Avgiftsfritt för barn och unga i Svenska kyrkan

En av de frågor jag är särskilt stolt över att ha drivit som socialdemokrat i Kyrkomötet, är frågan om avgiftsfrihet på nationell nivå för barn & unga i Svenska kyrkan. Det är en hjärtefråga och det är den baserad på min egen erfarenhet.

Under mina tonår inträffade flera svåra händelser i min familj. Båda mina föräldrar blev sjuka, i två helt olika sjukdomar men fick sluta arbeta. Båda mina morföräldrar dog. Sådär, lite kortfattat. Allt under 90-talet, samtidigt som det var en samhällelig ekonomisk recession.

Behöver jag säga att allt detta kraftigt påverkade min familjs ekonomi?
Min fristad var kyrkan. Min lokala församlingskyrka, som mina kristna föräldrar inte tillhörde eftersom de tillhörde en annan gren på kyrkoträdet. Där fann jag vänner, gemenskap i gudstjänst, en ungdomskör och en ungdomsgrupp.

Inte en enda gång frågade man om min eller mina föräldrars tillhörighet. Tvärtom fanns det en stor ekumenisk respekt och ett utbyte med kyrkans anställda och mina föräldrar.
Sommaren efter att jag deltagit i konfirmationsundervisning (men konfirmerad blev jag enligt den ortodoxa kyrkans ritual i samband med mitt dop), anordnade församlingen en resa till Taizé. Tack vare fondmedel kunde jag resa med. Det blev en avgörande resa för mig och min tro.

Jag är förstås tacksam för att jag kunde resa. Samtidigt ser jag de begränsningar som fondmedel för barn och ungdomar innebär. 

För det första har inte alla församlingar sådana fondmedel. Att förlita sig på sådana blir då en orättvisa mellan olika församlingar.

För det andra är dessa fonders avkastning beroende på börsen. När samhället drabbas av recession, kommer fler ha behov men avkastningen vara som lägst.

För det tredje innebär fonder att man måste ansöka. Föräldrarna måste i vissa fall låta familjens ekonomi skärskådas, och kan vägra, vilket omöjliggör för barnet ifråga.

Barn och ungdomars möjligheter att delta i kyrkans verksamhet ska inte vara beroende av föräldrarnas ekonomi. Det är svårt nog ändå att ha ont om pengar, utan att det ska behöva vara så också i kyrkan. De har inte nödvändigtvis en egen ekonomi och de ska inte behöva vänta till de har det. Även vad andra tycker är en låg avgift, är en avgift som kan vara för hög för att deltagande ska vara möjlig. Därför förespråkar jag att verksamhet för barn och unga ska vara helt avgiftsfri.

En kyrka som befriar från skam

Kyrkovalet närmar sig och tonen hårdnar. Det gör mig uppriktigt ledsen, särskilt när det kommer från människor jag anser vara mina vänner.
En del måste man ändå bemöta. På POSK-bloggen ligger sedan en tid ett inlägg som jag läst först nyligen, där kyrkomötets andra vice ordförande menar att Socialdemokraterna har en skrämseltaktik. Jag håller inte med…

Jag älskar Svenska kyrkan! Jag har valt Svenska kyrkan som medlem, jag har kallats att tjäna henne. Jag har anställning i en församling, bor i en annan och är förtroendevald på nationell nivå för Socialdemokraterna.

I Svenska kyrkan finns det brister. De ser lika ut på olika håll, för ingen församling är perfekt. De som får uppdrag som förtroendevalda får hjälpa till att fatta beslut för allas bästa.

Vi löser inga problem i kyrkan genom att blunda för dem. Beslut finns för många goda ting, men vi vet också att bemötandet ibland brister. Ska vi då sopa det under mattan, eller tala om det i vår organisation så att vi kan lösa dem? Socialdemokraterna vill vara med och ta ansvar för kyrkan, också när och där det är svårt. 

Carina Etander Rimborg tycker att vi socialdemokrater ska skämmas. Jag menar att kyrkan ska vara en plats för befrielse från skuld och skam, inget som vi ska påföra varandra.

Bland det som gör mest ont, är när det som för många av oss är djupt personliga och svåra erfarenheter från kyrkan ifrågasätts. Jag har fått höra att det inte finns motstånd mot kvinnor som präster eller dåligt bemötande mot brudpar där båda har samma kön. Jag säger inte att det är vanligt, men jag säger att det finns. De som möter det behöver vårt stöd och erkännande. Där det finns måste det adresseras och inte svepas bort, för kyrkans trovärdighets skull och för evangeliets skull. 

Gudstjänst på semestern

Jag vill gärna fira gudstjänst så ofta jag kan, men när jag är ledig gör jag det helst i en annan kyrka än där jag tjänstgör. 

En av många fördelar med att bo i Skåne är att det är tätt mellan kyrkorna, så man behöver inte åka så långt ändå…

Dessutom är det fint att få dela kollegornas församlingsliv och höra dem man oftast bara träffat på konvent predika.

Sedan är ju inte Svenska kyrkan och vårt närområde större än att jag alltid träffar någon jag känner…

Gudstjänstens reformation

Under pingsthelgen har jag hunnit med två mässor, en på Världens fest och en på hemmaplan. Från båda gick jag med värme, av möten med människor jag känner (och en del jag inte känner, än) och en gemenskap med Kristus i centrum.

När jag gick in i Västerås domkyrka låg Luther som en liten hög av presenning, men när vi kom ut var han högrest, pånyttfödd. Så vill jag att våra gudstjänster ska vara, att vi ska kunna komma också när vi bara vill ligga i en hög på golvet, och komma ut som de människor Gud vill att vi ska vara, fyllda av Andens kraft. Det är re-form-ation i genom alla tider!

Kirkesangbogen – tillägg till den danska psalmboken

I fredags fick den danska psalmboken en lillasyster: Kirkesangbogen!

15 år efter den officiella danska psalmboken publiceras ett tillägg med 229 psalmer och sånger, varav merparten är oerhört tidstypiska då de skrivits under åren 2014-2017. Psalmboken, med nummer från 792-1020, släpptes i fredags, men vi får vänta ett tag till på ackompanjemangsboken och en inspelning (den sistnämnda kommer först i höst).
En kommitté har i urvalsprocessen gått igenom över 15 000 titlar, bl.a. den svenska psalmboken och Psalmer i 2000-talet. Kirkesangbogen innehåller inte bara psalmer i klassisk mening utan även internationella sånger (varav flera på originalspråk som t ex Vem kan segla förutan vind) och popsånger som (40 / U2 och Om lidt / Kim Larsen).
Jag var på psalmsångsgudstjänst i kombination med releasefest i Holmens kirke i Köpenhamn. Vi sjöng elva av psalmerna och ytterligare några framfördes av Skt. Annæ Pigekor. Av dessa fastnade jag särskilt för psalmer av Mirian Due (792 Lys og lindring, 979 Jeg ved at en og en er to, ytterligare sex av hennes verk kom med), en psalmförfattare som är några år yngre än mig och som verkar vara en ny stjärna på den hymnologiska himlen.

Flera psalmer av Anne Linnet har kommit med och hon var där på gudstjänsten.

Bland det inte så nya materialet fanns 813 Tit er jeg glad, text av BS Ingemann och melodi av Carl Nielsen samt min danska favoritpoet Tove Ditlevsens 948 Nu sænker Gud sit ansigt over jorden med två nyskrivna melodier. Här fanns flera nordiska referenser, så den kanske jag försöker översätta…

I 974 Jeg gemte alle ordene i hjertet, som skulle kunna vara Marias långfredagssång, finns samma koltrast som i Ylva Eggehorns milleniepsalm.

I 969 Jeg ved en sang der aldrig ender finns textraden från Kierkegaard om vad man kan dö och leva på och avslutas med förhoppningen om att lämna livet sjungandes.
I inledningen nämnde prästen Rasmus Nøjgaard att ingen kyrka har en liturgi som till så stor del som den danska litar på församlingssång. I dagens psalmgudstjänst sjöng alla med, men det var såklart mest folk som gillar psalmer och att sjunga.
Vid en snabb genomgång identifierar jag följande psalmer och sånger från Sverige:

801 Vejløst er landet

851 Alt vi behøver for at leve

856 Mine døde timer

883 På vejene ude i verden

886 Vi tænder et lys

887 Nu tændes tusind julelys 

1003 Jeg er livets brød

Alltså två psalmer av Britt G Hallqvist och en av Anders Frostenson, båda är även representerade i Den danske salmebog (DDS 2002). Nya är Ylva Eggehorn, Anders Gerdmar, Emmy Köhler och Daniel Kviberg (som ju inte finns i svenska psalmboken).  Det finns flera svenska psalmer jag saknar i danska psalmböckerna, och några av dem används även på danska, men det är ett helt annat inlägg.
Förutom de danska psalmerna och de svenska översatta, fanns flera andra som är kända i Sverige. Många av de engelska från pop/rock finns i Ung psalm. Andra är gemensamma och finns i psalmboken eller andra samlingar, t ex de från Taizé och Iona.

Det blir alltså till att uppdatera min lista över gemensamma psalmer i de danska och svenska psalmböckerna…

Lärandefestivalen i Lund

Äntligen en nationell konferens kring teologi och lärande på hemmaplan (sist Svenska kyrkans nationella nivå arrangerade något i Skåne var nog Världens fest i Malmö för fem år sedan)! 

Som vanligt är det bästa att möta människor från hela landet, och för ovanlighetens skull hann man mötas och prata med många. Det var nog tack vare blandningen av gemensamt program, seminarier och noder – och det faktum att alla måltider intogs på egen hand. Lund visade sig dessutom från sin bästa sida, när vårsolen flödade och temperaturen nådde över 20 grader.

Jag uppskattade denna blandning, liksom blandningen av föreläsare, som bjöd både på internationella gäster, som professorn från Princeton Hans Halvorsen, svenska internetkändisar som Clara Lidström (Underbara Clara) och församlingspedagogen Royne Mercurio med feelgood-Facebooksidan HerreGud Co.

Från den gemensamma inledningen bär jag särskilt med mig Hans Halvorsens tankar om det naturliga i spänning, både mellan människor, inom teologin och inom naturvetenskapen. Spänningen är naturlig och något vi kämpar med, men vi ska inte förlora hoppet.

Jag hade valt ett seminarium om gudstjänst, med gäster från Danmark. Där utgick man bland annat från biskopen i Linköping, Martin Modéus tankar om gudstjänstens kärnvärden. Informationen blandades med psalmsång och praktisk övning, som borde fått mera tid och tydligare instruktion. Viss språkförbistring och skillnader i gudstjänstliv gjorde förstås att tillämpningen hör inte är uppenbar. Ett stort plus var att vi fick med oss häfte med information hem.

Noderna var samlade i en lite för trång lokal, som blev varm och högljudd. Jag samtalade med några vänner men sedan sökte jag mig ut i solen innan jag återvände till min församling för Sinnesromässa, vilket innebar att jag missade Eventet. 

I brevet vi fått i förväg meddelades att man efter middag på egen hand (liksom lunchen, då jag stod handfallen inför skylten som deklarerade att Widerbergs gått i konkurs innan en klok kollega påminde oss om Vespa), skulle bjudas på de för de båda arrangerande stiften typiska snacksen Lunnamelle (korv) och ostkaka, men att man tyvärr inte kunde tillgodose specialkost. Jag har inga matallergiker men reagerade ändå starkt. Nog finns det fler smaker som är typiska och något mer allmänna? Jag minns en kongress där man kungjorde nästa kongressort med en påse polkagrisar…

På fredagen hade jag anmält mig till ett seminarium om sociala medier med bl a Underbara Clara. Jag blev dock oerhört imponerad av den medföljande forskaren AnnaKarin Nyberg och ser fram emot att läsa hennes bok om härskartekniker på nätet. Som ni ser av råden om bloggande är det en hel del jag inte följer, men så tänker jag ju mig inte heller denna blogg som min huvudsakliga sysselsättning och inkomstkälla. Tvärtom hann jag prata med Clara Lidström om min ambivalens till att blogga som präst, om rädslan att lämna ut andra och deras förtroenden.

Avslutningsmässan i domkyrkan inleddes med procession efter bleckblåsorkester. För ovanlighetens skull tog mässan exakt en timme (vi som ofta firar avslutande mässor på t ex Teologdagar vet att det ofta tar längre tid). Dock finns det ett par saker som förvånar mig varje gång.

• De som tjänstgör sitter mittemot kören. Därifrån, vända norrut, sjungs t ex Kyrie och Gloria. Varför inte stå vid altaret? Ad orientem eller versus populum, istället för versus kororgel.
• Efter predikan, som sker från predikstolen, går predikanten ner. Varför inleder predikanten inte Credo i direkt anslutning? Istället uppstår en osäker och obekväm tystnad, helt i onödan. Om man vill ha en tystnad efter predikan, är det bättre att skriva det i agendan, än att låta församlingen sitta och skruva på sig.
• Utgångsprocessionen går ut redan under preludiet till sista psalmen, varvid alla vänder sig mot altaret ungefär halvvägs in i första versen. Nu uppstod en väldig osäkerhet både bland ministranter och körsångare, där några stannade kvar och andra fortsatte ut. Den som är ministrant har ofta händerna upptagna och kan dessutom inte sjunga med i psalmen, om hen inte kan den utantill och tvingas därför stå tyst i mittgången. I denna gudstjänst tjänstgjorde både Lundabiskopen och Växjöbiskopen, varvid en sjöng vänd mot altaret och en vänd mot församlingen innan den sistnämnde välsignade oss alla. Den här ordningen verkar inte fungera varken för tjänstgörande eller församlingen.

Förövrigt hade jag önskar att vi alltid hade folk som sjöng på teckenspråk i våra gudstjänsterna!

Sammanfattningsvis, en vecka senare när allt sjunkit in, inspirerande dagar, med goda möten. Flera kollegor önskade att de varit med, men hade missat informationen. Själv tyckte jag att det var fint att bli inbjuden till uppföljande dagar i höst, dit alla var välkomna, oavsett om de varit med i Lund eller ej.

Psalmer som finns i både Danmark och Sverige

Psalmsången är en viktig del av gudstjänsten, eftersom de gör församlingen aktiv. Därför väljer vi ofta psalmer som vi tror att församlingen känner igen, tycker om och sjunger med i. Dessutom kan en psalm, som man får sjunga på sitt eget språk, gå djupare än en okänd psalm på ett språk man inte behärskar.
När tusentals människor rör sig i Öresundsregionen möter vi också varandra i kyrkan. Det är lurigt med två länder, språk och kulturer som ligger så nära. Vi kan lätt tro att vi är så lika att skillnaderna förvånar oss. Det är bättre att vara medveten om dem, och även veta vad vi har gemensamt, så att vi kan få alla att känna sig hemma i våra gudstjänster med både danskar och svenskar.

Vilka psalmer finns i både den danska och svenska psalmboken?
Vilka kan man sjunga parallellt, så att danskar kan sjunga på sitt språk, och svenskar på sitt?
Vilken psalm kan jag välja till dop/vigsel/begravning med både danskar och svenskar?
Finns det några olikheter i psalmer och gudstjänst som är bra att veta på förhand?

Dessa frågor har jag försökt svara på i projektet Gemensamma psalmer i Sverige och Danmark.
Här redovisar jag nu det psalmprojekt jag använt flera år på, inspirerad av en sammanställning av psalmer på andra språk som Per Harling gjort och en gemensam dansk-tysk psalmbok. Först arbetade jag under föräldraledigheter och ledig tid, sedan slutligen på heltid, tack vare stipendier från Svensk-danska kulturfonden och Thora Ohlssons stiftelse.

Jag har identifierat 120 gemensamma psalmer som finns i svenska psalmboken (1986) och Den danske salmebog (2002) samt de nuvarande tilläggen. De är sorterade efter ursprung och likheter. Allra först finns en sammanställning över likheter, olikheter, våra favoritpsalmer, och förslag på psalmer att använda i gudstjänster med både svenskar och danskar vid dop, konfirmation, vigsel och begravning samt kyrkoårets högtider. Det är troligtvis det mest användbara delen av projektet för präster, kyrkomusiker och våra församlingsbor.

Min förhoppning är att denna sammanställning ska underlätta för alla som möter danskar och svenskar i samma gudstjänst.

Gemensamma psalmer

Salmesangen er en vigtig del af gudstjenesten, fordi de er med til at aktivere menigheden. Derfor vælger vi tit salmer som vi tror at menigheden genkender, kan lide og synger med i. Desuden kan en salme som man synger på sit eget sprog gå dybere end en ukendt salme på et sprog man ikke behersker.
Når tusinder af mennesker rører sig i Øresundsregionen møder vi også hinanden i kirken. Det er vanskeligt med to lande, sprog og kulturer der ligger så tæt. Vi tror let at vi ligner hinanden så meget at forskellene kommer som en overraskelse. Det er bedre at kende dem, ligesom det vi har til fælles, så at vi kan få alle at føle sig hjemme i vores gudstjenester med både danskere og svenskere.

Hvilke salmer findes i både den svenske og danske salmebog?
Hvilke salmer kan man synge parallelt, på hver vores sprog?
Hvilken salme kan jeg vælge til dåb/vielse/begravelse?
Er der nogle forskelle i salmer og gudstjeneste som er godt at kende i forvejen?

Disse spørgsmål har jeg forsøgt at besvare i projektet Fælles salmer i Danmark og Sverige.
Her er nu det salmeprojekt jeg har brugt flere år på, inspireret af en sammenstilling av svenske salmer på andre sprog af Per Harling, og den fælles dansk-tyske salmebog. Først arbejdede jeg under forældreorlov og fritid, inden det til sidst var muligt på fuld tid, takket være stipendier fra Svensk-danska kulturfonden og Thora Ohlssons stiftelse.

Jeg har identificeret 120 fælles salmer i Den danske salmebog (2002) og den svenska psalmboken (1986) samt nuværende tillæg. De er sorterede efter herkomst og lighed. Allerførst er der en sammenstilling over ligheder, forskelle, vores yndlingssalmer, og forslag på salmer at bruge i gudstjenester med både danskere og svenskere til dåb, konfirmation, vielse, begravelse/bisættelse samt kirkeårets højtider. Det er troligtvis den mest nyttige del av projektet for præster, organister, og vores menighed.

Min forhåbning er at denne sammenstilling underletter for alle der både danskere og svenskere i samme gudstjeneste.

Fälles salmer

Samtal med självmordsbenägna

I danska Folkekirkens nyhetsbrev hittade jag nyligen ett material om präster som arbetar med självmordsproblematik och suicidprevention, som kändes viktigt och angeläget. Enligt den danska statistiken väljer flest människor att avsluta livet  i april. Personer som ger uttryck för suicidtankar skall tas på allvar. Genom att lyssna, fråga och stödja kan man rädda liv.

Suicidtankar är snarare en önskan om en förändring eller paus från smärtan än en önskan att dö. Livet gör ont.

Materialet inleds med kapitel om självmord ur ett historiskt perspektiv,  samt myter och fakta. En sådan myt är att man inte ska tala om suicid eftersom det kan öka risken. Att sopa problem under mattan, brukar som bekant inte hjälpa.

Suicid är ett ytterst komplext fenomen, där mera än en faktor påverkar. Det finns faktorer som handlar om såväl arv som miljö, sårbarhet, stress, omgivningen och livstrauman.
Det finns tio gemensamma psykologiska drag, som uppträder hos de flesta med suicidala tankar. Jag listar dem här för att man lättare ska förstå tankevärlden och hur man förmedlar hoppfulla alternativ:

1. Man söker en lösning på ett dilemma, ett problem eller en kris

2. Man har ett behov av att ”släcka medvetandet”

3. Känsla av outhärdlig psykisk smärta

4. Ouppfyllda psykiska behov

5. Känslor av hopplöshet, hjälplöshet, ensamhet, besvikelse eller avvisning

6. Ambivalens, känslan av att det inte finns någon annan utväg , och samtidigt hoppet om hjälp

7. Tunnelseende på omgivningen

8. Längtan efter flykt, önskan om paus eller att få hjälp

9. Självmordstankar förmedlas till omgivningen i ord och handling, eller värdefulla saker som ges bort.

10. Oavsiktliga överlevnadsstrategier (fight or flight)

Vidare finns i materialet en genomgång av prästers egna teologiska tankar kring synd, skuld och skam, med flera referenser till själavårdslitteratur jag själv haft under utbildningen, som böcker av Berit Okkehaug och Bent Falk.
Så kommer ett viktigt kapitel om samtal kring suicid. Centralt är sökandet efter vägen tillbaka till livet och att tillsammans hitta nya möjligheter, det som kan hjälpa människan i nöd att vilja leva. Här är prästen bara en katalysator. Det mesta som gäller för alla själavårdssamtal gäller även här, men jag tänker att uppföljningen är särskilt viktig.
Samtal med en människa med suicidtankar kan med fördel avslutas med en konkret handlingsplan, som utgår från personens egna förutsättningar:

• Gör konkreta, skriftliga avtal om den närmsta framtiden: vem som ska göra vad, hur och med vem.
• Säkerställ att det finns ett kontaktnät runtomkring
• Informera om samhällets säkerhetsnät, men ge inte för många alternativ, t ex psykakuten (dygnet runt), telefonlinjer (många främst igång kvällstid, fråga gärna när tankarna är värst).
• Se till att det är realistiska planer och lova inte mer än du själv kan hålla.
• Kom överens om uppföljning: vad händer om jag ringer och du inte svarar?
• Om läget är akut, lämna inte personen ensam. Överlämna till någon annan.

Det danska materialet av Agnieszka Konieczna, Anne Bundgaard Hansen og Lisbet Rønnow Torp från Center for Selvmordsforskning hittar ni här

Här finns en bra svensk folder, som jag hittade via SPES, Riksförbundet för Suicidprevention och efterlevandes stöd

Fastekalender inför påsk 2017

Årets första fastekalender är klar och finns fastekalender-2017

Fint att få dela fastan på detta sätt!

Hur stavas det?

Mitt namn visar vem jag är. Det avslöjar att jag har rötter i mer än ett land och det avslöjar vilken familj jag gift mig in i. Bara genom att se på mitt namn kan du veta mycket om mig.
Så är det med alla namn. Ett namn kan avslöja att man troligen tillhör en viss generation, var man har sina eller familjens rötter, vilket kön man föddes till osv. Namn är viktiga, valda med omsorg och hör intimt ihop med vem vi är.

Mitt förnamn har en i Sverige ovanlig stavning. Faktum är att när jag föddes i Danmark, var den stavningen inte tillåten enligt namnlagen (fast det är den idag). Stavningen på mitt namn är däremot den vanligaste på Balkan och i Ryssland. Jag är alltså knappast ensam om denna stavning.

Under hela mitt liv har jag fått stava till mina namn, och har ofta fått finna mig i att de ändå är felstavade. Jag förväntas veta att det ändå är mig man menar. Det är dock inte alltid helt enkelt.

På en riktigt fin middag stod det inte Sofija utan Sonja på bordsplaceringen. Så heter min svärmor, och ett kort ögonblick undrade jag om det fanns någon annan Sonja där. Till sist fick jag inse att det var jag som avsågs. Visserligen är Sonja ett ryskt smeknamn för Sofija, men jag har aldrig kallats det. Numera kallar dock en vän som var med på nämnda middag mig skämtsamt Sonja.

På mitt arbete finns en organist som heter Sofie. Det blir en del lustiga situationer när man blandar ihop oss, men det händer också att mail kommer fel, när man väljer lite för snabbt i rullisten på de man mailar oftast.

Det är klart att det blir fel ibland, även när vi anstränger oss. Men vissa fel kan ju bli helt tokiga. Såg igår en annons från en tidning om en mässa idag i Malmö som skulle ledas av biskop em. Christian Odenberg (sic!). Ett snabbt byte mellan två bokstäver blev ett könsbyte!

Uttal blir ofta fel av utrikes födda, även namn som ständigt återkommer. Under den tid Aida Hadzialic var minister lärde sig ingen på SVT att uttala hennes namn rätt och jag grämde mig varje gång. Hennes namn var dessutom alltid felstavat, eftersom vi i svenskan saknar de diakritiska tecken som på ursprungsspråket bosniska markerar uttalet. Det ska vara en hake över Z och en akut accent över C, alltså Hadžialić. Av de fyra tangentbord med latinska bokstäver jag använder, kunde bara det engelska åstadkomma dessa. Jag är häpen över att det är accepterat att man bara tar bort diakritiska tecken. Bokstäverna a, å och ä är olika ljud och uttalas olika, precis som č, ć och ç. Då vore det bättre att medvetet stava fel men följa uttalet, som man ofta gör t ex vid stavning av ryska namn.

Visst handlar det om status. Alla vet att Stefan Löfven uttalas med betoning på sista stavelsen, trots att stavningen inte indikerar att det ska vara så.

Ibland kan en felstavning leda till en helt annan människa, t ex en Karlsson eller en Carlson. Eller när man använder ett smeknamn så ofta att ingen längre känner igen det egentliga namnet, t ex en Per som alltid kallats Lillen. Det kan också handla om betoning av ett namn, t ex namnet Mia som kan uttalas med både långt eller kort i.

Därför är jag noga i mötet med människor. Frågar ofta om stavning av faddrar så att det blir rätt på dopbevis och fadderbrev, kan be om att de ska skriva ner till mig. Lyssnar noga hur föräldrarna uttalar dopbarnets namn. Hör jag ett smeknamn i sorgesamtalen frågar jag vilket de föredrar att jag använder, eller om jag ska använda båda.

När det gäller siffror är vi så vana att det ska vara exakt. En siffra fel i telefonnumret så ringer vi någon annan. En siffra fel i personnumret kan få ödesdigra konsekvenser. I epost-adresser med namn, t ex svenskakyrkan-mailen, är rätt namn och stavning a och o om man vill att mailet ska gå fram.

Min noggrannhet med namn leder till att jag reagerar på felstavningar eller feluttal och att jag rättar. Då uppfattas jag som petimäter, när det faktiskt är ett sätt för mig att visa omsorg om människor. Jag vill att det ska vara rätt, både därför att jag själv vet hur det känns när det blir fel, men också hur svårt det är att dra gränsen för vilka fel som spelar roll och vilka som inte gör det och slutligen att det faktiskt kan uppstå reella problem när man ”bara” stavat fel. Det gäller självklart även mig. Rätta mig gärna, för namn är viktiga!