag njuter när jag får sjunga eller lyssna till sjungen bön!

Att vara flerspråkig innebär att jag bett Herrens bön i en massa olika versioner. Jag kan fastna alldeles i språkliga skillnader och – nu när jag kan koinégrekiska – bättre översättningar. Denna veckan reflekterade jag särskilt över singular och plural. Ska det verkligen heta ”himlen”? Borde det inte vara ”himlarna”? Passar det inte svenskan bättre med ”skuld” (på båda ställen) och ”prövningar”?

Man ändrar inte så lätt i böner – men jag väljer ju själv vilket språk jag vill be på 😉