Kategoriarkiv: kristet

Ledarskap under pandemin

Under större delen av pandemin har jag haft ledarfunktion i kyrkan, som församlingsherde. Det är en mellanchefsposition i ett flerförsamlingspastorat. Jag har alltså både en kyrkoherde och också församlingsherdekollegor. Vi har också en ledningsgrupp, med övriga chefer inom kyrkogård, fastighet, ekonomi, kommunikation och HR.

Jag har funderat mycket på varför jag varit så trött i år. Jag har kommit fram till att det beror både på förändringar i ledarskapet, men också förändringar i återhämtningsmöjligheter.

Först försöker vi i ledningsgruppen och bland herdarna komma överens om hur vi ska tillämpa direktiven i våra verksamheter. Våra beslut påverkar många, och mitt i allt ställs existentiella behov mot fysiska restriktioner. Vi vill varken öka belastningen i vården pga covid, men inte heller pga psykisk ohälsa, där vi ofta är en del av friskvården.

Arbetet som chef har förändrats. Plötsligt blir direktiv och rekommendationer från Folkhälsomyndigheten men också Region Skåne och Helsingborgs stad det som främst påverkar församlingens verksamhet. Alla våra egna mål eller direktiv blir underställda dessa. Det är egentligen självklart, som en del av samhället, men högst ovant.

Därtill kommer alla tolkningar som individer gör av direktiv och rekommendationer. Ständigt nya riskbedömningar, som föranleder nya rutiner som ska kommuniceras, Vid varje tillfälle då jag meddelat beslut om våra verksamheter finns det medarbetare som tycker att vi tycker att vi är för hårda, och de som tycker vi är för slappa. Samma gäller förstås församlingsborna.

Varje beslut föranleder dessutom följdfrågor, från alla möjliga håll och där någonstans hinner jag inte alltid att konferera med kollegorna, varför det blir plötsliga skillnader mellan församlingarna. En diskrepans som upplevs som orättvis, även om den ofta beror på våra olika lokala förutsättningar. För även inom pastoratet har vi olika resurser, i form av personal, olika lokaler och rum, vilket präglar varje beslut.

För många av mina medarbetare har inställda verksamheter lett till mycket ofylld arbetstid. En del har hunnit städa undan sånt som lätt staplas på hög, andra har fått utbilda sig inom de nya digitala formaten (många av oss genom olika mer eller mindre lyckade försök), en del har fått tid för studier. Nästan alla har hunnit ställa om och varit kreativa på nya sätt.

Men för mig som chef har arbetstiden mestadels bara stuvats om. Jag har färre kvällsmöten, men desto fler på dagtid. Många är digitala, och de tar delvis mera tid, för allt ska funka och alla ska kunna höras och synas. Flera telefonsamtal med medarbetare och flera mail, då vi inte längre ses på arbetsplatsen, när vi turas om att jobba hemifrån. Jag brukade redan tidigare skriva nyhetsbrev ungefär en gång i månaden, för sådan information som var ren envägskommunikation. I december skrev jag ett i veckan. En fredag återkallade jag information jag skickat ut på söndagen.

Ingen av oss hade kunnat förbereda oss för denna pandemi och vad det innebar för oss som ledare. För mycket om sjukdomen är okänt, därför har vi behövt anpassa oss efter nya rön efterhand som de blivit kända. Men att leva i ständig anpassning är utmanande. Vi har planerar, och planerat om. Ibland gjort alternativa parallella planeringar för olika scenarion.

När inget är som vanligt, finns inga rutiner att luta sig mot. Därmed måste vi ledare ständigt tänka nytt och kreativt, för att kunna fatta beslut. Det är roligt och utvecklande under en tid, men att leva i ständig förändring och aldrig få vila i nya rutiner är utmattande. Dessutom har många av oss upplevt betydligt fler sista minuten-ändringar än annars. Sådant vi tidigare har vetat hur lång tid det tar, tar plötsligt och oväntat längre tid än annars. Det gäller medarbetare på alla nivåer.

Vad gäller återhämtning så är vi olika. Jag är en människa som trivs bäst i sällskap med vänner, men också genom aktiviteter som kräver viss närhet. I år började jag vinterbada och jag simmar, men bägge delar har jag avstått sedan smittspridningen i Skåne ökat. Så den vanliga återhämtningen finns inte, just nu. Trött och ensam är ingen bra kombination, då kommer de mörka tankarna.

Vad värre är, de allra flesta av mina lediga dagar har kantats av akuta situationer och beslut som behövde fattas utifrån nya restriktioner. I december jobbade jag i snitt två timmar, på mina lediga dagar. Varje gång telefonen ringer funderar jag på vem som är sjuk och hur jag ska kunna hitta ersättare. Att skjuta upp ledighet är bara möjligt en liten tid, men i slutänden behöver vi tid för att koppla av och koppla bort arbetet under sammanhängande dagar.

När jag tvingats att prioritera, har jag gjort som många andra. Prioriterat bort mig själv och min återhämtning. Ätit vid datorn. Försökt få mycket gjort på kort tid, även ledig tid. I stressen har jag gjort onödiga misstag som har ökat arbetsbördan och därmed förvärrat stressen. Det blir en ond cirkel.

Självklart har jag också gjort positiva erfarenheter under pandemin. Att ställa om, och lära sig nya sätt att nå ut med evangelium. Att på djupet fundera på vad som kännetecknar kyrkan och gudstjänsten, så att vi inte fastnar i en präststyrd församling av bara anställda. Men vi måste vara ärliga med att för några av oss var inte pandemin något som lugnade ner tempot. För några av oss blev det istället en ständig beredskap, som slitit hårt.

Under det nya året ser jag fram emot att fira gudstjänst på Zoom, ett sätt att öka delaktigheten. Jag ser fram emot att nya rutiner får sätta sig. Men jag hoppas på också på verklig återhämtning från en arbetsintensiv period, tillsammans med vänner!

Årets julfastekalender

Detta är ett annorlunda år, då längtan efter hopp är större än någonsin. Därför kommer det att bli en annorlunda Fastekalender i år, med hoppet som tema.

Det är första året på över tio år som jag inte gör en traditionell kalender, med olika uppgifter att göra. Jag tror inte att det vi behöver nu är fler saker att göra. Det vi behöver nu är hopp, också när det känns som en tynande låga.

Det hoppet utgår från oss själva. Så jag vill dela hopp och glädje, genom något som jag hoppas och tror ska göra människor glada. Det är en liten tävling, men med många vinster, som kommer med posten. För vem blir inte glad av post, som inte är räkningar och med en överraskning som innehåll?

Varje dag, olika tider, lägger jag ut en text om hopp på Fastekalenderns Facebooksida. Den som först svarar rätt på var texten kommer ifrån, får en liten överraskning med posten, för att sprida hopp och evangelium. Vill du inte behålla själv, så skicka vidare, och dela gärna texterna om hopp vidare i dina sociala medier.

Vill du ändå ha en typisk fastekalender, så fortsätter Svenska kyrkan i Umeå, med den idé som ligger till grund för Fastekalendern.

Hopp från kyrkans historia

I denna märkliga tid kan det vara en inspiration att fundera på hur kristna genom historien hanterat kriser och hur det påverkat deras andliga utveckling. Jag vill skicka med två sanna berättelser.

Den första är Franciskus av Assisi. Han var som ung soldat, med en dröm om riddarlivet. Efter ett slag blev han tillfångatagen och satt som krigsfånge i fängelse under ungefär ett år. I boken Att leva helhjärtat (som jag valt som fastebok) funderar Ted Harris och Carolina Johansson på vad tiden i fängelset gjorde med honom, eftersom han efter det var synbart förändrad. Det är förstås spekulationer, men smärtsamt aktuellt för oss.

Vad gör det med en människa att leva instängd, på obestämd tid, med oviss utgång? Vad gör det med oss när vi kommer ut, om vi kommer ut, efteråt? Hur vill vi, egentligen, leva våra liv?

Hur ser vi på oss själva? Hur påverkas vår bild av kyrkan, och av gudstjänsten, när vi kanske inte längre kan samlas i samma rum och dela nattvardsgåvorna? Hur gör vi för att upprätthålla bön och lovsång, att dela hopp och evangelium?

Den andra är prästen och psalmförfattaren Philip Nicolai, som var präst i Hamburg, när pesten kom. Som mest begravde han trettio personer om dagen och även hans prästkollega dog. Så en morgon satte han sig och skrev sv.ps. 478 Du morgonstjärna, mild och ren. Det fascinerar mig att kunna skriva så vackert om Gud mitt i en pandemi.

Det är med stor sannolikhet en lång tid av ovisshet som väntar, då behöver vi minnas att andra genomlevt liknande upplevelser och kommit ut på andra sidan. Inte som samma, men också med erfarenheter som kom att prägla deras andliga liv.

Med önskan om Guds frid och välsignelse i denna tid,
Sofija

Grundtvigs fastepsalm på svenska

Grundtvigs fantastiska och i Danmark väl insjungna fastepsalm Hil dig Frelser og Forsoner (DDS192), finns även i svensk översättning.

Tack Andreas Holmberg och nya Sionstoner!

 

1. Du som kom att oss försona,
världen ger dej törnets krona,
men du ser jag ville vira
rosor för att korset sira,
ge mej, Jesus, mod därtill!


2. Vad har dej hos Gud bedrövat?
Vad såg du hos oss som strövat
bort från dej och dina vägar,
så att du oss nu förplägar
med ditt offer, livets bröd?

3. Jo, din kärlek, het som glöden,
är långt starkare än döden.
Mycket hellre ger än tar du,
därför in i döden bar du
i vårt ställe all vår skuld.

4. Men hur ska jag kunna skyla
hjärtats hårdhet och dess kyla?
Ja, hur ska jag tacka värdigt
för det verk som du gjort färdigt,
för din kärlek och din nåd?

5. Jo, ditt blod är livets källa,
och ur den skall ständigt välla
kraft, som kan var klippa välta,
värme, som kan isen smälta,
nåd, som tvår mitt hjärta rent.

6. Under tårar jag dej beder
att du genom hjärtat leder
floden som kan klippor välta,
floden som kan isberg smälta,
all min blodskuld skölja bort.

7. Du vars liv för mej är givet,
låt i dej mej älska livet,
så för dej mitt hjärta bankar,
så att du i mina tankar
är dess djupa sammanhang!

8. Om jag än som strån ska falla,
om än hand och bröst blir kalla,
tar du ej ditt ord tillbaka:
aldrig ska jag döden smaka,
du har tagit syndens lön.

9. Ja, jag tror på korsets gåta!
Du kan frälsa och förlåta!
Stå mej bi mot satans lister,
ta min hand när ögat brister,
säg: Vi går till paradis!

 

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1837 (54 år) fritt efter Arnulf av Löven (1200-talet) ”Salve mundi salutare”
Musik: Caspar Christian Hoffman 1878 

 

Klassisk körversion med bilder av Grundtvig

Modern version med Pigekoret och Nabiha

 

Move and Walk i Skåne hotat!

På sportlovet nåddes vi av den oroväckande nyheten att Region Skånes psykiatri-, habiliterings- och hjälpmedelsnämnd PHHN ville säga upp avtalet med Move and Walk, som de senaste åren kostat ungefär en miljon kronor och gett fyrtio personer tillgång till konduktiv pedagogik, kostnadsfritt för den enskilde.

Region Skåne vill säga upp ett avtal, vilket skulle leda till att regionen inte ger likvärdig vård, som andra regioner och landsting.

Vid nämndens sammanträde 13 februari var ärende 6 ”åtgärder för en ekonomi i balans”. Trots att kostnadsökningarna beräknas till drygt två procent, har budgeten bara ökats en procent. Någonstans behövs det alltså sparas! Hade jag behövt fatta beslut hade säkert även jag tittat på avtal med externa aktörer, vilket görs i en bilaga. Men den teoretiska besparingen på en miljon kronor, bygger på två antaganden. Dels att habiliteringen kan erbjuda en likvärdig träning, dels att det finns luft och utrymme (utöver kunskap) i deras tjänster att från nästa år göra något de inte gör idag.

Tre gånger har vår son med en CP-skada, som uppstod till följd av syrebrist under förlossningen, fått träna i Malmö på Move and Walk. Fyra veckors perioder, med daglig träning alla vardagar. Under dessa perioder lärde han sig att resa sig upp själv, från raklång till stående, utan att behöva få hjälp upp av vare sig någon annan eller med hjälp av att krypa till en möbel. Han har övat munmotorik (en förlossningsskada sätter sig typiskt just här).

Men Move and Walk är så mycket mer än den faktiska träningen. I varje grupp han placerats, har han mött andra barn, i samma åldersspann, med liknande utmaningar. Han har fått möta barn med andra typer av CP än hans egen, och fått se och uppleva att alla har olika styrkor – och svårtigheter.

För mig som mamma var det mest slående dock mötet med konduktorerna. Samtliga är utbildade på Petöinstitutet i Ungern – och ser helheten, mellan träning, och det sociala. Träningen genomfördes alltid på ett lekfullt sätt, med stort tålamod och firande av alla framsteg. De var genuint intresserade av mitt barn och hjälpte oss med konkreta mål. När träningen avslutades fick vi med oss ett träningsprogram, så träningen kunde fortsätta hemma.

Det är inte så att vi inte haft kontakt med vår lokala habilitering. Tvärtom. Vi har gått på vattenlek, provat vibrationsträning, fått rullstol och gått rulleskola (ett av få tillfällen då T fick möta andra barn). Vi har mött läkare, sjuksköterskor, dietister, sjukgymnaster, arbetsterapeuter och logopeder. Många är bra, vill väl och hjälper med det de kan. De vi har nu är stjärnor!

Men det är också på habiliteringen vi fått det sämsta bemötandet. Personal som varit ointresserade av T som människa, talat över huvudet på honom, totalt missbedömt hans matematiska förmåga och intelligens. Det är här jag fått höra att jag ville för mycket, samtidigt som jag fick höra att han ju självklart inte hade en CP-skada (från att jag sa att jag trodde att det var rätt diagnos vid dryga ett års ålder, gick det mer än tre år tills vi slutligen fick en diagnos, gissa vad?). Tack och lov har vi kunnat byta någon av kompetenserna. Tyvärr får vi också ofta byta läkare, för det är ont om barnneurologer och därmed svårt med kontinuiteten.

Så ofta har jag som förälder fått efterfråga såväl hjälpmedel (och lika ofta har jag själv köpt på Varsam, eftersom det är enklare) som olika former av träning. Men habiliteringen är motsträvig mot träning. Det kan bli för mycket och ge hopp om resultat som kanske inte infrias.

Finns det evidens för konduktiv pedagogik? Handikappvetenskapen, som tyvärr fortfarande heter så, är inget stort forskningsområde. Vi är dock många som kan lämna personligs vittnesmål om våra barns utveckling efter träning på Move and Walk, där vi fått hjälp, träning och stöttning på ett sätt som aldrig getts av habilitering. Ingen av oss skulle vilja att våra barn var i kontrollgruppen, som inte fick träning, och eftersom skadorna är så individuella är det nog svårt att dra några egentliga slutsatser i en jämförande studie.

Jag konstaterar också att en del av det som habiliteringen faktiskt erbjudit, inte heller bygger på evidens. Så kanske, när det saknas evidens, att vi får lita på vanligt sunt förnuft?

Låt mig bara konstatera två saker:

Cerebral pares (CP) är en hjärnskada som uppstår någon gång under graviditet, förlossning eller innan barnets tredje levnadsår. Det kan t ex bero en blodpropp, en hjärnblödning, syrebrist eller hjärtstopp. Vanligaste orsaken idag är hos för tidigt födda barn.

Men hjärnan, inte minst hos barn, är också plastisk. En hjärnskada som man kan se på magnetröntgen kan te sig helt olika hos olika individer och dess omfattning på bilden, säger ganska lite om vad den får för fysiska konsekvenser i kroppen. När en vuxen drabbas av en hjärnskada, som t ex stroke, ser vi det som självklart att man ska träna och rehabiliteras. Varför är det inte lika självklart att träna barn, som förhoppningsvis ska leva ännu längre, för att ge så hög livskvalitet som möjligt?

En CP-skada innebär att det är fel på kopplingen mellan hjärnan och kroppen. Inte sällan leder det till alla de problem som dina fördomar målar upp för ditt inre när du tänker CP-skada. Problem med över- eller underspända muskler, där de överspända musklerna ofta leder till att leder dras in i felställningar. Därför torde tidig träning kunna motverka en del av dessa.

Ordförande i PHHN är kristdemokrat. Är det verkligen rimligt att spara inom just detta område? Är den kortsiktiga och teoretiska besparingen något som leder till ökad hjälpmedelsförskrivning om några år? Eller är det nu vi ska påminna oss om Jesu ord: vad ni gjort för dessa mina minsta, det har ni gjort för mig?

Jerusalem på Helsingborgs stadsteater

Jag älskar Selma Lagerlöfs sätt att skriva och för mig har boksamlingen Jerusalem varit viktig. Därför blev jag exalterad när jag såg att Helsingborgs stadsteater skulle göra en uppsättning av första boken, I Dalarne. Jag var på öppen repetition med den danske regissören Madeleine Røn Juuls regiinstruktioner för några veckor sedan där de första scenerna visades, och förväntningarna byggdes upp inför att se hela föreställningen.

Häromkvällen gick jag äntligen och såg Jerusalem med kollegor. Det var en stillsam produktion, där höstlöv och pallar stod för den vackra men enformiga scenografi, som varar i nästan tre timmar. Eller som det står i programmet: ”Tom Silkeberg manus är minimalistiskt och innehåller inga onödiga ord”. Det kändes stundtals långt från Selmas mustiga berättarstil där så många olika livsöden vävs ihop, språkligt och berättartekniskt. Det innebär i sin tur att för den som inte (nyligen) läst boken, blir handlingen ibland svår att förstå, när majoriteten av berättelsen förs fram av dialog, som är en minoritet av boken. En del avgörande delar av berättelsen är bortplockade, annat kastas om i ordningen och berättas i efterhand (Som inledningen, om Ingmarssönerna, med berättelsen om Ingmars föräldrars tragiska första föräldraerfarenhet). Ändå tror jag, som teaterchefen Kajsa Giertz att ”Selma Lagerlöfs poetiskt rika Jerusalem är ett dagsaktuellt drama”, om trons makt, om människor, och deras rädslor och känsla av maktlöshet i en osäker värld.

Försvårande, och delvis förvirrande, är att vissa roller spelas av samma person. Den förhatade Eljas går till att bli hjälten Hellgum, den förkrossade kyrkoherden förvandlas till den hårt arbetande Stark Ingmar. I de små rollerna stör det mig inte lika mycket, men dessa fyra roller är bärande i berättelsen och för den framåt, därför är det svårt för hjärnan att få ihop när allt som skiljer mellan en rollkaraktär och en annan är en elva, som knäpps på och av i all hast, mitt framför publiken. Samtidigt är det förstås ett bevis på att varje människa, och varje skådespelare, kan rymma både ont och gott. Jag delar också recensenten Björn Gustavssons bedömning att rollprestationen av Emma Mehonic som Gertrud är den bästa!

Det är intressant att man i programmet väljer att beskriva utvandringen av svenskar, främst till USA. Själv är jag ättling till en smålänning som inte hade råd med Amerikat, utan fick nöja sig med Danmark. En liten ruta om de verkliga Nåsfararna hade teatern kunnat kosta på sig, nu finns de i bisatser i en kommentar av Elisabeth Hjort, som är det bästa i programmet. Jerusalem bygger på en sann händelse. Jag har suttit på American Colony Hotel och läst högt ur boken, omgiven av bilder på de verkliga personerna och känt Selmas närvaro, då hon på en resa inspirerades till boken.

Som präst läser jag förstås Jerusalem särskilt utifrån de religiösa motiven. Bland hennes läsare finns både de som uppskattar henne som en religiös författare, och de som ifrågasätter om hon ens var troende själv (som i dagens Helsingborgs dagblad där hon beskrivs som rullande tummarna under skolans obligatoriska morgonbön). Själv läser jag Lagerlöfstudier 2018: Evangelium enligt Selma, som uttömmande visar de olika tolkningarna, närmare sagorna än evangelierna, med intressanta kopplingar till Grundtvig. Prästkollegan Margareta Brandby-Cöster doktorerade 2001 på avhandlingen Att uppfatta allt mänskligt, Underströmmar av luthersk livsförståelse i Selma Lagerlöfs författarskap.

Jag hade hoppats kunna bjuda in församlingsbor, att gå och se föreställningen tillsammans och efteråt prata om de religiösa motiven, om svek och förlåtelse, om att hitta sig själv och sin väg, om religiös splittring och splittring mellan människor, men nu tror jag att det skulle krävs både en introduktion till själva berättelsen, kanske läsning av boken som Selma skrev (den som jag äger är på 231 sidor), och ändå saknar jag så mycket av det som finns däri, att jag inte vet om det går att samtala utifrån bara de perspektiv som lyfts i föreställningen, när Selma själv lyfter så många fler. Eller som litteraturkritikern Elisabeth Hjort skriver, att Selma är solidarisk med sina drömmare, och varken dömer eller frikänner. Hon lyckas ändå fånga in hela spektrat i berättelsen, och det vet jag inte om uppsättningen på Helsingborgs stadsteater lyckas med.

Jag är fundersam: i en tid då vi verkligen behöver det existentiella samtalet, om livets svåra frågor, och om människan sökande efter svar – måste vi alltid utesluta eller tysta ner religion? Om vi alltid bara betraktar religionen som något ont, som hör ihop med rädsla, kan vi då förstå den befrielse av det goda den kan vara? Om vi inte ens i de berättelser där tron är en central drivkraft, låter den finnas med, i all sin djup och bredd, kan vi då ens förstå livet eller varandra?

Blir troende uteslutna ur samtal om livet? Eller får vi finnas med, som hela människor, lika komplexa som i Selma Lagerlöfs berättelser?