En kyrkomöteskandidats bekännelse

Efter sex mandatperioder för en annan nomineringsgrupp, och 18 fullgjorda år i Kyrkomötet, kandiderar jag i år för ViSK, Vänstern i Svenska kyrkan, till Kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Jag, som alla andra kandidater, bör vara öppna med var vi står, så här kommer ett försök.

Den perfekta kyrkan finns inte. Tro mig, jag har bytt både samfund och församlingar. Det beror på att kyrkan består av människor, levande stenar, som inte alltid får ihop tro och liv. Men jag älskar Svenska kyrkan och vill vara med och ta ansvar, för att hon ska bli så bra som möjlig i denna världen. Det innebär en kyrka som tar ansvar, också när det blivit fel.

Det perfekta sättet att styra en kyrka finns inte heller. Kyrklig demokrati är dyrt, men det jag älskar med kyrkovalet, är att precis varenda medlem får en röst. Den rösten som är lika mycket värd, oavsett om du gick i kyrkan förra söndagen eller inte, oavsett hur mycket du betalar i kyrkoavgift, oavsett vilka titlar du har. Det är det som just nu gör att jag fortfarande menar att Svenska kyrkan är en folkkyrka och finns representerad i hela landet. Inte en kyrka bara för anställda eller vigda diakoner, präster och biskopar.

Den perfekta nomineringsgruppen finns inte heller. När min drygt tjugoåriga erfarenhet och kunskap från kyrkopolitiken inte togs på allvar, eftersom jag flyttat under mandatperioden, och de lokala demokratiska processerna brast, välkomnades jag med öppna armar i ViSK, Vänstern i Svenska kyrkan. Det är en nomineringsgrupp som växt mycket den senaste mandatperioden och som fortfarande jobbar med nya roller och nya ansvar på många platser. Men det är också en nomineringsgrupp som är ärlig med vad den tycker, har en transparent styrning, är närvarande på kyrkomötet, som är modig och orädd, som står på de svagas sida, i solidaritet. Här ryms jag, jag får bidra på många olika sätt och jag får kandidera på valbar plats, tack för det!

Det perfekta partiet finns inte heller. Men jag väljer just nu att stå utanför alla partier, i ärlighetens namn för att jag blev bränd, men också för att det känns befriande att kunna stå helt oberoende av statsmakten, oavsett vem som styr.

Det perfekta samhället finns inte. Samtidigt har det aldrig varit någon hemlighet att jag tror på ett samhälle där vi får möjlighet att vara fria, jämlika och leva mera som syskon (så ensambarn jag är), där inte ursprungsfamiljens ekonomi styr livets möjligheter och där man inte behöver tigga om allmosor för att få stöd när livet händer. Kyrkan och staten separerade, men som temat var på det senaste tematiska kyrkomötet, så är kyrkan en del av det offentliga rummet. När vi ska navigera i det rummet, redan nu som en av många kyrkor, är det viktigt att göra det i Jesu fotspår, så gott vi kan. Genom att se varandra i ögonhöjd och ta Skapelsen på allvar. Jag tänker som den danske teologen och samhällsbyggaren Grundtvig: Människa först, kristen sen.

Slutligen, för er som orkat läsa hit: Den perfekte kyrkopolitikern finns inte heller. Jag är det verkligen inte. Jag är sällan ödmjuk och jag har svårt att hålla tyst, det är mitt Balkanursprung i kombination med min danska mamma med skinn på näsan. Jag är passionerad, debattglad och kritisk, och det märks. Jag älskar, trots allt, kyrkomötet och dess demokratiska arbetsformer. Jag är stolt över hur många motioner jag fått igenom i kyrkomötet, även om jag vet att det från och med nu kommer vara betydligt svårare. Det har lett till att Svenska kyrkan har dopkampanjer, att vi jobbar mer med funkisfrågor, att vi har ett gemensamt konfirmandsök, att vi har jobbat igenom prästers själavård, att det finns en app för barn om kyrkan, för att bara nämna några. Dessa motioner, om kyrkans insida, har jag, inte sällan tillsammans med andra, fått stöd för.

Jag tror att jag har mer att ge. Jag tror dessutom att det nu mer än någonsin behövs en psalmnörd och forskare i praktisk teologi i kyrkomötet. Om du tror det också, så kan du rösta på ViSK oavsett var du bor. Den som bor i Skåne och Blekinge kan rösta på mig, genom att sätta ett av sina tre kryss vid mitt namn. Det finns gott om andra goda kandidater på ViSKs lista för de andra två kryssen!

Här kommer lite länkar:

Svenska kyrkans information om kyrkovalet:

https://www.svenskakyrkan.se/kyrkoval

Avge vallöfte, få en kort sammanfattning av ViSKs politik och lyssna på Vänsterkören

https://solidariskkyrka.nu

Gå mera på djupet med ViSK

https://visk.info

Statistik kring nya ledamöter i kyrkomötet

Jag tillhör en skara av läsare av Kyrkans tidning som tar allt som står i den med en nypa salt, särskilt vad gäller Kyrkomötet, där jag ofta tycker att viktiga poänger missas.

Idag skriver t ex Jonas Eek om min och andras motion om nationell dopkampanj (2021:55), vilken Samhälls- och kulturutskottet föreslår kyrkomötet att bifalla. Trevligt i sig självt, men chefredaktören läser in att den ska vara årligen återkommande, som då inte finns i motionen… Det i sin tur oroar mig, då det tidigare hänt att motioner bifallits av kyrkomötet men verkställts på annat sätt än den bifallna att-satsen.

Två sidor längre bort står om nyvalda ledamöter, en trevlig artikel som inkluderar två nyvalda (politiska) kändisar. Men statistiken lämnas okommenterad och ofullständig.

Därför kommer här en komplettering. När vi utredde kyrkomötets arbetsformer konstaterades att de senaste valen hade det varit ovanligt stor rotation på ledamöter. Det är givetvis bra att få in ”nytt blod” men det är också en fördel att ha några rutinerade ledamöter, som med sin erfarenhet reder ut betänkanden, voteringar och formalia i just kyrkomötet.

Därför är det inte bara relevant att veta antal nya ledamöter, utan också att veta andelen i respektive nomineringsgrupp.

Såklart antecknar jag på baksidan av en överbliven valsedel…

Då ser vi t ex att Frimodig kyrka inte har några (!) nya alls – ett faktum som KT överhuvudtaget inte nämner- samt att AfS och Himmel och jord bara har nya, vilket såklart beror på att de är nya nomineringsgrupper i kyrkomötet.

Däremellan kan vi konstatera att posk har nästlägst andel nya (vilket torde borga för stabilitet i gruppen) samt att mpsk har nästhögst andel, trots att de inte ökat så mycket. För den höga andelen nya i visk beror på att deras grupp mer än fördubblades till antalet ledamöter, medan den nästan lika höga andelen nya i sd inte kan förklaras med samma skäl, eftersom de backat flera mandat. Dessa grupper kommer få lägga avsevärd tid på att utbilda sin grupp om hur arbetet i kyrkomötet fungerar. Det tar tid från sakfrågorna, åtminstone initialt.

Jag anser att stabilitet är viktigt för kyrkomötets arbete, med en blandning av nya och gamla ledamöter, som tillsammans kan leda framåt, med både erfarenheter i ryggsäcken och blicken fäst mot framtiden. Det hade jag skrivit om, ifall jag hade jobbat på Kyrkans tidning.

Funkismammans fredag den trettonde

Det kändes som ett dålig skämt, med tanke på fredagens datum när jag läste min mail imorse. Rakt in i funkismammans kamp-mode.

Fredag morgon meddelas via e-post att från måndag kommer sonen att få delvis ny resurs. Detta är femte bytet på mindre än tre terminer. Såhär är det att ha ett relativt välfungerande barn, som ändå är i behov av resurs. Ständiga byten, för någon annans behov går före.

Det meddelas ofta med kort varsel, men detta tar priset. I våras var det också på en fredag men då med ett lov emellan… Givetvis har jag varje gång återkopplat, som den Queen of Angry Letters jag blivit. Jag är välformulerad utan att hota eller svära, rättighetsmedveten och försöker vara tydlig och konstruktiv.

Jag tycker inte att jag är en sådan där förälder som jämt har åsikter om hur skolan gör, men idag kokade det över totalt, eftersom det nu är ett mönster. Var är framförhållningen? Hur kommunicerar vi? Även med sekretess kring andra elever och deras behov, kan man ändå välja att sätta sig in i hur det känns för oss föräldrar att få knapphändig information, som både vi själva och vårt barn ska hantera. Vi vet inte, och tydligen inte skolan heller, enligt eftermiddagens svar, vem av de två resurserna som möter vårt barn på måndag.

Jag vet inte heller att de faktiskt har korrekt information om mitt barns behov. Trots att han gått på samma skola hela tiden, har information gått förlorad. Vi upptäckte av en slump, att dokumentationen kring en av två diagnoser, hade försvunnit. Trots att de stod på samma läkarintyg. Allt det där ska vara utrett, men jag litar inte längre på att allt finns dokumenterat och att alla vet det de behöver veta. Jag hade ett bra samtal med skolans rektor efter lunch, men är fortfarande orolig och ledsen.

Jag grät i morse. Att vara funkisförälder innebär ofta en gnagande oro och sorg. Jag har fyra barn. Jag vet att de inte kommer att ha samma möjligheter i livet. Den som skulle behöva det mest, kommer att få minst att välja på.

Jag brukar ta simskola som exempel. För mina andra barn kan jag välja vilken dag och tid som passar bäst. I en stor region som vår, landets åttonde största, kan jag i princip välja på olika veckodagar och t o m olika bassänger. Jag kan välja grannkommunen, om jag vill.

Men för ett av mina barn finns inga alternativ. Det finns en möjlighet. Går inte att ändra. Enda alternativet är att avstå. Så vi slår knut på oss själva och resten av familjepusslet för att anpassa oss, för självklart vill jag att alla mina barn ska kunna simma. Jag är också oändligt tacksam, för simning var en färdighet jag absolut inte tog för givet.

Det är precis detta som gör mig så ledsen. I någon sorts tacksamhetsskuld över att våra barn ändå får möjligheter, förväntas vi bara acceptera de begränsningar, som de inte bara fått från livets början, utan också av samhället. De som redan har alla förutsättningar, har också flest valmöjligheter.

För detta barn är ett skolbyte inte nödvändigtvis en möjlighet. Vilken skola skulle vara bättre? Skulle vi ens kunna välja någon av de friskolor som med jämna mellanrum skickar hem vykort? För några barn är valfriheten bara en chimär och sorgen för oss föräldrar fördjupas just därför. Denna fredagen den trettonde var inget skämt, utan en ny påminnelse om livets orättvisa och kamp. En kamp som aldrig tar slut.

Move and Walk i Skåne hotat!

På sportlovet nåddes vi av den oroväckande nyheten att Region Skånes psykiatri-, habiliterings- och hjälpmedelsnämnd PHHN ville säga upp avtalet med Move and Walk, som de senaste åren kostat ungefär en miljon kronor och gett fyrtio personer tillgång till konduktiv pedagogik, kostnadsfritt för den enskilde.

Region Skåne vill säga upp ett avtal, vilket skulle leda till att regionen inte ger likvärdig vård, som andra regioner och landsting.

Vid nämndens sammanträde 13 februari var ärende 6 ”åtgärder för en ekonomi i balans”. Trots att kostnadsökningarna beräknas till drygt två procent, har budgeten bara ökats en procent. Någonstans behövs det alltså sparas! Hade jag behövt fatta beslut hade säkert även jag tittat på avtal med externa aktörer, vilket görs i en bilaga. Men den teoretiska besparingen på en miljon kronor, bygger på två antaganden. Dels att habiliteringen kan erbjuda en likvärdig träning, dels att det finns luft och utrymme (utöver kunskap) i deras tjänster att från nästa år göra något de inte gör idag.

Tre gånger har vår son med en CP-skada, som uppstod till följd av syrebrist under förlossningen, fått träna i Malmö på Move and Walk. Fyra veckors perioder, med daglig träning alla vardagar. Under dessa perioder lärde han sig att resa sig upp själv, från raklång till stående, utan att behöva få hjälp upp av vare sig någon annan eller med hjälp av att krypa till en möbel. Han har övat munmotorik (en förlossningsskada sätter sig typiskt just här).

Men Move and Walk är så mycket mer än den faktiska träningen. I varje grupp han placerats, har han mött andra barn, i samma åldersspann, med liknande utmaningar. Han har fått möta barn med andra typer av CP än hans egen, och fått se och uppleva att alla har olika styrkor – och svårtigheter.

För mig som mamma var det mest slående dock mötet med konduktorerna. Samtliga är utbildade på Petöinstitutet i Ungern – och ser helheten, mellan träning, och det sociala. Träningen genomfördes alltid på ett lekfullt sätt, med stort tålamod och firande av alla framsteg. De var genuint intresserade av mitt barn och hjälpte oss med konkreta mål. När träningen avslutades fick vi med oss ett träningsprogram, så träningen kunde fortsätta hemma.

Det är inte så att vi inte haft kontakt med vår lokala habilitering. Tvärtom. Vi har gått på vattenlek, provat vibrationsträning, fått rullstol och gått rulleskola (ett av få tillfällen då T fick möta andra barn). Vi har mött läkare, sjuksköterskor, dietister, sjukgymnaster, arbetsterapeuter och logopeder. Många är bra, vill väl och hjälper med det de kan. De vi har nu är stjärnor!

Men det är också på habiliteringen vi fått det sämsta bemötandet. Personal som varit ointresserade av T som människa, talat över huvudet på honom, totalt missbedömt hans matematiska förmåga och intelligens. Det är här jag fått höra att jag ville för mycket, samtidigt som jag fick höra att han ju självklart inte hade en CP-skada (från att jag sa att jag trodde att det var rätt diagnos vid dryga ett års ålder, gick det mer än tre år tills vi slutligen fick en diagnos, gissa vad?). Tack och lov har vi kunnat byta någon av kompetenserna. Tyvärr får vi också ofta byta läkare, för det är ont om barnneurologer och därmed svårt med kontinuiteten.

Så ofta har jag som förälder fått efterfråga såväl hjälpmedel (och lika ofta har jag själv köpt på Varsam, eftersom det är enklare) som olika former av träning. Men habiliteringen är motsträvig mot träning. Det kan bli för mycket och ge hopp om resultat som kanske inte infrias.

Finns det evidens för konduktiv pedagogik? Handikappvetenskapen, som tyvärr fortfarande heter så, är inget stort forskningsområde. Vi är dock många som kan lämna personligs vittnesmål om våra barns utveckling efter träning på Move and Walk, där vi fått hjälp, träning och stöttning på ett sätt som aldrig getts av habilitering. Ingen av oss skulle vilja att våra barn var i kontrollgruppen, som inte fick träning, och eftersom skadorna är så individuella är det nog svårt att dra några egentliga slutsatser i en jämförande studie.

Jag konstaterar också att en del av det som habiliteringen faktiskt erbjudit, inte heller bygger på evidens. Så kanske, när det saknas evidens, att vi får lita på vanligt sunt förnuft?

Låt mig bara konstatera två saker:

Cerebral pares (CP) är en hjärnskada som uppstår någon gång under graviditet, förlossning eller innan barnets tredje levnadsår. Det kan t ex bero en blodpropp, en hjärnblödning, syrebrist eller hjärtstopp. Vanligaste orsaken idag är hos för tidigt födda barn.

Men hjärnan, inte minst hos barn, är också plastisk. En hjärnskada som man kan se på magnetröntgen kan te sig helt olika hos olika individer och dess omfattning på bilden, säger ganska lite om vad den får för fysiska konsekvenser i kroppen. När en vuxen drabbas av en hjärnskada, som t ex stroke, ser vi det som självklart att man ska träna och rehabiliteras. Varför är det inte lika självklart att träna barn, som förhoppningsvis ska leva ännu längre, för att ge så hög livskvalitet som möjligt?

En CP-skada innebär att det är fel på kopplingen mellan hjärnan och kroppen. Inte sällan leder det till alla de problem som dina fördomar målar upp för ditt inre när du tänker CP-skada. Problem med över- eller underspända muskler, där de överspända musklerna ofta leder till att leder dras in i felställningar. Därför torde tidig träning kunna motverka en del av dessa.

Ordförande i PHHN är kristdemokrat. Är det verkligen rimligt att spara inom just detta område? Är den kortsiktiga och teoretiska besparingen något som leder till ökad hjälpmedelsförskrivning om några år? Eller är det nu vi ska påminna oss om Jesu ord: vad ni gjort för dessa mina minsta, det har ni gjort för mig?

Alla har rätt att funka olika

Idag är det internationella funktionshinderdagen/International Day of People with Disabilities.

Jag har firat dagen med att läsa Gåvan att finnas till, ett fantastiskt dokument för kyrkan om livets gåva och sårbarhet från arbetsgruppen EDAN inom Kyrkornas världsråd. Den kan laddas ner, gratis, som pdf här. Klicka runt så hittar du också dokumentet En kyrka för alla. Båda ska implementeras i Svenska kyrkan, enligt beslut i årets kyrkomöte.

Oavsett vilken status våra kroppar eller våra förstånd har, lever vi i nådens ekonomi. Gud överger inte mänskliga varelser när deras förmågor avtar, inte ens när de ser ut att helt ha upphört. Som Guds skapelser kommer vi alltid att vara värdefulla i vår skapares ögon. Sidan 13

Som funkismamma är jag medlem i t ex RBU, Rörelsehindrade barn och unga, och stöttar gärna Hjärnfonden. Det finns mycket kvar att göra, även härhemma. Som många andra väntar jag med ovisshet på LSS-utredningen och oroas för det hårdnande samhället. Ändå tänker jag ofta på hur annorlunda våra liv hade varit om vi inte levt i Sverige. Kanske hade jag inte haft fyra levande barn…

Nästa vecka drar Musikhjälpen igång i Lund, och temat är allas rätt att funka olika. Insamlingen sker via Radiohjälpen, en etablerad organisation med 90-konto, genom detta årligen återkommande evenemang.

Där samlas in pengar i olika bössor, och min favorit är Svenska kyrkans unga i Lunds stift, som utmanar Svenska kyrkans unga i de andra stiften att också samla in pengar till Musikhjälpen 2018. Jag har gett ett bidrag, välkommen med, du också!

Post Kyrkomötet 2018

Jag är på väg hem efter mitt tolfte kyrkomöte. Det är min fjärde mandatperiod, men jag var ledig ett år när jag fick barn på sensommaren. Då ångrade jag i efterhand att jag lämnat återbud, för jag brukar älska att vara på Kyrkomötet.

Det är något alldeles särskilt att vara förtroendevald på nationell nivå för älskade Svenska kyrkan. Jag uppskattar de tydliga ramarna, möjligheten att förändra och på riktigt påverka och mest av allt, mötena med människor, som delar med sig av erfarenheter och kunskap som inte finns i min hemförsamling eller mitt stift.

Men i år är jag ledsen. Igår var jag arg, men nu är jag ledsen. I år älskade jag verkligen inte debattklimatet i Kyrkomötet. Det har jag väl uppriktigt sagt inte gjort alla andra år heller, men då har det varit mer sporadiska undantag eller enstaka debatter som har spårat ur, och då ofta förutsägbart.

Men de tre senaste dagarna har det på olika betänkanden, varit olika inlägg, som har gått långt över gränsen för vad som är rimligt att säga i ett beslutsfattande organ på nationell nivå i en kyrka.

Jag som förra året blev så glatt överraskad över det goda debattklimatet när vi diskuterade den infekterade kyrkohandboken (vars debatt innan Kyrkomötet varit totalt orimlig, men då framförallt i sociala medier). Jag tänkte att det händer något när vi befinner oss i samma rum, när vi som tidigare mött varandra, ska diskutera och fatta beslut för vår kyrkas bästa.

Två gånger i år begärde jag ordet, enbart för att fräsa ifrån och markera att det finns gränser. Så trist att inte tillföra debatten något mera konstruktivt, även om jag passade på att tillföra andra perspektiv på ämnet, när jag ändå hade ordet. Ändå ville jag inte att vissa uttalanden skulle stå oemotsagda, varken på plats eller i historien.

Tack och lov fanns det också fina, sakliga och teologiska debatter, som t ex det spännande samtalet om församlingens grundläggande uppdrag, där inte minst mission fick ta stort utrymme och vi fick dela många olika perspektiv och infallsvinklar. Några av mina hjärtefrågor, som psalmbok och tillgänglighet fick också utrymme, t ex hade vi i år en ramp upp på podiet till talarstolen.

Så kära kyrkomötesledamöter, här kommer en liten påminnelse om vad vi gör:

Vi ska fatta beslut tillsammans. Även om vi inte alltid kommer att komma överens, så är vi valda för att fatta beslut under åtminstone en mandatperiod tillsammans. Det underlättas av en respektfull, saklig debatt, oavsett ärende. Det kommer nämligen fler debatter, om fler ärenden. Men om vi redan i år låst in oss i positioner, är det av ondo för det som komma skall. Det är redan nu uppförsbacke…

Vi ska vara Svenska kyrkan tillsammans. Vi har olika teologiska och ideologiska ingångar, men vi ska tillsammans vara Kristi kyrka. Nog för att den alltid har varit bristfällig, men har vi inte ambitioner att läka såren som finns också inom vår kyrka?

Kyrkomötet är inte ett slutet sammanträde som enbart skriver beslutsprotokoll. Vem som helst kan dels följa våra debatter på plats, dels via webbsändningarna (som även kan ses i efterhand). Dessutom skrivs ORDAGRANNA protokoll. Varenda felsägning och förolämpning, klumpigt ordval och namnförvirring finns nedtecknat. Dessa protokoll kommer att så småningom användas t ex till forskning. Hur Kyrkomötet uppfattas av andra, präglas inte minst av vårt uppförande.

Jag förutspår redan nu att någon kommer gräva i 2018 års kyrkomöte som ett lågvattenmärke i den inomkyrkliga debatten och då har jag som sagt en hel del att jämföra med.

Så till nästa år, kära medledamöter: Skärp er! Tala med varandra, både i och utanför talarstolen, istället för till eller om varandra, med respekt och omsorg, både om varandra och om kyrkan. Lär känna varandra, det är mycket svårare att vara elak mot den som är en vän och utmanande att möta den som tänker annorlunda än en själv gör.

Fundera också gärna över var vi tillsammans lägger tiden. Vi ägnade t ex lång tid åt en ofta återkommande fråga, som vi sedan voterade om och det visade sig att färre än 25% var för. Tack vare den långa debatten i detta ärende, fick andra, helt nya ämnen, stå ut med debatt mitt i natten, färre repliker och kortare talartid. Är det värt det?

Hade kyrkomötet enbart bestått av dessa tråkiga inlägg i debatten, hade jag varit helt förkrossad. Men nu har jag, som alltid, haft fina möten och samtal med vänner, från hela landet, med ledamöter från alla nomineringsgrupper. Jag har lärt mig något nytt varje dag, planerar redan för nästa års motioner och gläds åt hur många kompetenta medmänniskor som finns i vår älskade kyrka. Låt oss därför till nästa år återkomma med spänstiga och roliga debatter om ämnen som är framåtsyftande för vår kyrka. Då ska vi ju dessutom ha det första tematiska Kyrkomötet, på temat Undervisning. Det ser jag fram emot!

Fake news om den nye svenske alterbog

Allerede i torsdags aftes, samme dag som Kyrkomötet, havde stemt en ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan igennem, publicerede international media, heriblandt Politiken, fake news om hvad vi havde besluttet.

Da jeg blev gjort opmærksom på det fredag formiddag, ringede jeg med det samme til Politiken. Desværre blev artiklen ikke fjernet og den indeholder stadig fejl (under billedet og i gengivelsen af hvordan den trinitariske formel bruges).

Istedet er der nu publiceret en anden artikel skrevet af en journalist der faktiskt satte sig ind i emnet, med udtalelser af såvel Københavns biskop, Peter Skov-Jakobsen som Margethe Auken. Hvor ville jeg gerne samtale med dem, istedet for kun at møde dem i avisen!

Men imens er både danske og internationale medier gået igang på de fake news der har spredt sig over verden. Nu må vi for alvor tale om fake news, og hvor hurtigt de spreder sig!

Igår talte jeg med journalister fra fem europæiske lande.

Den der først spredte nyheden om en helt kønsneutral bog ville selvfølgelig skade den svensk kirke. Derfor er det en ubehagelig overraskelse når aviser, jeg selv læser og stoler på, så uforfærdet og uden dybere kildekritik, skriver egne artikler, og desuden lader dem stå, også når grunden er kulegravet. Jeg, og andre med mig, aner et mønster hvor Danmark og Sverige sættes imod hinanden. Det mønster bør vi ikke lade smitte af på forholdet mellem vores to folkekirker.

Men selvfølgelig er der også en positiv side. Tænk at jeg, en ganske almindelig fredag i november, talte med journalister om Bibelens Gudsbilleder, om vores begrænsede sprog og om den kirke jeg tjener og elsker. Jeg ønsker mig: Endnu mere evangelium og Gud i media, bare helst uden grund i fake news…
Pressemeddelse på engelsk findes her.

En kyrka som befriar från skam

Kyrkovalet närmar sig och tonen hårdnar. Det gör mig uppriktigt ledsen, särskilt när det kommer från människor jag anser vara mina vänner.
En del måste man ändå bemöta. På POSK-bloggen ligger sedan en tid ett inlägg som jag läst först nyligen, där kyrkomötets andra vice ordförande menar att Socialdemokraterna har en skrämseltaktik. Jag håller inte med…

Jag älskar Svenska kyrkan! Jag har valt Svenska kyrkan som medlem, jag har kallats att tjäna henne. Jag har anställning i en församling, bor i en annan och är förtroendevald på nationell nivå för Socialdemokraterna.

I Svenska kyrkan finns det brister. De ser lika ut på olika håll, för ingen församling är perfekt. De som får uppdrag som förtroendevalda får hjälpa till att fatta beslut för allas bästa.

Vi löser inga problem i kyrkan genom att blunda för dem. Beslut finns för många goda ting, men vi vet också att bemötandet ibland brister. Ska vi då sopa det under mattan, eller tala om det i vår organisation så att vi kan lösa dem? Socialdemokraterna vill vara med och ta ansvar för kyrkan, också när och där det är svårt. 

Carina Etander Rimborg tycker att vi socialdemokrater ska skämmas. Jag menar att kyrkan ska vara en plats för befrielse från skuld och skam, inget som vi ska påföra varandra.

Bland det som gör mest ont, är när det som för många av oss är djupt personliga och svåra erfarenheter från kyrkan ifrågasätts. Jag har fått höra att det inte finns motstånd mot kvinnor som präster eller dåligt bemötande mot brudpar där båda har samma kön. Jag säger inte att det är vanligt, men jag säger att det finns. De som möter det behöver vårt stöd och erkännande. Där det finns måste det adresseras och inte svepas bort, för kyrkans trovärdighets skull och för evangeliets skull. 

Efter kyrkomötet 2016

Jag är fortfarande i lätt chock efter kyrkomötet. Det sägs om kyrkomötet att det dels i princip avslår alla motioner, dels alltid följer utskottets förslag. Så gick det inte i år, inte bara i alla fall. Alla beslut hittar ni här.
Till årets kyrkomöte hade jag skrivit fyra motioner (nytt personrekord): två enskilda och två med min nomineringsgrupp Socialdemokraterna. Vi ville än en gång lyfta frågan om avgiftsfrihet för barn och unga på nationella konferenser, och ville också lyfta goda exempel på mångfaldsarbete (dvs anti-diskriminering).

Själv skrev jag en motion om uppmuntran till levande musik i kyrkorummet samt min hjärtefråga, arbete med funkisfrågor på nationell nivå.
På tre av fyra motioner hade utskotten föreslagit avslag, men istället gick tre igenom! 

Kyrkomötet beslutade:

– att uppdra till Kyrkostyrelsen att hitta vägar att uppmuntra till levande musik i kyrkorummen

(t ex så att inte personliga önskemål blir inspelad musik pga kostnadsskäl)

– att uppdra till Kyrkostyrelsen att belysa kostnader som tas ut av barn och ungdomar på nationell nivå och reflektera över om kostnader är nödvändiga 

(Redan nästa år är Världens fest gratis för alla under 18 år, förhoppningvis fortsätter det så framöver)

– att uppdra till Kyrkostyrelsen att finna former för att stötta Svenska kyrkans arbete kring frågor om funktionsvariationer

Min hjärtefråga gick dessutom igenom utan votering eller rösträkning, endast acklamation. Det är enligt flera kunniga oerhört ovanligt. Samtidigt belyste både motionen, debatten och omröstningen hur viktig frågorna är i och för kyrkan.
Imorgon sammanträder kyrkostyrelsen, som fick alla uppdrag, för första gången efter kyrkomötet. Det ska bli spännande att följa vad det blir av de uppdrag de fått. 
Från talarstolen bjöd jag också in alla till de manifestationer som går av stapeln under lördag den 3 december kl 13, till stöd för LSS och särskilt assistansen, över hela landet. Man hittar dem genom att söka på stadens namn och därefter ”Assistans är frihet! Rädda LSS!”
Jag påminner om det dokument som nämndes i betänkandet, nämligen En kyrka för alla från Sveriges kristna råd.

Demokratins grunder

Jag har många vänner på Facebook, allt från gamla skolkamrater till gamla konfirmander och andra kontakter från kyrkan.

Ikväll lade en kontakt jag inte längre träffar fysiskt upp en länk från en tveksam sajt, om Mona Sahlins förslag för att komma tillrätta med ungdomar som rekryteras till IS. Problemet var, som jag förstod det, kostnaden. Min kontakt skriver: Häng f*nskapet om hon e allvarlig. (min stjärna, ogillar svordomar)

Därpå följde ett antal av hens vänners kommentarer som menade att hängning var ”den ända utvägen” (sic), att Mona inte hade någon hjärna samt det grövsta: Att hon skulle skickas till IS som ”sexleksak ett tag” för att sedan bli avrättad.

Jag har principer om hur jag ska agera på FB, eftersom jag har en massa olika kontakter. Jag tänker ungefär som Gustav Fridolin. Våra samtal spelar roll. Så när jag ser sådant här, reagerar jag och försöker visa grundläggande mänskliga rättigheter. Jag skrev följaktligen: Hör ni hur ni själva låter?

Då kom omedelbart ett svar, från den sistnämnde: Vill du ta hennes plats?

Kall. Arg. Uppriktigt förvånad. Detta är vuxna människor! Inte totalt okända anonyma nättroll, utan bekantas bekanta, med riktiga namn och bostadsorter. Näthat på Facebook.

Jag svarade inte i tråden, för hur svarar man den som hotar?
Jag chattade ett tag med min FB-kontakt, för att understryka att detta är hot och att det är olagligt. Jag fick till svar att det var harmlöst och att det ryms inom yttrandefriheten.

Men: Det är INTE tillåtet enligt svensk lag att hota andra, vare sig med våld eller att bli dödad. Det medger inte yttrandefriheten.

Alla våra friheter och rättigheter medför också skyldigheter gentemot våra medmänniskor. Individens frihet går inte före allt annat.

Vi är skyldiga varandra en hyfsad ton i sociala medier, också när det gäller människor vi inte håller med. Vi hotar inte varandra, alldeles oavsett.

Vi är skyldiga varandra att reagera, när våra FB-kontakter går över gränsen. Så nej, jag har inte tagit bort denna kontakt. För vem ska reagera om jag försvinner? Ska hatet få gro bland likasinnade?

Jag hade däremot tagit bort den som hotade mig, om det varit min kontakt. Kanske får jag omvärdera mitt beslut om vem som ska vara min ”vän”, men just nu får det vara såhär.

Demokratin behöver ständigt återerövras. Därför får samtalet om demokratins grunder, våra rättigheter och skyldigheter aldrig upphöra. Därför måste vi också tala öppet om när vi utsätts för hot.