Motsägelsefulla bilder av Svenska kyrkan

På nätet möter jag bilder av Svenska kyrkan som är motsägelsefulla och som jag inte alls känner igen.
Den första bilden är att kyrkan är luddig. Det är som om man letar efter sina favoritnyckelord om tron, och om man inte hör dem tillräckligt ofta, blir hela kyrkan stämplad som luddig. Själv lever jag i församlingar (den församling jag bor i och den församling jag arbetar i) där vi ständigt arbetar med att förkunna evangelium på olika språk, med olika ord, för olika människor. Detta arbete pågår dagligen. Varenda dag kan man i våra församlingar höra om den treenige Gud som möter oss på olika sätt genom livet.
Den andra bilden är att kyrkan är politiserad. Det händer att kyrkan väljer att ta ställning för utsatta människor. För mig är det viktigt att kyrkan som helhet, inte bara enskilda anställda, vågar vara en profetisk röst. Det ligger i kyrkans uppdrag, och borde inte vara främmande för oss i nutiden.
Svenska kyrkan är en kristen gemenskap. Vi tycker inte alltid lika, men vi hör ihop eftersom vi tror på Jesus.

Då måste vi också alla ta ansvar, inte bara för hur vi pratar om Gud utan också om varandra. Det blir åtskilligt lättare om vi faktiskt pratar med varandra. Sommarens tråkiga debatt kring korset har sorgligt nog visat att vi ägnar mer tid att prata om vårt eget, än att lyssna på varandra.

Jag skriver vi, för jag vet att det också gäller mig.
Jag tror att en del av dessa bilder handlar om en felaktig bild av makten i kyrkan. Det är lätt att tro makten i kyrkan är strikt hierarkisk. Fast vår kyrka har inte en sådan struktur. Vi har inte (vilket nu borde vara tämligen uppenbart) en ärkebiskop som pekar med hela handen och så följer alla anställda och förtroendevalda efter.

I en evangelisk-luthersk kyrka är det dags att påminna om det allmänna prästadömet, genom vilket alla döpta är kallade att ta ansvar, både för att evangelium ska spridas, och för gemenskapen kyrkan. Vi har alla uppdrag och därmed har vi också alla makt. Med all makt följer såväl möjligheter som ansvar.
Därför blir det problematiskt när de röster som i media får stort utrymme (och därmed makt) är människor som inte ens är en del av vår kyrka, och inte heller alltid vill den väl.

Vi som är en del av Svenska kyrkan, måste vilja både varandra och kyrkan väl och våga lita på att detsamma gäller den som jag för tillfället diskuterar med.

Närheten mellan svenska och danska

Jag läser sällan danska böcker i svensk översättning. När jag försökte, under året på Pastoralinstitutet, slog det mig hur många som tror att de kan danska, men egentligen inte gör det. Fast ibland undrar jag om jag längre kan danska…
Så idag läste jag en artikel i Helsingborgs dagblad/Sydsvenskan om en översättare som verkligen kan sitt hantverk.

Läs gärna om Ninni Holmqvist som översätter Helle Helle från danska till svenska och smyger fram längs stavelserna.

Att vara eller inte vara utanför

Jag har läst boken Inte en främling, 41 berättelser om identitet och mångfald från stiftelsen Teskedsorden, vars syfte är att handla mot den växande fanatismen, så den inte sprider sig som en eld, ett arbete för ökad tolerans och respekt människor emellan.
41 texter från olika personer om identitet, mångfald och tillhörighet, skrivna av kända och okända personer.
Jag tror att det är djupt mänskligt att söka efter tillhörighet. Lika mänskligt är det att då och då känna ett utanförskap, en ensamhet för att man saknar en tydlig tillhörighet.

Själv har jag flera etniska identiteter. Det gör att jag ibland kan känna ett mellanförskap, att jag inte hör riktigt hemma någonstans. Men lika ofta kan jag känna att jag är både ock, att jag hör hemma i flera kulturer.
Det fantastiska med denna bok är alla personliga berättelser. Även om de är korta, bara några sidor, får jag insyn i hur andra människor lever och tänker, de som har andra upplevelser än jag.

Parallellt läser jag om diskrimineringslagen och de sju grunder för diskriminering den nämner. Människor som representerar alla dessa grunder finns i boken.
Det är två berättelser som särskilt fastnat hos mig. Det ena är en berättelse från krigets Bosnien.  Den anknyter till min egen etnicitet och är en av de händelser som påverkat mig mest, trots att jag var långt borta.

Det andra är en berättelse om det valda utanförskap man kan känna som en del av en sekt. Där man är utvald, för att man så tydligt avskärmar sig från det omkringliggande samhället. Där man medvetet avskärmar sig från människorna runtomkring. Här finns många lärdomar, också för nutida sekter, som Islamiska staten. 

Men jag tänker också på mitt födelseland, Danmark. Där man verkar ha svårt att se fördelarna med mångfald och ser den andre som ett hot, snarare än en möjlighet. Samtidigt som man hyllar det ”gamla” Danmark, med att bygga den fiktiva staden Korsbæk, från fantastiska tv-serien Matador på Bakken, där mångas favoritavsnitt är ”Hr Stein”, där bankdirektörens annars ganska snipiga och räddhågans hustru, hjälper den judiska bankkamrern att lämna Danmark (han flyr till Sverige). Dubbelheten är ständigt närvarande, sökandet efter tillhörighet och känslan av ensamhet. Men den Andres tillhörighet, hotar den verkligen mig?

Tvåkönsnormen börjar redan i magen

Vi väntar barn i min familj. Glädjande och lite nervöst, det är det varje gång. Nyfiket, på vem det som är som kommer.

Som gravid blir kvinnan offentligt gods. Det ställs frågor, det klappas på magen, oavsett om man är nära vän eller bara ytligt bekant. De flesta frågor är privata, för att inte säga intima. Många frågor ställs inte av uppriktigt intresse, utan för att de ger en möjlighet att berätta om egna erfarenheter. Flera frågor är sådana jag helst inte vill svara på. Vissa är rent provocerande.

Den senaste i raden, för de varierar efter graviditetens längd, är:

– Vet ni vad det blir? (Underförstått, om det blir en pojke eller en flicka.)

Mitt svar är numera:

– Ett barn. Vi väntar ett barn.

Ibland kommer då följdkonstaterandet:

– Jaja, det spelar ju ingen roll, så länge barnet är friskt.

Då kan jag knappt svara, för det sitter en klump i halsen, men om jag hade kunnat och orkat kanske jag hade orkat säga:

– Ibland är inte barnet friskt när det föds och det går ändå. Man kan ändå känna tacksamhet och glädje över ett barn som inte följer normalitetsnormen, mitt i sorgen över att det blev som det blev.

Som förälder till tre barn av samma kön förväntas vi nämligen önska ett barn av det motsatta könet.

– Kanske är det rent av så att denna graviditet är ett resultat av denna önskan, så att vi sedan kan vara färdiga, undrar någon.

Mest av allt vill jag snäsa av dem. Men det är jag alldeles för väluppfostrad för.

Jag är otroligt glad för de barn jag har. De är mycket olika sinsemellan, ”fast” de har samma kön. Variationen inom ett kön är ju enormt stort. För mig är det mest fascinerande hur olika de är, med samma grundförutsättningar. Därför är jag särskilt nyfiken på personligheten på den som finns i min mage. Om jag så vet könet innan barnet föds, vet jag ingenting om denna lilla varelses könsidentitet framöver. Lika lite vet jag om personligheten, eller vad vi kommer att ha för relation i framtiden.

Så nu övar jag mig på närvaro i nuet, i en graviditet. När någon frågar, kommer jag att svara:
– Ett barn. Vi väntar ett barn.

”Välkommen, välkommen hit. Vem du än är, var du än är”

från Kents låt Sverige

Jag var tvungen att googla texten, för eftersom strofen visksjungs kan man också höra:
”Vad du än är/vad du än bär”. Oavsett vilket så är du välkommen som du är!

PS Trots teknikens under finns en felmarginal vid försök till könsbestämning under ultraljudsundersökning. De flesta sjukhus väljer därför att inte berätta alls utan fokus läggs på att fastställa graviditetens längd och undersöka fostret, moderkakan och fostervattnet.

Att behöva bevisa sin svenskhet

De senaste åren har jag märkt en oroväckande tendens. I diskussioner om nationalitet har jag och andra behövt bevisa att vi är svenskar.

Den första var kanske Jason Diakité, som visade upp sitt svenska pass. Men jag märker också att Alexandra Pascalidou gör samma sak i sitt blogginlägg om varför hon lämnar Ring P1. Hon radar upp allt i hennes liv som är svenskt.

Är det så det ska bli framöver? Att vi som på något sätt avviker med namn, utseende, medborgarskap, födelseland ständigt ska behöva beskriva varför vi ska räknas som svenskar?

Idag har jag i ett inlägg om litanian, en förbön i kyrkan som används under fastan, fått höra vilka som räknas tillhöra såväl fosterlandet som fäderneslandet. För att få räkna Sverige som fosterland ska man både vara född och uppväxt här. Fäderneslandet är för dem vars hela släkt bott här i generationer.

Man kan ju undra varför vi plötsligt tycker det är så viktigt att definiera vilka som är svenskar och varför det finns så många som anser att nationalitet är något exklusivt, där bara ett svar kan ges.

Det verkar som om man tror att nationalitet automatiskt medför lojalitet. Det tror jag är långt från sanningen. Det är andra saker än medborgarskap som avgör om man känner stolthet och tacksamhet över det land där man är medborgare.

I verkligheten är vi ju många, som bott delar av våra liv i ett annat land. Vi är många som är födda i ett annat land, men har bott större delen av våra liv här. Vi är många, som återvänt till Sverige, efter att tidigare generationer lämnat landet för arbete i andra länder.

Vi är svenskar, men inte bara. Vi är så långt mycket mer, och det borde inte vara en nackdel i en värld där nästan alla rör sig över gränserna.

Bland nyorden för 2014 lanserades ordet mellanförskap. Ett ord som beskriver den verklighet jag och andra invandrare kan känna, att man inte riktigt hör hemma någonstans.

Tänk om vi istället införde ett ord som beskriver det som jag ofta känner, att jag rör mig mellan olika språk, kulturer och nationaliteter. För mig är det inte bara mellan två, utan flera och jag vet att jag inte är den enda.

Men ni kan väl börja med att inte se alla oss som har denna bakgrund som hot? Vi är svenskar! Vi ska väl ändå inte behöva jämföra och räkna ut svenskheten i procent?

Nätkärlek till Alexandra

I veckan har en av mina förebilder, svensk-grekiska journalisten Alexandra Pascalidou meddelat att hon lämnar Ring P1. Den våg av rent och skärt hat hon fått motta har, förhoppningsvis bara för tillfället, övermannat henne. Hon skriver själv om detta på sin blogg
Det säger en hel del om programmet Ring P1, som jag numera sällan kan lyssna på, för jag blir så arg. Jag hoppas att Sveriges Radio rannsakar sig själva, kring vilket stöd de erbjuder sina programledare.

Jag äger Alexandras bok Bortom mammas gata. Jag äger inte så många skönlitterära böcker och biografier, eftersom många är sådana jag sällan läser igen. Jag lånat istället. Alexandras bok har jag behållt. Vi är på många sätt lika, även om vi aldrig träffats. Vi har liknande bakgrunder.

Så till dig, kära Alexandra, skickar jag all kärlek och vänskap.

Jag skickar också en sång, sjungen av Anne Linnet, med text av danska författarinnan Tove Ditlevsen.

Jeg er din barndoms gade,
jeg er dit væsens rod.
Jeg gav dig de vagtsomme øjne
på dem skal du kendes igen.
Møder du en med det samme blik
skal du vide han er din ven.

Ευχαριστώ Αλεχανδρα!

Präst i utlandskyrkan och ekumeniken

Den senaste veckan har jag haft det stora nöjet att umgås med kollegor, som har eller har haft, tjänst i utlandet. Två för Svenska kyrkan, två för den serbisk-ortodoxa kyrkan, samtliga i Europa.

Att vara präst i utlandskyrkan är något som länge fascinerat mig, kanske för att jag är uppväxt med en sådan. Därför skrev jag också flera uppsatser under min studietid om utlandskyrkor.

En hade till syfte att genom intervjuer se om det fanns gemensamma kännetecken, oberoende av vilken som var moderkyrkan. Jag lyssnade på fem präster och ställde 25 frågor. Utifrån deras svar kunde jag utläsa att det fanns en del likheter, trots att de tillhörde olika kyrkor och även olika kyrkogrenar.

Detta var vad jag fann.

Utlandskyrkans yttre kännetecken

1. Det geografiska upptagningsområdet är ofta större än hemma, men mera koncentrerat till någon eller några orter.

2. Den ekonomiska situationen är mera otrygg och beroende av lokala medlemsavgifter och gåvor.

3. Prästernas arbetsbelastning. Arbetstiden passerar ofta 40 timmar och är mer varierande. Kollegiet är litet och närmsta prästkollega kan vara långt borta.

Utlandskyrkans vardag

4. Medlemsfrågor. Vilka är målgruppen? Det kan verka självklart, men vem är egentligen svensk och i hur många generationer? Här kommer också ekumeniska aspekter in, syftet är inte att få folk att konvertera. Här är språket en viktig faktor – man behöver förstå kyrkans talade och sjungna språk.

5. Lokalfrågor. Många utlandskyrkor har egna lokaler, som rymmer både kyrkorum, samlingssal och inte sällan personalbostäder. Här ska många önskemål och de ekonomiska förutsättningarna mötas.

6. Ekumeniskt samarbete. Ibland förekommer samarbete kring lokal och personal, men också på det mera personliga planet kan det finnas ett behov av kollegialt stöd. Man kanske söker främst de som kommer från liknande länder och kyrkor, men ofta spelar personkemi stor roll i vilka kontakter man knyter.

7. Uppsökande verksamhet. En del av utlandskyrkans funktion är att vara ett skyddsnät och därför gör man ofta besök på sjukhus och i fängelser.

8. Nationella och kulturella markörer. Flaggor, helgdagar och språket är viktiga markörer för utlandskyrkan. Samtidigt är utlandskyrkans viktigaste uppgift att vara kyrka, inte att vara kulturbärare.

9. Den medföljande familjen. I de fall det finns medföljande familj är situationen speciell, oavsett om man som par också arbetar ihop eller ej. I utlandet är man mera utlämnade till varandra, särskilt i början. Barnen kan ha särskilt svårt för omställningen, både vid utresa och hemkomst.

Det fanns också faktorer som var klart olika mellan utlandsprästerna. Det gällde anställningsförhållandena och relationen mellan församlingarna och moderkyrkorna (t ex ekonomi,organisation och tjänstetillsättningar).

Konklusionen i min uppsats var att det inte främst är utlandskyrkorna som är lika, utan utlandsprästerna, deras arbetsförhållanden och arbetssätt. Jag avslutar med en fråga: Är det en särskild grupp av människor som söker sig till utlandstjänster?

De utlandspräster jag känner och umgåtts med är alla mycket olika. Samtidigt tror jag att det finns gemensamma drag. Att vara utlandspräst kräver en trygg förankring både i sig själv och i sin kultur, men också ett intresse för det land och den kultur man kommer till. Det som verkligen utmärkte sig som en likhet mellan de präster jag intervjuade, och även de jag känner idag, tio år efter att jag skrev uppsatsen, är ett intresse för ekumeniskt arbete, som inte bara följer de traditionella kyrkogrenarna, som det ofta gör i hemlandet. Som kyrklig minoritet får ekumeniska kontakter en annan roll.

Oavsett om man är svensk präst i utlandet eller utländsk präst i Sverige finns det alltså likheter, både mellan prästerna och deras vardag. Alltså kan erfarenhet av utlandstjänst också ge en annan förståelse för de ekumeniska syskonen i hemlandet.

Glöm aldrig var du kom ifrån!

Denna hösten händer det många spännande saker. Saker jag längtat efter, trevliga överraskningar, möten med fina vänner, mycket roligt i nya jobbet.

Livet är, kort sagt, bra just nu. Det finns förstås saker som jag gärna skulle vilja var bättre, men på det stora hela är det bra. Då gäller det att njuta av det också!

Samtidigt är hösten alltid en vemodets tid för mig. Jag miste min mamma en höst. Samma erfarenhet delar jag med flera vänner. Jag berörs av alla statusuppdateringar om mammor och mormödrar som fattas oss.

Jag tror inte på att gräva ner sig i det förflutna, men nog är det nyttigt att minnas och lära sig av det man upplevt.

Jag vill aldrig glömma var jag kom ifrån, även om alla mina livserfarenheter inte varit behagliga, även om jag lever ett svenssonliv idag.

Det är några saker jag särskilt tänker att jag aldrig vill glömma.
Att leva i en familj som inte ser ut som alla andras.
Att inte alltid ha pengar så det räckte till sådant som var självklart för andra.
Att våga gå sin egen väg.
Att ha flera kulturer.
Att invandra i Sverige.
Att vara älskad och få älska.

Allt detta har format mig till den jag är idag. Många erfarenheter rikare.

#modersmål

Jag har haft förmånen att ha haft modersmålsundervisning. Som barn till två invandrare från olika länder hade jag rätt till två hemspråk.

Under mina första skolår, på Rosengård i Malmö, hade jag modersmålsundervisning i dem båda. Underbart, med engagerade lärare!

Så småningom flyttade vi, till en kommun som tyckte att det gott kunde räcka med ett hemspråk. Jag valde det svåraste, serbokroatiskan. Tyvärr blev det inbördeskrig och man renodlade sina egna språk. Jag hade en duktig lärare, som tog hem material från sitt hemland, Kroatien. Tyvärr skiljde det sig plötsligt markant från min familjs serbiska språk, så jag bytte till den lättare danskan.

Jag fortsatte ändå upp på gymnasiet och fick således betyg i modersmål: danska. Förutom att jag fick läsa dansk litteratur och dansk historia, har detta betyg hjälpt mig flera gånger då jag sökt arbete, där man efterfrågat dansktalande personal.

Nu är det mina barns tur, och jag gläds åt deras framsteg i flera språk.

Den som är enspråkig under uppväxtåren invaggas i tron att det är normalt, men i många länder är det helt naturligt att man redan i förskoleåldern talar flera språk. Till skillnad från sjuttiotalets begrepp om halvspråkighet, vet vi idag att det är fullt möjligt att lära sig flera språk parallellt och att alla språken gynnas ju bättre undervisningen är i respektive språk.

Jag tror knappast att efterfrågan efter flerspråkig personal kommer att minska. Det borde gynna arbetsmarknaden på lång sikt att investera i modersmålsundervisningen, förutom att det på kort sikt gynnar elevernas kunskaper i svenska.

Idag hörde jag en del av Sveriges radios granskning av modersmålslärarnas arbetsförhållanden. Jag hoppas att detta ska hjälpa både dem och alla barn som har modersmålsundervisning så att fler får denna fantastiska möjlighet!