Årets motioner i kyrkomötet

Så har den årliga genomgången av årets motioner till Kyrkomötet kommit i Kyrkans tidning, men tyvärr finns artikeln inte publicerad på webben.

En av mina motioner (jag är med på två och skrev denna själv) kom upp i dagens nummer, nämligen min önskan om en nationell satsning på konfirmationen. Det finns dessutom ytterligare en motion om konfirmationen.

Jonas Bromander, religionssociolog och chef på analysenheten på kyrkokansliet, har visat sambandet mellan att stanna som medlem i Svenska kyrkan och konfirmandtiden, bl a i Medlem 2010.

 

Ändå finns ingen hjälp från nationell nivå, när församlingarna ska rekrytera konfirmander. Allt sådant sker på församlings- eller möjligen stiftsnivå. Där jag bor och arbetar sker det även samarbete på kontraktsnivå.

Jag tycker det vore fantastiskt om alla Svenska kyrkans församlingar lade upp alla sina konfirmationsalternativ på en gemensam sida, t ex konfirmand.nu

Då kunde alla potentiella konfirmander lätt se vilka alternativ som finns. För det handlar inte bara om kompisarna och närhet, utan också om familjens sommarsemester, om kombinationen med fritidsintressen och mycket annat. Givetvis skulle sidan också vara fullmatad av information om vad konfirmationen är, med bilder och filmer från olika håll.

Dessutom vore det väl fantastiskt om vi slapp uppfinna hjulet själva hela tiden. Det behöver ju inte betyda att vi inte gör egna grejer, eller hur? För allt är inte information, vi bygger mycket av vår verksamhet på relationer och möten.

Men nog är konfirmationen värd att satsa på? När annars ska man våga brottas med livets stora frågor, med tro och tvivel, med tradition och förnyelse?

 

Hälsningar från en som varit konfirmand tre gånger (men det är en helt annan historia)

 

Välkommen till verkligheten, Helsingborgs stad!

Så var det dags igen. Barnen börjar skola och förskola och det är MASSOR av lappar att fylla i.

Men en blankett gör mig lika irriterad varje år. Jag får fylla i blanketten ”Schema över förälders arbetstider samt barnets omsorgstider”. Det är utformat som ett fyraveckorsschema på vardagar. Hur många jobbar så idag?

I verkligheten arbetar människor oregelbundna arbetstider. Det fanns en tid då vi lämnade in schema månad för månad. Under hela tiden jag har haft barn har jag jobbat på obekväma tider, helger och kvällar samt förstås på helgdagar. Var ska jag fylla i det på detta schema?

I Helsingborgs kommun finns en förskola och fritids för föräldrar som arbetar kvällar, nätter och helger. Där är alltid kö! Men kommunen har ingen aaaning om hur stort behovet egentligen är. En av anledningarna till detta är att kommunen konsekvent vägrar ändra på blanketten.

Nu är jag inte en sådan människa som bara gnäller. Tvärtom har jag de senaste åren ringt till skol- och fritidsförvaltningen och påpekat detta. Jag har också tipsat mina socialdemokratiska bekanta, att ett enkelt sätt att få reda på hur stort behovet är för ”nattföris” vore att ändra blanketten. För om både mamma och pappa jobbar till kl 20, eller på lördagen, så måste ju någon annan än den nuvarande förskolan sköta barnomsorgen. Det skulle också vara möjligt att analysera om förskolorna har rätt öppettider. Kanske ska man öppna senare och stänga senare istället?

Så, nu Helsingborgs stad, hoppas jag att det var sista gången jag fyllde i blanketten i detta utförande. Välkommen till en verklighet där föräldrar arbetar även på helger!

Förlossningsvården i Sverige

Det är högtryck på sjukhusen i Skåne. Det vill säga, det är gott om patienter och ont om personal. Ofta också platsbrist.

Själv går jag och väntar på flera nya bebisar i bekantskapskretsen. Det är inte utan rädsla, baserat på egna erfarenheter av att föda barn och på pressens rapporter om kvinnor som skickas än hit, än dit, när platserna inte räcker till i Skåne.

Ingången i livet är den största faran vi utsätter oss för, vågar jag påstå. Att födas är oerhört riskabelt. Så borde det inte vara i Sverige idag. Vi har kunskap och teknik så det räcker. Det vi slarvar med i förlossningsvården idag är tiden och personalen. Vi lyssnar inte tillräckligt på de födande kvinnorna och vi har inte alltid tillräckligt med tid. Det gör att rädda kvinnor ibland får föda utan tillräcklig hjälp. Det gör att nyförlösta kvinnor lämnas ensamma med barn, vilket är riskabelt för både mor och barn.

Barnen är det mest värdefulla vi har. Vi borde inte behöva mista en enda mamma eller ett enda barn i Sverige pga för få resurser. Det händer tack och lov inte så ofta. Men det händer förvånansvärt ofta att kvinnor får komplikationer, eller att mamma och/eller barn skadas under förlossningen. Det är kvinnor som får infektioner i livmodern, eller att den spricker (!) under värkarbetet. Det händer att överburna barn dör i magen i slutet av graviditeten för att man inte sätter igång i tid. Det händer att barn får syrebrist som leder till bestående hjärnskador. För egen del kommer vi aldrig att få veta om min sons cp-skada hade kunnat undvikas helt, eller lindras, om jag hade kommit in till förlossningen första gången jag ringde (som rutinerad omföderska borde jag vänta lite till, tyckte de).

Nu har jag ändå inte ens nämnt det faktum att partnern helt ignoreras i eftervården. Är det så vi ska ha det? Är det bara individer som får barn?

Så kära politiker. Vi har inte råd att slarva med förlossningsvården! Vet ni vad det kostar med neonatalplatser (ja, det finns säkert på era papper)? Ni, som förutom att bestämma i landsting även är kommunalpolitiker, vad kostar det när spädbarn drabbas av skador och behöver extra resurser resten av livet? Tänk vad det blir bara under de ca. 18 åren i förskola och skola? Och det är bara kostnaderna för barnen. Medan föräldrarna går på knäna, blir sjukskrivna eller går ner i arbetstid, i värsta fall aldrig till sitt tidigare yrke.

Det är alltid bäst att förebygga. I förlossningsvården har vi alla möjligheter att spara pengar inför framtiden – om vi bara vågar investera i tillräckliga resurser. För alla barn i Sverige har rätt att komma tryggt till världen!

Danska & svenska psalmer

Jag älskar musik! Och helt oväntat älskar denna prästen också psalmer.

Ett tag nu har jag försökt ta reda på vilka psalmer som är gemensamma i 1986 års svenska psalmbok och den danske salmebog fra 2002.

Jag har hittat 102 gemensamma psalmer. Här kommer snabbguiden, i avvaktan på mitt mer utförliga dokument….PDF Snabbguide gem psalmer

Varför jag älskar Svenska kyrkan

En av anledningarna till att jag började skriva denna blogg var att jag ville lyfta fram allt det fantastiska som händer i Svenska kyrkan.

Jag blev medlem i Svenska kyrkan som ung vuxen. Fram tills dess hade jag tillhört den ortodoxa kyrka mina föräldrar tillhörde, där min pappa är präst. Jag hade under många år börjat ställa frågor om den kyrkan, dess bibeltolkning i förhållande till traditionen och dess organisation och alltmer engagerat mig i Svenska kyrkan. Det finns mycket fantastiskt i den ortodoxa kyrkan, som kyrkomusiken som jag lyssnar på samtidigt som jag skriver detta (hurra för Spotify!) även om jag har valt en annan kyrka.

Här tänkte jag lista några av de saker som jag älskar med Svenska kyrkan, som gjorde att jag en gång blev medlem, som gör att jag engagerade mig som kyrkopolitiker och som gör mig stolt över att vara präst i Svenska kyrkan.

– Svenska kyrkan är en del av Jesu Kristi världsvida kyrka. Hon är stor (den största lutherska kyrkan) men alltid villig att lyssna på andra. Det gör också att hon rymmer många olika tolkningar av vad det innebär att följa Jesus.

– Svenska kyrkan uppmuntrar till egen läsning och tolkning av Guds ord, Bibeln. Bibelordet, och tolkningen av det, går före alla traditioner!

– Svenska kyrkan möter människor i både fest och katastrofer. Det är lika självklart med båda, vare sig det är i stora format, eller den enskilda människans liv.

– Svenska kyrkan har många fantastiska kyrkorum, där människor i gemenskap eller avskildhet kan söka Gud.

– Svenska kyrkan har många fantastiska anställda, som på olika sätt vill vidareförandes Guds kärlek till människor. Alla anställda är viktiga, såväl kontorspersonal som vaktmästare som diakoner och biskopar.

– Svenska kyrkan har många fantastiska förtroendevalda som tar ansvar för kyrkan, valda av kyrkans medlemmar.

– Svenska kyrkan hjälper människor i nöd, både här hemma och ute i världen.

– Svenska kyrkan vågar gå först i viktiga frågor. Det gäller samkönade äktenskap, men också miljöfrågor och minoritetsfrågor.

– Svenska kyrkan vågar plocka russinen ur kakan, i mötet med andra kyrkor och andra religioner, och framförallt vågar både de ekumeniska mötena och religionsdialogen. Det märks t ex i Taizés inflytande i vårt kyrkoliv (som betytt oerhört mycket för mig personligen) och ikoner i våra kyrkor, men också samarbetet med andra troende, Fryshuset är ett exempel av många.

Det finns så klart otroligt mycket mer, jag anar redan nu att det kommer en del två av detta inlägg…

Socialdemokraterna i kyrkopolitiken

Jag vet inte varför det är så många som tycker att det är så hemskt med Socialdemokraterna i kyrkopolitiken. Nu senast har Expressen det på ledarsidan, http://www.expressen.se/ledare/johannes-forssberg/politikerna-maste-lamna-gud-i-fred/ och genast hakar POSK på, http://www.posk.se/viewNavMenu.do?menuID=4&oid=2462

Man förutsätter att socialdemokratiska kyrkopolitiker inte tror på Gud, eftersom Gud inte nämns i vårt valmanifest, Men man kan faktiskt inte rösta varken på Gud, Jesus eller den helige Ande, eller någon annan person som nämns i Bibeln. Däremot kan du rösta på människor, som utifrån sitt engagemang och sin tro, vill arbeta för punkternas förverkligande i Svenska kyrkan.

Manifestet är utarbetat av socialdemokratiska kyrkopolitiker, bl a på Kyrkopolitiskt forum. Det är inte så att partistyrelsen har suttit och slitit sitt hår med formuleringarna.

Som så många andra gör Johannes Forssberg det felaktiga antagandet att Socialdemokraterna sitter på högsta nivå och siktar in sig på Svenska kyrkan som en arena av makt. Men Socialdemokraternas främsta engagemang i Svensk kyrkan består i första hand av de tusentals företrädare som tar ansvar i sin lokala församling! Vissa har gjort det både i statskyrkan och sedan kyrkan skiljdes från staten. Några har erfarenhet från kommunalpolitiska uppdrag, andra har valt att bara vara kyrkopolitiker. Alla har de erfarenheter från arbetet i S-föreningar.

Socialdemokratiska kyrkopolitiker kommer inte utifrån, de är medlemmar i Svenska kyrkan som vill engagera sig och ta ansvar för vår gemensamma kyrka.

Så när man som Johannes Forssberg tycker att man ska lämna både Gud och Svenska kyrkans medlemmar ifred, har han inte förstått att många socialdemokratiska kyrkopolitiker söker både Gud och medmänniskors bästa i kyrkan!

Det största problemet menar POSK är inte politikerna, utan vår nomineringsgrupp. Jag kan inte förstå varför andra har sådana synpunkter på vilken nomineringsgrupp jag representerar. Varför skulle jag bilda en ny nomineringsgrupp när det redan finns en som delar mina värderingar?

Nej, det står inte varken Gud, Jesus eller helig Ande i vårt valmanifest. Det betyder inte att Gud inte är närvarande i vår nomineringsgrupp. Det betyder inte att vi inte ber eller sjunger psalmer, firar gudstjänst på kyrkomötet och hemma.

Jag tror att alla nomineringsgrupper i kyrkomötet har morgonbön i sina gruppmöten, även om jag inte vet säkert. Det betyder att fast vi ber till samma Gud och tillhör samma kyrka, har vi olika åsikter i kyrkopolitiska frågor och det visar sig i Kyrkomötets beslut. Det är därför det behövs ett kyrkomöte med olika nomineringsgrupper!

Jesus har flera liknelser om förvaltare. Vi har fått i uppdrag att förvalta vår kyrka och vi vill göra det på olika sätt, med olika utgångspunkter. Socialdemokraterna går till val på sina grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och syskonskap (visst låter det farligt?) och sitt valmanifest som i tolv punkter uttrycker våra förhoppningar för Svenska kyrkan.
Vem ska förvalta Svenska kyrkan? Det avgörs i kyrkovalet den 15 september!

Vigselfrågan

Såhär när Pride är i full gång och vi hör skrämmande rapporter om homofobi, känner jag att det är dags att komma ut ur garderoben. Som präst har jag ett myndighetsuppdrag, med förordnande från Skatteverket.

Som präst i Svenska kyrkan och myndighetsutövare vill jag vara tydlig:
Jag viger homosexuella.
Jag viger heterosexuella.
Jag viger frånskilda.
Jag viger två människor som vill leva i kärlek med varandra!

Jag anser mig inte ha rätt att döma vilka som ska få leva tillsammans och ej.

Kort sagt, jag viger människor som inför Gud och en stor eller liten församling, vill bekräfta sin kärlek och avge sina löften om trohet. I vigselgudstjänsten läser vi bibelord om kärleken och ber för äktenskapet.

Under mina år som präst har jag vigt många par. Jag påminner också alltid om att när man hamnar i kris, som par eller individ, är man välkommen att prata med en präst (mig eller vilken annan präst som helst).

Förlåtelse och försoning

I vårt samhälle är vi duktiga på att hitta syndabockar, men dåliga på att be om ursäkt. Är det mänskligt att vilja skylla ifrån dig, eller ett resultat av den nuvarande kulturen?

För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg om Försäkringskassan. Jag efterlyste bl a en skriftlig ursäkt. Det har jag inte fått, och förväntar mig väl egentligen inte heller.

Men denna och många andra erfarenheter både från mitt privata och mitt arbetsliv, sätter frågan på sin spets. Varför är vi så dåliga på att erkänna när vi gör fel och be om ursäkt? Hur kan jag som privatperson bli bättre på att leva i förlåtelse? Hur kan myndigheter ta ansvar för sina fel och be om ursäkt?

Jag tror att det kräver övning. Vi behöver lära oss att erkänna våra fel, vi behöver öva oss i att be om ursäkt. Jag tror att förlåtelse, både att be om den och att ge den, förändrar situationen. Just därför tror jag att det är så viktigt att vi ber om ursäkt, när vi gör fel, för ingen är ju ofelbar.

När vi slarvar med förlåtelsen, så slarvar vi också med vårt ansvar i relation till andra människor. Jag tror att ordet förlåt har makt att förändra människors liv till det bättre, att avsluta tråkiga situationer och påbörja något nytt.

Därför tycker jag själv att förlåtelsen är en viktig del av gudstjänsten. Den är måhända obekväm i början, men vad vet vi om de bördor som Gud får lyfta av? Överhuvudtaget har jag svårt för gudstjänster som bara lyfter glädjen. Livet är också Kyrie, (=Herre, förbarma dig).

Våga säga: Förlåt! Till dina medmänniskor och till Gud, som har förmågan att förlåta allt.

En kunglig födsel

Ännu ett kungligt barn har kommit till världen. Alla nyblivna föräldrar förtjänar ett grattis, so congratulations on your prince!

Men jag tycker allt att förlossningsvården är orättvis! I Sverige skickas vanliga kvinnor iväg till andra sjukhus när det är fullt. Medan royala bebisar har personal på standby.

Om alla människor är lika mycket värda och förlossningar är det största ögonblicket i människors liv, borde alla få lika bra vård som prinsessorna.

För ute i verkligheten får kvinnor och barn skador för att det är platsbrist och personalbrist på sjukhusens förlossningsavdelningar.

Det innebär stora risker för kvinnors liv att föda barn och i länder med dålig förlossningsvård riskeras även barnens liv.

Men vi kan ändra detta. Skånska regionrådet Birgitta Södertun, själv barnmorska (kd), föreslår bl a en barnmorskepool, så att fler barnmorskor får förlossningserfarenhet (annars jobbar de t ex på kvinnoklinik, prenatalt eller på ungdomsmottagning).
Jag skulle själv gärna se en uppgradering av kvinnoklinikerna som ligger i anslutning till bb, eftersom många nyförlösta hamnar där ändå.

Och givetvis ska partnern vara välkommen, t ex på patienthotell eller egenvårdsavdelning. Det är en viktig investering för att göra nyblivna familjer trygga!

Dags att satsa på barnen, de är vår framtid! Så satsa på förlossningsvården nu, så att alla föräldrar får en lika bra start som kungahusen!

Tack Gud för semester!

Alla har inte semester, eller rättare sagt möjlighet att åka iväg vart de vill på semester, av ekonomiska eller sociala skäl. Den insikten slog mig när jag åkte iväg i år på familjens sommarsemester.

Jag insåg att jag har den möjligheten och är tacksam för den. För att jag får skapa gemensamma minnen med familjen (som att vi hamnade på fel museum men först insåg det efteråt). För att jag får nya infallsvinklar på min vardag (som att alla lutherska folkkyrkor inte har samma semesterledigheter som vi). För att jag får träffa nya människor (som en svensk organist i förskingringen och en annan funkismamma med liknande erfarenheter).

På årets semester får jag dessutom återuppleva en del av mina egna barndomsminnen och ge vidare till mina egna barn. Ikväll har jag njutit av koldskål, från Arla. Med tanke på hur många danskar som bor i Sverige hoppas jag snart hitta den även i en skånsk matbutik nära mig 😉