Sommarläsningsbingo

Semestertid är lästid! Jag njuter av vila genom att resa i böckernas värld.

Inspirerad av ett annat bingo kommer här mitt sommarläsningsbingo:

Tipsa gärna om dina favoritböcker!

När jag grät i kön på Legoland

Vi var på Legoland. Det var varmt och ganska mycket folk. Vi stod i kö till en Duploattraktion, jag och de två minsta. Inte så många släpptes in varje gång, så det gick långsamt. Medarbetaren som släppte in var rolig, spelade trumpet med händerna, och var noga med säkerheten kring våra små. Ingen släpptes in förrän alla var ute.

Så var det ett barn, som var oroligt och ledset. Föräldern tröstade och förklarade. Då kom den vänlige medarbetaren och tog sig gott om tid att förklara hur det funkade, hur barnet skulle göra om det ville av (håll handen högt i luften, så stannar jag!) och lovade att det skulle bli roligt!

Nu började det gnisslas bland de vuxna i kön. Det är orättvist mot alla barn i kön att medarbetaren lägger så mycket tid på ett barn! Varför envisas föräldern när barnet så tydligt visar oro?

Då kom tårarna. Där stod jag med mina små minsta, som också är mina enklaste barn. De som är med på det mesta, vågar nästan allt och tycker det är roligt.

Jag vet att minst ett av mina barn hade kunnat reagera med precis samma skräck och motsträviga kropp. Jag vet att jag, om jag trodde att det var en bra idé, hade försökt lirka och ge en bra upplevelse. Sådana som man önskar att alla barn ska få ha.

Så kom attraktionen igång, med barnet och föräldern och vid varje varv påhejad av medarbetaren. På slutet log barnet och det leendet fick mig att gråta lite till.

Jag förmådde inte säga ett knyst till de vuxna där och då, men jag förmådde tacka medarbetaren efter vår tur. Det visade sig att det var barnets andra försök, efter att ha stått i den långa kön två gånger. Nu lyckades det!

Heja alla kämpande föräldrar, som vill ge sina barn alla upplevelse, också de som inte själva tror att de orkar. Heja kloka vuxna, som vill hjälpa till. Extra tack till medarbetare som vet vad service och äkta rättvisa är!

Men bu till alla som står bredvid och tycker utan att ha en aning om vad som egentligen händer och inte delar dessa erfarenheter.

Kanske är denna lilla video ett bra tips till er. Lika viktig för kvinnor som för män! Vi kan väl uppmuntra varandra istället? Och inse att alla barn inte behöver samma sak, och att rättvisa inte är att alla får exakt samma.

Kanske någon minns konstverket utanför Lunds domkyrka. Jag hittade en syster i Århus idag… Minst lika provocerande!

Efter att jag gråtit och det blev vår tur att åka, var det dags för glass. Behöver jag säga att alla inte fick samma? Men detta var min!

Sommarträdgårdstips

Det är sommar och det är rejält varmt i min älskade trädgård. Där jag bor är vattenbristen överhängande nära och bevattningsförbud råder. Här kommer några tips, och jag hoppas att ni har fler att dela med er av. Flera går att använda oavsett vilken sommar vi har.

Flytta växterna! En vanlig svensk sommar med ömsom regn, ömsom solsken har jag blommor i krukor, på bord och i blomlådor. Så länge det är både ock, är det fint att ha dem i blickfånget. Men när det nu är medelhavstemperaturer och inte ett regnmoln i sikte, mår både vi och blommorna bäst av lite skugga. Idag har jag alltså flyttat krukor till mesta möjliga skugga och satt blomlådorna under sina hållare.

Återanvänd vattnet! Jag duschar i badkaret med proppen i, låter vattnet svalna och vattnar med det. Använder man miljövänliga produkter är det inga problem. Det samma gäller diskvattnet. Detta gäller alltså krukor och jag prioriterar nyttoväxter framför prydnadsväxter. Tomaterna går före hortensian!

Låt gräsmattan bli brun! Det finns få saker i vattenbristens tid som är så provocerande som en gräsmatta med vattenspridaren igång samtidigt som solen steker. Gräsmattan kommer återhämta sig!

Till sist, ett favorittips oavsett årstid. Kaffesump är utmärkt gödning, och behöver inte ta omvägen via komposten. Bara låt det svalna och lägg direkt i rabatten.

Kom gärna med fler goda råd, på hur vi tillsammans kan vara klimatsmarta i trädgården!

Ekumenik är en del av mig

Jag har förtroendet att vara ordförande för min stads kristna råd. Det är ett uppdrag jag tar på stort allvar, och är stolt över, därför att ekumeniken är en hjärtefråga för mig.

Jag har själv konverterat, bytt från en kyrka till en annan. Det fanns, som alltid, många anledningar till det, men viktigast är att jag också från den kyrka jag tidigare tillhörde bär med mig många goda erfarenheter, som jag inte skulle vilja vara utan. Jag är noga med att tala väl om min gamla kyrka, också fast den gav mig sår (liksom förövrigt den kyrka jag tillhör nu – ännu lever vi på jorden, Kyrie eleison).

För mig är det ekumeniska samtalet långt mycket mer än bara kollegialitet med pastorer och präster från andra samfund, eller bön för den gemensamma kristenheten, över hela världen och i den stad vi är satta att tjäna.

För mig finns ekumeniken i min familj, i mina närmaste relationer. Gränsen mellan olika kyrkor går till och med i mitt eget liv. När jag säger ”systrar och bröder i Kristus”, så är det exakt så, för mig, det ekumeniska ensambarnet, som valde att konvertera. Det är inte en lek, det är livets och trons djupaste allvar, att tillsammans söka Gud. Eftersom jag vill upprätthålla relationen krävs den ömsesidiga respekten som är grundförutsättningen för all ekumenik.

Ekumenik är svårt. Vi talar olika språk, eller åtminstone olika dialekter av kyrkiskan. Vi har olika kulturer. Ibland tillhör vi dessutom olika nationaliteter. Gränserna och hindren är många. Ofta ser vi våra olikheter, snarare än att vi låter Jesus Kristus forma oss samman, i bön och lovsång.

Just därför behövs de ekumeniska samtalen, och de behövs hållas vid liv. De behöver vara inkluderande, öppna och nyfikna. Det behövs organisation och det behövs att vi ger varandra av vår tid, så att den kan bli Guds tid.

Jag hoppas och ber att pingsten ska få vara en sådan tid, då den heliga Ande verkar i alla våra kyrkor, för enheten i Kristus.

PS I veckan har Sveriges kristna råd & Svenska missionsrådet haft årsmöte. Här kan ni läsa min kollega Maria Bergius berörande predikan.

Att använda den nya kyrkohandboken

Jag har förstått att alla inte gillar den nya kyrkohandboken, för att uttrycka det milt. Ändå vill jag uppmuntra alla i Svenska kyrkan att faktiskt använda handboken.

Det har varit en svår väg hit. Många har sårats på vägen. Min egen erfarenhet av arbetet med kyrkohandboken, där alla inblandade har ifrågasatts, utifrån såväl kompetens som intelligens, åtminstone i sociala mediers mer eller mindre slutna fora, gör mig ytterst medveten om det. Jag tvekade kring detta inlägg, av oro för den flodvåg som kan följa. Ändå måste vi fortsätta tala om kyrkohandboken och om vår kyrka.

Efter att ha bearbetat arbetet i gudstjänstutskottet och kyrkomötet, samt efterföljande desinformation, i några månader, är det också dags att vara självkritisk. Jag önskar att vi hade ägnat mera tid till dessa grundläggande frågor, även i kyrkan i stort.

Vad är en kyrkohandbok? En handbok för Svenska kyrkan innehåller våra grundläggande gudstjänstordningar. Inte alla specialgudstjänster, och inte allt som ska sägas vid alla tillfällen, men en gemensam grundstruktur som garanterar att Svenska kyrkans medlemmar kan känna igen sig oavsett om de firar gudstjänst i Vittangi eller Trelleborg.

Varför behöver vi en ny kyrkohandbok? Redan 1997 konstaterade Läronämnden att 1986 års kyrkohandbok på det stora hela fungerade väl, men samtidigt att många inte följde den. Därför finns stora delar av den förra handboken med i den nya, vilket illustreras av denna bild.

Behöver vi en handbok, kan vi inte bara göra som vi vill? Jag vet att det finns kollegor som tycker att de har så lång erfarenhet och utbildning i liturgik och gestaltning att de ser handboken som en vägledning. Visst har vi stor liturgisk hantverksskicklighet men vad får oss att tro att det är bättre att göra allt själv? Inte minst för igenkänningen för enskilda är det klokt att använda den gemensamma strukturen och böner som används bland många av kyrkans medlemmar.

Vem äger kyrkohandboken? Inte är det kyrkokansliet, inte heller kyrkomötet. Handboken är Svenska kyrkans och därmed församlingarnas att bruka, så det hoppas jag att man nu gör. Jag hoppas och tror att alla har upptäckt att en stor del av 1986 års handbok är bevarat men att det också finns en del, mer eller mindre nytt, att ta i bruk.

Hur ska vi hantera att vi inte tycker allt i den nya handboken är bra? Kyrkohandboken återspeglar den bredd av fromhetstraditioner som ryms inom vår kyrka och därför kommer alla inte att varken uppskatta eller använda allt. Det är inte heller avsikten i en kyrka som är mångfacetterad som vår. Men att använda samma handbok är en av flera grundförutsättningar för att vi ska fortsätta vara en kyrka och inte ytterligare bidra till kyrkosplittringen. Det har för mig personligen varit av stor vikt i arbetet.

Vad händer med den liturgiska förnyelsen då? En färdig handbok innebär inte att liturgin är fastställd för tid och evighet. Tvärtom blir vi aldrig klara, det finns alltid nya gudstjänster att fira. Ändå vill jag vädja till prästkollegor runtomkring att använda det ramverk som finns, med dispenser hos domkapitlen. Det är, liksom tidigare, möjligt att göra avsteg från handboken, men det bör göras med vishet och inom vår kyrkas ordning.

Det tog 21 års arbete att komma hit. Om vi hade vetat det från början hade processen sett annorlunda ut. Nu har arbetet, efter mångas slit och remisser, kommit i mål.

Jag hade förmånen och förtroendet att leda gudstjänstutskottets arbete, nära målgången. Jag vill tacka utskottet för ett väl genomfört arbete och för ett gott samtalsklimat. Vi tyckte inte alltid lika, men vi strävade framåt tillsammans. Visst var vi alla trötta ibland och ibland blev det fel, men då gällde ett ärligt ”förlåt” och så gick vi vidare.

Jag hade önskat att fler fick mötas i ett sådant klimat som rådde i utskottsarbetet. På vägen har jag oroat mig för samtalsklimatet i Svenska kyrkan, och hoppas att det blir bättre framöver. Från Gudstjänstutskottet och Kyrkomötet vet jag att det går att mötas. Jag tror att samtalet behöver fortsätta, med en ömsesidig respekt för våra olika ståndpunkter, i frågor som berör trons innersta kärna, så som den kommer till uttryck i vår kyrkas gudstjänster.

Sofija Pedersen Videke

Gudstjänstutskottets ordförande 2014-2017 (mandatperiodens utskott är ännu inte valda)

Bilderna är hämtade ur Kyrkostyrelsens skrivelse 2017:6

Försäkringskassans ändrade praxis inom LSS är en realitet

Insändare publicerad i Aktuellt i Politiken idag:

Det är dags att ta bladet från munnen om LSS och erkänna det som alla i funkisrörelsen redan vet: Även om lagen inte har förändrats, så har Försäkringskassans praxis gjort det.

Denna förändring beror inte främst på de domar som kommit, utan på de långtgående tolkningar av domar som Försäkringskassan gjort.

Det finns inget annat sätt att förstå att en dom om varma bad nu påverkar även sondmatning och andning genom trakeotomi. Men det värsta är förstås att antalet som idag har personlig assistans, kraftigt har minskat, och att det är allt färre som söker som får det. Det är verkligheten, som regeringen inte kan blunda för eller skylla ifrån sig kring.

Inte inom något annat område accepterar vi att statliga myndigheter ändrar sin praxis samtidigt som utredning pågår. Vi skulle aldrig acceptera att befintliga friskolor, med tusentals elever påverkades, innan en överenskommelse om vinsttak var på plats. Ändå är det motsvarande vad som sker inom LSS.

Jag säger inte att utredningen inte behövs eller att det inte finns saker att förbättra inom LSS. Jag bara påpekar att vi normalt sett avvaktar utredning innan praxis förändras.

Under den tid som Socialdemokraterna styrt Sverige, har Försäkringskassan kraftigt försämrat möjligheterna att få statlig assistans. Behoven kvarstår, frågan är bara vem som ska betala. Om människor med stora behov vältras över på kommunerna kommer det att urholka många mindre kommuners ekonomi. Om de istället hänvisas till sjukvården kommer de nya händerna i vården, som regeringen lovar, snart att gå åt. Under tiden som behoven bollas runt, går anhöriga på knäna, genom att obetalt sköta det som är vårt samhälles gemensamma ansvar.

Vi kan inte som parti fortsätta hävda att vi står för en solidarisk välfärd samtidigt som detta pågår. Det höjda barnbidraget ger mig en fadd eftersmak, när jag vet att mina vänner får slita för att ge sina barn en värdig vardag, samtidigt som samhället sviker. Jag vet att det lika gärna kunde varit jag och mitt barn.

Det går inte längre att hävda att lagen är densamma, att vi värnar de som har rätt till särskilt stöd och att vi väntar på LSS-utredningen. Det är dags att erkänna att en statlig myndighet ändrat praxis på ett oacceptabelt sätt, att vi inte kan vänta på att människor får sina grundläggande behov tillgodosedda av välfärdssamhället och att vi som parti omedelbart vill låta rättighetslagens intentioner styra, så att Försäkringskassans nya praxis omedelbart upphör i avvaktan att det kommer nya lagförslag.

Sofija Pedersen Videke

Socialdemokrater för tro och solidaritet, kyrkomötesledamot & funkismamma

Om sårbarhet, David, Goljat och Jesus

Firade Sinnesrogudstjänst med Goljat som tema på Tredje söndagen i fastan. I första årgången är den gammaltestamentliga texten om David och Goljat.

…

Den gammaltestamentliga texten denna söndag är berättelsen om David och Goljat, jag tror att ni känner till den. Det är krig. Israels armé och filisteernas armé står på var sin bergssluttning, med Terebintdalen emellan dem. Goljat utmanar på en kamp man mot man, samma utmaning varje dag i 40 dagar. Alla israeler är skräckslagna, ingen vågar möta jätten, det är därför han upprepar sin utmaning.

Så händer det oväntade. Herdepojken David, yngst av åtta bröder, har utvecklat sin teknik som slungkastare när han vallat sin fars får. Han har dödat både lejon och björn, nu träder han fram som krigare åt den levande Gudens här. Nu ska det avgöras vilket folk som ska bli de andras slavar. Det är inte vemsomhelst han ska möta, utan en man som beskrivs som en jätte. Det finns de som tror att han kanske hade en hjärntumör, som gjort honom så stor, och att han kanske såg dubbelt pga den, men alldeles oavsett så är det ingen annan än David som träder fram och vågar möta denne motståndare. Goljat är förutom stor, också bärare av en stor rustning och har rejäla vapen. David väljer bort rustning och använder samma vapen som mot de vilda djuren, han väljer ut fem stenar.

På pappret är det en ojämn kamp, och Goljat borde vara den solklara vinnaren, men vi vet att David med en enda precis rörelse fäller jätten och står som vinnare.

För det blir inte alltid som förutspått.

Goliat är störst, och hans storhet skrämmer många fiender.

David är mindre än många andra i Isralels armé, men han är skicklig.

Det är en berättelse om storhet, som visar att makt och storhet inte alltid är samma sak. Den som är stor kan vara osmidig, och den som är liten kan vinna genom att hitta en enda svag punkt.

Vi människor älskar berättelser om små som besegrar stora, och de är många genom historien. Alla handlar inte om män, tänk t ex på filmen om Erin Brockovich, en hemmamamma som i sin envishet och ilska över det som drabbar hennes familj och grannar, driver och vinner en process mot ett storföretag. Dessutom räddar hon miljön. Filmen är baserad på en sann historia.

Men om den lilla människan ska vinna, så krävs att hon tänker utanför boxen och tar till vara de tillfällen som ges. Det kräver att man satsar för att vinna.

Jag tänker t ex på Karl X Gustav som utnyttjade en sträng vinter och gick med sin armé över Stora bält, och anföll därmed oväntat Köpenhamn landvägen. Eller när Danmark kom till fotbolls-EM 1992 när Jugoslavien inte fick komma pga embargo, och i sin glädje över den oväntade platsen t o m vann finalen och blev europamästare i fotboll.

Det finns likheter mellan berättelsen om David och Goljat i historien och i samtiden.

Säkert finns det några likheter i bibelberättelsen också i ditt liv.

Säkert kan du se några Goljat i ditt eget liv, jättar som du kämpar och kämpat mot, vare sig du vill eller ej.

Det finns mycket som skrämmer oss i livet, saker som hindrar oss från att leva livet fullt ut.

Din Goljat kan vara missbruk, sjukdom, sorg, dåligt självförtroende, det förgångna som ständigt tornar upp sig.

Ibland låter vi som israeliterna skräcken förlama oss. Vi blir oförmögna att handla. Känner oss små, ensamma och övergivna.

Men du kan välja att göra som David och möta Goljat. Du kan våga välja en annan lösning för att lyckas. Du kan välja att se fördelar och möjligheter, där andra ser nackdelar och hinder.

Det är som på en anställningsintervju, när du får frågor om dina styrkor och dina svagheter, där du oavsett vad du svarar, ska vara medveten om att alla egenskaper kan vara både ock.

David valde ett annat alternativ än vad andra trodde skulle vinna kampen.  Det var inte genom en jämnstor krigare, det krävdes ingen rustning, det var inte genom stora vapen. Det var inte genom den som var störst och bäst på pappret som vinsten kom.

Det var en ung pojke, som hela tiden fick veta att han var ung och oduglig. Men han gick inte ensam till mötet med Goljat. Han gick tillsammans med Gud, precis som många före, och ännu fler efter honom gått i kamp.

David valde bort rustningen och gick mot Goljat utsatt och sårbar. Det påminner oss om Jesus.

För Gud väljer det oväntade och vågar tänka utanför boxen.

När människorna inte förstår Guds kärlek och omsorg väljer Gud en ny väg, genom att sända sin son till världen, att leva i världen och för världen. Här i samma värld som vi, med samma utmaningar som vi, fick Jesus möta sitt livs utmaning, sin Goljat, sitt sätt att vända död till liv. Han gjorde det inte bara för sitt folk, han gjorde det för alla, genom alla tider.

När modet hotade att svika bad han Gud om hjälp. Det var svårt att behöva genomgå kroppsligt lidande och död för vår skull. Ändå vågade han och gjorde det, för oss.

Jesus fullföljer Guds plan, som inkluderar sändandet av Guds son till världen. En son som inte var den största på pappret, utan lika sårbar som alla människor, och ändå med oväntad kraft att övervinna döden. Nu går han med oss steg för steg och ger oss mod att våga möta Goljat i våra liv, oavsett vad det är för jättar vi möter.

Så när vi möter våra Goljat, så går vi inte själva, fast det kan kännas så. Vi går med den levande Guden själv, och det är större än alla arméer i hela världen. För det är inte längre du eller jag som går själva, det är vi tillsammans. Tillsammans med Gud kan vi övervinna livets alla utmaningar.

Lalehs sång Goliat

…

Fast jag precis, samma dag som Svenska kyrkan fått en ny biskop, handikappteologen Susanne Rappman, med valspråket Vår Gud är sårbar, predikat sårbarhetens evangelium, grämer jag mig över att jag i gudstjänsten kom av mig på Välsignelsen. För jag har så svårt att tillåta min egen sårbarhet och att visa den för andra. Tack och lov hjälpte den gudstjänstfirande församlingen igång mig igen. För även prästen är sårbar och samtidigt buren…

Därför vågade jag på tåget hem, somna och sitta och fulsova fortfarande iklädd prästskjorta. Så att även medresenärerna fick se att präster är alldeles vanliga trötta människor. Sårbara, och tryggt burna av den levande Guden.

Fastan handlar om mer än att avstå mat

Den stora fastan har börjat, vi är på väg upp till Jerusalem.

Med glädje ser jag att alltfler i den lutherska kyrkogrenen väljer att fasta. Men eftersom vi inte är vana, och det inte finns några regler för hur man gör, eller bör göra, ser jag att det nästan finns lika många sätt som det finns lutheraner.

Många väljer att avstå mat. Det är en klassisk kristen tradition att i fastan avstå viss mat. Våra katolska och ortodoxa systrar och bröder är vana vid detta, och gör det varje vecka. Det följer förstås en biblisk tradition, men jag konstatera att vi nu, liksom då, är lite förvirrade kring vad som ska avstås, och framförallt varför.

Paulus skriver: Men det är inte maten sin kommer att föra oss till Gud. Vi förlorar inget om vi inte äter, vinner heller inget om vi äter. (1 Kor. 8-9)

Det finns många andliga lärdomar att lära sig av att avstå något, men om man bara väljer mat riskerar man att fastna i det kroppsliga. Fastan måste handla om mer än att avstå något för att vinna något för kroppen. Det finns redan så många som berättar för oss vad vi ska och inte ska stoppa i kroppen.

Flera väljer att avstå godis och sötsaker, och deklarerar det öppet. Det finns såklart en poäng i att inte fylla Andens tempel med socker och säkert finns det några som behöver öva sig på att leva sockerfritt. Men, och nu vänder jag mig särskilt till er som arbetar med ungdomar, om ni väljer att avstå mat, oavsett om det är överflödig mat, så riskerar ni att trigga ätstörningar. Ni kanske väljer att avstå mat som kroppen egentligen klarar sig fint utan, men för den som har problem med matfixering, kan de välja att ta bort något betydligt mer nödvändigt, som blir en negativ spiral.

Paulus fortsätter: Se bara till att den frihet ni kan ta er inte blir till skada för de osäkra. (1 Kor. 8:9 Jag ska inte ta i som Paulus genom att citera fortsättningen…)

Om du väljer att avstå mat under fastan, vill jag be dig, särskilt du som jobbar med ungdomar, att inte göra en stor grej av det.

För mig är det viktigt att fastan inte bara handlar om att avstå. Avståendet måste ge ett andligt mervärde, och det i sin tur också ett mervärde för min nästa.

För när alla andra talar om kroppen, så kan vi kyrkan vara en motkraft! Någon som talar om vikten av andlig påfyllning, som avståendet i fastan blir en möjliggörare för. Låt fastan få vara en tid som handlar om mer än att avstå mat, där både kropp och själ får utrymme, en tid att komma närmare Gud.

I Amos Helsingborg kan ni läsa mer om mina tankar om fastan.

Här finns Fastekalendern som pdf och här på Facebook.

Fake news om den nye svenske alterbog

Allerede i torsdags aftes, samme dag som Kyrkomötet, havde stemt en ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan igennem, publicerede international media, heriblandt Politiken, fake news om hvad vi havde besluttet.

Da jeg blev gjort opmærksom på det fredag formiddag, ringede jeg med det samme til Politiken. Desværre blev artiklen ikke fjernet og den indeholder stadig fejl (under billedet og i gengivelsen af hvordan den trinitariske formel bruges).

Istedet er der nu publiceret en anden artikel skrevet af en journalist der faktiskt satte sig ind i emnet, med udtalelser af såvel Københavns biskop, Peter Skov-Jakobsen som Margethe Auken. Hvor ville jeg gerne samtale med dem, istedet for kun at møde dem i avisen!

Men imens er både danske og internationale medier gået igang på de fake news der har spredt sig over verden. Nu må vi for alvor tale om fake news, og hvor hurtigt de spreder sig!

Igår talte jeg med journalister fra fem europæiske lande.

Den der først spredte nyheden om en helt kønsneutral bog ville selvfølgelig skade den svensk kirke. Derfor er det en ubehagelig overraskelse når aviser, jeg selv læser og stoler på, så uforfærdet og uden dybere kildekritik, skriver egne artikler, og desuden lader dem stå, også når grunden er kulegravet. Jeg, og andre med mig, aner et mønster hvor Danmark og Sverige sættes imod hinanden. Det mønster bør vi ikke lade smitte af på forholdet mellem vores to folkekirker.

Men selvfølgelig er der også en positiv side. Tænk at jeg, en ganske almindelig fredag i november, talte med journalister om Bibelens Gudsbilleder, om vores begrænsede sprog og om den kirke jeg tjener og elsker. Jeg ønsker mig: Endnu mere evangelium og Gud i media, bare helst uden grund i fake news…
Pressemeddelse på engelsk findes her.

Assistansen ligger i era händer, kommunalråd!

Kära kommunalråd,
insikten har drabbat mig. Det är hos er assistansen just nu ligger och väger! Det är ni som kan avgöra framtiden för människor med stora hjälpbehov. Bara denna vecka har två av de funkismammor jag hänger med i Facebookgrupper för föräldrar med barn som har CP-skador fått besked om kraftig sänkning av antalet assistanstimmar, trots stora hjälpbehov hos barnen. Det gäller barn, som med rätt förutsättningar, kan utvecklas, istället för att pacificeras.

Just nu tror jag det finns en stor diskrepans mellan lagstiftarens intentioner och de bedömningar som görs av Försäkringskassan. Allt fler förlorar hela eller delar av sin assistans, efter nya domar och hårdare bedömningar av handläggarna. Eftersom det finns en gräns mellan statlig och kommunal assistans på tjugo timmar, hamnar alltfler beslut hos kommunerna och det är här ni kommer in.

När kommunala handläggare inom LSS möter människor med stora hjälpbehov, som trots Försäkringskassans bedömning är större än tjugo timmar, då kan ni:

1. bevilja nödvändigt antal timmar 

2. rekrytera kompetent personal 

3. kräva att staten tar kostnaden för alla timmar som överstiger tjugo timmar per vecka.

Det första för att ni är medmänskliga. Det andra för att det är allt fler assistenter som säger upp sig, därför att de inte kan med att lämna sin uppdragsgivare när de vet att det finns mer att göra. Det tredje därför att jag just nu tror att det enda som biter på regeringen är ekonomiska incitament och som vi alla vet: money talks. Om staten ändå får kostnaden (och det är inga problem, för just nu går LSS-posten i budgeten med plus eftersom så få beviljas statlig assistans), så kanske de tar sitt förnuft till fånga.
Ni kan också välja att dela Försäkringskassans uppfattning om antal timmar. Det finns det dessvärre redan exempel på, t ex i Åsele. Då kommer människor med stora hjälpbehov att bli sittande eller liggande hemma, i vissa fall med livet som insats, då de riskerar kvävning. Dessutom kommer ni att få svårt att hitta personal som accepterar att lämna sina uppdragsgivare i så utsatta lägen. Dock kommer ni att hålla den kommunala budgeten i balans. Frågan om ni kommer att få förnyat förtroende vid nästa val är dock fortfarande öppen. Det gäller förstås även riksdagen.

Regeringen har tillsatt flera utredningar men under tiden hamnar människor, både den som har hjälpbehov och deras anhöriga, i kläm. Detta trots att de allra flesta inte har blivit väsentligt bättre, tvärtom lever många med sjukdomar som riskerar att bli värre över tid. Det kunde varit du och jag, våra föräldrar, syskon eller barn, som hade haft behov av assistans.
Ni, kommunalråd i alla Sveriges kommuner, har nu assistansen i era händer. Ni kan välja att ge utsatta människor och deras anhöriga möjligheten till ett gott liv, trots de brister som eventuellt finns i lagen och i de bedömningar som landets domstolar gjort i uttolkningen av Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Jag hoppas att ni gör det, och samtidigt lägger press på regeringen!
Här finns tre personliga berättelser, om hur det är när assistansen dras in, om äktenskap som slutar med skilsmässa, om människor som blir liggande hemma, om föräldrar som sover i skift. Det är verkligheten i dagens Sverige. Det är inte välfärd värd namnet!