Att lyda stormen

Mig veterligen är det endast Jesus som kan tämja stormar så att de lyder honom. Ändå är det kanske föga förvånande att vi människor har så svårt att lyda stormen, när krismyndigheter talar om för oss att stanna inne för att undvika stormen. Människan tror ju allt oftare att hon är Gud numera. Vi har svårt att erkänna våra egna begränsningar och inse att det finns något som är större än vi själva.

I måndags var jag rädd och arg. Rädd för att jag med mitt arbete vet att livet är skört. Rädd för att min man skulle ta sig hem från arbetet mitt i en storm som skördade liv få mil från oss. Arg för att min man uppmärksammat sina chefer på klass3-varningen, men att denna ignorerades till stor del. Arg för att man inte har respekt för naturens krafter, som är långt större än någon människas!

Där satt jag ensam med våra tre barn, och vädjade till mannen att stanna på arbetsplatsen tills det värsta var över, eftersom han inte hade fått gå i tid. Men på denna arbetsplats finns det larm, som gör det omöjligt att stanna t ex över en natt.

Jag anser att man ska följa de rekommendationer som finns och ta klass3-varningar på största allvar. Vid så allvarliga varningar bör man i god tid stänga verksamheter så att folk kan ta sig hem. Endast de som måste vara i tjänst för samhällsnödvändiga funktioner ska vara det.

Jag kan inte förstå de som tar sig ut i stormen utan ett viktigt ärende. Om man drabbas av flygande bråte, då måste räddningspersonal ut för att rädda någon som borde stannat inne från början.

Vi behöver lära oss att ta naturen på allvar. När vi nu kan förutsäga stormar, även om vi aldrig säkert kan veta exakt var de kommer drabba, så bör vi ta lärdom av misstag. Stänga affärer, skolor och företag. Skicka hem folk i god tid. Allt måste inte fungera som vanligt vid extrem väderlek. Det inträffar inte så ofta och varar sällan så länge.

I Danmark dog flera personer under stormen och människor satt fast i tåg som aldrig borde gått. I Sverige gjorde de flesta kloka val, vilket säkert bidrog till att ingen människa dog. Vi borde vara tacksamma för det istället för att klaga, som jag sett flera Göteborgare göra, för att stormen inte drog över det området, som förutspått. Tacksamma för att man ställde in tåg, så att man slapp fastna på spåren (det var ju uppenbarligen rätt beslut eftersom flera tåglinjer hade störningar dagen efter).

Bönehjälp

Ibland behöver man hjälp att be.

Jag har sedan uppväxten levt med Morgenandagten som sänts via danska P2. Sedan gick det inte längre att lyssna analogt, så numera ser jag den på tv, när jag kan, på danska DRK, vardagmorgnar kl 8.05. Danska Folkekirken har också Dagens ord.

Om man vill ha hjälp på nätet finns förstås en del som ber på Twitter, GodmorgonGud och Universitetskyrkan Malmö. liksom mer sporadiskt av olika personer.

Sedan kan man be som i Taizé, via deras hemsida Taizé.fr. Eller som irländska jesuiter på sacredspace.ie

Berätta gärna vad du använder för redskap!

Vem är din nästa på vägen?

De senaste veckorna har jag varit med om tre bilincidenter, där majoriteten av alla medtrafikanter bara kört iväg.

Först passerade jag en äldre man som fått motorstopp precis i en korsning. Han försökte själv ratta och putta bilen in till kanten. Jag och en man till stannade och hjälpte honom putta, så fick han ratta. Det gick både fort och lätt när vi var tre.

En annan dag körde jag på en bro, då jag såg en man i nöd. En cyklist hade stannat men hon pratade i telefon med 112 och kunde inte prata med honom samtidigt. Flera cyklister bara körde förbi, precis som jag också gjorde först. Men så bestämde jag mig för att stanna och pratade med mannen, som inte alls mådde bra. Snart nog kom ambulansen och jag vet att han blev ompysslad.

Nu senast hade jag precis parkerat vid mitt arbete, då jag hörde en smäll. En bilist hade backat rakt på en parkerad bil. Hon gick ut och tittade på bägge bilar men satte sig sedan i sin bil och körde iväg.

Många säger sig inte tro på Gud, men när andra råkar ut för olyckor verkar det finnas någon sorts förväntan på ett gudomligt ingripande. Gud får fixa, jag har inte tid! För det verkar inte ha fallit dem in, att den som måste hjälpa till är den som passerar! Det är inte säkert att det är bekvämt eller att man håller tiden dit man är på väg, men hur bra mår man av att bara köra ifrån människor som behöver hjälp?

Jag tror inte att man måste tro på Gud för att vilja förbättra samhället, men jag tycker att vi pratar alldeles för lite om hur vi tar ansvar för vårt samhälle och alla våra medmänniskor.

Jesus berättar liknelsen om den barmhärtige samariern. Jag skulle tro att det är en av de mer välkända berättelserna från Bibeln. Det hade ju varit trevligt om människor också kom ihåg poängen, nämligen att den som hjälpte mannen i nöd, hjälpte sin nästa precis som vi alla bör göra.

Jesus slutkläm verkar ha glömts bort, men den är: Gå du och gör som han!

Vara tyst eller gå ut i världen?

Det finns människor som inte uppskattar kyrkan. Jag glömmer det ibland, eftersom kyrkan så självklart för mig är någonting positivt. Det betyder inte att alla mina egna erfarenheter av kyrkan är positiva, men det positiva överväger.

De som inte uppskattar kyrkan är i allmänhet inte medlemmar i kyrkan, eller är på väg att lämna den. Deras ställningstagande har min fulla respekt, även om jag inte delar deras val.

När så kyrkan gör sig påmind, när kyrkan på olika sätt försöker nå människorna, antingen direkt till medlemmarna eller genom information som når alla hushåll, är det inte alltid uppskattat.

Betyder det att kyrkan ska hålla sig till sitt? Vara en byggnad där mitt bland folket, men där människorna inom kyrkan aldrig rör sig i samhället? Det är omöjligt! Kyrkan är en del av samhället. 

Att vara kyrka i vår tid är en utmaning och vi lär oss ständigt av allt vi gör. Det är bra att möta även de som inte gillar kyrkan, för att höra deras åsikter. Men det är trevligare med dialog än monolog.

Ska kyrkan ge svar eller få människor att ställa frågor?

I en luthersk kyrka är det en självklarhet att människor själva läser Bibeln. För mig är det en självklar del av det allmänna prästadömet att bemyndiga människors tankar om tro.

Nyligen träffade jag årets konfirmandgrupp för första gången. Då gjorde vi följande:
Jag hade en låda. Jag frågade vad de trodde att jag hade i lådan.
De gissade på lite olika saker.
Jag sa att det var en mobiltelefon. Tror ni mig?
Det gjorde de.
Sedan fick de gissa vad det var för mobiltelefon (jag sa att det var min privata och de gissade iPhone 5, det var det inte. Jag utmanas ofta av konfirmanders första bild av mig).
Slutligen lyfte jag på locket och visade mobiltelefonen.

Som präst har jag ofta folks förtroende, fast de aldrig mött mig. De litar på mig, baserat på mitt yrkes trovärdighet. Det gynnar ofta mitt arbete med att hjälpa människor, oavsett deras livssituation, De släpper in mig i sina hem och sina liv.

Konfirmanderna kommer till oss, nyfikna på Gud och på tron. Jag och mina kollegor kan berätta vad vi tror på, vi leker, vi äter tillsammans, vi pratar, vi ber och läser Bibeln. Men jag vill inte att de ska tro för att de litar på mig och jag tror. Jag vill att de ska upptäcka Gud själva. I det är jag bara ett redskap. Det viktigaste redskapet är att deras egen nyfikenhet och öppna hjärtan.

Jag tror inte på en kyrka som kommer med tvärsäkra svar, som stänger dörren för samtal. Jag är trygg i min tro, men nyfiken på hur andra tänker. Jag vill att min tro i första hand ska visa sig i handling, inte i ord.

När jag tittar tillbaka på min egen resa genom livet och genom tron är det inte en människas svar som har lett mig framåt. Det är många människors svar, och inte sällan har de varit motfrågor. Jag har utmanats att tänka, läsa och tolka själv.

Jag tror att vår tid längtar efter att få höra om våra trosupplevelser, med insikten om att allas upplevelser ser olika ut. Jag hoppas att mångas historia ska bli berättade!

Tack!

Glöm inte att använda det lilla men ack så viktiga ordet Tack! Både till Gud och dina medmänniskor…

Kanelbullens lov

Idag firar vi kanelbullens dag och jag har bakat kanelsnurror. Jag gör det rätt ofta numera för det är det perfekta mellanmålet.

Åtminstone för vår femåring med diagnosen hyperketotisk hypoglykemi och CP atetos. Han behöver lättuggad, energi- och kolhydratrik kost.

Kanelbullar är hyfsat mjuka, innehåller mycket fett och en hel del vitt mjöl. Inte helt optimalt, så dagens snurror är bakade på vispgrädde och vatten samt kokosfett. Man får ju falla till föga med vetemjöl men det är utdrygat med boveteflingor. Slutligen snålar vi med sockret men inte med kanelen i fyllningen.

Kanelbullar är riktiga energibomber och är ruskigt bra vid rätt tillfällen. Som t ex när man ska gå på simskola en fredageftermiddag 🙂

#worldcpday 2 oktober 2013

Idag uppmärksammas World CP dag över hela världen. Sjutton miljoner människor över hela världen har cerebral pares, en hjärnskada som uppstått under utvecklingen i magen, i samband med förlossningen eller innan det tredje levnadsåret.

Beroende på var hjärnskadan sitter och hur omfattande är omfattas olika delar av kroppen.

För fem år sedan fick vi ett barn med cerebral pares. Det visste vi inte då men efter ett drygt år började vi misstänka det och för knappt ett år sedan kom diagnosen.

Vi sökte mycket information på nätet. När jag sökte information fick jag kontakt med en massa fantastiska funkisföräldrar. Genom dem har jag fått information, kunskap och gemenskap som är ovärderlig. De flesta har jag aldrig träffat IRL och ändå känns de som nära vänner, vars vardag med glädjeämnen och bekymmer jag får dela. Tack till er <3!

Men så finns det där som jag tycker är konstigt.

I mitt möte med andra funkisföräldrar ser jag en massa orättvisor, som känns rätt onödiga.

– Alla har inte rätt till samma hjälpmedel. Det beror på var man bor, om man har rätt till två rullstolar (så aktiv föräldrar slipper slita ut oss på att släpa hjälpmedel) eller rätt till hjälpmedel för fritiden. Senast igår fick vi höra att vår son kanske inte får en dator eller iPad som skrivhjälpmedel i förskola/skola, som han hade fått om han haft dyslexi. Han kan inte skriva bra pga motoriska svårigheter. Jag förstår faktiskt inte att man gör skillnad på funktionshinder om man behöver hjälpmedel…

– Alla får inte adekvat träning. Nu råder det för all del delade meningar om vilka metoder som är evidensbaserat, hur det nu är möjligt när det finns sjutton miljoner med CP att forska på…? Även här finns stora skillnader mellan landstingen.

– Nya personer drabbas av CP, för att man chansar i förlossningsvården. Det finns CP-skador som inte kan förutses eller hindras, men det finns också en del som kan. Att kunna använda och kunna tolka CTG (mätning av fostrets hjärtfrekvens genom elektroder utanpå mammans mage) borde vara självklart, men är det uppenbarligen inte. Att låta kvinnor komma in till förlossningen när de ringer in, som jag gjorde, borde vara självklart.

Som ni märker så finns det en hel del övrigt att önska av landstingen. Borde vi ha nationella riktlinjer som är tvingande för landstingen? Så att förlossningsvården håller en jämn, hög standard, Så att alla har rätt till samma hjälpmedel oavsett var man bor. Så att alla får bra träning.

Ja, det är min dröm, såhär på #worldcpday! Förutom förstås att ni alla slutar använda CP som skällsord om intelligens, för då har ni inte träffat min underbara, verbalt och musikaliskt begåvade femåring!

Biskop Peters tal till Kyrkomötet i svensk översättning

Flera förstod inte riktigt biskop Peter Skov-Jacobsens tal till Kyrkomötet igår, så jag har tagit mig friheten att översätta:

Hälsning till svenska Kyrkomötet tisdag 24 september 2013

från Köpenhamns biskop Peter Skov-Jacobsen

Ers majestät, ers kungliga höghet, vördade ärkebiskop, kära och goda vänner!

Härmed en hjärtlig och vänlig hälsning från landet långt mot söder, på tröskeln till Europa och med det märkliga språket. En hälsning från landet, som djupt i medvetandet alltid lever med ögonen riktade mot den nordiska gemenskapen. Vi nynnar med när ni sjunger om solen, himlen och gröna ängar, och när vi hör er sjunga om det fjällhöga nord, som är gammalt och fritt, då vaknar vår längtan. Föreställningen om det fjällhöga väcker särskilt vår lust. Så måste det vara i landet, där den punkt som är 143 m ö h kallas Himmelberget av sina invånare.
Vi danskar har många erfarenheter, i alla fall detta, att himlen når ända ner till Jorden!

Tillsammans med biskop Martin från Newcastle kommer jag med hjärtliga och vänliga hälsningar för Borgågemenskapens räkning. Vi tackar er i Svenska kyrkan, för att ni så modigt har gått före oss i många år och vänt kyrkans hjärta och ögon mot människor, som tidigare bara märkte människors förargelse. En gemenskap är aldrig bra, om man inte vågar säga sanningen till varandra. I en dynamisk gemenskap utmanar man varandra och ni skall ha ett särskilt tack!

Så håller ni Kyrkomöte igen mitt i världens utmaningar. Att vara människa i en postmodern välfärdsstat betyder liksom tidigare att vara omgiven av sorg och glädje, lycka och olycka, medgång och motgång. Vi människor kommer ofta med leenden och ork men i bröstet bär vi ångest och vrede, ja, vi märker art även den vackraste rosen har törnen.
Vi lever i en värld, där krig, hungersnöd, diktatur, förtryck och utnyttjande gör livet till kaos för många människor.
Det måste alltid vara kyrkans uppgift att lyssna till honom, som i synagogan i Nasaret citerade profeten Jesaja och hävdade att Gud hade sänt honom ”för att frambära ett glädjebud till de fattiga […], att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet. ” (Luk 4:18)
Medan vi lyssnar på mannen från Nasaret, hoppas jag att våra ord och gärningar får vara bara ett litet återsken från Honom, som kände igen dem, även om de precis hade förrått, sovit och mördat. Må Kristus vara med oss på väg mot vårt Emmaus!

Kära Kyrkomötesdeltagare! Världen ska märka att vi inte först och främst bekymrar oss för vår egen organisation. Världen ska märka att vi är en kyrkan som älskar världen. Vi är en kyrka som vet vad det är att ha fel, och vi kan inte alltid motstå att vara självupptagna, men upprepar hoppet som en protest och tror att vi på det sättet kan säga emot politisk förbannelse och nedstämdhet. Vi talar i världen, som människor som lyssnar på Jesus, han som de kallade Människosonen, om honom som norrmannen Garbo skrev:
”Men en Människoson
som kände oss
och visste allt,
och som hade det lärandet ordet
och hjälp
där andra bara hade fördömande
och kalla ögon;
en Människoson-
Ack, att du inte längre finns på jorden!”

Må ni hålla kyrkomöte ”med ögat, som det skapades, himmelvänt, klarvaket för allt skönt och stort härnere, men med den djupa längtan välkänd, endast tillfredsställt av glans från evigheten” Grundtvig

OBS! Mina översättningar, Grundtvigtexten är en sång som heter Et jævnt og muntert, virksomt liv på jord, som inte finns med i den nuvarande danska psalmboken

Kyrkomötet 2013 är igång

Så har Kyrkomötets inletts. Det är sjunde gången jag deltar, jag har suttit två mandatperioder och var borta 2011 då jag födde barn i samma veva som man skulle anmäla sig till Kyrkomötet. När anmälningstiden gick ut hade bebisen inte kommit och barnafödande är inget man bara vet går bra, så att man knappt två månader senare kan sitta på Kyrkomötet.

Invigningen är högtidlig med mässa och inledning i aulan, med gäster från när och fjärran. Klart bäst i år, tyckte jag att Köpenhamns biskop Peter Skov-Jacobsen var. För mig är han bekant, inte minst hans röst, eftersom jag ofta inleder dagen med Morgenandagten på DRK som alltid sänds från Köpenhamns domkyrka. Tyvärr var det många som inte förstod vad han sa… Synd, när det finns de som kunnat tolka 😉 Han inledde lite skämtsamt om Danmarks högsta punkt, Himmelbjerget, om närheten mellan himmel och jord. Men han nämnde också att bakom våra leenden kan det finnas ångest. Jag tror att vi är många som kan känna igen oss i det.

Jag har oftast kaftan vid kyrkomötets inledning. Sist jag hade den var på prästvigningen i Lund i juni. Det var också sista gången jag träffade Börje Henriksson. Börje lämnade kyrkomötet när jag kom in. Han var en mycket omtänksam kamrat, med stor allmänbildning, som när som helst kunde citera svensk lyrik och hade en stark förankring i socialdemokratin. Han var något av en mentor för mig och hans hastiga bortgång har berört mig och andra som träffat honom.
I våras dog en medlem av vår kyrkomötesgrupp, Jan Johansson från Burträsk, också det hastigt. Jag kände inte honom lika väl, vi kom från olika delar av landet men jag uppskattade honom.
En del av den högtidliga inledningen var alltså parentation, och det känns bra att hedra de avlidnas minne med en stunds tystnad.

Efter inledningen i plenum började vi arbeta i våra utskott. Jag sitter i gudstjänstutskottet.

Före, under och mellan var det mycket prat om kyrkovalet och valresultatet samt hur det nya kyrkomötet kommer att se ut.