Motsägelsefulla bilder av Svenska kyrkan

På nätet möter jag bilder av Svenska kyrkan som är motsägelsefulla och som jag inte alls känner igen.
Den första bilden är att kyrkan är luddig. Det är som om man letar efter sina favoritnyckelord om tron, och om man inte hör dem tillräckligt ofta, blir hela kyrkan stämplad som luddig. Själv lever jag i församlingar (den församling jag bor i och den församling jag arbetar i) där vi ständigt arbetar med att förkunna evangelium på olika språk, med olika ord, för olika människor. Detta arbete pågår dagligen. Varenda dag kan man i våra församlingar höra om den treenige Gud som möter oss på olika sätt genom livet.
Den andra bilden är att kyrkan är politiserad. Det händer att kyrkan väljer att ta ställning för utsatta människor. För mig är det viktigt att kyrkan som helhet, inte bara enskilda anställda, vågar vara en profetisk röst. Det ligger i kyrkans uppdrag, och borde inte vara främmande för oss i nutiden.
Svenska kyrkan är en kristen gemenskap. Vi tycker inte alltid lika, men vi hör ihop eftersom vi tror på Jesus.

Då måste vi också alla ta ansvar, inte bara för hur vi pratar om Gud utan också om varandra. Det blir åtskilligt lättare om vi faktiskt pratar med varandra. Sommarens tråkiga debatt kring korset har sorgligt nog visat att vi ägnar mer tid att prata om vårt eget, än att lyssna på varandra.

Jag skriver vi, för jag vet att det också gäller mig.
Jag tror att en del av dessa bilder handlar om en felaktig bild av makten i kyrkan. Det är lätt att tro makten i kyrkan är strikt hierarkisk. Fast vår kyrka har inte en sådan struktur. Vi har inte (vilket nu borde vara tämligen uppenbart) en ärkebiskop som pekar med hela handen och så följer alla anställda och förtroendevalda efter.

I en evangelisk-luthersk kyrka är det dags att påminna om det allmänna prästadömet, genom vilket alla döpta är kallade att ta ansvar, både för att evangelium ska spridas, och för gemenskapen kyrkan. Vi har alla uppdrag och därmed har vi också alla makt. Med all makt följer såväl möjligheter som ansvar.
Därför blir det problematiskt när de röster som i media får stort utrymme (och därmed makt) är människor som inte ens är en del av vår kyrka, och inte heller alltid vill den väl.

Vi som är en del av Svenska kyrkan, måste vilja både varandra och kyrkan väl och våga lita på att detsamma gäller den som jag för tillfället diskuterar med.

Barn i kyrkan, del 3 barnbesökshäften

Ännu en semester, ännu fler kyrkobesök…
När jag var liten kunde jag bli alldeles matt av alla kyrkor min mamma ville besöka, och nu gör jag samma sak med mina barn… Idag verkar många kyrkor dock vara beredda på besök av barn som är nyfikna på kyrkobyggnaden och det är riktigt roligt att som förälder gå runt med sina barn. Nu är ju dessutom många kyrkor Pokéstops som man kan ta när man är klar.
Västerås domkyrka har denna sommar föredömligt nog haft dagliga visningar för barn. Vi droppade in en dag på utsatt tid och fick nästan en timmes visning av en präst som engagerat berättade för barnen och lyssnade på deras funderingar. Jag är intresserad av kyrkorumspedagogik och tänker mycket på hur våra kyrkor kan förmedla vår tro, både genom visningar och människors enskilda besök under öppettiderna.
De andra kyrkobesöken blev med häften där barnen själv får gå runt, titta, lösa uppgifter och lära sig mer. Av dem tyckte jag att Mariestads domkyrka var roligast upplagd, där man skulle hitta kyrkmöss på olika platser i kyrkan. Varje mus hade dessutom olika attribut, som berättade om kyrkan eller tron. Bäst röd tråd hade Strängnäs domkyrka.

Ändå lämnar många av dessa en del övrigt att önska, så här samlar jag lite av de bästa delarna.

FRAMSIDAN bör fånga barns intresse. Gärna färgglatt! 

TEXTEN bör vara läsvänligare för barn. Inget krångligt typsnitt, gärna rubriker med stora bokstäver så att även nybörjarläsare kan vara med. Varför så många väljer Comic Sans är en gåta för mig…

Hitta en ANKNYTNING TILL KYRKAN. Västerås domkyrka valde en spårhund, eftersom det finns tassavtryck i kyrkan och hade tyghundar att låna på plats. Lunds domkyrka har materialet Lejonspår som utgår från ett lejon under predikstolen.Mariestad valde som sagt att lägga till kyrkmöss.

En KARTA med olika stopp är bra, som översikt över kyrkan som också ger en tidsuppfattning.

Lyft fram det som är SPECIELLT för just denna kyrka och sådant som är allmänt intressant. Alltså både dopfunten och altaret men kanske finns det en unik silverskatt?

Saker att RÄKNA är bra så inte allt handlar om bokstäver. T ex hur många det finns av en viss sak, eller så kan man räkna ut hur gammal kyrkan är.

Låt gärna barnen svara på FRÅGOR men inte bara ja eller nej.

Många barn gillar PRICK-TILL-PRICK, alltså ofärdiga målningar som blir hela när man drar streck i nummerordning.

UTRYMME ATT RITA genom antingen en tom sida eller något att färglägga, t ex ett kyrkfönster?

Uppmuntra till LJUSTÄNDNING, det talar till både barn och vuxna, en sorts introduktion till bön.

Skapa anledning att FULLFÖLJA, t ex genom att skapa en röd tråd. I Strängnäs domkyrka fick man för varje svar nyckelbokstäver som bildade en mening, en hälsning på slutet. Man kan också ge en liten gåva till de som visar upp resultatet (oavsett om man klarat allt, nåden är viktigast!). Som förälder föredrar jag när det inte är godis… Det kan gärna vara en korg där barnen själv får välja, antingen en liten grej eller frukt.

Fundera över vad ni vill FÖRMEDLA. Detta är ett undervisningstillfälle, så det är fint att nämna sakramenten, gudstjänsttider, verksamheter för barn m.m. Man får också gissa sig till vilka som kan tänkas vara målgruppen. Domkyrkor har gissningsvis fler besökare som är långväga.

PAPPERSKVALITÉN kan ses som en detalj, men barn som ska skriva i ett häfte som består av två häftade A4 får svårt. Antingen behövs ett underlägg, eller tjockare papper.

I min församling finns inga sådana här häften, men många skolklasser får personliga visningar. Något att jobba vidare med….?

Mitt första inlägg om barn i kyrkan handlade mest om barn i gudstjänst och söndagsskola. Sedan kom en uppföljning efter alla reaktioner, för jag är absolut inte ensam med dessa funderingar.

Combat power

Sommaren 2016.

Året då vi åkte på roadtrip med familjen. Då jag fick användning för plåstren som alltid ligger i skötväskan. Sommartid ger också sommarknän och sommararmbågar. På en parkering grät ett annat barn över ett klämt finger och ville ha plåster. Så lättad mamman blev när jag kunde erbjuda det. Ibland är ett plåster allt som behövs för att vända förtvivlan till lugn. Sedan kan man stolt visa upp sina skador, eller snarare, sina plåster.
Sommaren 2016 kommer kanske mest att gå till historien som sommaren då människor i alla åldrar irrade omkring med mobiler i jakt på Pokémons. Både jag och barnen tycker att det är roligt och vi har fångat dem lite varstans i Sverige under vår roadtrip. En bra kombination eftersom jag vill se kyrkor, som ofta är Pokéstops (av oförklarlig anledning dock ej Mariestads domkyrka).
Men från vår roadtrip kommer jag nog mest att minnas mina första fysiska möten (AFK- away from keyboard) med två fantastiska kvinnor jag lärt känna i Facebook-grupper. Grupper för föräldrar till barn med CP-skador. Vi har barn som är ungefär jämnåriga med sådana skador. De har inga plåster och ändå märker de flesta redan vid första anblicken att våra barn är speciella. Så fint att få ses, att få träffa barnen och prata, höra varandras röster, dela liv.
Det går inte att sätta plåster på hjärnan. För vårt barns del har det dock varit bra att ha ett namn att sätta på skadan. Cerebral pares. En skada på hjärnan. Det som förklarar varför kroppen ibland bråkar, när hjärnan och musklerna är osynkade.
Jag vill att han och andra med CP ska få äga det begreppet själva. Därför har jag, liksom många andra, reagerat starkt mot det missbruk som förekommer, när CP används som skällsord. Jag har t ex använt hashtaggen #reclaimCP i samband med den världsvida dagen för cerebral pares i oktober.
Men förkortningar är ju luriga och kan betyda mer än en sak. I PokémonGo betyder CP Combat Power och är ett mått på stridsstyrka.
Mitt barn, liksom de flesta andra med CP, har haft en tuff start i livet. På neonatal hade vi omröstning om vad han skulle heta. Vi hade några olika namn. Ett av dem var Jakob, som blev hans andranamn. I Bibeln är Jakob en man som brottas med Gud, och i den bryts hans höft. Skadan följer honom genom hela livet. Men med honom följer också Guds välsignelse.
Jag har brottats mycket med frågor om varför min son fick en hjärnskada och var Gud finns i det. Jag tror inte att CP är Guds välsignelse. Jag tror inte, med ett ord jag hittade i Skaras biskop Åkes biskopsbrev, att Gud är allorsaklig. Jag tror inte att någon är utvald att få CP, och inte att jag är utvald att bli funkisförälder.

Det var inte Jakobs skada som var välsignelsen, men han fick den samtidigt.
När jag nu träffar andra barn och familjer som lever med cerebral pares så ser jag att det som verkligen förenar oss är combat power. För att leva ett funkisliv innebär många strider, för rättigheter, för utveckling. Vi är stridsvana. Vi vinner inte alla strider. Vi har också samma omsorg om varandra som jag förstått finns i en del stridsförband och delar med oss av erfarenheter och kunskap till varandra. Vi försöker ta hand om varandra när någon behöver det. Vi firar framsteg och delar dem med varandra. Denna gemenskap är jag tacksam för att ingå i och det är en välsignelse mitt i allt.

PokémonGo är ett roligt spel, men det är trots allt bara ett spel. Kanske kan det ändå hjälpa till att skapa positiva associationer till förkortningen CP.

Under tiden kommer att vi som lever med eller nära cerebral pares att utöka vår combat power. Inte i ett spel, utan i vår verklighet. Där vi är varandras plåster, som ger tröst och lugn.

Närheten mellan svenska och danska

Jag läser sällan danska böcker i svensk översättning. När jag försökte, under året på Pastoralinstitutet, slog det mig hur många som tror att de kan danska, men egentligen inte gör det. Fast ibland undrar jag om jag längre kan danska…
Så idag läste jag en artikel i Helsingborgs dagblad/Sydsvenskan om en översättare som verkligen kan sitt hantverk.

Läs gärna om Ninni Holmqvist som översätter Helle Helle från danska till svenska och smyger fram längs stavelserna.

En personlig begravning

Hur gör man för att göra en begravning personlig?

Som präst har jag många begravningar. Jag får förmånen att höra många livsberättelser. Visst är det bra att få veta de yttre detaljerna, var en människa fötts, levt, bildat familj, arbetat och vilat.

Men allra viktigast är de små detaljerna. Det som bara de anhöriga vetat. En fras, som den avlidne använde. Plagget, som användes i trädgården. Favoritbakelsen. Boken som ständigt låg på nattduksbordet.

Nämn det för prästen.

Visa gärna ett foto.
Berätta också om det svåra. Det riktigt irriterande. Det som skavde i livet. Inte för att prästen ska upprepa det, utan för att släppa taget.

Fundera på om något bibelord talar till er. Prästen kommer gärna med förslag. Man kan själv googla, t ex bibelord till tröst. Om man vet ett ord i bibelverser kan man leta på Bibeln.se

Begravningsgudstjänstens ordning är ett tryggt ritual. Det kan man vila i.
Vad gäller psalmer. Vi har en rik psalmskatt, men tyvärr är det inte så många ”alla” kan. Om man vill att folk ska kunna sjunga med, går det alldeles utmärkt att välja de vanligaste. De är ju faktiskt populära just för att de talar till folk.

Om man hittar en fin, men okänd psalm, kan man läsa texten istället, t ex i samband med griftetalet.

#tackvareassistansen

Tyvärr tillsatte regeringen nyligen en utredning kring assistansen enligt LSS som mest verkar fokusera på kostnader.
Föräldrar till barn med assistans har därför startat en grupp där alla kan dela sina erfarenheter av assistansen.

Välkommen till Facebookgruppen Tack Vare Assistansen.

I alla sociala media delas erfarenheterna via hashtaggen #tackvareassistansen

Jämlik vård

Idag är det första maj, en dag att demonstrera för solidaritet. Om jag hade haft plakat idag tror jag att jag hade skrivit: Jämlik vård åt alla.
Det har gått en tid sedan vi fick nya prinsar. Jag tycker att kungafamiljen gör ett gott arbete för Sverige. Men det kan omöjligt rendera dem en gräddfil i vården, den vård som bekostas genom gemensamma skattemedel.

Jag blir heller inte så förvånad över att kungafamiljen får en del extra. Jag förstår att kändisskapet och medföljande Säkerhetspolis kan göra att det krävs lite extra åtgärder. Det kanske även andra personer i behov av skydd får.
Nej, det som gör mig rosenrasande är att sjukvården ger dem vårdförmåner, som inte alls står i paritet med deras behov. Redan när jag förstod det, blev jag orolig för att andra fick stå tillbaka, eftersom resurserna därmed var upptagna. Nu har jag förstått hur rätt jag hade. En kvinna fick vänta på vård, för att en okomplicerad förlossning skulle ha förtur till operation, vilket sedan inte behövdes.
Jag tror inte för ett ögonblick att det var kungahusets intention att låta någon annan lida. Tvärtom tror jag att prinsessan Sofia är väl medveten om att hennes giftermål har gett henne förmåner som hon inte hade haft om hon hade gift sig med någon annan.

Men sanningen är denna:

De kommer aldrig behöva bli avvisade.

De kommer aldrig behöva tigga om att få komma in meddetsamma.

De kommer aldrig behöva undra var barnmorskan tog vägen.

De kommer aldrig behöva fundera på vad som hade hänt om läkaren hade kommit tidigare.
Vad jag förstår gick det trots allt bra, även om den akuta operationen blev uppskjuten. Det kunde gått så mycket värre. Kvinnor eller barn kunde fått permanenta förlossningsskador för att resurserna styrts om.

De får de förlossningar vi andra önskar att vi kunde få.

Betalt av våra gemensamma skattemedel.

Då är det inte en likvärdig vård, där behoven styr.
Vem säkerställer en jämlik vård? Ja, det gör ju vården själv. Bevisligen klarar Danderyds sjukhus inte av att säkerställa att det. Det skrämmer mig otroligt, att det finns läkare och annan vårdpersonal som låter titlar eller prestige gå före vårdbehov.

Fastekalendern – påskfastan 2016

  

 Följ den också på Facebook, för dagliga uppdateringar.

I denna natt blir världen ny

På en julkonsert drabbade orden mig.
I denna natt blir världen ny…

Murar som byggs runt en stad och ett land,

dörrar som stängs när en värld står i brand,

hjärtan som hårdnar där hoppet försvann,

de hindrar ej människor att se.

Orden är från Carolas sång I denna natt blir världen ny. Och för mig blir världen ny inatt.
Jag är uppväxt i det som nu heter Öresundsregionen, jag har bott på båda sidor av Sundet. Jag har åkt mellan länderna med färjor och flygbåtar. Jag jobbade som trafikassistent på Bron när den öppnade. Vi fick lära oss att ta betalt i en mängd olika valutor, varav de flesta inte används idag. Istället återuppväcks inatt gränskontroll för alla som vill passera över sundet, och lamslår hela regionen.
Vi, som vant oss vid att kritisera andras murar, bygger nu egna. Trovärdigheten för kritik mot andra rasar ihop i en liten hög.

Sverige blir en bricka i ett spel, för att Europas union, inte klarar av den största flyktingströmmen sedan Andra världskriget. Historielösa glömmer vi vad som en gång skapade unionen.

Jag vill inte att vår framtidstro ska så radikalt förändras inatt, att vi hindrar människor vid gränsen, att söka asyl. Därför har jag skrivit under en namninsamling för asylrätten här.
I denna natt blir världen ny.

En ny Öresundsregion, med gränskontroller, hinder, murar…

Som kristen vägrar jag blunda och se bort.

Tack för svaret, Magdalena!

I förrgår skrev jag ett öppet brev till finansministern om assistansersättningen.

I går fick jag svar:

Hej! Tack för ditt fina brev! Jag är stolt över det system vi har med personlig assistans och jag vill självklart att funktionshindrade ska få det stöd de behöver. Min ambition är heller inte att spara i de kostnader vi har idag. Däremot är det bekymmersamt att kostnaderna stiger år för år (vilket inte är hållbart) samtidigt som många brukare är missnöjda. Då måste det vara något fel i systemet. Och därför vill vi se över det. Jag önskar dig och din familj god jul och gott nytt år! Vänliga hälsningar Magdalena

Jag blev såklart glad för svaret och har funderat på om jag hört fel, eller övertolkat, i min hudlöshet som funkisförälder.

Jag tror att det handlar om att det var finansministern som uttryckte sin oro för kostnaderna i både assistansersättningen och sjukförsäkringen, i samband med en fråga om kostnaderna för flyktingarna. Ministern för barn, äldre och jämställdhet Åsa Regnér, som också ansvarar för funktionshinderfrågor, har hela tiden uttryckt det som Magdalena skriver i sitt svar till mig, nämligen att det verkar finnas systemfel som behöver rättas till (t ex i RBUs tidning Rörelse, 5/2015). Det är när en minister, vars främsta ansvarsområde är pengar, uttalar sig om kostnader, som jag blir nervös. Samtidigt vet jag att Magdalena Andersson vill använda pengar för att göra gott för människor, för att skapa ett samhälle för alla.

På sociala medier har jag fått en del invändningar, jag försöker besvara några här:

Det förekommer fusk inom assistansersättningen.

Visst finns det de som fuskar. Det finns det i alla försäkringar. Fusket inom assistansersättningen är dock runt en promille, betydligt lägre än bland de som vabbar, t ex. Läs gärna mer här.

Kostnaderna skenar

Här finns ett antal förklaringar, men jag återger några i kortform.

• Vården har förbättrats, vilket gör att fler överlever, både nyfödda och de som drabbas av olyckor. Dessutom har livslängden ökat.
• Inför införandet av LSS underskattades behoven, både vad gäller antalet berättigade och omfattningen av deras behov.
• Schablonersättningen har ökat.

Om pengarna är slut, var ska vi då ta dem ifrån?

Jag vill lösa det genom klassisk socialdemokratisk politik.

I första hand genom omfördelningar. Vi vet att det finns riskkapitalbolag vars främsta syfte är att tjäna pengar på systemet, och först i andra hand hjälpa människor. De dränerar välfärden genom att finnas i såväl vård, skola och omsorg. De bör stoppas, och jag vill uppmana alla brukare att inte själv välja dessa alternativ. Kortsiktigt kan de fungera väl, men alla har vi hört om vårdcentraler som stänger plötsligt, skolor som går i konkurs och brukare som blir uppsagda. Vilka får lösa det? Regioner och kommuner.

I andra hand kan jag tänka mig att öka intäkterna, t ex genom förmögenhetsbeskattning. Om folket vet att pengarna går till de mest behövande betalar de gärna skatt. Skattemoralen i Sverige är hög, just eftersom vi litar på att vi får hjälp när vi behöver. Därför måste vi alltid vara noga med vad skattemedel används till, inom alla områden.

Jag fasthåller det jag skrev i tidigare inlägg. Det är behoven som ska styra, inte ekonomin! Varken den personliga eller den offentliga, så länge vi lever så rikt som vi genomsnittligt gör i Sverige. Hur vi tar hand om de svagaste grupperna i vårt samhälle säger allt.