Trots vabruari blev det en Fastekalender även i år.
Här finns den för nedladdning som pdf
Som vanligt går det att få daglig uppdatering genom att Fastekalenderns sida på Facebook, med mindre man fastar från sociala medier. Då får man skriva ut den istället
Alltsedan psalmförslagen släpptes har det retat mig att de förvisso är indelade efter psalmbokens huvudrubriker vad gäller teman, men därefter inte efter dess underrubriker, utan i bokstavsordning.
Här finns en lista över psalmförslagen som följer såväl Den svenska psalmbokens huvudteman som underrubriker. Det är min sortering och den kan man givetvis ha synpunkter på, men jag hoppas att den hjälper någon mer än mig själv.
Midsommarafton är ingen kristen högtid. Ändå finns kristendomen närvarande även i sång och lek kring midsommarstången, eftersom den var närvarande i folks vardag. Det är exempelvis Prästens lilla kråka och sista versen i Så går vi runt kring ett enebärssnår, där vi går till kyrkan.
När jag läste på, att Så går vi runt… är en engelsk sång från mitten av 1800-talet som kommit hit, är den ju inte uråldrig. Dessutom finns det inga rätt eller fel, utan mera av lokala traditioner, både kring hur en sjunger och vilka rörelser en gör.
Alla sjunger inte om enebär utan om eneris, och på midsommar kanske det passar bäst att sjunga om en midsommarstång?
Men kanske vill en inte alls sjunga om att gå till kyrkan? Då kan en sjunga om att gå hem, eller som man gjorde på Sofiero utanför Helsingborg ”Så göra vi när vi dansar framför spegeln”… Lite oklart varför en gör det tidigt en söndagsmorgon dock.
Men det vanligaste sättet, efter en snabb koll på Facebook, spritt över hela landet, är att man sjunger i sista versen att man går till kyrkan och då går två och två i armkrok. Möjligen är en mera sekulär tolkning att en samtidigt ser trött ut efter en slitsam arbetsvecka, och en mera from version att en gör korstecken.
Själv firade jag midsommar i Lövvik i Höga kusten. När vi kom till sista versen överraskade lekledaren mig och fick igång forskarhjärnan. För hon tyckte att vi gick i kyrkan, istället för till, och började fundera på vad man gjorde där. Hon kom då in på de liturgiska praktiker som stiftsadjunkten Elin Lockneus här i Härnösands stift undersökte i sin doktorsavhandling, Kyrkbänksteologi. Jag kan avslöja att lekledaren föreslog att sitta, att be och att sjunga psalm, tre av de åtta praktiker som identifierades i avhandlingen.
Det intressanta här är att Elin undersökte vad kyrkobesökare och hon som forskare själv identifierade av vad som faktiskt sker i kyrkan under gudstjänstens gång. Men här var det vad lekledaren, gissningsvis en lekman som kanske inte jätteofta frekventerar kyrkan, identifierar som liturgiska praktiker. Då gladde det en psalmforskares hjärta att ”sjunga psalm” var en av praktikerna som nämndes, även om det är minst sagt svårt att mitt i en annan sång, åskådliggöra psalmsång.
Det är spännande med lokala variationer men mest tycker jag nog det är spännande när det sekulära möter kristendomen och hur det kristna beskrivs. Det handlar inte bara om den självbild självbild vi som kristna har, utan om den andres identifikation av vad som är typiskt för oss kristna. Så tack till dig som var lekledare, för vad du ser när du tänker på att gå i kyrkan – och för att du då valde just psalmen!
Igår inleddes årets första fasta, inför påsk.
Jag skulle på ett evenemang på kvällen, som inleds med mässa, men där skulle inte ske tecknande av aska, så jag gick på morgonmässa i min närmaste kyrka.
Kyrkorummet genomstrålades av vårsolen och kyrkomusikern (min körledare) inledde med ett pianostycke som precis lyckades fånga stämningen i tiden, med melankoli och ändå med en aning av hopp.
När prästen gav oss förlåtelsen blev det en freudiansk felsägning:
…förlåter dig, på Jesu Kristi uppståndelse, uppdrag…
Det blev så fint att just på askonsdagen så tydligt i förlåtelseorden knyta samman förlåtelsen med uppståndelsen, att också fastan inleds med vissheten om vad som väntar.
I sociala medier spreds nya och gamla bilder av pannor och händer med askkors, mer eller mindre synliga. Bland dessa arkiverade bilder, finns en panna med ett par ögon, som jag vet är min vän Ewas. Hon lever inte längre, bland oss här, men varje askonsdag påminns jag, inte bara av det kors jag själv fick, utan också av att möta Ewas blick:
”Kom ihåg att du är stoft och åter skall bli stoft. Omvänd dig och tro evangelium”
Därefter gick jag hem och jobbade vidare på min avhandling om de psalmer vi delar i de nordiska länderna. Bland dem finns två självklara fastepsalmer: Se, vi går upp till Jerusalem samt Herre, du vandrar försoningens väg. De är från olika epoker och har olika ursprung men lyckas förmedla fastans evangelium till oss alla.
Som vanligt, fri att använda i befintligt skick. Går att följa dagligen via Facebook.
För alla som längtar efter att dela årets adventsfasta:
Här finns den som pdf
Kan alltså laddas ner härifrån!
Jag tillhör en skara av läsare av Kyrkans tidning som tar allt som står i den med en nypa salt, särskilt vad gäller Kyrkomötet, där jag ofta tycker att viktiga poänger missas.
Idag skriver t ex Jonas Eek om min och andras motion om nationell dopkampanj (2021:55), vilken Samhälls- och kulturutskottet föreslår kyrkomötet att bifalla. Trevligt i sig självt, men chefredaktören läser in att den ska vara årligen återkommande, som då inte finns i motionen… Det i sin tur oroar mig, då det tidigare hänt att motioner bifallits av kyrkomötet men verkställts på annat sätt än den bifallna att-satsen.
Två sidor längre bort står om nyvalda ledamöter, en trevlig artikel som inkluderar två nyvalda (politiska) kändisar. Men statistiken lämnas okommenterad och ofullständig.
Därför kommer här en komplettering. När vi utredde kyrkomötets arbetsformer konstaterades att de senaste valen hade det varit ovanligt stor rotation på ledamöter. Det är givetvis bra att få in ”nytt blod” men det är också en fördel att ha några rutinerade ledamöter, som med sin erfarenhet reder ut betänkanden, voteringar och formalia i just kyrkomötet.
Därför är det inte bara relevant att veta antal nya ledamöter, utan också att veta andelen i respektive nomineringsgrupp.
Då ser vi t ex att Frimodig kyrka inte har några (!) nya alls – ett faktum som KT överhuvudtaget inte nämner- samt att AfS och Himmel och jord bara har nya, vilket såklart beror på att de är nya nomineringsgrupper i kyrkomötet.
Däremellan kan vi konstatera att posk har nästlägst andel nya (vilket torde borga för stabilitet i gruppen) samt att mpsk har nästhögst andel, trots att de inte ökat så mycket. För den höga andelen nya i visk beror på att deras grupp mer än fördubblades till antalet ledamöter, medan den nästan lika höga andelen nya i sd inte kan förklaras med samma skäl, eftersom de backat flera mandat. Dessa grupper kommer få lägga avsevärd tid på att utbilda sin grupp om hur arbetet i kyrkomötet fungerar. Det tar tid från sakfrågorna, åtminstone initialt.
Jag anser att stabilitet är viktigt för kyrkomötets arbete, med en blandning av nya och gamla ledamöter, som tillsammans kan leda framåt, med både erfarenheter i ryggsäcken och blicken fäst mot framtiden. Det hade jag skrivit om, ifall jag hade jobbat på Kyrkans tidning.
Nu är årets första version av Fastekalendern klar.
Här kan du hitta den som pdf
Den är fri att använda om man är uppriktig med var den kommer ifrån. Den får inte ändras eller anpassas utan godkännande av mig. Detta eftersom Fastekalendern också finns på Facebook, med dagliga uppdateringar.
Sofija L Pedersen 