Thoughts after the conference Church as Human Space

I am on my way home from a two-day conference in Stockholm on the subject Scandinavian creation theology (SCT) for a post-secular age. The ”founding fathers” of this theological school are NFS Grundtvig, KE Løgstrup, Regin Prenter and Gustaf Wingren, three Danes and a Swede.

I was at the conference, thanks to a good colleague working on a ph.d. in practical theology. We share the field of practical theology, although my interest is mainly hymns and liturgy. I was hoping for new thoughts on NFS Grundtvig, since I recently wrote a paper on his hymns in the Swedish hymn book.

However, not much was said about Grundtvig. Actually, I was not surprised, more astonished that not even brilliant systematic theologians have actually read or reflected on Grundtvig and his hymns, if they are not Danes.

It appears, if the information at the conference was correct, that although Gustaf Wingren follows in the footsteps of creation theology, not even he read Grundtvig.

We returned over and over again to the Grundtvigian phrase: ”Human first, Christian next”, but Grundtvig is much more.

It seems that the theologian Grundtvig, at the very heart of the Danish soul, is mostly unknown outside Denmark. This leaves the rest of the world without understanding of Danish culture as well as the Danish church, which became obvious in a panel conversation between three Nordic bishops. The Norwegian bishop Kari Veiteberg asked whether the phrase is now: Danish first, Christian next. I thought that was a brilliant way of highlighting a common way of interpreting Grundtvig, to prove the nationalistic side of Grundtvig. But NFS Grundtvig, in his long life and plentiful production, has so many more sides. I believe he would strongly disagree with the rephrasing, since he himself looked back in church history, as well as to contemporary Christianity both in and out of Denmark. I wish that the nationalistic interpretation of Grundtvig will not be the only one. Out of his rich production, we could find so many other things to highlight through creation theology, but I believe it needs to come from a reading and understanding of Grundtvig that comes from outside Denmark.

The conference started with the singing of a modern hymn from the Danish supplement to the official hymn book 100 salmer, by the Danish hymn writer Iben Krogsdal, Vi finder fred i kirken, although we sang a English translation by Edward Broadbridge. He has translated both hymns and other theology from Danish to English, including a large amount of Grundtvigs work.

The hymn was beautiful. However, I would have liked it, if we had also sung Krogdals modern take on Grundtvigs famous ecclesiological hymn Kirken, den er er gammelt hus (her version: Kirken, den er er salmebrus, from the other supplement Kirkesangbogen).

At the Grundtvig experience in the cathedral of Stockholm, Storkyrkan, we were given a short introduction to the life of NFS Grundtvig. From a hymnological perspective I would like to make some small additions.

Grundtvig wrote his first hymn in 1810. But it was not until the difficult years of his life, when he was under censorship and had difficulties finding a pastors position in Copenhagen, that he, thanks to encouragement and economic support of his friend Gunni Busck in 1835, produced most of his hymns. During a year, he produced hundreds of hymns for the first volume of his Sangværk, that eventually became five volumes in total. It is amazing, considering he did not sing himself.

His hymns were appreciated and sung, although it was not allowed as they were not a part of the official hymn book. At his congregation of Vartov, a hospital, though central in Copenhagen, not a regular congregation and church, his hymns were central in the services and they spread. Eventually, the hymns reached the court, and the Queen made sure he got rid of the censorship. In the Danish hymn book from 1855, 68 of his hymns were now official.

Grundtvig had a great critic in his own time, Søren Kierkegaard. The relationship between them is extensively elaborated in To samtidige by Anders Holm.

At the experience, we sang a few of Grundtvigs hymns (he wrote around 1600!), mostly in Swedish and not easily recognisable to the Danes as the were both in translation, as well as with unknown melodies. The Swedish hymn book from 1986 has nine hymns by NFS Grundtvig, compared with the Danish hymn book from 2002 that has 163 original hymns and another 90 that Grundtvig adapted and translated.

Out of the nine Grundtvig hymns in the Swedish hymn book, only three have melodies used in Denmark to that specific hymn. As the Danes discovered yesterday, the spring hymn Verdens igenfødelse in its Swedish version Världen som nu föds på nytt, has a melody in Denmark known as the advent hymn Blomstre som en rosengård.

Many hymns are of course an intertwined combination of lyrics and melody, which is particularly studied in hymns by Grundtvig by Lea Wierød in her dissertation Formens funktion i salmesang, Melopoetisk metode i sanganalysen med særligt henblik på salmer med tekst af N. F. S. Grundtvig. Therefore I find it especially unfortunate that the Grundtvig hymns have other melodies in the Swedish hymn book.

This is, however, a result of the hymn and choral committees decisions in 1937 when the first Swedish hymn book, after Grundtvigs production of hymns, was compiled. At that time, only six Grundtvig hymns made the cut. The choral book, ready a few months after the hymn book, premiered Swedish melodies, often written by members of the committee themselves, thus the now ongoing confusion of Danes singing Grundtvig in Swedish in unfamiliar melodies. The Swedish hymn book from 1986 did not rectify the former mistakes, by adding the Danish sung melodies as alternative in the Swedish hymn book. I hope we will add them in the upcoming revision of the hymn book that the Synod has already decided on.

I hope we will also sing more of Grundtvigs hymns in Swedish, I have several favourites. I choose now to say only one, a hymn for Lent: Hil dig Frelser og Forsoner, in a Swedish translation by Andreas Holmberg: Du som kom att oss försona.

Most of all, I hope for new perspectives and modern interpretations on Grundtvig and his hymns, perhaps even from Sweden.

Prästdagar om AI, eller…?

I ett dygn, fördelat på två dagar, kallades Lunds stifts präster till prästdagar i Lund på temat AI. Pga sjukt barn deltog jag bara första dagen, som dock utgjorde majoriteten av programmet. Jag hoppas ta igen bl a den missade föreläsningen av Sara Wrige via nätet, för stiftet spelar in och lägger upp det mesta av programmet.

Om man bara läser programpunkterna ser man att alla föreläsare på något sätt berör Artificiell Intelligens, utifrån sina utgångspunkter i matematik, statsvetenskap, demokrati, teologi osv. Eftersom de talade till teologer återkom de flesta till de etiska frågorna.

Men i grunden tror jag att vi egentligen pratade människovärde och definitionen av vad som är levande. Under mitt deltagande saknade jag också perspektiv kring annat levande, djuren och naturen som omger oss. Vi fokuserade helt på robotar och människor. Vad är en människa att du tänker på henne? Så inledde biskopen med psalmistens ord (Ps. 8:5 m.fl).

AI kan förstås vara en ingång till frågorna kring människovärde. Själv är min främsta ingång till de frågorna funkiserfarenheterna.

Vad betyder funkis? Jo, i en värld där vi har svårt att veta om vi ska kalla det funktionsnedsättning, funktionshinder, funktionsvariation eller normbrytande funktionalitet, eftersom alla ord har för- och nackdelar, så funkar funkis oavsett. Tack och lov slipper vi numera oftast ordet handikapp, som fått inte så lite negativa konotationer.

Människovärdesfrågorna borde vara centrala för teologin.

För i jakten på det perfekta livet, vad ger kristen tro, som inleder varje gudstjänst med att bekänna våra brister, för andra perspektiv? En tro som bekänner att bara Gud är fullkomlig, och att Gud, trots denna fullkomlighet, delat vårt livs förutsättningar och sårbarhet i Jesus Kristus?

Om det operfekta är det som avslöjar skillnaden mellan en människa och en robot, varför har vi då även vi så liten förståelse för människor som är ”mindre perfekta” än andra – och var går den där osynliga gränsen mellan socialt accepterade skillnader, och de som inte är det, oss emellan?

Jag har länge använt ordet funktionsvariation, just för att inte göra det till en vi-och-dem-fråga. Vi kan alla drabbas, tillfälligt eller permanent, av sjukdomar eller livshändelser, som gör att vi plötsligt definieras av andra som normbrytande funkisar, när vi passerat där den osynliga gränsen. Jag menar att det är just en del av detta att vara människa, att aldrig vara perfekt, att vi alla är funktionsvarierade. Vi delar detta livsvillkor, men alla vill inte erkänna det. Tvärtom försöker de flesta människor dölja sina utmaningar. Vi kristna borde tvärtom dela dem, i ett försök att lyfta mänskligheten bort från perfekta ideal.

För kan en perfekt robot, trovärdigt förkunna nåd för de operfekta? Nej, menar jag och förkastar tanken på en bot som jourhavande präst. För övrigt fick jag en gång höra på ett föräldramöte i skolan att det yrke som är svårast att automatisera är just prästyrket.

Men oavsett hur vi använder AI, så är det konstruerat av oss. Det kan bara bli så bra eller dåligt som vi gör det. Självkörande bilar är inte annorlunda än de bilar vi själva kör. De är båda konstruerade att rädda den som kör, inte den som hamnar i vägen. Allt kan brukas och missbrukas, så låt oss använda oss av tekniken med vishet och lära av de erfarenheter vi får.

Men det är inte viktigare att prata om robotar än om nu levande människor. Så kan vi prata om AI, eller funkisfrågor, eller vilken ingång som helst vi väljer, bara inte vi släpper människovärdet utifrån tron att vi är skapade till just dem vi är och att vi alla, tillsammans, behövs och återspeglar Gud.

Alla har rätt att funka olika

Idag är det internationella funktionshinderdagen/International Day of People with Disabilities.

Jag har firat dagen med att läsa Gåvan att finnas till, ett fantastiskt dokument för kyrkan om livets gåva och sårbarhet från arbetsgruppen EDAN inom Kyrkornas världsråd. Den kan laddas ner, gratis, som pdf här. Klicka runt så hittar du också dokumentet En kyrka för alla. Båda ska implementeras i Svenska kyrkan, enligt beslut i årets kyrkomöte.

Oavsett vilken status våra kroppar eller våra förstånd har, lever vi i nådens ekonomi. Gud överger inte mänskliga varelser när deras förmågor avtar, inte ens när de ser ut att helt ha upphört. Som Guds skapelser kommer vi alltid att vara värdefulla i vår skapares ögon. Sidan 13

Som funkismamma är jag medlem i t ex RBU, Rörelsehindrade barn och unga, och stöttar gärna Hjärnfonden. Det finns mycket kvar att göra, även härhemma. Som många andra väntar jag med ovisshet på LSS-utredningen och oroas för det hårdnande samhället. Ändå tänker jag ofta på hur annorlunda våra liv hade varit om vi inte levt i Sverige. Kanske hade jag inte haft fyra levande barn…

Nästa vecka drar Musikhjälpen igång i Lund, och temat är allas rätt att funka olika. Insamlingen sker via Radiohjälpen, en etablerad organisation med 90-konto, genom detta årligen återkommande evenemang.

Där samlas in pengar i olika bössor, och min favorit är Svenska kyrkans unga i Lunds stift, som utmanar Svenska kyrkans unga i de andra stiften att också samla in pengar till Musikhjälpen 2018. Jag har gett ett bidrag, välkommen med, du också!

Ekumenik är en del av mig

Jag har förtroendet att vara ordförande för min stads kristna råd. Det är ett uppdrag jag tar på stort allvar, och är stolt över, därför att ekumeniken är en hjärtefråga för mig.

Jag har själv konverterat, bytt från en kyrka till en annan. Det fanns, som alltid, många anledningar till det, men viktigast är att jag också från den kyrka jag tidigare tillhörde bär med mig många goda erfarenheter, som jag inte skulle vilja vara utan. Jag är noga med att tala väl om min gamla kyrka, också fast den gav mig sår (liksom förövrigt den kyrka jag tillhör nu – ännu lever vi på jorden, Kyrie eleison).

För mig är det ekumeniska samtalet långt mycket mer än bara kollegialitet med pastorer och präster från andra samfund, eller bön för den gemensamma kristenheten, över hela världen och i den stad vi är satta att tjäna.

För mig finns ekumeniken i min familj, i mina närmaste relationer. Gränsen mellan olika kyrkor går till och med i mitt eget liv. När jag säger ”systrar och bröder i Kristus”, så är det exakt så, för mig, det ekumeniska ensambarnet, som valde att konvertera. Det är inte en lek, det är livets och trons djupaste allvar, att tillsammans söka Gud. Eftersom jag vill upprätthålla relationen krävs den ömsesidiga respekten som är grundförutsättningen för all ekumenik.

Ekumenik är svårt. Vi talar olika språk, eller åtminstone olika dialekter av kyrkiskan. Vi har olika kulturer. Ibland tillhör vi dessutom olika nationaliteter. Gränserna och hindren är många. Ofta ser vi våra olikheter, snarare än att vi låter Jesus Kristus forma oss samman, i bön och lovsång.

Just därför behövs de ekumeniska samtalen, och de behövs hållas vid liv. De behöver vara inkluderande, öppna och nyfikna. Det behövs organisation och det behövs att vi ger varandra av vår tid, så att den kan bli Guds tid.

Jag hoppas och ber att pingsten ska få vara en sådan tid, då den heliga Ande verkar i alla våra kyrkor, för enheten i Kristus.

PS I veckan har Sveriges kristna råd & Svenska missionsrådet haft årsmöte. Här kan ni läsa min kollega Maria Bergius berörande predikan.

Att använda den nya kyrkohandboken

Jag har förstått att alla inte gillar den nya kyrkohandboken, för att uttrycka det milt. Ändå vill jag uppmuntra alla i Svenska kyrkan att faktiskt använda handboken.

Det har varit en svår väg hit. Många har sårats på vägen. Min egen erfarenhet av arbetet med kyrkohandboken, där alla inblandade har ifrågasatts, utifrån såväl kompetens som intelligens, åtminstone i sociala mediers mer eller mindre slutna fora, gör mig ytterst medveten om det. Jag tvekade kring detta inlägg, av oro för den flodvåg som kan följa. Ändå måste vi fortsätta tala om kyrkohandboken och om vår kyrka.

Efter att ha bearbetat arbetet i gudstjänstutskottet och kyrkomötet, samt efterföljande desinformation, i några månader, är det också dags att vara självkritisk. Jag önskar att vi hade ägnat mera tid till dessa grundläggande frågor, även i kyrkan i stort.

Vad är en kyrkohandbok? En handbok för Svenska kyrkan innehåller våra grundläggande gudstjänstordningar. Inte alla specialgudstjänster, och inte allt som ska sägas vid alla tillfällen, men en gemensam grundstruktur som garanterar att Svenska kyrkans medlemmar kan känna igen sig oavsett om de firar gudstjänst i Vittangi eller Trelleborg.

Varför behöver vi en ny kyrkohandbok? Redan 1997 konstaterade Läronämnden att 1986 års kyrkohandbok på det stora hela fungerade väl, men samtidigt att många inte följde den. Därför finns stora delar av den förra handboken med i den nya, vilket illustreras av denna bild.

Behöver vi en handbok, kan vi inte bara göra som vi vill? Jag vet att det finns kollegor som tycker att de har så lång erfarenhet och utbildning i liturgik och gestaltning att de ser handboken som en vägledning. Visst har vi stor liturgisk hantverksskicklighet men vad får oss att tro att det är bättre att göra allt själv? Inte minst för igenkänningen för enskilda är det klokt att använda den gemensamma strukturen och böner som används bland många av kyrkans medlemmar.

Vem äger kyrkohandboken? Inte är det kyrkokansliet, inte heller kyrkomötet. Handboken är Svenska kyrkans och därmed församlingarnas att bruka, så det hoppas jag att man nu gör. Jag hoppas och tror att alla har upptäckt att en stor del av 1986 års handbok är bevarat men att det också finns en del, mer eller mindre nytt, att ta i bruk.

Hur ska vi hantera att vi inte tycker allt i den nya handboken är bra? Kyrkohandboken återspeglar den bredd av fromhetstraditioner som ryms inom vår kyrka och därför kommer alla inte att varken uppskatta eller använda allt. Det är inte heller avsikten i en kyrka som är mångfacetterad som vår. Men att använda samma handbok är en av flera grundförutsättningar för att vi ska fortsätta vara en kyrka och inte ytterligare bidra till kyrkosplittringen. Det har för mig personligen varit av stor vikt i arbetet.

Vad händer med den liturgiska förnyelsen då? En färdig handbok innebär inte att liturgin är fastställd för tid och evighet. Tvärtom blir vi aldrig klara, det finns alltid nya gudstjänster att fira. Ändå vill jag vädja till prästkollegor runtomkring att använda det ramverk som finns, med dispenser hos domkapitlen. Det är, liksom tidigare, möjligt att göra avsteg från handboken, men det bör göras med vishet och inom vår kyrkas ordning.

Det tog 21 års arbete att komma hit. Om vi hade vetat det från början hade processen sett annorlunda ut. Nu har arbetet, efter mångas slit och remisser, kommit i mål.

Jag hade förmånen och förtroendet att leda gudstjänstutskottets arbete, nära målgången. Jag vill tacka utskottet för ett väl genomfört arbete och för ett gott samtalsklimat. Vi tyckte inte alltid lika, men vi strävade framåt tillsammans. Visst var vi alla trötta ibland och ibland blev det fel, men då gällde ett ärligt ”förlåt” och så gick vi vidare.

Jag hade önskat att fler fick mötas i ett sådant klimat som rådde i utskottsarbetet. På vägen har jag oroat mig för samtalsklimatet i Svenska kyrkan, och hoppas att det blir bättre framöver. Från Gudstjänstutskottet och Kyrkomötet vet jag att det går att mötas. Jag tror att samtalet behöver fortsätta, med en ömsesidig respekt för våra olika ståndpunkter, i frågor som berör trons innersta kärna, så som den kommer till uttryck i vår kyrkas gudstjänster.

Sofija Pedersen Videke

Gudstjänstutskottets ordförande 2014-2017 (mandatperiodens utskott är ännu inte valda)

Bilderna är hämtade ur Kyrkostyrelsens skrivelse 2017:6

Fastan handlar om mer än att avstå mat

Den stora fastan har börjat, vi är på väg upp till Jerusalem.

Med glädje ser jag att alltfler i den lutherska kyrkogrenen väljer att fasta. Men eftersom vi inte är vana, och det inte finns några regler för hur man gör, eller bör göra, ser jag att det nästan finns lika många sätt som det finns lutheraner.

Många väljer att avstå mat. Det är en klassisk kristen tradition att i fastan avstå viss mat. Våra katolska och ortodoxa systrar och bröder är vana vid detta, och gör det varje vecka. Det följer förstås en biblisk tradition, men jag konstatera att vi nu, liksom då, är lite förvirrade kring vad som ska avstås, och framförallt varför.

Paulus skriver: Men det är inte maten sin kommer att föra oss till Gud. Vi förlorar inget om vi inte äter, vinner heller inget om vi äter. (1 Kor. 8-9)

Det finns många andliga lärdomar att lära sig av att avstå något, men om man bara väljer mat riskerar man att fastna i det kroppsliga. Fastan måste handla om mer än att avstå något för att vinna något för kroppen. Det finns redan så många som berättar för oss vad vi ska och inte ska stoppa i kroppen.

Flera väljer att avstå godis och sötsaker, och deklarerar det öppet. Det finns såklart en poäng i att inte fylla Andens tempel med socker och säkert finns det några som behöver öva sig på att leva sockerfritt. Men, och nu vänder jag mig särskilt till er som arbetar med ungdomar, om ni väljer att avstå mat, oavsett om det är överflödig mat, så riskerar ni att trigga ätstörningar. Ni kanske väljer att avstå mat som kroppen egentligen klarar sig fint utan, men för den som har problem med matfixering, kan de välja att ta bort något betydligt mer nödvändigt, som blir en negativ spiral.

Paulus fortsätter: Se bara till att den frihet ni kan ta er inte blir till skada för de osäkra. (1 Kor. 8:9 Jag ska inte ta i som Paulus genom att citera fortsättningen…)

Om du väljer att avstå mat under fastan, vill jag be dig, särskilt du som jobbar med ungdomar, att inte göra en stor grej av det.

För mig är det viktigt att fastan inte bara handlar om att avstå. Avståendet måste ge ett andligt mervärde, och det i sin tur också ett mervärde för min nästa.

För när alla andra talar om kroppen, så kan vi kyrkan vara en motkraft! Någon som talar om vikten av andlig påfyllning, som avståendet i fastan blir en möjliggörare för. Låt fastan få vara en tid som handlar om mer än att avstå mat, där både kropp och själ får utrymme, en tid att komma närmare Gud.

I Amos Helsingborg kan ni läsa mer om mina tankar om fastan.

Här finns Fastekalendern som pdf och här på Facebook.

Gudstjänst på semestern

Jag vill gärna fira gudstjänst så ofta jag kan, men när jag är ledig gör jag det helst i en annan kyrka än där jag tjänstgör. 

En av många fördelar med att bo i Skåne är att det är tätt mellan kyrkorna, så man behöver inte åka så långt ändå…

Dessutom är det fint att få dela kollegornas församlingsliv och höra dem man oftast bara träffat på konvent predika.

Sedan är ju inte Svenska kyrkan och vårt närområde större än att jag alltid träffar någon jag känner…

Psalmer som finns i både Danmark och Sverige

Psalmsången är en viktig del av gudstjänsten, eftersom de gör församlingen aktiv. Därför väljer vi ofta psalmer som vi tror att församlingen känner igen, tycker om och sjunger med i. Dessutom kan en psalm, som man får sjunga på sitt eget språk, gå djupare än en okänd psalm på ett språk man inte behärskar.
När tusentals människor rör sig i Öresundsregionen möter vi också varandra i kyrkan. Det är lurigt med två länder, språk och kulturer som ligger så nära. Vi kan lätt tro att vi är så lika att skillnaderna förvånar oss. Det är bättre att vara medveten om dem, och även veta vad vi har gemensamt, så att vi kan få alla att känna sig hemma i våra gudstjänster med både danskar och svenskar.

Vilka psalmer finns i både den danska och svenska psalmboken?
Vilka kan man sjunga parallellt, så att danskar kan sjunga på sitt språk, och svenskar på sitt?
Vilken psalm kan jag välja till dop/vigsel/begravning med både danskar och svenskar?
Finns det några olikheter i psalmer och gudstjänst som är bra att veta på förhand?

Dessa frågor har jag försökt svara på i projektet Gemensamma psalmer i Sverige och Danmark.
Här redovisar jag nu det psalmprojekt jag använt flera år på, inspirerad av en sammanställning av psalmer på andra språk som Per Harling gjort och en gemensam dansk-tysk psalmbok. Först arbetade jag under föräldraledigheter och ledig tid, sedan slutligen på heltid, tack vare stipendier från Svensk-danska kulturfonden och Thora Ohlssons stiftelse.

Jag har identifierat 120 gemensamma psalmer som finns i svenska psalmboken (1986) och Den danske salmebog (2002) samt de nuvarande tilläggen. De är sorterade efter ursprung och likheter. Allra först finns en sammanställning över likheter, olikheter, våra favoritpsalmer, och förslag på psalmer att använda i gudstjänster med både svenskar och danskar vid dop, konfirmation, vigsel och begravning samt kyrkoårets högtider. Det är troligtvis det mest användbara delen av projektet för präster, kyrkomusiker och våra församlingsbor.

Min förhoppning är att denna sammanställning ska underlätta för alla som möter danskar och svenskar i samma gudstjänst.

Gemensamma psalmer

Salmesangen er en vigtig del af gudstjenesten, fordi de er med til at aktivere menigheden. Derfor vælger vi tit salmer som vi tror at menigheden genkender, kan lide og synger med i. Desuden kan en salme som man synger på sit eget sprog gå dybere end en ukendt salme på et sprog man ikke behersker.
Når tusinder af mennesker rører sig i Øresundsregionen møder vi også hinanden i kirken. Det er vanskeligt med to lande, sprog og kulturer der ligger så tæt. Vi tror let at vi ligner hinanden så meget at forskellene kommer som en overraskelse. Det er bedre at kende dem, ligesom det vi har til fælles, så at vi kan få alle at føle sig hjemme i vores gudstjenester med både danskere og svenskere.

Hvilke salmer findes i både den svenske og danske salmebog?
Hvilke salmer kan man synge parallelt, på hver vores sprog?
Hvilken salme kan jeg vælge til dåb/vielse/begravelse?
Er der nogle forskelle i salmer og gudstjeneste som er godt at kende i forvejen?

Disse spørgsmål har jeg forsøgt at besvare i projektet Fælles salmer i Danmark og Sverige.
Her er nu det salmeprojekt jeg har brugt flere år på, inspireret af en sammenstilling av svenske salmer på andre sprog af Per Harling, og den fælles dansk-tyske salmebog. Først arbejdede jeg under forældreorlov og fritid, inden det til sidst var muligt på fuld tid, takket være stipendier fra Svensk-danska kulturfonden og Thora Ohlssons stiftelse.

Jeg har identificeret 120 fælles salmer i Den danske salmebog (2002) og den svenska psalmboken (1986) samt nuværende tillæg. De er sorterede efter herkomst og lighed. Allerførst er der en sammenstilling over ligheder, forskelle, vores yndlingssalmer, og forslag på salmer at bruge i gudstjenester med både danskere og svenskere til dåb, konfirmation, vielse, begravelse/bisættelse samt kirkeårets højtider. Det er troligtvis den mest nyttige del av projektet for præster, organister, og vores menighed.

Min forhåbning er at denne sammenstilling underletter for alle der både danskere og svenskere i samme gudstjeneste.

Fälles salmer

Bakom psalmerna

Jag är tjänstledig två veckor, tack vare två stipendier, för att skriva om gemensamma danska och svenska psalmer. Sedan gammalt finns en snabböversikt över dem här. Den lediga tiden är nu fullt upptagen av arbete kring dessa psalmer.
Under tiden har jag läst i en Salmehåndbog om dem. Några historier har drabbat mig särskilt, så jag delar med mig av dessa fem.

Den första historien gäller Sv. ps. 478 Du morgonstjärna, mild och ren/DDS 106 Af højheden oprunden er, som skrevs 1599 av Philipp Nicolai. Han var tysk präst i Hamburg när pesten slog till. Uppemot 1300 församlingsbor dog, liksom hans enda kollega. När det var som värst begravde han uppemot 30 personer dagligen. Ändå lyckas han skriva denna vackra psalm, som länge var en populär vigselpsalm. Han var flitig på att skriva psalmer, både text och melodier och finns representerad med flera psalmer i psalmböckerna i både Danmark och Sverige.

Sv.ps. 3 Helig, helig, helig!/DDS 422 Hellig, hellig, hellig. Den skrevs av Reginald Heber i början av 1800-talet men utgavs två veckor efter hans död 1826, då det inte var tillåtet att skriva egna psalmer (däremot tonsättningar av bibeltexter). Så onödigt, att han aldrig fick uppleva utbredningen av en så fin psalm.

Den tredje gäller en inte så vanligt förekommande psalm, Sv.ps. 639 Mitt hjärta vidgar sig/DDS 531 Eja, min sjæl ret inderlig. Enligt den danska psalmhandboken är författaren okänd, i den svenska psalmboken står det Elle Andersdatter? Man menar att detta är ett akrostikon, där de första bokstäverna i varje vers bildar detta namn, då den ursprungliga versionen hade betydligt fler verser. Troligtvis är det en hyllning till denna för övrigt okända kvinna. Det är ju inte utan att man blir nyfiken, både på författaren och Elle…

Den vackra allhelgonadagen I himmelen, i himmelen, Sv.ps. 169b/DDS 556, inspirerades av en likpredikan (sådana trycktes och spreds) över Margareta Larsdotter 1622, som hölls av Isaac Erici. Visst blir man nyfiken även på Margareta?

Slutligen vill jag berätta om ”Drottning Ingrids psalm” DDS 574 For alle helgen, som i Kristi tro/sv.ps. 171 För alla helgon, som i kamp för tron, ursprungligen skriven på engelska av William Walsham How 1864. Uppenbarligen betydde den mycket för den dansk drottningen, född svensk prinsessa, som tidigt miste sin mor, engelskfödda drottning Margareta. Den kom in i den danska psalmboken sedan drottning Ingrid talat om denna, både offentligt och med den biskop som var ordförande i psalmbokskommisionen. Tänk vad en drottning kan påverka. Men tänk också, vad tidiga barndomsminnen av psalmer kan betyda för en enskild. Sådana minnen har jag själv, av en dansk aftonpsalm som min mormor sjöng med mig.

Psalmer är spännande, helt enkelt, och man blir nyfiken på att gräva ännu djupare, så jag fortsätter med psalmnörderiet…

Efter kyrkomötet 2016

Jag är fortfarande i lätt chock efter kyrkomötet. Det sägs om kyrkomötet att det dels i princip avslår alla motioner, dels alltid följer utskottets förslag. Så gick det inte i år, inte bara i alla fall. Alla beslut hittar ni här.
Till årets kyrkomöte hade jag skrivit fyra motioner (nytt personrekord): två enskilda och två med min nomineringsgrupp Socialdemokraterna. Vi ville än en gång lyfta frågan om avgiftsfrihet för barn och unga på nationella konferenser, och ville också lyfta goda exempel på mångfaldsarbete (dvs anti-diskriminering).

Själv skrev jag en motion om uppmuntran till levande musik i kyrkorummet samt min hjärtefråga, arbete med funkisfrågor på nationell nivå.
På tre av fyra motioner hade utskotten föreslagit avslag, men istället gick tre igenom! 

Kyrkomötet beslutade:

– att uppdra till Kyrkostyrelsen att hitta vägar att uppmuntra till levande musik i kyrkorummen

(t ex så att inte personliga önskemål blir inspelad musik pga kostnadsskäl)

– att uppdra till Kyrkostyrelsen att belysa kostnader som tas ut av barn och ungdomar på nationell nivå och reflektera över om kostnader är nödvändiga 

(Redan nästa år är Världens fest gratis för alla under 18 år, förhoppningvis fortsätter det så framöver)

– att uppdra till Kyrkostyrelsen att finna former för att stötta Svenska kyrkans arbete kring frågor om funktionsvariationer

Min hjärtefråga gick dessutom igenom utan votering eller rösträkning, endast acklamation. Det är enligt flera kunniga oerhört ovanligt. Samtidigt belyste både motionen, debatten och omröstningen hur viktig frågorna är i och för kyrkan.
Imorgon sammanträder kyrkostyrelsen, som fick alla uppdrag, för första gången efter kyrkomötet. Det ska bli spännande att följa vad det blir av de uppdrag de fått. 
Från talarstolen bjöd jag också in alla till de manifestationer som går av stapeln under lördag den 3 december kl 13, till stöd för LSS och särskilt assistansen, över hela landet. Man hittar dem genom att söka på stadens namn och därefter ”Assistans är frihet! Rädda LSS!”
Jag påminner om det dokument som nämndes i betänkandet, nämligen En kyrka för alla från Sveriges kristna råd.