Avgiftsfritt för barn och unga i Svenska kyrkan

En av de frågor jag är särskilt stolt över att ha drivit som socialdemokrat i Kyrkomötet, är frågan om avgiftsfrihet på nationell nivå för barn & unga i Svenska kyrkan. Det är en hjärtefråga och det är den baserad på min egen erfarenhet.

Under mina tonår inträffade flera svåra händelser i min familj. Båda mina föräldrar blev sjuka, i två helt olika sjukdomar men fick sluta arbeta. Båda mina morföräldrar dog. Sådär, lite kortfattat. Allt under 90-talet, samtidigt som det var en samhällelig ekonomisk recession.

Behöver jag säga att allt detta kraftigt påverkade min familjs ekonomi?
Min fristad var kyrkan. Min lokala församlingskyrka, som mina kristna föräldrar inte tillhörde eftersom de tillhörde en annan gren på kyrkoträdet. Där fann jag vänner, gemenskap i gudstjänst, en ungdomskör och en ungdomsgrupp.

Inte en enda gång frågade man om min eller mina föräldrars tillhörighet. Tvärtom fanns det en stor ekumenisk respekt och ett utbyte med kyrkans anställda och mina föräldrar.
Sommaren efter att jag deltagit i konfirmationsundervisning (men konfirmerad blev jag enligt den ortodoxa kyrkans ritual i samband med mitt dop), anordnade församlingen en resa till Taizé. Tack vare fondmedel kunde jag resa med. Det blev en avgörande resa för mig och min tro.

Jag är förstås tacksam för att jag kunde resa. Samtidigt ser jag de begränsningar som fondmedel för barn och ungdomar innebär. 

För det första har inte alla församlingar sådana fondmedel. Att förlita sig på sådana blir då en orättvisa mellan olika församlingar.

För det andra är dessa fonders avkastning beroende på börsen. När samhället drabbas av recession, kommer fler ha behov men avkastningen vara som lägst.

För det tredje innebär fonder att man måste ansöka. Föräldrarna måste i vissa fall låta familjens ekonomi skärskådas, och kan vägra, vilket omöjliggör för barnet ifråga.

Barn och ungdomars möjligheter att delta i kyrkans verksamhet ska inte vara beroende av föräldrarnas ekonomi. Det är svårt nog ändå att ha ont om pengar, utan att det ska behöva vara så också i kyrkan. De har inte nödvändigtvis en egen ekonomi och de ska inte behöva vänta till de har det. Även vad andra tycker är en låg avgift, är en avgift som kan vara för hög för att deltagande ska vara möjlig. Därför förespråkar jag att verksamhet för barn och unga ska vara helt avgiftsfri.

En kyrka som befriar från skam

Kyrkovalet närmar sig och tonen hårdnar. Det gör mig uppriktigt ledsen, särskilt när det kommer från människor jag anser vara mina vänner.
En del måste man ändå bemöta. På POSK-bloggen ligger sedan en tid ett inlägg som jag läst först nyligen, där kyrkomötets andra vice ordförande menar att Socialdemokraterna har en skrämseltaktik. Jag håller inte med…

Jag älskar Svenska kyrkan! Jag har valt Svenska kyrkan som medlem, jag har kallats att tjäna henne. Jag har anställning i en församling, bor i en annan och är förtroendevald på nationell nivå för Socialdemokraterna.

I Svenska kyrkan finns det brister. De ser lika ut på olika håll, för ingen församling är perfekt. De som får uppdrag som förtroendevalda får hjälpa till att fatta beslut för allas bästa.

Vi löser inga problem i kyrkan genom att blunda för dem. Beslut finns för många goda ting, men vi vet också att bemötandet ibland brister. Ska vi då sopa det under mattan, eller tala om det i vår organisation så att vi kan lösa dem? Socialdemokraterna vill vara med och ta ansvar för kyrkan, också när och där det är svårt. 

Carina Etander Rimborg tycker att vi socialdemokrater ska skämmas. Jag menar att kyrkan ska vara en plats för befrielse från skuld och skam, inget som vi ska påföra varandra.

Bland det som gör mest ont, är när det som för många av oss är djupt personliga och svåra erfarenheter från kyrkan ifrågasätts. Jag har fått höra att det inte finns motstånd mot kvinnor som präster eller dåligt bemötande mot brudpar där båda har samma kön. Jag säger inte att det är vanligt, men jag säger att det finns. De som möter det behöver vårt stöd och erkännande. Där det finns måste det adresseras och inte svepas bort, för kyrkans trovärdighets skull och för evangeliets skull. 

Efter kyrkomötet 2016

Jag är fortfarande i lätt chock efter kyrkomötet. Det sägs om kyrkomötet att det dels i princip avslår alla motioner, dels alltid följer utskottets förslag. Så gick det inte i år, inte bara i alla fall. Alla beslut hittar ni här.
Till årets kyrkomöte hade jag skrivit fyra motioner (nytt personrekord): två enskilda och två med min nomineringsgrupp Socialdemokraterna. Vi ville än en gång lyfta frågan om avgiftsfrihet för barn och unga på nationella konferenser, och ville också lyfta goda exempel på mångfaldsarbete (dvs anti-diskriminering).

Själv skrev jag en motion om uppmuntran till levande musik i kyrkorummet samt min hjärtefråga, arbete med funkisfrågor på nationell nivå.
På tre av fyra motioner hade utskotten föreslagit avslag, men istället gick tre igenom! 

Kyrkomötet beslutade:

– att uppdra till Kyrkostyrelsen att hitta vägar att uppmuntra till levande musik i kyrkorummen

(t ex så att inte personliga önskemål blir inspelad musik pga kostnadsskäl)

– att uppdra till Kyrkostyrelsen att belysa kostnader som tas ut av barn och ungdomar på nationell nivå och reflektera över om kostnader är nödvändiga 

(Redan nästa år är Världens fest gratis för alla under 18 år, förhoppningvis fortsätter det så framöver)

– att uppdra till Kyrkostyrelsen att finna former för att stötta Svenska kyrkans arbete kring frågor om funktionsvariationer

Min hjärtefråga gick dessutom igenom utan votering eller rösträkning, endast acklamation. Det är enligt flera kunniga oerhört ovanligt. Samtidigt belyste både motionen, debatten och omröstningen hur viktig frågorna är i och för kyrkan.
Imorgon sammanträder kyrkostyrelsen, som fick alla uppdrag, för första gången efter kyrkomötet. Det ska bli spännande att följa vad det blir av de uppdrag de fått. 
Från talarstolen bjöd jag också in alla till de manifestationer som går av stapeln under lördag den 3 december kl 13, till stöd för LSS och särskilt assistansen, över hela landet. Man hittar dem genom att söka på stadens namn och därefter ”Assistans är frihet! Rädda LSS!”
Jag påminner om det dokument som nämndes i betänkandet, nämligen En kyrka för alla från Sveriges kristna råd.

Den fantastiska kyrkopolitiken

Kyrkopolitik bygger på grundprincipen att folket, kyrkans medlemmar, kan och vill ta ansvar för kyrkan, tillsammans med anställda. Det innebär att Svenska kyrkan inte kan bli enbart präststyrd, eller biskopsstyrd. Det är ett sätt att ta det allmänna prästadömet på allvar.

Balansen, som kallas den dubbla ansvarslinjen, är inte alltid helt enkel. Icke desto mindre är denna så viktig att värna, eftersom det gör Svenska kyrkan så bra. Det gör den till en folkkyrka, inte bara för folket, utan med folket.

Därför har vi kyrkoval vart fjärde år, där folket i kyrkan får välja sina representanter, ge dem sitt förtroende. Att vara förtroendevald är det finaste uppdrag som finns!

Mycket av ansvaret för kyrkopolitikerna ligger hos nomineringsgrupperna. I kyrkopolitiken måste man inte ha tillhörighet till ett politiskt parti, men man ansluter till sig en befintlig nomineringsgrupp (som ibland faktiskt är ett parti) eller bildar en ny. Nomineringsgrupperna har ansvar för att utbilda sina representanter, även om kyrkan också själv utbildar sina förtroendevalda. Man kan med fördel ha mentorsystem, där nya och gamla ledamöter stöttar varandra.

Så har vi alla kyrkopolitiker givetvis ett personligt ansvar, att ta ansvar för kyrkan genom att ta ansvar tillsammans med de andra i våra förtroendevalda sammanhang. Det är inte farligt att tycka olika, men nog finns det tillfällen då det är bra med konsensus, ibland som ett resultat av kompromisser.

Kyrkoordningen är makalöst bra, full av paragrafer, som finns till för att säkerställa både enhet och mångfald i Svenska kyrkan, genom att skydda ordningen både för individer och församlingar. Kyrkoordningen tydliggör vad som är centralt i vår kyrka. Allt ska inte detaljregleras, men de stora dragen målas upp där.

Kyrkopolitiken har alltså en rad spelregler som alla bör följa, för kyrkans bästa. Regler kan upplevas vara förtryckande, men jag upplever ofta kyrkopolitiken som nyfiken och öppen för nya lösningar.

Det är klart att det blir fel ibland. Ibland följer man inte regler och paragrafer. Ibland låser sig en situation. Vi är människor och med det följer mänskliga brister. Jag hoppas att vi ändå fokuserar på att göra vårt bästa tillsammans.

Jag är så glad för att vi är så många som tillsammans vill ta ansvar för Svenska kyrkan, både som anställda och förtroendevalda. Ibland sägs det att fler kockar lagar en sämre soppa. Men kyrkan byggs aldrig av ett fåtal, här behövs en kropp med många olika lemmar och gåvor.

Post Kyrkomötet session 1 2014

Under förra veckan var jag i Uppsala för första sessionen i den nya mandatperioden för Kyrkomötet. Visserligen sågs vi i november, men då var det bara ett kort valsammanträde. Det är min tredje mandatperiod – tiden går fort när man har roligt!

Nu var första gången då utskotten fick arbeta med skrivelser från Kyrkostyrelsen och motioner från ledamöter och biskopar. I varje utskott sitter femton ledamöter och femton ersättare, fördelade efter nomineringsgruppernas valresultat. Dessutom sitter biskoparna med i utskotten. Årets roligaste felsägning var när kyrkomötets ordförande skulle få Kyrkomötet att bekräfta biskoparnas placering och ville att vi skulle konfirmera dem… Ett gott skratt förlänger livet!

Många är nya i Kyrkomötet. Det innebar att en del tid gick åt till utbildning kring arbetsformerna. Jag hoppas att de nya tycker att stämningen varit god och att det lämnats utrymme för att svara på deras frågor.

Jag sitter i Gudstjänstutskottet, liksom förra mandatperioden. Denna gång fick jag dessutom förtroendet att vara ordförande. Det är ett viktigt förtroende, för att kunna föra arbetet i utskottet framåt till beslut. Jag upplever att vi hade ett gott samarbete i utskottet och att arbetet flöt på väl. Jag har drömt om arbetet även efter kyrkomötet och hör inom mig: Är det utskottets mening att följa NNs förslag? Någon däremot? Dessutom vågar jag påstå att Gudstjänstutskottet har fantastiska sångare. Vi inleder och avslutar med andakt, inklusive psalmsång. Det händer att det blir stämsång!

Gudstjänstutskottet behandlade 12 (av 109) motioner i 9 betänkanden. Vi behandlade bl a dopfrågor, nattvardssyn och frågor om den kommande kyrkohandboken. Vi förbereder oss nu inför det som komma skall. Ett välbehövligt seminarium om processen kring Kyrkohandboksförslaget bjöds hela kyrkomötet in till, där vi sedan fick möjlighet att ställa frågor och räta ut en del frågetecken med ansvariga i vårt utskott.

Nytt för i år var att vi befann oss i UKK, Uppsala Konsert & Kongress. Det var nytt och lite ovant. Det finns utrymme för förbättringar, men vi framförde våra önskemål till presidiet. Vår tidigare lokal, Universitetshuset, har inte precis varit optimal heller.

Om någon vecka kommer alla betänkanden. Då får vi läsa på inför plenum i november, då alla beslut ska fattas på tre dagar. Då får vi se hur det går för alla motioner! Mest nyfiken är jag förstås på hur det går för mina. Jag har skrivit en om själavård och är medmotionär på en om en barnportal på nätet.