Att fira tio år som präst

Idag är det tio år sedan jag prästvigdes i Lunds domkyrka tillsammans med fem kollegor. Det var högtidligt och samtidigt en turbulent tid i mitt liv.
När nu tio år gått ville jag gärna både fira och överlämna både det som varit och det som skall komma i Guds händer. Jag bjöd in vigningsvännerna och vår vigningsbiskop till vår vigningskyrka. Flera hade tyvärr ingen möjlighet att vara med fysiskt, men vi som var där bad för alla. Jag skickar hälsningar till dem alla.

Jag hade efterfrågat en möjlig ordning bland prästkollegor, och fått en ordning från Mitt i församlingen 1993:4 Tillägg till Den svenska kyrkohandboken III-IV Temamässor och särskilda gudstjänster.

Efter anpassning till att vi inte hade andra närvarande (och ingen biskop), och med psalmer från vår tid tillsammans blev ordningen såhär.

andakt-pra%cc%88stvigningsdagen

Bakom psalmerna

Jag är tjänstledig två veckor, tack vare två stipendier, för att skriva om gemensamma danska och svenska psalmer. Sedan gammalt finns en snabböversikt över dem här. Den lediga tiden är nu fullt upptagen av arbete kring dessa psalmer.
Under tiden har jag läst i en Salmehåndbog om dem. Några historier har drabbat mig särskilt, så jag delar med mig av dessa fem.

Den första historien gäller Sv. ps. 478 Du morgonstjärna, mild och ren/DDS 106 Af højheden oprunden er, som skrevs 1599 av Philipp Nicolai. Han var tysk präst i Hamburg när pesten slog till. Uppemot 1300 församlingsbor dog, liksom hans enda kollega. När det var som värst begravde han uppemot 30 personer dagligen. Ändå lyckas han skriva denna vackra psalm, som länge var en populär vigselpsalm. Han var flitig på att skriva psalmer, både text och melodier och finns representerad med flera psalmer i psalmböckerna i både Danmark och Sverige.

Sv.ps. 3 Helig, helig, helig!/DDS 422 Hellig, hellig, hellig. Den skrevs av Reginald Heber i början av 1800-talet men utgavs två veckor efter hans död 1826, då det inte var tillåtet att skriva egna psalmer (däremot tonsättningar av bibeltexter). Så onödigt, att han aldrig fick uppleva utbredningen av en så fin psalm.

Den tredje gäller en inte så vanligt förekommande psalm, Sv.ps. 639 Mitt hjärta vidgar sig/DDS 531 Eja, min sjæl ret inderlig. Enligt den danska psalmhandboken är författaren okänd, i den svenska psalmboken står det Elle Andersdatter? Man menar att detta är ett akrostikon, där de första bokstäverna i varje vers bildar detta namn, då den ursprungliga versionen hade betydligt fler verser. Troligtvis är det en hyllning till denna för övrigt okända kvinna. Det är ju inte utan att man blir nyfiken, både på författaren och Elle…

Den vackra allhelgonadagen I himmelen, i himmelen, Sv.ps. 169b/DDS 556, inspirerades av en likpredikan (sådana trycktes och spreds) över Margareta Larsdotter 1622, som hölls av Isaac Erici. Visst blir man nyfiken även på Margareta?

Slutligen vill jag berätta om ”Drottning Ingrids psalm” DDS 574 For alle helgen, som i Kristi tro/sv.ps. 171 För alla helgon, som i kamp för tron, ursprungligen skriven på engelska av William Walsham How 1864. Uppenbarligen betydde den mycket för den dansk drottningen, född svensk prinsessa, som tidigt miste sin mor, engelskfödda drottning Margareta. Den kom in i den danska psalmboken sedan drottning Ingrid talat om denna, både offentligt och med den biskop som var ordförande i psalmbokskommisionen. Tänk vad en drottning kan påverka. Men tänk också, vad tidiga barndomsminnen av psalmer kan betyda för en enskild. Sådana minnen har jag själv, av en dansk aftonpsalm som min mormor sjöng med mig.

Psalmer är spännande, helt enkelt, och man blir nyfiken på att gräva ännu djupare, så jag fortsätter med psalmnörderiet…

Nyårslöfte för 2017

För en tid sedan bestämde jag mig för ett nyårslöfte. Jag brukar sällan avlägga nyårslöften, och tror aldrig jag har hållt dem hela året… Men nu skriver jag här, offentligt, så ni kan påminna mig. Gör gärna det, för detta känns viktigt!
Under 2016 har jag flera gånger fått höra, från olika håll, att jag hinner så mycket. Det tycker jag inte själv, men jag inser att bilden av mig kan vara sådan i sociala medier. 

Jag håller väldigt varierande tempo. Det finns dagar då jag är superaktiv och hinner massor (det är ofta de dagar som syns i statusuppdateringar) och så finns mina vilodagar, då jag verkligen inte gör många knop. Men de där sista dagarna syns inte offentligt och det gör bilden av mig missvisande. Jag har ärligt talat trott att alla förstod att jag också har slappedagar, alla de dagar då jag inte uppdaterar någon status, men det som inte syns i sociala medier finns uppenbarligen inte.
Precis som våra aktiviteter kan inspirera varandra till att göra saker, är mitt löfte för 2017 att visa min vila offentligt, till inspiration och uppmuntran till vila för andra. Igår läste jag dessutom i tidningen att jag är trendig… 
Som präst arbetar jag oregelbundet och även på den dag som är vilodag, enligt Bibeln. För mig har det blivit viktigt att ha en fast ledig dag, för att jag och min familj ska kunna ha en fast punkt för vila och närvaro. Jag håller hårt i den lediga dagen, inte minst medan barnen är små och kan vara lediga med mig. Stressen fins också i mitt liv och jag är livrädd för att en dag vakna, med en utmattad kropp och hjärna.

Jag tror att vila är livsviktig och att den behövs regelbundet. Jag märker själv hur trött jag blir av många dagars arbete i sträck. Ledigheten efter präglas av utmattning innan man orkar något annat. I en värld där tempot ibland är uppskruvat, behövs vaken vila. Inte bara på semestern, då vi dessutom har en lång att-göra-lista, med allt vi inte hinner när vi arbetar.
För kanske tjugo år sedan fanns det i kyrkliga kretsar ett uttryck eller en synonym för vila: hjälpa farbror Gunnar. Jag vill minnas att det var en pastor som ägnade mycket tid åt att hjälpa andra. För att inte behöva försvara egen tid för återhämtning, sa han när någon frågade om han kunde den tiden: Nej, tyvärr, då ska jag hjälpa farbror Gunnar.
Vi ska varken behöva försvara oss eller ha omskrivningar för den vila vi behöver. Vi ska inte skämmas! Tvärtom ska vi uppmuntra varandra. I år kommer jag alltså att börja posta bilder och andra inlägg om min vakna, regelbundna vila. Jag förväntar mig både hejarop och uppdateringar från era vilopauser! 
Gott nytt år, för 17!

Efter kyrkomötet 2016

Jag är fortfarande i lätt chock efter kyrkomötet. Det sägs om kyrkomötet att det dels i princip avslår alla motioner, dels alltid följer utskottets förslag. Så gick det inte i år, inte bara i alla fall. Alla beslut hittar ni här.
Till årets kyrkomöte hade jag skrivit fyra motioner (nytt personrekord): två enskilda och två med min nomineringsgrupp Socialdemokraterna. Vi ville än en gång lyfta frågan om avgiftsfrihet för barn och unga på nationella konferenser, och ville också lyfta goda exempel på mångfaldsarbete (dvs anti-diskriminering).

Själv skrev jag en motion om uppmuntran till levande musik i kyrkorummet samt min hjärtefråga, arbete med funkisfrågor på nationell nivå.
På tre av fyra motioner hade utskotten föreslagit avslag, men istället gick tre igenom! 

Kyrkomötet beslutade:

– att uppdra till Kyrkostyrelsen att hitta vägar att uppmuntra till levande musik i kyrkorummen

(t ex så att inte personliga önskemål blir inspelad musik pga kostnadsskäl)

– att uppdra till Kyrkostyrelsen att belysa kostnader som tas ut av barn och ungdomar på nationell nivå och reflektera över om kostnader är nödvändiga 

(Redan nästa år är Världens fest gratis för alla under 18 år, förhoppningvis fortsätter det så framöver)

– att uppdra till Kyrkostyrelsen att finna former för att stötta Svenska kyrkans arbete kring frågor om funktionsvariationer

Min hjärtefråga gick dessutom igenom utan votering eller rösträkning, endast acklamation. Det är enligt flera kunniga oerhört ovanligt. Samtidigt belyste både motionen, debatten och omröstningen hur viktig frågorna är i och för kyrkan.
Imorgon sammanträder kyrkostyrelsen, som fick alla uppdrag, för första gången efter kyrkomötet. Det ska bli spännande att följa vad det blir av de uppdrag de fått. 
Från talarstolen bjöd jag också in alla till de manifestationer som går av stapeln under lördag den 3 december kl 13, till stöd för LSS och särskilt assistansen, över hela landet. Man hittar dem genom att söka på stadens namn och därefter ”Assistans är frihet! Rädda LSS!”
Jag påminner om det dokument som nämndes i betänkandet, nämligen En kyrka för alla från Sveriges kristna råd.

Adventskalender 2016

Här kommer årets adventskalender. Varsågoda!

adventskalender-2016-allman

Man kommer också kunna följa den i sin digitala kalender via Google calender, sök på Fastekalendern

Hårdrocksmässa

Efter nästan två år från första tanken till genomförande, har jag denna helg fått fira två hårdrocksmässor i GA-kyrkan.
Det var en kollega som kläckte idén, sedan startade vi som var intresserade en arbetsgrupp. Redan från början ville vi att det skulle vara en mässa. Vi följde högmässans ordning, letade bland redan skriven och känd musik efter passande låtar. Det är ett lutherskt föhållningssätt, tänker jag, att använda befintligt material, musik som människor känner igen. Det finns gott om hårdrock och metal med kristet budskap, så det var inte svårt att hitta. Mässan hade kunnat vara betydligt längre – och när vi gör det igen finns det fler låtar som funkar.

Temat var mörker och ljus. Hårdrocken visar tydligt på både det mörka och ljusa i tillvaron. Kanske är det inte så konstigt att det finns åtskilliga texter med bibliska motiv inom genren?
Flera sånger, som jag inte kände till tidigare, blev otroligt berörande, som kollegan Annas version av Alice Coopers Salvation. Eller fritidsledaren Jims growlande i vårt Kyrie. Vi hade fantastiska musiker som vi (anställda) gjorde vårt bästa för att leva upp till sångmässigt.
Vi fick en hel del hjälp av inslag i både tidningar och radio, men det tog också fart i sociala medier. Mellan 400-500 besökare upplevde Guds tilltal i ord, musik, kyrkorummet och högmässans ordning. En hel del var sällanbesökare, inte minst män mitt i livet som vi sällan möter annars. Många delade nattvarden. Vi delade ut 100 Metal biblar (NT samt personliga berättelser av kristna musiker inom genren).
Det finns de som tycker att hårdrock inte hör hemma i kyrkan. Jag förstår inte det riktigt. Det är samma instrument som används i hårdrock som i många lovsångsteam. Om texten förmedlar evangelium, så tycker jag den kan höra hemma i kyrkan.
Jag är otroligt tacksam över att två världar möttes: kyrkan och hårdrocken, där allt tillsammans förkunnade att Kristus är världens ljus!

Påvebesök och ekumenik

Jag har spenderat eftermiddagen i Malmö Arena tillsammans med tusentals andra kristna. Det var mäktigt att fira tillsammans, både länksänd gudstjänst och ekumeniskt möte.
Allt knöts ihop av musiken och förutom en hel del körsång var det framförallt många sånger från Taizé. Den ekumeniska kommuniteten i en liten fransk bergsby har påverkat miljontals kristna, från alla samfund. Vi är många också från Sverige som rest dit och inspirerats. För mig personligen har mina fyra resor dit utan tvekan förändrat mig och fördjupat tron.

Taizé är också en plats där man möts över samfundsgränserna i bön och lovsång, ja, man kan t o m dela nattvardsgemenskap. Därför kändes det särskilt viktigt att Taizé fick prägla dagens möte, inte bara genom broder Alois, som leder kommuniteten, närvaro.

Förutom påven vill jag lyfta fram några fantastiska talare, utöver dem ni alla kunde höra i kyrkan:

Pranita Biswasi från Indien, som tog upp klimaträttvisa och rättvisa mellan könen

Marguerite Barankitse, från Burundi men lever som flykting i Rwanda, en kvinna som vågar vara galen, drivas av kärlek och utmanar oss att följa med henne på kärlekens väg.

Okänd biskop från Mellanöstern som spontant uttryckte glädje över fred och försoning, också med andra religioner

Statsminister Stefan Löfven, som citerade Dietrich Bonhoeffer.

Det fanns de som grät under eftermiddagen, av påvens närvaro och av det historiskt stora i gemensamma avtal mellan Katolska kyrkan och Lutherska Världsförbundet. Jag rördes också till tårar på arenan men av annat: Hannah Ferguson, som talade om hur sång ger oss värdighet och sjöng med sin mamma, som liksom jag är funkismamma samt de otroligt starka bilderna som den syriske flyktingen Moustafa Jano gör, tillsammans med vittnesbörd från biskop Antoine Audo från Aleppo.

Idag visade vi att kärlek och tro kan verka för fred där vi befinner oss, också där livet är som allra svårast. Tillsammans i Kristus!

Fyrabarnsmammans oro

Ikväll upptäckte jag att femåringen har feber. Nedbäddad och omstoppad enligt konstens alla regler. Inga andra symtom. Undrar vad det blir av det? Hoppas och ber att det inte blir för hög feber och absolut inga feberkramper…

Än finns det en barnklinik i Helsingborg. Det borde det finnas i landets åttonde största kommun, kan man tycka. Men det är inte säkert att det fortsätter, för personalen orkar inte riktigt. Deras arbete är så intensivt att den återhämtning de nu har, inte räcker. De begär inte högre lön, utan ett bättre schema.

Alla vi som arbetar oregelbundet vet hur viktigt det är med återhämtning och hur viktigt det är att vara så pass fräsch att man faktiskt kan vara närvarande också i svåra situationer. Deras krav är verkligen inte orimliga! Kära barnsjuksköterskor, ni har mitt fulla stöd.

Alla våra barn har någon gång legat på neonatal eller på barnkliniken. Jag är så tacksam för den hjälp vi fått där. När en av oss har varit med det sjuka barnet och den andra har roddat syskon och hemmet. Det blir betydligt svårare om avståndet är längre, om man måste till Lund, Halmstad eller rent av till Danmark(!). Det scenariot gäller när barnet är inskrivet.

Bara tänk tanken att köra ett sjukt barn, ensamt i bilbarnstol i baksätet, på motorvägen i pendlartrafik… Jag minns med fasa en gång när jag hämtade ett barn på förskolan som pendlade in och ut ut medvetslöshet, hur jag stannade bilen och ruskade, rullade ner alla rutor och ringde medföräldern i panik.

Nej, detta bara måste lösa sig! Vad jag förstår har de anställda själva konkreta lösningsförslag, som jag hoppas att både sjukhusets ledning och politikerna lyssnar på.

Brev till Åsa Regnér

Hej Åsa!
Jag skriver till dig för att jag är bekymrad för assistansen. Det är vi många som är. Ämnet funkisliv är det vanligaste ämnet på denna blogg, vanligare än mitt jobb i Svenska kyrkan, som jag också brinner för och älskar. Jag har tidigare skrivit till finansminister Magdalena Andersson. Detta berör mig på djupet, trots att min egen familj inte lever med assistans. Det gör däremot många fantastiska familjer jag lärt känna i funkisvärlden.

Jag har hört att du säger att vi skräms, när vi berättar om de 300 personer som fått minskade timmar sedan året började. Sanningen är skrämmande ibland. Först trodde jag att det ”bara” gällde barn (jag tror ibland att Försäkringskassans favoritord är föräldraansvar, och det går ju tack och lov över med tiden), men alltfler vuxna berättar nu om minskad eller indragen assistans. Riktigt skrämmande är det när människor dör, eller förtvivlade föräldrar pratar om att ställa sig framför tåget…

Men du säger att assistanstimmarna ökar, också i år. Det borde innebära att det tidigare varit ett underutnyttjande av LSS. Jag tycker att det visar att människor med funktionsvariationer vågar be om hjälp och kräva sin rätt. Nytt är också att man numera får behålla assistans efter 65 års ålder. Kanske finns där en förklaring till ökade timmar?

Du säger att det finns fusk inom assistansen, att pengarna inte går det till de som behöver. Jag vet att det finns många assistansbolag, enligt dig 1000 bolag till 16000 assistansberättigade. Jag vet att det finns de som gör en massa flashig reklam för att hitta nya kunder. Men jag ser inte att det är annorlunda än t ex inom skolvärlden? Är det också fusk? Jag skulle vilja kalla det för missbruk av skattemedel och skulle gärna höra ett erkännande att det händer inom fler områden av välfärden. Jag ser fram emot Ilmar Reepalus utredning kring vinster i välfärden. För liksom i skolvärlden finns också andra former av assistansanordnare, t ex kooperativ.

Fusk i regelrätt mening, dvs att människor ljuger om vidden av sin funktionsvariation – och lyckas övertyga såväl läkare som handläggare på Försäkringskassans handläggare, är ovanligt. Det visar också FKs egen granskning, och antal ärenden som prövats i domstol.

Du är ansvarig minister. Du har skickat direktiv till Försäkringskassan om att bryta utvecklingen av assistanstimmar. Det direktivet, som just nu verkställs, drabbar enskilda människor. Inte företag, inte de som får minskade reklamintäkter, inte jurister anställda av bolag. Det drabbar just de som förtjänar att få sina rättigheter tillgodosedda. Inte nog med detta direktiv, dessutom följer Försäkringskassan nu några vägledande domar som bl a hävdar att matintag via knapp i magen inte är ett grundläggande behov utan sjukvård. Enskilda drabbas därmed både av direktiv och domar, som på ett olyckligt sätt samverkar till detta: Minskad eller helt indragen statlig assistans.

Jag vet att du har tillsatt en utredning om domarna och konsekvenserna av desamma. Det är bra men det tar för lång tid. Dessutom är samverkan med direktiven till FK katastrofal. Precis i detta nu lider människor och deras anhöriga.

Jag är liksom du socialdemokrat. Jag är liksom du feminist. Jag är bekymrad. Åt var och en efter behov, vad hände? Vi måste kunna bättre! Vi får inte svika våra värderingar om ett jämlikt samhälle – och vi får framförallt inte svika de som just nu förlorat de rättigheter och den frihet som LSS egentligen vill ge. Det gäller också deras anhöriga, inte minst alla kvinnor som vårdar anhöriga hela livet.

Jag vädjar, liksom Neuroförbundet m fl, om ett nödstopp nu. Utred först, och utred rätt saker. Utred gärna bolagen men straffa inte individerna.

Med vänlig hälsning

Sofija Pedersen Videke

funkismamma, präst och socialdemokrat 

Ingen vill sitta med Svarte Petter…

Alla med assistans enligt LSS vet hur det fungerar, men uppenbarligen vet inte allmänheten det. Inte ens journalister som varit på seminarier i Almedalen…

Den som beviljas assistans prövas, genom hembesök och läkarintyg m.m. Allt bedöms igen och igen, många omprövas vartannat år, trots bestående sjukdomar eller skador. Men allt handlar ändå om handläggarens bedömning. Den kan gå emot läkarbedömningar, tidigare bedömningar och sunt förnuft, också vid progressiva sjukdomar. Det visar fallet med kvinnan i Malmö som dog på en toalett.
Hon hade, pga ett utökat behov, själv begärt omprövning. Det tog ett år att få beslut. Då händer det oerhörda: hennes behov av hjälp bedöms ha minskat, trots att sjukdomen förvärrats, trots att den är kronisk och trots att den rimligtvis kan förväntas förvärras ytterligare. 

Försäkringskassan har fått riktlinjer om att kostnadsutvecklingen måste bromsas. Samtidigt har det kommit nya vägledande domar som handläggarna ska förhålla sig till. Samtidigt har regeringen tillsatt en utredning om LSS. Jag är helt medveten om att det är flera saker som händer samtidigt. Ändå ställer jag mig mycket frågande till det första. Ordningen är viktig. Gärna en utredning om LSS där man belyser om lagen fungerar enligt intentionen. Det finns mycket som tyder på att så inte är fallet, också för oss som lever i funkisvärlden. Men det borde rimligtvis innebära att man avvaktar utredningen innan man ger direktiv till Försäkringskassan. För just nu använder de både riktlinjerna och de vägledande domarna till att avslå ansökningar, eller åtminstone bevilja färre timmar. Eftersom många omprövas så ofta får det stor genomslagskraft långt innan utredningen är klar. Konsekvenserna är långtgående och socialutskottet vill lyfta frågan med både ansvarig minister och Försäkringskassan. Neuroförbundet kräver ett nödstopp nu.

Assistans är dyrt. Man glömmer gärna att den största delen av kostnaden är löner som går direkt tillbaka till statskassan i form av skatteintäkter. Ingen vill betala vad det kostar, trots att det finns så otroligt många samhällsvinster med assistansen. Nog är det därför ingen vill ha hela ansvaret för människor som verkligen behöver hjälp? Nog är det därför man bollar behov över och under 20 timmar mellan Försäkringkassan och kommunen? Nog är det därför man nu bedömer sondmatning som ett sjukvårdsbehov så man kan lägga över det på landstinget?

Finns det fusk inom assistansen? 

Finns det oseriösa aktörer?

Ja, det finns det och det hoppas jag att utredningen visar på kloka vägar att komma åt.

För detta bär faktiskt Försäkringkassan ett stort ansvar. Många handläggare verkar sakna grundläggande kunskaper om vad de ska bedöma. Det har inneburit felaktiga beslut i första led, som det är rimligt att överklaga. Ingen skulle behöva överklaga om det bara blev rätt från början. Jag har själv i ett överklagande fått rätt, efter att jag citerat Försäkringskassans egna riktlinjer. Dessa hade jag givetvis läst innan ansökan, men handläggaren verkade inte känna till dem.
De som fuskat med assistansen har blivit bedömda precis som alla andra, haft läkarintyg och hembesök. Att dupera såväl läkare som handläggare är kvalificerat bedrägeri och jag emotser att Försäkringskassan tar ansvar för sin del. 
Men just nu pågår kollektiv bestraffning av alla som har assistans enligt LSS och det är helt orimligt! Just nu straffas individen. Inte främst juristerna, inte främst de externa personliga assistenterna, inte främst bolagen. Det är deras lagstadgade frihet som begränsas, deras liv och möjligheter till liv som hastigt begränsas. Det är inte regeringen och budgeten som sitter med Svarte Petter, det är den enskilde som har behov enligt LSS men ständigt bollas fram och tillbaka mellan olika instanser där ingen vill ta ansvar.

Så vilka blir det som tar ansvar? Den enskilde kan välja att försöka klara sig själv, uppenbarligen med livet som insats. Anhöriga återgår till att oavlönat ta det ansvar som utredningen ifrågasätter att anhöriga ska ha avlönat. Många är kvinnor, varför det hela blir en kvinnofälla som inte är värdig en feministisk regering.

Uppdatering: På Twitter pågår en storm kring föräldrar som är personliga assistenter åt sina barn. I många fall är det det enda möjliga, då de beviljade timmarna är få eller det saknas externa assistenter.

I de få fall av fusk som gått till domstol har samtliga assistenter varit anhöriga. Jag vill inte föregripa LSS-utredningen men man skulle ju kunna föreslå att alla över en viss ålder som beviljats många timmar måste söka assistenter också externt. Det skulle innebära att andra än bara familjen får insyn och därigenom minska risken för fusk. Jag är emot att förbjuda anhöriga som assistenter helt, det skulle bara innebära att många fick göra arbetet oavlönat.
Jämförelse: Jämför gärna med debatten om vinster i välfärden. Vi vet att det finns oseriösa aktörer som dränerar Sverige på skattemedel. Men vi avvaktar Ilmar Reepalus utredning INNAN vi börjar med andra åtgärder. När friskolor stänger plötsligt tar de kommunala skolorna över ansvaret för individen, för att kunna upprätthålla skolplikten. Vem säkerställer nu att rättigheterna i LSS uppfylls?