Kvartalsrapport V, (Q3:2025)

Jag har avslutat det första doktorandåret och påbörjat mitt andra år, därav att mina kvartalsrapporters numrering följer ett läsår snarare än kalenderår. Detta första år avslutades med att jag jobbade som komminister i Helsingborgs pastorat under juli månad (jag är tjänstledig därifrån för forskarstudier på heltid resten av året). Det var ett sätt att säkerställa lite inkomst ifall jag inte skulle få stipendier för hösten. Det fick jag, trots motgångar, veta att jag fått i sista stund. Tack Einar och Elisabeth Råbergers forskningsstiftelse för stipendium som möjliggör forskning på heltid september till december i år!

I augusti var jag på två konferenser. Först Christian Congregational Music Conference i Cuddesdon, mitt i Oxforshire i England. Ett prästseminarium som ibland kallas Holy Hogwarts. Det var fyra intensiva dagar av keynote sessions, panel sessions och roundtables om församlingsmusik i alla möjliga geografiska, kulturella och religiösa sammanhang, från hela världen och inte bara den världsvida kyrkan. Dock hade jag gärna sett och hört flera från katolska och ortodoxa sammanhang. Själv presenterade jag, tillsammans med Helen och Samuli, en översikt av den svenska debatten om brudöverlämning i Svenska kyrkan under 2024. Presentationen väckte reaktioner och gav nya perspektiv, för i de flesta länder som var representerade är brudöverlämning (i brist på bättre ord) det vanligaste.

I full gång med presentation

De flesta som var på konferensen, är i första hand musiker av olika slag, och många av dem musiketnologer, det var nyttigt för mig med deras perspektiv på församlingens musik. En mera noggrann rapport kommer i decembernumret av Hymnologi Nordisk tidsskrift. Tre av fyra redaktörer var på plats, med ytterligare tre vänner från Norden, så vi var väl representerade. För mig som aldrig varit utanför London, var det en upplevelse att få vandra på den engelska landsbygden i sensommartid men också att uppleva Oxford under en halvdagsutflykt. För denna konferens fick jag medel av Polininstitutet i Åbo, tack!

Hemma blev jag intervjuad av en journalist om frånvaron av kända svenska höstpsalmer i Sydsvenskan/Helsingborgs dagblad/Nordvästra Skånes Tidningar.

Två veckor senare reste jag på konferens i praktisk teologi i Århus. Innan den egentliga konferensen var det forskarskola och vi var fem doktorander från Åbo på plats. Jag fick tillfälle att presentera min forskning och få klok respons. Särskilt glad var jag att få träffa både gamla bekanta och nya dito från Menighetsfakulteten i Oslo. Jag planerar en vistelse där i mars nästa år. Det var intensiva dagar med fler keynotes och parallella valbara presentationer. Jag presenterade samma redovisning av debatten om brudöverlämning i Svenska kyrkan 2024 som vid CCMC i Cuddesdon och det är intressant att se reaktionerna den svenska vigselseden väcker även i Norden. För denna konferens fick jag resestipendium från finska Kyrkostyrelsen, varmt tack för detta!

Jag tillbringade också två fullmatade dagar i början av september med hela redaktionen för Hymnologi Nordisk tidsskrift i Köpenhamn. Vår danska redaktör Helen stod som värd, tillsammans med hennes hemförsamling, Sankt Jakob. Vi fyra var oerhört produktiva med att både jobba med texter inför kommande nummer (vi räknar med bortåt 20!), inklusive en intervju med Ann-Christine Ruuth, som reste över sundet enkom för detta, samt att arbeta igenom instruktionerna för vårt och skribenternas arbete inför publicering på hemsidan. En del arbete fortsatte vi var och en på hemmaplan. Nästa nummer kommer i december! Det är ett temanummer om psalmer i marginalen.

Sankt Jakobs Kirke, Köpenhamn

Samtidigt som jag var i Köpenhamn presenterades den nya kulturkanon, med flera anknytningar till psalmer. Det astronomiska uret i Lund spelar ju In dulci jubilo, Malmøsalmebogen som jag envisas med att det ska skrivas, och min favoritpsalm vad gäller berättelser om migration, O store Gud, som ju först vandrade österut och översattes till tyska och ryska innan den hittades av en engelsk missionär, i nuvarande Ukraina. Bland Jan Johanssons Jazz på svenska finns också flera visor som sjungs med psalmtexter, som Visa från Rättvik/Gå varsamt, min kristen.

Astronomiska uret i Lund, Horologium mirabile lundense

September är som vanligt stipendieansökningstid. Jag har sökt fem olika stipendier, för såväl uppehälle (läs motsvarighet till lön) som specifikt för vårens vistelse i Oslo. Jag har redan hunnit få ett avslag, från en stiftelse som inte ger bidrag till doktorandstudier. Jag har en Excel-fil för att hålla reda på alla stipendier. Det svåra är att många har egna formulär att fylla i, och trots att det finns skriftliga instruktioner, så är dessa inte alltid i enlighet med de faktiska formulären. Det gäller alltifrån olika kategorier att söka i, till var eller hur man ska lämna referenser (bara kontaktinformation eller separata filer med färdigskrivna brev från handledare eller andra). Ett tag behövde jag pausa från min forskningsplan för jag blev alldeles matt av att anpassa den till olika format.

I början på månaden hade vi ett digitalt seminarium (för Vikinglines färjor var på storstädning) och jag hade digital handledning. Efter kloka inspel har jag den senaste tiden arbetat dels med att sortera i min innehållsförteckning som en synopsis för att se vad jag gjort och vad jag behöver göra, dels arbetat med det kapitel där jag presenterar psalmböckerna och deras sammanhang. Det ska jag presentera för mina eminenta doktorandkollegor på seminarium på plats i Åbo. Dessutom har jag börjat läsa på om såväl översättningsteori som migrationsteorier.

Det har också varit kyrkoval, vilket tog en del av min tid. Men för första gången på många år innebär det att jag just nu inte är på kyrkomötet…

Jag var på en konferens som Helsingfors universitet bjöd in till, för alla doktorander i teologi och religionsvetenskap i Finland. Vi var på ett vackert beläget kulturcentrum, Sofia, i utkanten av staden och fick möjlighet att gå i skogen vid flera tillfällen. Temat var resiliens, hopp och uthållighet. Jag tror att jag återkommer till det temat i nästa rapport. I övrigt fick vi möjlighet att presentera ett problem i grupp med såväl andra doktorander som andra handledare, över teologiska indelningar. Bara att presentera min forskning för t ex bibelvetare gav mig nya insikter som jag bär med mig. Men jag blev också ”introducerad” för en makalös kvinna, en pionjär inom pingströrelsens hymnologi, Frida Vingren, som var missionär i Brasilien. Ibland blir jag så oerhört gripen av livsberättelserna bakom psalmerna!

Den heliga Sofia, med sina tre döttrar Tro, Hopp och Kärlek

Min publikationslista har fyllts på. Under sommaren kom Verbums bok Kyrkoåret 2025/2026 med en text om att välja psalmer som jag skrivit, liksom Svenskt Gudstjänstlivs årsbok nummer 100 med en recension av Wigorts Yngvessons bok Att tolka psalm. Dessutom har jag fått en bok av den makalösa Sven-Åke Selander, som 90 år ung ger ut sin bok, Psalmer behövda: om reformationspsalmer i funktionellt pastoralteologiskt perspektiv. Ett imponerande verk som systematiskt går igenom 1500-talets svenska förlagor till den svenska psalmboken.

Det är något stort att se sin text i en bok…

Som alternativ inkomstkälla har jag i år också startat företag, med det underbara namnet Psalmiak, tack Emelie) för att kunna fakturera när jag föreläser. Bland annat har jag träffat Eslövs pastorats präster och musiker för att presentera och kommentera psalmförslagen. Det är alltid kul att arbeta konkret med praktiska teologiska och musikaliska frågor. Inkomsterna därifrån möjliggör bland annat inköp av hymnologisk litteratur.

Bland mina projekt så försöker jag också lära mig lite finska. Jag har studerat många språk, inklusive bibelhebreiska och bibelgrekiska, men finska är nog det svåraste. Jag vet inte heller om Duolingo är det bästa sättet att lära sig. Kanske borde jag köpa en finsk grammatik när jag är i Åbo nästa vecka, så jag fattar varför vissa saker böjs och hur hela mönstret ser ut. Ni vet ju att jag gillar listor och systematik…

Inte så många teologiska ord än, men lite om danska trevligheter kan jag uttrycka!

Apropå vad jag skrev sist om att ha olika arbetsplatser, har jag under sommarmånaderna suttit mycket i soffan i vardagsrummet, eftersom det då är vårt svalaste rum (förutom barnens rum i källaren). De sista veckorna har jag däremot återgått till att dricka en kanna te varje morgon efter frukost, vid mitt skrivbord. Gärna medan jag lyssnar på klassisk musik, det skärper mitt fokus. Jag lyssnar ofta på programmet Hej P2 på Danmarks radio och inte sällan får jag höra psalmer. Igår var det Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans

Antal sidor avhandlingstext: 73, 28 087 ord (+19%)

Antal konkordanser: 13

Antal sökta stipendier i september: 5

Nivå på Duolingo (finska): section 2, unit 13 Talk about nature

En kyrkomöteskandidats bekännelse

Efter sex mandatperioder för en annan nomineringsgrupp, och 18 fullgjorda år i Kyrkomötet, kandiderar jag i år för ViSK, Vänstern i Svenska kyrkan, till Kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Jag, som alla andra kandidater, bör vara öppna med var vi står, så här kommer ett försök.

Den perfekta kyrkan finns inte. Tro mig, jag har bytt både samfund och församlingar. Det beror på att kyrkan består av människor, levande stenar, som inte alltid får ihop tro och liv. Men jag älskar Svenska kyrkan och vill vara med och ta ansvar, för att hon ska bli så bra som möjlig i denna världen. Det innebär en kyrka som tar ansvar, också när det blivit fel.

Det perfekta sättet att styra en kyrka finns inte heller. Kyrklig demokrati är dyrt, men det jag älskar med kyrkovalet, är att precis varenda medlem får en röst. Den rösten som är lika mycket värd, oavsett om du gick i kyrkan förra söndagen eller inte, oavsett hur mycket du betalar i kyrkoavgift, oavsett vilka titlar du har. Det är det som just nu gör att jag fortfarande menar att Svenska kyrkan är en folkkyrka och finns representerad i hela landet. Inte en kyrka bara för anställda eller vigda diakoner, präster och biskopar.

Den perfekta nomineringsgruppen finns inte heller. När min drygt tjugoåriga erfarenhet och kunskap från kyrkopolitiken inte togs på allvar, eftersom jag flyttat under mandatperioden, och de lokala demokratiska processerna brast, välkomnades jag med öppna armar i ViSK, Vänstern i Svenska kyrkan. Det är en nomineringsgrupp som växt mycket den senaste mandatperioden och som fortfarande jobbar med nya roller och nya ansvar på många platser. Men det är också en nomineringsgrupp som är ärlig med vad den tycker, har en transparent styrning, är närvarande på kyrkomötet, som är modig och orädd, som står på de svagas sida, i solidaritet. Här ryms jag, jag får bidra på många olika sätt och jag får kandidera på valbar plats, tack för det!

Det perfekta partiet finns inte heller. Men jag väljer just nu att stå utanför alla partier, i ärlighetens namn för att jag blev bränd, men också för att det känns befriande att kunna stå helt oberoende av statsmakten, oavsett vem som styr.

Det perfekta samhället finns inte. Samtidigt har det aldrig varit någon hemlighet att jag tror på ett samhälle där vi får möjlighet att vara fria, jämlika och leva mera som syskon (så ensambarn jag är), där inte ursprungsfamiljens ekonomi styr livets möjligheter och där man inte behöver tigga om allmosor för att få stöd när livet händer. Kyrkan och staten separerade, men som temat var på det senaste tematiska kyrkomötet, så är kyrkan en del av det offentliga rummet. När vi ska navigera i det rummet, redan nu som en av många kyrkor, är det viktigt att göra det i Jesu fotspår, så gott vi kan. Genom att se varandra i ögonhöjd och ta Skapelsen på allvar. Jag tänker som den danske teologen och samhällsbyggaren Grundtvig: Människa först, kristen sen.

Slutligen, för er som orkat läsa hit: Den perfekte kyrkopolitikern finns inte heller. Jag är det verkligen inte. Jag är sällan ödmjuk och jag har svårt att hålla tyst, det är mitt Balkanursprung i kombination med min danska mamma med skinn på näsan. Jag är passionerad, debattglad och kritisk, och det märks. Jag älskar, trots allt, kyrkomötet och dess demokratiska arbetsformer. Jag är stolt över hur många motioner jag fått igenom i kyrkomötet, även om jag vet att det från och med nu kommer vara betydligt svårare. Det har lett till att Svenska kyrkan har dopkampanjer, att vi jobbar mer med funkisfrågor, att vi har ett gemensamt konfirmandsök, att vi har jobbat igenom prästers själavård, att det finns en app för barn om kyrkan, för att bara nämna några. Dessa motioner, om kyrkans insida, har jag, inte sällan tillsammans med andra, fått stöd för.

Jag tror att jag har mer att ge. Jag tror dessutom att det nu mer än någonsin behövs en psalmnörd och forskare i praktisk teologi i kyrkomötet. Om du tror det också, så kan du rösta på ViSK oavsett var du bor. Den som bor i Skåne och Blekinge kan rösta på mig, genom att sätta ett av sina tre kryss vid mitt namn. Det finns gott om andra goda kandidater på ViSKs lista för de andra två kryssen!

Här kommer lite länkar:

Svenska kyrkans information om kyrkovalet:

https://www.svenskakyrkan.se/kyrkoval

Avge vallöfte, få en kort sammanfattning av ViSKs politik och lyssna på Vänsterkören

https://solidariskkyrka.nu

Gå mera på djupet med ViSK

https://visk.info

Statistik kring nya ledamöter i kyrkomötet

Jag tillhör en skara av läsare av Kyrkans tidning som tar allt som står i den med en nypa salt, särskilt vad gäller Kyrkomötet, där jag ofta tycker att viktiga poänger missas.

Idag skriver t ex Jonas Eek om min och andras motion om nationell dopkampanj (2021:55), vilken Samhälls- och kulturutskottet föreslår kyrkomötet att bifalla. Trevligt i sig självt, men chefredaktören läser in att den ska vara årligen återkommande, som då inte finns i motionen… Det i sin tur oroar mig, då det tidigare hänt att motioner bifallits av kyrkomötet men verkställts på annat sätt än den bifallna att-satsen.

Två sidor längre bort står om nyvalda ledamöter, en trevlig artikel som inkluderar två nyvalda (politiska) kändisar. Men statistiken lämnas okommenterad och ofullständig.

Därför kommer här en komplettering. När vi utredde kyrkomötets arbetsformer konstaterades att de senaste valen hade det varit ovanligt stor rotation på ledamöter. Det är givetvis bra att få in ”nytt blod” men det är också en fördel att ha några rutinerade ledamöter, som med sin erfarenhet reder ut betänkanden, voteringar och formalia i just kyrkomötet.

Därför är det inte bara relevant att veta antal nya ledamöter, utan också att veta andelen i respektive nomineringsgrupp.

Såklart antecknar jag på baksidan av en överbliven valsedel…

Då ser vi t ex att Frimodig kyrka inte har några (!) nya alls – ett faktum som KT överhuvudtaget inte nämner- samt att AfS och Himmel och jord bara har nya, vilket såklart beror på att de är nya nomineringsgrupper i kyrkomötet.

Däremellan kan vi konstatera att posk har nästlägst andel nya (vilket torde borga för stabilitet i gruppen) samt att mpsk har nästhögst andel, trots att de inte ökat så mycket. För den höga andelen nya i visk beror på att deras grupp mer än fördubblades till antalet ledamöter, medan den nästan lika höga andelen nya i sd inte kan förklaras med samma skäl, eftersom de backat flera mandat. Dessa grupper kommer få lägga avsevärd tid på att utbilda sin grupp om hur arbetet i kyrkomötet fungerar. Det tar tid från sakfrågorna, åtminstone initialt.

Jag anser att stabilitet är viktigt för kyrkomötets arbete, med en blandning av nya och gamla ledamöter, som tillsammans kan leda framåt, med både erfarenheter i ryggsäcken och blicken fäst mot framtiden. Det hade jag skrivit om, ifall jag hade jobbat på Kyrkans tidning.

Kyrkomötets viktigaste underlag

Idag inleds fyra dagar med Kyrkomötet och mitt flöde kommer att fyllas med bilder av den pampiga invigningen med mässa och prominenta gäster i Uppsala domkyrka. Mycket fokus läggs på att det i år är det första tematiska kyrkomötet på temat Undervisning, och i vanlig ordning alla motioner (som ändå är det något färre i år, tack vare kravet på kopplingen till tematiken eller skrivelserna från Kyrkostyrelsen).

Av alla handlingar som vi får, är det fyra som är årligen återkommande:

Kyrkostyrelsens skrivelser 1-4 avhandlar:

1. Verksamhet och ekonomi för de kommande tre åren

2. Årsredovisning för föregående år

3. Redogörelse för behandlingen av kyrkomötesärenden

4. Ändringar i kyrkoordningen

Men det är inte inledningen som är viktigast. Jag kan inte nog understryka vikten av att alla ledamöter läser och engagerar sig i skrivelsen Verksamhet och ekonomi, som visar på de strategiska val vi gör som kyrka, åtminstone på nationell nivå, den vi ledamöter är satta at fatta beslut om.

Som flitig motionär är jag glad att skrivelse tre åter är en egen skrivelse och inte bara bilaga. Här finns återrapporteringen av de beslut där kyrkomöten bifallit motioner, så där kan en t ex läsa om hur behandlingen av funktionsvariationer fallit ut.

Här hittar ni Kyrkostyrelsens skrivelse 2019:1 Verksamhet och ekonomi 2020-2022. Alla skrivelser och motioner finns på kyrkomötets sida.

Alla har rätt att funka olika

Idag är det internationella funktionshinderdagen/International Day of People with Disabilities.

Jag har firat dagen med att läsa Gåvan att finnas till, ett fantastiskt dokument för kyrkan om livets gåva och sårbarhet från arbetsgruppen EDAN inom Kyrkornas världsråd. Den kan laddas ner, gratis, som pdf här. Klicka runt så hittar du också dokumentet En kyrka för alla. Båda ska implementeras i Svenska kyrkan, enligt beslut i årets kyrkomöte.

Oavsett vilken status våra kroppar eller våra förstånd har, lever vi i nådens ekonomi. Gud överger inte mänskliga varelser när deras förmågor avtar, inte ens när de ser ut att helt ha upphört. Som Guds skapelser kommer vi alltid att vara värdefulla i vår skapares ögon. Sidan 13

Som funkismamma är jag medlem i t ex RBU, Rörelsehindrade barn och unga, och stöttar gärna Hjärnfonden. Det finns mycket kvar att göra, även härhemma. Som många andra väntar jag med ovisshet på LSS-utredningen och oroas för det hårdnande samhället. Ändå tänker jag ofta på hur annorlunda våra liv hade varit om vi inte levt i Sverige. Kanske hade jag inte haft fyra levande barn…

Nästa vecka drar Musikhjälpen igång i Lund, och temat är allas rätt att funka olika. Insamlingen sker via Radiohjälpen, en etablerad organisation med 90-konto, genom detta årligen återkommande evenemang.

Där samlas in pengar i olika bössor, och min favorit är Svenska kyrkans unga i Lunds stift, som utmanar Svenska kyrkans unga i de andra stiften att också samla in pengar till Musikhjälpen 2018. Jag har gett ett bidrag, välkommen med, du också!

Post Kyrkomötet 2018

Jag är på väg hem efter mitt tolfte kyrkomöte. Det är min fjärde mandatperiod, men jag var ledig ett år när jag fick barn på sensommaren. Då ångrade jag i efterhand att jag lämnat återbud, för jag brukar älska att vara på Kyrkomötet.

Det är något alldeles särskilt att vara förtroendevald på nationell nivå för älskade Svenska kyrkan. Jag uppskattar de tydliga ramarna, möjligheten att förändra och på riktigt påverka och mest av allt, mötena med människor, som delar med sig av erfarenheter och kunskap som inte finns i min hemförsamling eller mitt stift.

Men i år är jag ledsen. Igår var jag arg, men nu är jag ledsen. I år älskade jag verkligen inte debattklimatet i Kyrkomötet. Det har jag väl uppriktigt sagt inte gjort alla andra år heller, men då har det varit mer sporadiska undantag eller enstaka debatter som har spårat ur, och då ofta förutsägbart.

Men de tre senaste dagarna har det på olika betänkanden, varit olika inlägg, som har gått långt över gränsen för vad som är rimligt att säga i ett beslutsfattande organ på nationell nivå i en kyrka.

Jag som förra året blev så glatt överraskad över det goda debattklimatet när vi diskuterade den infekterade kyrkohandboken (vars debatt innan Kyrkomötet varit totalt orimlig, men då framförallt i sociala medier). Jag tänkte att det händer något när vi befinner oss i samma rum, när vi som tidigare mött varandra, ska diskutera och fatta beslut för vår kyrkas bästa.

Två gånger i år begärde jag ordet, enbart för att fräsa ifrån och markera att det finns gränser. Så trist att inte tillföra debatten något mera konstruktivt, även om jag passade på att tillföra andra perspektiv på ämnet, när jag ändå hade ordet. Ändå ville jag inte att vissa uttalanden skulle stå oemotsagda, varken på plats eller i historien.

Tack och lov fanns det också fina, sakliga och teologiska debatter, som t ex det spännande samtalet om församlingens grundläggande uppdrag, där inte minst mission fick ta stort utrymme och vi fick dela många olika perspektiv och infallsvinklar. Några av mina hjärtefrågor, som psalmbok och tillgänglighet fick också utrymme, t ex hade vi i år en ramp upp på podiet till talarstolen.

Så kära kyrkomötesledamöter, här kommer en liten påminnelse om vad vi gör:

Vi ska fatta beslut tillsammans. Även om vi inte alltid kommer att komma överens, så är vi valda för att fatta beslut under åtminstone en mandatperiod tillsammans. Det underlättas av en respektfull, saklig debatt, oavsett ärende. Det kommer nämligen fler debatter, om fler ärenden. Men om vi redan i år låst in oss i positioner, är det av ondo för det som komma skall. Det är redan nu uppförsbacke…

Vi ska vara Svenska kyrkan tillsammans. Vi har olika teologiska och ideologiska ingångar, men vi ska tillsammans vara Kristi kyrka. Nog för att den alltid har varit bristfällig, men har vi inte ambitioner att läka såren som finns också inom vår kyrka?

Kyrkomötet är inte ett slutet sammanträde som enbart skriver beslutsprotokoll. Vem som helst kan dels följa våra debatter på plats, dels via webbsändningarna (som även kan ses i efterhand). Dessutom skrivs ORDAGRANNA protokoll. Varenda felsägning och förolämpning, klumpigt ordval och namnförvirring finns nedtecknat. Dessa protokoll kommer att så småningom användas t ex till forskning. Hur Kyrkomötet uppfattas av andra, präglas inte minst av vårt uppförande.

Jag förutspår redan nu att någon kommer gräva i 2018 års kyrkomöte som ett lågvattenmärke i den inomkyrkliga debatten och då har jag som sagt en hel del att jämföra med.

Så till nästa år, kära medledamöter: Skärp er! Tala med varandra, både i och utanför talarstolen, istället för till eller om varandra, med respekt och omsorg, både om varandra och om kyrkan. Lär känna varandra, det är mycket svårare att vara elak mot den som är en vän och utmanande att möta den som tänker annorlunda än en själv gör.

Fundera också gärna över var vi tillsammans lägger tiden. Vi ägnade t ex lång tid åt en ofta återkommande fråga, som vi sedan voterade om och det visade sig att färre än 25% var för. Tack vare den långa debatten i detta ärende, fick andra, helt nya ämnen, stå ut med debatt mitt i natten, färre repliker och kortare talartid. Är det värt det?

Hade kyrkomötet enbart bestått av dessa tråkiga inlägg i debatten, hade jag varit helt förkrossad. Men nu har jag, som alltid, haft fina möten och samtal med vänner, från hela landet, med ledamöter från alla nomineringsgrupper. Jag har lärt mig något nytt varje dag, planerar redan för nästa års motioner och gläds åt hur många kompetenta medmänniskor som finns i vår älskade kyrka. Låt oss därför till nästa år återkomma med spänstiga och roliga debatter om ämnen som är framåtsyftande för vår kyrka. Då ska vi ju dessutom ha det första tematiska Kyrkomötet, på temat Undervisning. Det ser jag fram emot!

Att leda gudstjänst enligt den nya handboken

Jag har fått en del frågor kring formerna för gudstjänst enligt nya kyrkohandboken. Det mesta står i anvisningarna, men några av oss gillar ju flödesscheman och får bättre överblick av dem.

Här kommer alltså en översikt, men läs anvisningarna också!

Mejla mig om du vill ha den som pdf.

Kyrkans tidnings önskemotioner till Kyrkomötet

I dagens Kyrkans tidning, 27/28 2018, kommer fem förslag på önskemotioner från Ledarsidan. För all del återanvänder de förslag från tidigare under året. Nästa nummer kommer ytterligare fem halvgamla förslag.

Jag är sällan imponerad över Kyrkans tidnings rapportering från Kyrkomötets arbete. Jag tycker ofta man missar vad som är stort och förslag som är på gång, dessutom med chans att gå igenom, för att istället rapportera om det som reflekterar redaktionens egna åsikter, vilket inte alltid sammanfaller med kyrkomötets majoritet.

Det oroar mig, eftersom Kyrkans tidning borde eftersträva att spegla Svenska kyrkans hela bredd. Dessutom avslöjar listan att man inte har koll på tidigare motioner i Kyrkomötet, och därmed inte heller tidigare utredningar. Jag vet att det är en ny mandatperiod, och därmed är alla ämnen fritt fram, men ska vi verkligen lägga tid på ämnen som är behandlade, utredda och avslagna? I utredningen i kyrkomötets arbetsformer talade vi en hel del om detta tragglande, av ämnen som stötts och blötts redan, och sedan stjäl tid från nya, innovativa motioner och ämnen.

Bland ledarredaktionens önskemotioner finns t ex långköraren ”Inför max- och golvtaxa för kyrkoavgiften”. Innan vi införde förenklad motionsbehandling var den frågan uppe nästintill varje år i kyrkomötet, vilket en enkel sökning visar. Det har lagts både tid och pengar på att utreda frågan. Själv minns jag ett anförande som måste vara någon mandatperiod sedan av dåvarande ärkebiskopen Anders Wejryd, när han talade om vikten av att alla är med och bidrar, efter förmåga.

Men pinsammast är ändå, att Kyrkans tidning i sin grafik där man vill framhäva missionen, som kyrkans grundläggande uppgift, glömmer diakonin. Just den uppgift som får många att stanna i Svenska kyrkan… Diakonin är långt viktigare för våra medlemmar än golv eller tak för kyrkoavgiften.

Samtidigt vill jag vara konstruktiv, så här kommer ett förslag.

Bland alla ledamöter som lämnade Kyrkomötet efter förra valet, finns det rutinerade kyrkomötesexperter, som varit med länge och känner till såväl ärendena som ordningen. Jag hoppas att Kyrkans tidning knyter någon av dem till sig, åtminstone som gästkrönikörer under kyrkomötets sessioner.

Ekumenik är en del av mig

Jag har förtroendet att vara ordförande för min stads kristna råd. Det är ett uppdrag jag tar på stort allvar, och är stolt över, därför att ekumeniken är en hjärtefråga för mig.

Jag har själv konverterat, bytt från en kyrka till en annan. Det fanns, som alltid, många anledningar till det, men viktigast är att jag också från den kyrka jag tidigare tillhörde bär med mig många goda erfarenheter, som jag inte skulle vilja vara utan. Jag är noga med att tala väl om min gamla kyrka, också fast den gav mig sår (liksom förövrigt den kyrka jag tillhör nu – ännu lever vi på jorden, Kyrie eleison).

För mig är det ekumeniska samtalet långt mycket mer än bara kollegialitet med pastorer och präster från andra samfund, eller bön för den gemensamma kristenheten, över hela världen och i den stad vi är satta att tjäna.

För mig finns ekumeniken i min familj, i mina närmaste relationer. Gränsen mellan olika kyrkor går till och med i mitt eget liv. När jag säger ”systrar och bröder i Kristus”, så är det exakt så, för mig, det ekumeniska ensambarnet, som valde att konvertera. Det är inte en lek, det är livets och trons djupaste allvar, att tillsammans söka Gud. Eftersom jag vill upprätthålla relationen krävs den ömsesidiga respekten som är grundförutsättningen för all ekumenik.

Ekumenik är svårt. Vi talar olika språk, eller åtminstone olika dialekter av kyrkiskan. Vi har olika kulturer. Ibland tillhör vi dessutom olika nationaliteter. Gränserna och hindren är många. Ofta ser vi våra olikheter, snarare än att vi låter Jesus Kristus forma oss samman, i bön och lovsång.

Just därför behövs de ekumeniska samtalen, och de behövs hållas vid liv. De behöver vara inkluderande, öppna och nyfikna. Det behövs organisation och det behövs att vi ger varandra av vår tid, så att den kan bli Guds tid.

Jag hoppas och ber att pingsten ska få vara en sådan tid, då den heliga Ande verkar i alla våra kyrkor, för enheten i Kristus.

PS I veckan har Sveriges kristna råd & Svenska missionsrådet haft årsmöte. Här kan ni läsa min kollega Maria Bergius berörande predikan.

Att använda den nya kyrkohandboken

Jag har förstått att alla inte gillar den nya kyrkohandboken, för att uttrycka det milt. Ändå vill jag uppmuntra alla i Svenska kyrkan att faktiskt använda handboken.

Det har varit en svår väg hit. Många har sårats på vägen. Min egen erfarenhet av arbetet med kyrkohandboken, där alla inblandade har ifrågasatts, utifrån såväl kompetens som intelligens, åtminstone i sociala mediers mer eller mindre slutna fora, gör mig ytterst medveten om det. Jag tvekade kring detta inlägg, av oro för den flodvåg som kan följa. Ändå måste vi fortsätta tala om kyrkohandboken och om vår kyrka.

Efter att ha bearbetat arbetet i gudstjänstutskottet och kyrkomötet, samt efterföljande desinformation, i några månader, är det också dags att vara självkritisk. Jag önskar att vi hade ägnat mera tid till dessa grundläggande frågor, även i kyrkan i stort.

Vad är en kyrkohandbok? En handbok för Svenska kyrkan innehåller våra grundläggande gudstjänstordningar. Inte alla specialgudstjänster, och inte allt som ska sägas vid alla tillfällen, men en gemensam grundstruktur som garanterar att Svenska kyrkans medlemmar kan känna igen sig oavsett om de firar gudstjänst i Vittangi eller Trelleborg.

Varför behöver vi en ny kyrkohandbok? Redan 1997 konstaterade Läronämnden att 1986 års kyrkohandbok på det stora hela fungerade väl, men samtidigt att många inte följde den. Därför finns stora delar av den förra handboken med i den nya, vilket illustreras av denna bild.

Behöver vi en handbok, kan vi inte bara göra som vi vill? Jag vet att det finns kollegor som tycker att de har så lång erfarenhet och utbildning i liturgik och gestaltning att de ser handboken som en vägledning. Visst har vi stor liturgisk hantverksskicklighet men vad får oss att tro att det är bättre att göra allt själv? Inte minst för igenkänningen för enskilda är det klokt att använda den gemensamma strukturen och böner som används bland många av kyrkans medlemmar.

Vem äger kyrkohandboken? Inte är det kyrkokansliet, inte heller kyrkomötet. Handboken är Svenska kyrkans och därmed församlingarnas att bruka, så det hoppas jag att man nu gör. Jag hoppas och tror att alla har upptäckt att en stor del av 1986 års handbok är bevarat men att det också finns en del, mer eller mindre nytt, att ta i bruk.

Hur ska vi hantera att vi inte tycker allt i den nya handboken är bra? Kyrkohandboken återspeglar den bredd av fromhetstraditioner som ryms inom vår kyrka och därför kommer alla inte att varken uppskatta eller använda allt. Det är inte heller avsikten i en kyrka som är mångfacetterad som vår. Men att använda samma handbok är en av flera grundförutsättningar för att vi ska fortsätta vara en kyrka och inte ytterligare bidra till kyrkosplittringen. Det har för mig personligen varit av stor vikt i arbetet.

Vad händer med den liturgiska förnyelsen då? En färdig handbok innebär inte att liturgin är fastställd för tid och evighet. Tvärtom blir vi aldrig klara, det finns alltid nya gudstjänster att fira. Ändå vill jag vädja till prästkollegor runtomkring att använda det ramverk som finns, med dispenser hos domkapitlen. Det är, liksom tidigare, möjligt att göra avsteg från handboken, men det bör göras med vishet och inom vår kyrkas ordning.

Det tog 21 års arbete att komma hit. Om vi hade vetat det från början hade processen sett annorlunda ut. Nu har arbetet, efter mångas slit och remisser, kommit i mål.

Jag hade förmånen och förtroendet att leda gudstjänstutskottets arbete, nära målgången. Jag vill tacka utskottet för ett väl genomfört arbete och för ett gott samtalsklimat. Vi tyckte inte alltid lika, men vi strävade framåt tillsammans. Visst var vi alla trötta ibland och ibland blev det fel, men då gällde ett ärligt ”förlåt” och så gick vi vidare.

Jag hade önskat att fler fick mötas i ett sådant klimat som rådde i utskottsarbetet. På vägen har jag oroat mig för samtalsklimatet i Svenska kyrkan, och hoppas att det blir bättre framöver. Från Gudstjänstutskottet och Kyrkomötet vet jag att det går att mötas. Jag tror att samtalet behöver fortsätta, med en ömsesidig respekt för våra olika ståndpunkter, i frågor som berör trons innersta kärna, så som den kommer till uttryck i vår kyrkas gudstjänster.

Sofija Pedersen Videke

Gudstjänstutskottets ordförande 2014-2017 (mandatperiodens utskott är ännu inte valda)

Bilderna är hämtade ur Kyrkostyrelsens skrivelse 2017:6