Under större delen av pandemin har jag haft ledarfunktion i kyrkan, som församlingsherde. Det är en mellanchefsposition i ett flerförsamlingspastorat. Jag har alltså både en kyrkoherde och också församlingsherdekollegor. Vi har också en ledningsgrupp, med övriga chefer inom kyrkogård, fastighet, ekonomi, kommunikation och HR.
Jag har funderat mycket på varför jag varit så trött i år. Jag har kommit fram till att det beror både på förändringar i ledarskapet, men också förändringar i återhämtningsmöjligheter.
Först försöker vi i ledningsgruppen och bland herdarna komma överens om hur vi ska tillämpa direktiven i våra verksamheter. Våra beslut påverkar många, och mitt i allt ställs existentiella behov mot fysiska restriktioner. Vi vill varken öka belastningen i vården pga covid, men inte heller pga psykisk ohälsa, där vi ofta är en del av friskvården.
Arbetet som chef har förändrats. Plötsligt blir direktiv och rekommendationer från Folkhälsomyndigheten men också Region Skåne och Helsingborgs stad det som främst påverkar församlingens verksamhet. Alla våra egna mål eller direktiv blir underställda dessa. Det är egentligen självklart, som en del av samhället, men högst ovant.
Därtill kommer alla tolkningar som individer gör av direktiv och rekommendationer. Ständigt nya riskbedömningar, som föranleder nya rutiner som ska kommuniceras, Vid varje tillfälle då jag meddelat beslut om våra verksamheter finns det medarbetare som tycker att vi tycker att vi är för hårda, och de som tycker vi är för slappa. Samma gäller förstås församlingsborna.
Varje beslut föranleder dessutom följdfrågor, från alla möjliga håll och där någonstans hinner jag inte alltid att konferera med kollegorna, varför det blir plötsliga skillnader mellan församlingarna. En diskrepans som upplevs som orättvis, även om den ofta beror på våra olika lokala förutsättningar. För även inom pastoratet har vi olika resurser, i form av personal, olika lokaler och rum, vilket präglar varje beslut.
För många av mina medarbetare har inställda verksamheter lett till mycket ofylld arbetstid. En del har hunnit städa undan sånt som lätt staplas på hög, andra har fått utbilda sig inom de nya digitala formaten (många av oss genom olika mer eller mindre lyckade försök), en del har fått tid för studier. Nästan alla har hunnit ställa om och varit kreativa på nya sätt.
Men för mig som chef har arbetstiden mestadels bara stuvats om. Jag har färre kvällsmöten, men desto fler på dagtid. Många är digitala, och de tar delvis mera tid, för allt ska funka och alla ska kunna höras och synas. Flera telefonsamtal med medarbetare och flera mail, då vi inte längre ses på arbetsplatsen, när vi turas om att jobba hemifrån. Jag brukade redan tidigare skriva nyhetsbrev ungefär en gång i månaden, för sådan information som var ren envägskommunikation. I december skrev jag ett i veckan. En fredag återkallade jag information jag skickat ut på söndagen.
Ingen av oss hade kunnat förbereda oss för denna pandemi och vad det innebar för oss som ledare. För mycket om sjukdomen är okänt, därför har vi behövt anpassa oss efter nya rön efterhand som de blivit kända. Men att leva i ständig anpassning är utmanande. Vi har planerar, och planerat om. Ibland gjort alternativa parallella planeringar för olika scenarion.
När inget är som vanligt, finns inga rutiner att luta sig mot. Därmed måste vi ledare ständigt tänka nytt och kreativt, för att kunna fatta beslut. Det är roligt och utvecklande under en tid, men att leva i ständig förändring och aldrig få vila i nya rutiner är utmattande. Dessutom har många av oss upplevt betydligt fler sista minuten-ändringar än annars. Sådant vi tidigare har vetat hur lång tid det tar, tar plötsligt och oväntat längre tid än annars. Det gäller medarbetare på alla nivåer.
Vad gäller återhämtning så är vi olika. Jag är en människa som trivs bäst i sällskap med vänner, men också genom aktiviteter som kräver viss närhet. I år började jag vinterbada och jag simmar, men bägge delar har jag avstått sedan smittspridningen i Skåne ökat. Så den vanliga återhämtningen finns inte, just nu. Trött och ensam är ingen bra kombination, då kommer de mörka tankarna.
Vad värre är, de allra flesta av mina lediga dagar har kantats av akuta situationer och beslut som behövde fattas utifrån nya restriktioner. I december jobbade jag i snitt två timmar, på mina lediga dagar. Varje gång telefonen ringer funderar jag på vem som är sjuk och hur jag ska kunna hitta ersättare. Att skjuta upp ledighet är bara möjligt en liten tid, men i slutänden behöver vi tid för att koppla av och koppla bort arbetet under sammanhängande dagar.
När jag tvingats att prioritera, har jag gjort som många andra. Prioriterat bort mig själv och min återhämtning. Ätit vid datorn. Försökt få mycket gjort på kort tid, även ledig tid. I stressen har jag gjort onödiga misstag som har ökat arbetsbördan och därmed förvärrat stressen. Det blir en ond cirkel.
Självklart har jag också gjort positiva erfarenheter under pandemin. Att ställa om, och lära sig nya sätt att nå ut med evangelium. Att på djupet fundera på vad som kännetecknar kyrkan och gudstjänsten, så att vi inte fastnar i en präststyrd församling av bara anställda. Men vi måste vara ärliga med att för några av oss var inte pandemin något som lugnade ner tempot. För några av oss blev det istället en ständig beredskap, som slitit hårt.
Under det nya året ser jag fram emot att fira gudstjänst på Zoom, ett sätt att öka delaktigheten. Jag ser fram emot att nya rutiner får sätta sig. Men jag hoppas på också på verklig återhämtning från en arbetsintensiv period, tillsammans med vänner!
Sofija L Pedersen 