Kvartalsrapport VI, Q4:2025

Den här terminen behöver jag fokusera på mina konkordanser, men först nu i slutet av terminen, med en deadline inför seminarium i januari har jag riktigt fått tid och ro till det. Det händer något när andra går på julledighet, då tystnar bruset och jag får utrymme till forskningen. Även om jag blev avbruten av två dygn på sjukhus för observation med ett av barnen. Min kära dotter lånar ut sitt rum, hon har ett större skrivbord och en säng där jag kan ha böckerna uppslagna.

En del tid har också gått till genomgång av Nytt Norsk Salmeleksikon, där jag samlar berättelser om hur sånger blir psalmer i norsk kontext. Här går det också att följa melodier med namn, enligt engelsk tradition, som ADESTE FIDELES. Den tror jag ni kan, men hymnary.org är fantastiskt och jag tillbringar många timmar där.

Då och då lämnar jag skrivbordet och träffar människor. I oktober var jag på första träffen i nytt danskt hymnologiskt nätverk, en samling i Odense med tjugo psalmnördar, där presenterade min forskning. Jag kände flera men fick också några nya bekantskaper. I vår har jag blivit inbjuden att skriva ett kapitel till en antologi om den danska psalmboken, utifrån ett nordiskt perspektiv. 

I november var jag på Forum för finlandssvensk forskning i Åbo, också det arrangerades för första gången. Det bor omkring 300 000 svensktalande i Finland och de verkar alla känna varandra. Jag var nog den udda fågeln, särskilt som skånska väl knappast kan räknas som rikssvenska, men efter presentation av min forskning fick jag lite nya kontakter och det positiva omdömet: det här var ju mycket mer intressant än det verkade i presentationen (note to self, skriv roliga introduktioner). Men besöket gav också en förmiddag för handledning och fika (inklusive lakrits från Limhamn) med min handledare Jakob.

Som skaparen av Facebooksidan Fastekalendern skapade jag i år Adventspsalmkalendern med Spotifylista på nya och gamla adventspsalmer, eller bara psalmcitat för varje dag. När jag lade ihop alla som står i den svenska psalmboken, tillägget, Psalmer i 2000-talet och Förslag till nya psalmer blev det en per dag. 

Jag och de andra redaktörerna har jobbat en hel del med det senaste temanumret av Hymnologi Nordisk tidsskrift som utkom i dagarna före jul. Där finns flera rapporter och intervjuer med mig vid pennan. Men mest gläds jag åt den stora bredden av bidrag från olika länder (artiklar, essäer, recensioner och rapporter), olika synvinklar och många olika skribenter som ger både djup och höjd åt tidskriften. Tack till alla som läser och bidrar!

Jag har fortsatt ha föreläsningar, ett sätt att sprida akademiska upptäckter i mer populärkulturella sammanhang, så det blev till föreläsning på en kyrklunch i grannförsamlingen, Hos Lekmannakåren i Raus och på IKT i Lund, med adventsfika. Det är alltid kul att få frågor, få veta vad som uppfattas som intressant. På ett ställe fick jag också tips om stipendium att söka! Men jag kan ha fler under våren…

Ett stipendium blev beviljat, av Letterstedtska föreningen, men bara en fjärdedel av vad jag ansökte om. Det var ett resestipendium för min planerade resa till Oslo i mars, då jag vill besöka Menighetsfakultetet där Svein Ellingsens arkiv finns. Det gör att jag nog inte kan stanna så länge som planerat, tyvärr.

Trist nog fick jag ingen utdelning på något av de arbetsstipendier jag sökte. Visserligen var det ansökningstid för ytterligare ett i november, och därmed är det två stipendier jag sökt som först ger besked i vår. I januari och februari får jag ta nya tag. Det är också tungt att få avslag som ges enbart på finska, och att få dem på fredagsmorgnar. Det var en tung inledning på adventshelgen, när jag fick det sista.

Men det finns också en del stora glädjande nyheter: Jag har skrivit på ett avtal för en bok och fått en redaktör, som har fått ett manus i nästan färdigt skick. Till våren hoppas jag att den är tryckt och kan köpas. Det känns riktigt roligt att det verkligen blir en bok från en teolog med förkärlek för praktisk teologi och psalmer. Ännu har vi inte bestämt titel men det är en introduktion till psalmboken för konfirmandledare, med material och övningar som kan användas i undervisningen.

Jag har slagit på stort och köpt ett antal nya psalmböcker som jag nyfiket undersöker. Jag har också fått några. Psalmerna fortsätter att bjuda på ständigt nya skatter. Jag har även denna period upptäckt nya saker, hittat exempel på översättningar som verkligen är tolkningar snarare än översättningar av originalet och också på hur vi räddar historiska psalmer i nutiden åt varandra.

Dessutom har jag fått nya kontakter. 

Jag har varit inbjuden till firande av Sven-Åke Selanders bok, Psalmer behövda, på Centrum för teologi och religionsvetenskap i Lund. Stort att vara en av fyra särskilt inbjudna gäster, utöver de som huserar i huset.

Men det säger något om de åldersstigna hymnologernas produktivitet att man i åttio- och nittioårsåldern fortfarande ger ut böcker. Här tänker jag utöver Selander på Gustav Björkstrand, Jens Lyster och Ove Paulsen som alla gett eller är på väg att utkomma med nya publikationer. Forskningsivern är det då imponerande!

Antal sidor avhandlingstext: 84, 33 904 ord (+21%)

Antal konkordanser: 13, samt en nytillkommen nyckel över de finlandssvenska psalmerna som är gemensamma och vilken av de fyra konkordanserna som kommer ingå som bilaga till avhandlingen de återfinns i 

Antal avslagna stipendier: 4, ytterligare ett sökt i november. Väntar nu på två svar.

Nivå på Duolingo (finska): Section 2, Unit 19 Talk about technology 

Kvartalsrapport V, (Q3:2025)

Jag har avslutat det första doktorandåret och påbörjat mitt andra år, därav att mina kvartalsrapporters numrering följer ett läsår snarare än kalenderår. Detta första år avslutades med att jag jobbade som komminister i Helsingborgs pastorat under juli månad (jag är tjänstledig därifrån för forskarstudier på heltid resten av året). Det var ett sätt att säkerställa lite inkomst ifall jag inte skulle få stipendier för hösten. Det fick jag, trots motgångar, veta att jag fått i sista stund. Tack Einar och Elisabeth Råbergers forskningsstiftelse för stipendium som möjliggör forskning på heltid september till december i år!

I augusti var jag på två konferenser. Först Christian Congregational Music Conference i Cuddesdon, mitt i Oxforshire i England. Ett prästseminarium som ibland kallas Holy Hogwarts. Det var fyra intensiva dagar av keynote sessions, panel sessions och roundtables om församlingsmusik i alla möjliga geografiska, kulturella och religiösa sammanhang, från hela världen och inte bara den världsvida kyrkan. Dock hade jag gärna sett och hört flera från katolska och ortodoxa sammanhang. Själv presenterade jag, tillsammans med Helen och Samuli, en översikt av den svenska debatten om brudöverlämning i Svenska kyrkan under 2024. Presentationen väckte reaktioner och gav nya perspektiv, för i de flesta länder som var representerade är brudöverlämning (i brist på bättre ord) det vanligaste.

I full gång med presentation

De flesta som var på konferensen, är i första hand musiker av olika slag, och många av dem musiketnologer, det var nyttigt för mig med deras perspektiv på församlingens musik. En mera noggrann rapport kommer i decembernumret av Hymnologi Nordisk tidsskrift. Tre av fyra redaktörer var på plats, med ytterligare tre vänner från Norden, så vi var väl representerade. För mig som aldrig varit utanför London, var det en upplevelse att få vandra på den engelska landsbygden i sensommartid men också att uppleva Oxford under en halvdagsutflykt. För denna konferens fick jag medel av Polininstitutet i Åbo, tack!

Hemma blev jag intervjuad av en journalist om frånvaron av kända svenska höstpsalmer i Sydsvenskan/Helsingborgs dagblad/Nordvästra Skånes Tidningar.

Två veckor senare reste jag på konferens i praktisk teologi i Århus. Innan den egentliga konferensen var det forskarskola och vi var fem doktorander från Åbo på plats. Jag fick tillfälle att presentera min forskning och få klok respons. Särskilt glad var jag att få träffa både gamla bekanta och nya dito från Menighetsfakulteten i Oslo. Jag planerar en vistelse där i mars nästa år. Det var intensiva dagar med fler keynotes och parallella valbara presentationer. Jag presenterade samma redovisning av debatten om brudöverlämning i Svenska kyrkan 2024 som vid CCMC i Cuddesdon och det är intressant att se reaktionerna den svenska vigselseden väcker även i Norden. För denna konferens fick jag resestipendium från finska Kyrkostyrelsen, varmt tack för detta!

Jag tillbringade också två fullmatade dagar i början av september med hela redaktionen för Hymnologi Nordisk tidsskrift i Köpenhamn. Vår danska redaktör Helen stod som värd, tillsammans med hennes hemförsamling, Sankt Jakob. Vi fyra var oerhört produktiva med att både jobba med texter inför kommande nummer (vi räknar med bortåt 20!), inklusive en intervju med Ann-Christine Ruuth, som reste över sundet enkom för detta, samt att arbeta igenom instruktionerna för vårt och skribenternas arbete inför publicering på hemsidan. En del arbete fortsatte vi var och en på hemmaplan. Nästa nummer kommer i december! Det är ett temanummer om psalmer i marginalen.

Sankt Jakobs Kirke, Köpenhamn

Samtidigt som jag var i Köpenhamn presenterades den nya kulturkanon, med flera anknytningar till psalmer. Det astronomiska uret i Lund spelar ju In dulci jubilo, Malmøsalmebogen som jag envisas med att det ska skrivas, och min favoritpsalm vad gäller berättelser om migration, O store Gud, som ju först vandrade österut och översattes till tyska och ryska innan den hittades av en engelsk missionär, i nuvarande Ukraina. Bland Jan Johanssons Jazz på svenska finns också flera visor som sjungs med psalmtexter, som Visa från Rättvik/Gå varsamt, min kristen.

Astronomiska uret i Lund, Horologium mirabile lundense

September är som vanligt stipendieansökningstid. Jag har sökt fem olika stipendier, för såväl uppehälle (läs motsvarighet till lön) som specifikt för vårens vistelse i Oslo. Jag har redan hunnit få ett avslag, från en stiftelse som inte ger bidrag till doktorandstudier. Jag har en Excel-fil för att hålla reda på alla stipendier. Det svåra är att många har egna formulär att fylla i, och trots att det finns skriftliga instruktioner, så är dessa inte alltid i enlighet med de faktiska formulären. Det gäller alltifrån olika kategorier att söka i, till var eller hur man ska lämna referenser (bara kontaktinformation eller separata filer med färdigskrivna brev från handledare eller andra). Ett tag behövde jag pausa från min forskningsplan för jag blev alldeles matt av att anpassa den till olika format.

I början på månaden hade vi ett digitalt seminarium (för Vikinglines färjor var på storstädning) och jag hade digital handledning. Efter kloka inspel har jag den senaste tiden arbetat dels med att sortera i min innehållsförteckning som en synopsis för att se vad jag gjort och vad jag behöver göra, dels arbetat med det kapitel där jag presenterar psalmböckerna och deras sammanhang. Det ska jag presentera för mina eminenta doktorandkollegor på seminarium på plats i Åbo. Dessutom har jag börjat läsa på om såväl översättningsteori som migrationsteorier.

Det har också varit kyrkoval, vilket tog en del av min tid. Men för första gången på många år innebär det att jag just nu inte är på kyrkomötet…

Jag var på en konferens som Helsingfors universitet bjöd in till, för alla doktorander i teologi och religionsvetenskap i Finland. Vi var på ett vackert beläget kulturcentrum, Sofia, i utkanten av staden och fick möjlighet att gå i skogen vid flera tillfällen. Temat var resiliens, hopp och uthållighet. Jag tror att jag återkommer till det temat i nästa rapport. I övrigt fick vi möjlighet att presentera ett problem i grupp med såväl andra doktorander som andra handledare, över teologiska indelningar. Bara att presentera min forskning för t ex bibelvetare gav mig nya insikter som jag bär med mig. Men jag blev också ”introducerad” för en makalös kvinna, en pionjär inom pingströrelsens hymnologi, Frida Vingren, som var missionär i Brasilien. Ibland blir jag så oerhört gripen av livsberättelserna bakom psalmerna!

Den heliga Sofia, med sina tre döttrar Tro, Hopp och Kärlek

Min publikationslista har fyllts på. Under sommaren kom Verbums bok Kyrkoåret 2025/2026 med en text om att välja psalmer som jag skrivit, liksom Svenskt Gudstjänstlivs årsbok nummer 100 med en recension av Wigorts Yngvessons bok Att tolka psalm. Dessutom har jag fått en bok av den makalösa Sven-Åke Selander, som 90 år ung ger ut sin bok, Psalmer behövda: om reformationspsalmer i funktionellt pastoralteologiskt perspektiv. Ett imponerande verk som systematiskt går igenom 1500-talets svenska förlagor till den svenska psalmboken.

Det är något stort att se sin text i en bok…

Som alternativ inkomstkälla har jag i år också startat företag, med det underbara namnet Psalmiak, tack Emelie) för att kunna fakturera när jag föreläser. Bland annat har jag träffat Eslövs pastorats präster och musiker för att presentera och kommentera psalmförslagen. Det är alltid kul att arbeta konkret med praktiska teologiska och musikaliska frågor. Inkomsterna därifrån möjliggör bland annat inköp av hymnologisk litteratur.

Bland mina projekt så försöker jag också lära mig lite finska. Jag har studerat många språk, inklusive bibelhebreiska och bibelgrekiska, men finska är nog det svåraste. Jag vet inte heller om Duolingo är det bästa sättet att lära sig. Kanske borde jag köpa en finsk grammatik när jag är i Åbo nästa vecka, så jag fattar varför vissa saker böjs och hur hela mönstret ser ut. Ni vet ju att jag gillar listor och systematik…

Inte så många teologiska ord än, men lite om danska trevligheter kan jag uttrycka!

Apropå vad jag skrev sist om att ha olika arbetsplatser, har jag under sommarmånaderna suttit mycket i soffan i vardagsrummet, eftersom det då är vårt svalaste rum (förutom barnens rum i källaren). De sista veckorna har jag däremot återgått till att dricka en kanna te varje morgon efter frukost, vid mitt skrivbord. Gärna medan jag lyssnar på klassisk musik, det skärper mitt fokus. Jag lyssnar ofta på programmet Hej P2 på Danmarks radio och inte sällan får jag höra psalmer. Igår var det Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans

Antal sidor avhandlingstext: 73, 28 087 ord (+19%)

Antal konkordanser: 13

Antal sökta stipendier i september: 5

Nivå på Duolingo (finska): section 2, unit 13 Talk about nature

En kyrkomöteskandidats bekännelse

Efter sex mandatperioder för en annan nomineringsgrupp, och 18 fullgjorda år i Kyrkomötet, kandiderar jag i år för ViSK, Vänstern i Svenska kyrkan, till Kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Jag, som alla andra kandidater, bör vara öppna med var vi står, så här kommer ett försök.

Den perfekta kyrkan finns inte. Tro mig, jag har bytt både samfund och församlingar. Det beror på att kyrkan består av människor, levande stenar, som inte alltid får ihop tro och liv. Men jag älskar Svenska kyrkan och vill vara med och ta ansvar, för att hon ska bli så bra som möjlig i denna världen. Det innebär en kyrka som tar ansvar, också när det blivit fel.

Det perfekta sättet att styra en kyrka finns inte heller. Kyrklig demokrati är dyrt, men det jag älskar med kyrkovalet, är att precis varenda medlem får en röst. Den rösten som är lika mycket värd, oavsett om du gick i kyrkan förra söndagen eller inte, oavsett hur mycket du betalar i kyrkoavgift, oavsett vilka titlar du har. Det är det som just nu gör att jag fortfarande menar att Svenska kyrkan är en folkkyrka och finns representerad i hela landet. Inte en kyrka bara för anställda eller vigda diakoner, präster och biskopar.

Den perfekta nomineringsgruppen finns inte heller. När min drygt tjugoåriga erfarenhet och kunskap från kyrkopolitiken inte togs på allvar, eftersom jag flyttat under mandatperioden, och de lokala demokratiska processerna brast, välkomnades jag med öppna armar i ViSK, Vänstern i Svenska kyrkan. Det är en nomineringsgrupp som växt mycket den senaste mandatperioden och som fortfarande jobbar med nya roller och nya ansvar på många platser. Men det är också en nomineringsgrupp som är ärlig med vad den tycker, har en transparent styrning, är närvarande på kyrkomötet, som är modig och orädd, som står på de svagas sida, i solidaritet. Här ryms jag, jag får bidra på många olika sätt och jag får kandidera på valbar plats, tack för det!

Det perfekta partiet finns inte heller. Men jag väljer just nu att stå utanför alla partier, i ärlighetens namn för att jag blev bränd, men också för att det känns befriande att kunna stå helt oberoende av statsmakten, oavsett vem som styr.

Det perfekta samhället finns inte. Samtidigt har det aldrig varit någon hemlighet att jag tror på ett samhälle där vi får möjlighet att vara fria, jämlika och leva mera som syskon (så ensambarn jag är), där inte ursprungsfamiljens ekonomi styr livets möjligheter och där man inte behöver tigga om allmosor för att få stöd när livet händer. Kyrkan och staten separerade, men som temat var på det senaste tematiska kyrkomötet, så är kyrkan en del av det offentliga rummet. När vi ska navigera i det rummet, redan nu som en av många kyrkor, är det viktigt att göra det i Jesu fotspår, så gott vi kan. Genom att se varandra i ögonhöjd och ta Skapelsen på allvar. Jag tänker som den danske teologen och samhällsbyggaren Grundtvig: Människa först, kristen sen.

Slutligen, för er som orkat läsa hit: Den perfekte kyrkopolitikern finns inte heller. Jag är det verkligen inte. Jag är sällan ödmjuk och jag har svårt att hålla tyst, det är mitt Balkanursprung i kombination med min danska mamma med skinn på näsan. Jag är passionerad, debattglad och kritisk, och det märks. Jag älskar, trots allt, kyrkomötet och dess demokratiska arbetsformer. Jag är stolt över hur många motioner jag fått igenom i kyrkomötet, även om jag vet att det från och med nu kommer vara betydligt svårare. Det har lett till att Svenska kyrkan har dopkampanjer, att vi jobbar mer med funkisfrågor, att vi har ett gemensamt konfirmandsök, att vi har jobbat igenom prästers själavård, att det finns en app för barn om kyrkan, för att bara nämna några. Dessa motioner, om kyrkans insida, har jag, inte sällan tillsammans med andra, fått stöd för.

Jag tror att jag har mer att ge. Jag tror dessutom att det nu mer än någonsin behövs en psalmnörd och forskare i praktisk teologi i kyrkomötet. Om du tror det också, så kan du rösta på ViSK oavsett var du bor. Den som bor i Skåne och Blekinge kan rösta på mig, genom att sätta ett av sina tre kryss vid mitt namn. Det finns gott om andra goda kandidater på ViSKs lista för de andra två kryssen!

Här kommer lite länkar:

Svenska kyrkans information om kyrkovalet:

https://www.svenskakyrkan.se/kyrkoval

Avge vallöfte, få en kort sammanfattning av ViSKs politik och lyssna på Vänsterkören

https://solidariskkyrka.nu

Gå mera på djupet med ViSK

https://visk.info

En forskare firar midsommar

Midsommarafton är ingen kristen högtid. Ändå finns kristendomen närvarande även i sång och lek kring midsommarstången, eftersom den var närvarande i folks vardag. Det är exempelvis Prästens lilla kråka och sista versen i Så går vi runt kring ett enebärssnår, där vi går till kyrkan.

När jag läste på, att Så går vi runt… är en engelsk sång från mitten av 1800-talet som kommit hit, är den ju inte uråldrig. Dessutom finns det inga rätt eller fel, utan mera av lokala traditioner, både kring hur en sjunger och vilka rörelser en gör.

Alla sjunger inte om enebär utan om eneris, och på midsommar kanske det passar bäst att sjunga om en midsommarstång?

Men kanske vill en inte alls sjunga om att gå till kyrkan? Då kan en sjunga om att gå hem, eller som man gjorde på Sofiero utanför Helsingborg ”Så göra vi när vi dansar framför spegeln”… Lite oklart varför en gör det tidigt en söndagsmorgon dock.

Men det vanligaste sättet, efter en snabb koll på Facebook, spritt över hela landet, är att man sjunger i sista versen att man går till kyrkan och då går två och två i armkrok. Möjligen är en mera sekulär tolkning att en samtidigt ser trött ut efter en slitsam arbetsvecka, och en mera from version att en gör korstecken.

Midsommarstång i Lövvik

Själv firade jag midsommar i Lövvik i Höga kusten. När vi kom till sista versen överraskade lekledaren mig och fick igång forskarhjärnan. För hon tyckte att vi gick i kyrkan, istället för till, och började fundera på vad man gjorde där. Hon kom då in på de liturgiska praktiker som stiftsadjunkten Elin Lockneus här i Härnösands stift undersökte i sin doktorsavhandling, Kyrkbänksteologi. Jag kan avslöja att lekledaren föreslog att sitta, att be och att sjunga psalm, tre av de åtta praktiker som identifierades i avhandlingen.

Det intressanta här är att Elin undersökte vad kyrkobesökare och hon som forskare själv identifierade av vad som faktiskt sker i kyrkan under gudstjänstens gång. Men här var det vad lekledaren, gissningsvis en lekman som kanske inte jätteofta frekventerar kyrkan, identifierar som liturgiska praktiker. Då gladde det en psalmforskares hjärta att ”sjunga psalm” var en av praktikerna som nämndes, även om det är minst sagt svårt att mitt i en annan sång, åskådliggöra psalmsång.

Det är spännande med lokala variationer men mest tycker jag nog det är spännande när det sekulära möter kristendomen och hur det kristna beskrivs. Det handlar inte bara om den självbild självbild vi som kristna har, utan om den andres identifikation av vad som är typiskt för oss kristna. Så tack till dig som var lekledare, för vad du ser när du tänker på att gå i kyrkan – och för att du då valde just psalmen!

Första Danmarksbesöket efter nedlukningen

Under pandemin har jag inte varit i Danmark, trots att jag med danskt medborgarskap, hade kunnat åka både in och ut. Men nu under semestern blev längtan för stark.

Så jag tog mitt pass med och åkte över. Jag åkte över bron, där jag jobbade för tjugo år sedan. Øresundsbron som skulle vara den synliga länken mellan våra länder, det som gjorde vår region stark.

På Kastrup fick alla kliva av tåget och visa resehandlingar eller intyg på var en är skriven i Sverige.

Danska medborgare får egen kö

Det som inte syns på bilden är militären som både vaktade tåget och gick igenom det för att se så ingen dröjt sig kvar.

Mitt besök inkluderade samtal med en vän, men även ett museibesök på Statens museum for kunst. Där fann jag följande verk som sannerligen talade till mig i pandemins tid.

My own country av Lise Harlev, f. 1973

Grafisk design av Rasmus Koch från 2002

Hopp från kyrkans historia

I denna märkliga tid kan det vara en inspiration att fundera på hur kristna genom historien hanterat kriser och hur det påverkat deras andliga utveckling. Jag vill skicka med två sanna berättelser.

Den första är Franciskus av Assisi. Han var som ung soldat, med en dröm om riddarlivet. Efter ett slag blev han tillfångatagen och satt som krigsfånge i fängelse under ungefär ett år. I boken Att leva helhjärtat (som jag valt som fastebok) funderar Ted Harris och Carolina Johansson på vad tiden i fängelset gjorde med honom, eftersom han efter det var synbart förändrad. Det är förstås spekulationer, men smärtsamt aktuellt för oss.

Vad gör det med en människa att leva instängd, på obestämd tid, med oviss utgång? Vad gör det med oss när vi kommer ut, om vi kommer ut, efteråt? Hur vill vi, egentligen, leva våra liv?

Hur ser vi på oss själva? Hur påverkas vår bild av kyrkan, och av gudstjänsten, när vi kanske inte längre kan samlas i samma rum och dela nattvardsgåvorna? Hur gör vi för att upprätthålla bön och lovsång, att dela hopp och evangelium?

Den andra är prästen och psalmförfattaren Philip Nicolai, som var präst i Hamburg, när pesten kom. Som mest begravde han trettio personer om dagen och även hans prästkollega dog. Så en morgon satte han sig och skrev sv.ps. 478 Du morgonstjärna, mild och ren. Det fascinerar mig att kunna skriva så vackert om Gud mitt i en pandemi.

Det är med stor sannolikhet en lång tid av ovisshet som väntar, då behöver vi minnas att andra genomlevt liknande upplevelser och kommit ut på andra sidan. Inte som samma, men också med erfarenheter som kom att prägla deras andliga liv.

Med önskan om Guds frid och välsignelse i denna tid,
Sofija

Thoughts after the conference Church as Human Space

I am on my way home from a two-day conference in Stockholm on the subject Scandinavian creation theology (SCT) for a post-secular age. The ”founding fathers” of this theological school are NFS Grundtvig, KE Løgstrup, Regin Prenter and Gustaf Wingren, three Danes and a Swede.

I was at the conference, thanks to a good colleague working on a ph.d. in practical theology. We share the field of practical theology, although my interest is mainly hymns and liturgy. I was hoping for new thoughts on NFS Grundtvig, since I recently wrote a paper on his hymns in the Swedish hymn book.

However, not much was said about Grundtvig. Actually, I was not surprised, more astonished that not even brilliant systematic theologians have actually read or reflected on Grundtvig and his hymns, if they are not Danes.

It appears, if the information at the conference was correct, that although Gustaf Wingren follows in the footsteps of creation theology, not even he read Grundtvig.

We returned over and over again to the Grundtvigian phrase: ”Human first, Christian next”, but Grundtvig is much more.

It seems that the theologian Grundtvig, at the very heart of the Danish soul, is mostly unknown outside Denmark. This leaves the rest of the world without understanding of Danish culture as well as the Danish church, which became obvious in a panel conversation between three Nordic bishops. The Norwegian bishop Kari Veiteberg asked whether the phrase is now: Danish first, Christian next. I thought that was a brilliant way of highlighting a common way of interpreting Grundtvig, to prove the nationalistic side of Grundtvig. But NFS Grundtvig, in his long life and plentiful production, has so many more sides. I believe he would strongly disagree with the rephrasing, since he himself looked back in church history, as well as to contemporary Christianity both in and out of Denmark. I wish that the nationalistic interpretation of Grundtvig will not be the only one. Out of his rich production, we could find so many other things to highlight through creation theology, but I believe it needs to come from a reading and understanding of Grundtvig that comes from outside Denmark.

The conference started with the singing of a modern hymn from the Danish supplement to the official hymn book 100 salmer, by the Danish hymn writer Iben Krogsdal, Vi finder fred i kirken, although we sang a English translation by Edward Broadbridge. He has translated both hymns and other theology from Danish to English, including a large amount of Grundtvigs work.

The hymn was beautiful. However, I would have liked it, if we had also sung Krogdals modern take on Grundtvigs famous ecclesiological hymn Kirken, den er er gammelt hus (her version: Kirken, den er er salmebrus, from the other supplement Kirkesangbogen).

At the Grundtvig experience in the cathedral of Stockholm, Storkyrkan, we were given a short introduction to the life of NFS Grundtvig. From a hymnological perspective I would like to make some small additions.

Grundtvig wrote his first hymn in 1810. But it was not until the difficult years of his life, when he was under censorship and had difficulties finding a pastors position in Copenhagen, that he, thanks to encouragement and economic support of his friend Gunni Busck in 1835, produced most of his hymns. During a year, he produced hundreds of hymns for the first volume of his Sangværk, that eventually became five volumes in total. It is amazing, considering he did not sing himself.

His hymns were appreciated and sung, although it was not allowed as they were not a part of the official hymn book. At his congregation of Vartov, a hospital, though central in Copenhagen, not a regular congregation and church, his hymns were central in the services and they spread. Eventually, the hymns reached the court, and the Queen made sure he got rid of the censorship. In the Danish hymn book from 1855, 68 of his hymns were now official.

Grundtvig had a great critic in his own time, Søren Kierkegaard. The relationship between them is extensively elaborated in To samtidige by Anders Holm.

At the experience, we sang a few of Grundtvigs hymns (he wrote around 1600!), mostly in Swedish and not easily recognisable to the Danes as the were both in translation, as well as with unknown melodies. The Swedish hymn book from 1986 has nine hymns by NFS Grundtvig, compared with the Danish hymn book from 2002 that has 163 original hymns and another 90 that Grundtvig adapted and translated.

Out of the nine Grundtvig hymns in the Swedish hymn book, only three have melodies used in Denmark to that specific hymn. As the Danes discovered yesterday, the spring hymn Verdens igenfødelse in its Swedish version Världen som nu föds på nytt, has a melody in Denmark known as the advent hymn Blomstre som en rosengård.

Many hymns are of course an intertwined combination of lyrics and melody, which is particularly studied in hymns by Grundtvig by Lea Wierød in her dissertation Formens funktion i salmesang, Melopoetisk metode i sanganalysen med særligt henblik på salmer med tekst af N. F. S. Grundtvig. Therefore I find it especially unfortunate that the Grundtvig hymns have other melodies in the Swedish hymn book.

This is, however, a result of the hymn and choral committees decisions in 1937 when the first Swedish hymn book, after Grundtvigs production of hymns, was compiled. At that time, only six Grundtvig hymns made the cut. The choral book, ready a few months after the hymn book, premiered Swedish melodies, often written by members of the committee themselves, thus the now ongoing confusion of Danes singing Grundtvig in Swedish in unfamiliar melodies. The Swedish hymn book from 1986 did not rectify the former mistakes, by adding the Danish sung melodies as alternative in the Swedish hymn book. I hope we will add them in the upcoming revision of the hymn book that the Synod has already decided on.

I hope we will also sing more of Grundtvigs hymns in Swedish, I have several favourites. I choose now to say only one, a hymn for Lent: Hil dig Frelser og Forsoner, in a Swedish translation by Andreas Holmberg: Du som kom att oss försona.

Most of all, I hope for new perspectives and modern interpretations on Grundtvig and his hymns, perhaps even from Sweden.

Prästdagar om AI, eller…?

I ett dygn, fördelat på två dagar, kallades Lunds stifts präster till prästdagar i Lund på temat AI. Pga sjukt barn deltog jag bara första dagen, som dock utgjorde majoriteten av programmet. Jag hoppas ta igen bl a den missade föreläsningen av Sara Wrige via nätet, för stiftet spelar in och lägger upp det mesta av programmet.

Om man bara läser programpunkterna ser man att alla föreläsare på något sätt berör Artificiell Intelligens, utifrån sina utgångspunkter i matematik, statsvetenskap, demokrati, teologi osv. Eftersom de talade till teologer återkom de flesta till de etiska frågorna.

Men i grunden tror jag att vi egentligen pratade människovärde och definitionen av vad som är levande. Under mitt deltagande saknade jag också perspektiv kring annat levande, djuren och naturen som omger oss. Vi fokuserade helt på robotar och människor. Vad är en människa att du tänker på henne? Så inledde biskopen med psalmistens ord (Ps. 8:5 m.fl).

AI kan förstås vara en ingång till frågorna kring människovärde. Själv är min främsta ingång till de frågorna funkiserfarenheterna.

Vad betyder funkis? Jo, i en värld där vi har svårt att veta om vi ska kalla det funktionsnedsättning, funktionshinder, funktionsvariation eller normbrytande funktionalitet, eftersom alla ord har för- och nackdelar, så funkar funkis oavsett. Tack och lov slipper vi numera oftast ordet handikapp, som fått inte så lite negativa konotationer.

Människovärdesfrågorna borde vara centrala för teologin.

För i jakten på det perfekta livet, vad ger kristen tro, som inleder varje gudstjänst med att bekänna våra brister, för andra perspektiv? En tro som bekänner att bara Gud är fullkomlig, och att Gud, trots denna fullkomlighet, delat vårt livs förutsättningar och sårbarhet i Jesus Kristus?

Om det operfekta är det som avslöjar skillnaden mellan en människa och en robot, varför har vi då även vi så liten förståelse för människor som är ”mindre perfekta” än andra – och var går den där osynliga gränsen mellan socialt accepterade skillnader, och de som inte är det, oss emellan?

Jag har länge använt ordet funktionsvariation, just för att inte göra det till en vi-och-dem-fråga. Vi kan alla drabbas, tillfälligt eller permanent, av sjukdomar eller livshändelser, som gör att vi plötsligt definieras av andra som normbrytande funkisar, när vi passerat där den osynliga gränsen. Jag menar att det är just en del av detta att vara människa, att aldrig vara perfekt, att vi alla är funktionsvarierade. Vi delar detta livsvillkor, men alla vill inte erkänna det. Tvärtom försöker de flesta människor dölja sina utmaningar. Vi kristna borde tvärtom dela dem, i ett försök att lyfta mänskligheten bort från perfekta ideal.

För kan en perfekt robot, trovärdigt förkunna nåd för de operfekta? Nej, menar jag och förkastar tanken på en bot som jourhavande präst. För övrigt fick jag en gång höra på ett föräldramöte i skolan att det yrke som är svårast att automatisera är just prästyrket.

Men oavsett hur vi använder AI, så är det konstruerat av oss. Det kan bara bli så bra eller dåligt som vi gör det. Självkörande bilar är inte annorlunda än de bilar vi själva kör. De är båda konstruerade att rädda den som kör, inte den som hamnar i vägen. Allt kan brukas och missbrukas, så låt oss använda oss av tekniken med vishet och lära av de erfarenheter vi får.

Men det är inte viktigare att prata om robotar än om nu levande människor. Så kan vi prata om AI, eller funkisfrågor, eller vilken ingång som helst vi väljer, bara inte vi släpper människovärdet utifrån tron att vi är skapade till just dem vi är och att vi alla, tillsammans, behövs och återspeglar Gud.

Alla har rätt att funka olika

Idag är det internationella funktionshinderdagen/International Day of People with Disabilities.

Jag har firat dagen med att läsa Gåvan att finnas till, ett fantastiskt dokument för kyrkan om livets gåva och sårbarhet från arbetsgruppen EDAN inom Kyrkornas världsråd. Den kan laddas ner, gratis, som pdf här. Klicka runt så hittar du också dokumentet En kyrka för alla. Båda ska implementeras i Svenska kyrkan, enligt beslut i årets kyrkomöte.

Oavsett vilken status våra kroppar eller våra förstånd har, lever vi i nådens ekonomi. Gud överger inte mänskliga varelser när deras förmågor avtar, inte ens när de ser ut att helt ha upphört. Som Guds skapelser kommer vi alltid att vara värdefulla i vår skapares ögon. Sidan 13

Som funkismamma är jag medlem i t ex RBU, Rörelsehindrade barn och unga, och stöttar gärna Hjärnfonden. Det finns mycket kvar att göra, även härhemma. Som många andra väntar jag med ovisshet på LSS-utredningen och oroas för det hårdnande samhället. Ändå tänker jag ofta på hur annorlunda våra liv hade varit om vi inte levt i Sverige. Kanske hade jag inte haft fyra levande barn…

Nästa vecka drar Musikhjälpen igång i Lund, och temat är allas rätt att funka olika. Insamlingen sker via Radiohjälpen, en etablerad organisation med 90-konto, genom detta årligen återkommande evenemang.

Där samlas in pengar i olika bössor, och min favorit är Svenska kyrkans unga i Lunds stift, som utmanar Svenska kyrkans unga i de andra stiften att också samla in pengar till Musikhjälpen 2018. Jag har gett ett bidrag, välkommen med, du också!

Sommarläsningsbingo

Semestertid är lästid! Jag njuter av vila genom att resa i böckernas värld.

Inspirerad av ett annat bingo kommer här mitt sommarläsningsbingo:

Tipsa gärna om dina favoritböcker!