Begravningen, ett avslut

För den som är i sorg, hamnar begravningen i ett första fokus. Den är i allmänhet i en överskådlig framtid och är något konkret att fokusera på, eftersom det kräver vissa förberedelser.

För den som mist hastigt och oväntat kan det kännas svårt att så plötsligt planera avskedet.
För den som mist väntat, efter sjukdom, kan man ibland ha hunnit prata och planera tillsammans.
Det är alltid enklare om den avlidne har lämnat egna önskemål. Man kan få hjälp med att planera begravningen genom verktyg som tillhandahålls av begravningsbyråerna. De har mallar som täcker det mesta, se t ex Fonus och SBF.
Om man önskar en begravningsgudstjänst i kyrkan, kan även kyrklig information om begravningsgudstjänster vara till hjälp, där man kan läsa ordningen, fundera på psalmer och bibeltexter. Man kan också göra tillägg till ordningen, med musik eller annat som passar situationen. Präster hjälper gärna till i samtal inför begravningen.

Begravningen i sig kan vara en dag man både längtar efter och fasar inför. Det kan vara en efterlängtat avslut på en jobbig tid, men samtidigt den stund då man tar ett sista avsked.

Många uttrycker en rädsla inför hur man ”klarar” begravningen. Jag anser inte att det finns de som gör det bättre eller sämre. Det är helt normalt att begravningar är känslosamma, eller att man blir alldeles stum inför livets stora frågor. Man kan gråta hejdlöst, eller känna tomhet. Det finns inga rätt eller fel och man kan inte förutse sina egna känslor.

Det som inte kan förutses kan vara det svåraste. Under en begravning ska man som nära anhörig till den avlidne få lov att hålla fokus på sig själv. För den som har barn med sig kan det vara svårt, beroende på barnets ålder och den egna sorgen. Det som skrivs här handlar främst om mindre barn. Alla barn ska känna sig välkomna att vara med på begravningar.
Om man tror att man inte orkar med barnen och deras frågor och känslor under begravningen, kan det vara bra att ha med någon extra vuxen, som barnen känner sig trygga med, som kanske inte själv är så nära anhörig. Om det är barnets morfar som dött, kanske någon från en annan gren av familjen kan vara ett stöd, eller någon annan som brukar passa barnen.

Barn har naturligtvis många frågor kring begravningar och ganska vaga bilder av hur det går till. Därför kan det vara bra om de får vara med och se vad som händer. Om man vill kan man läsa om det innan, t ex den här boken. Barn uppskattar ofta det konkreta. Deras fantasi kan annars ge bilder som är långt mer skrämmande än verkligheten.

Har man med sig barn kan man låta dem skapa själva, en teckning eller något annat pyssel. Det kan de lämna istället för en blomma. Man kan också låta barnet välja blomma själv, eller något annat som de vill skicka med, kanske i kistan.

En svår del av begravningsgudstjänsten kan vara i slutet då man ska ta avsked. Hur det går till rent konkret är olika. ibland går man runt hela kistan och tar avsked vända mot församlingen. Ibland står man vid sidan eller vänd mot altaret. Man måste inte säga något och det kan spelas musik under avskedet. Det är vanligt att man lägger en blomma. Några bockar eller niger, man kan också lägga en hand på kistan till avsked.

Efter begravningen kan man skiljas åt eller samlas på eftersits. Man kan ha olika känslor inför att samlas efteråt, men det kan vara praktiskt, för de som rest långt och kanske inte ses så ofta. Det kan också vara en hjälp i sorgen att prata om den avlidne. Kanske kommer någon oväntad gäst, som kan berätta något minne, som man själv inte har någon aning om. Man kan ställa fram ett foto och en bok, där gästerna kan skriva, om man inte vill ha tal.

Det jag har skrivit är några möjliga sätt att görs kring begravningen. Det finns många fler och det finns få rätt eller fel. Det finns lagar man måste följa, t ex begravningslagen, och man ska i möjligaste mån följa den avlidnes egna önskemål. För hjälp och stöd, finns begravningsbyråer och de som leder begravningar. Fråga! Och våga fråga igen!

Nomineringsval för biskopskandidater i Lunds stift

Imorgon är det nomineringsval i Hässleholm, ett steg på vägen mot ny biskop i Lunds stift. Vem ska efterträda biskop Antje Jackelén, som blir ärkebiskop?

En grupp har arbetat fram några namn och nya kommer säkert att presenteras. Även namn som det inte pläderas för från talarstolen kan dyka upp i omröstningen.

Jag hoppas och ber för att vi får en bra ny biskop i Lunds stift. Den viktigaste egenskapen jag söker är något som jag inte tror vi kommer att höra mycket om i pläderingarna. Då lyfts ofta människors bästa egenskaper fram. Men ingen är perfekt och alla har vi saker vi behöver arbeta med i oss själva. Jag söker en biskopskandidat, som är medveten om sina svagheter och vet hur man kan arbeta med dem.

Det har tagits fram en profil med önskemål för vår nästa biskop. Jag vågar påstå att ingen av de nämnda kandidaterna, och knappast andra heller, uppfyller alla önskemålen. Det vore en övermänniska. Jag vill ha en mänsklig biskop, med fel och brister som alla vi andra, som lever i förlåtelse och försoning, i en daglig Kristi efterföljd.

Be med mig för Lunds stift och alla kandidaterna!

De goda och de onda

Det finns en barnslig inställning till människor i nutiden. En kategorisering av att det finns ”goda” människor och ”onda” människor. Ett vi (de goda) och ett dem (de onda).

Ur ett kristet perspektiv är den uppdelningen förkastlig. I varje människa finns en inneboende förmåga att göra såväl ont som gott. Vi väljer och ibland blir det fel. Ibland väljer vi avsiktligt att göra ont, men ibland blir det som var rätt tänkt fel i verkligheten. Oftast väljer vi det som är enklast för oss själva. Det kan vara gott för oss, men orsaka problem för andra. Det är få handlingar som är helt goda eller helt onda. Oftast har myntet två sidor. Stefan Einhorn pratar om att öva sig på att vara snäll. På ett vis är hela livet en övning, att välja att göra gott, både för andra och sig själv.

I den kristna tron är det till Gud vi vänder oss med det som blivit fel. Det kallas synd, ett ord som missbrukats och feltolkats i det svenska språket. Det handlar inte om att äta god mat, eller att lista alla fel i en katalog. Det handlar om att erkänna sina brister, sin förmåga att handla fel. Gud förlåter och ger oss upprättelse, så att vi kan försöka igen.

Eller som det uttrycks i denna överlåtelsebön:

Du som vill mitt liv och har skapat mig efter din vilja
allt i mig känner du och omsluter med ömhet
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet, du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
Amen.

En väntad förlust efter sjukdom

När man mister någon efter en sjukdom som avslutats med palliativ vård (vård i livets slutskede) är sorgen redan påbörjad, till skillnad från dödsfall genom olyckor, som kommer med en annorlunda chock.

Sjukdomsbeskedet har satt bollen i rullning nästan oavsett sjukdom, för alla sjukdomar är en påminnelse om vår kropps dödlighet. När så beskedet att man inte längre behandlar sjukdomen utan bara lindrar döendets symtom, är man i bästa fall lite förberedd.

Den där sista tiden, oavsett hur lång den är, får man tillfälle att ta avsked, göra upp med livets relationer, sådant som är oavslutat, både den som är döende och de som är runt omkring.

Tyvärr har den tidigare sjukdomstiden också satt saker på sin spets. Många vittnar om att sjukdomar prövar vänner och andra nära relationer. Antingen bär de och fördjupas, eller så riskerar de att rinna ut i sanden. Sjukdomar är utmattande, både för den sjuke och de som står nära. Ovissheten är svår. Man vet inte om man blir frisk, om man får men, om man kommer att dö.

Själv har jag upplevt cancersjukdom hos en närstående som ett maratonlopp, fast utan vägskyltar som talar om hur långt man kommit. Faktiskt vet man inte ens hur långt loppet är när man startar, eller var målet är. Man är trött i omgångar men kan inte hoppa av. Inte ens när slutet närmar sig kan experterna inom palliativ vård säga hur långt det är kvar. Döden är oförutsägbar.

När döden kommer är man beredd fast ändå inte. Vem kan vara förberedd på sina reaktioner i mötet med döden?

Själv blev jag chockad över de rent fysiska relationerna, svårt att sova, ingen aptit, fast jag alltid haft lätt att sova och uppskattat mat. Sorgens uttryck i tårar och nedstämdhet var mer väntade och omgivningen visade större förståelse och kunskap kring dessa frågor. Sorgen kan också ta sig andra uttryck som apati eller mani. Det finns inga rätt eller fel sätt att sörja. Vi är olika, helt enkelt.

Vid en väntad förlust är chockfasen oftast något kortare. Inte desto mindre kan den vara tuff och man behöver stöd igenom den.

Ett helt förändrat liv

Jag kan fortfarande minnas den där känslan. Plötsligt var livet totalt förändrat. Samtidigt pågick vardagen utanför, solen gick upp och ner, bussarna körde som vanligt, folk på väg till och från jobbet. Att inte folk fattade att ingenting längre var detsamma?!? Att det var något särskilt med denna dag och alla borde kunna se det i mitt ansikte. Men okända gick förbi, precis som de gjort igår och precis som de skulle göra imorgon. Bland vänner fick man dock mycket uppmärksamhet.

Jag har upplevt den känslan vid ett par tillfällen. Jag har känt så när jag fött mina barn, men också när jag mist någon familjemedlem. Gränsen mellan liv och död kan vara hårfin. Livets ingång och utgång lämnar få oberörda.

Man ser livet på ett annat sätt, konturerna är skarpare och mycket känns totalt oviktigt. Man ser med tunnelseende och har svårt att ta in allt. Man är uppfylld av det stora som hänt.

Så småningom återvänder man också själv till vardagen, trots att man inte trodde att det var möjligt. Samtidigt bär man med sig en annan förståelse av livet. För livet har för alltid förändrats. Man lever, men på ett annorlunda vis än tidigare.

Detta händer varje dag för någon. Låt oss se dem, se deras nya liv och leva med dem!

När sorgen är akut

Vad ska man göra när människor är i akut sorg?

Det finns fyra H att ha som riktlinjer (jag har inte kommit på dem själv, men delar gärna vidare):
– Håll om. Kroppskontakt är viktigt!
– Håll tyst. Lyssna mycket!
– Häll i. Se till att den sörjande äter och dricker. Det behöver inte vara så mycket, hellre lite och ofta.
– Håll ut. Sorgen är tung och i sorgen sägs ibland tuffa saker. Försvinn inte iväg för långt!

Lyssna och prata om den avlidne, även om den sörjande berättar samma sak för sjuttielfte gången. Ta egna initiativ, upprepade gånger även om du får nej de första gångerna: fråga om man vill gå på promenad, eller laga mat tillsammans. Vardagliga saker, det är viktigt att komma in i rutiner. Om det finns barn, gör något med barnen som de brukar göra.

Säg något när du möter den sörjande, t ex Jag beklagar din förlust. Skicka blommor eller brev om du inte orkar mötas. Men säg något.

På svenska använde vi ordet sorgearbete. Det säger något om att sorgen behöver bearbetas. Det tar tid och kan inte förväntas vara klart på några veckor eller ett år.

Sorg är naturligt och ingen sjukdom men tar mycket kraft och energi. Om man upplever att man inte kommer vidare med sin sorg när längre tid gått kan man behöva prata med en professionell, en kurator, präst eller psykolog. Vi är utbildade att hjälpa folk vidare, men i de allra flesta fall behövs bara vanlig medmänsklig värme och förståelse från de som är närmast.

Läs även om Sorgens hav

Glöm inte bönens kraft för oss alla, när vi står inför det svåra. Gud känner till sorgen, Jesus sörjde vännen Lasaros. Gud är med oss genom död och liv.

Feminist, javisst!

Jag är feminist. Det innebär att jag tycker att män och kvinnor är lika mycket värda, ska ha samma rättigheter och ska få lika lön för lika arbete.

Med mina feministiska glasögon ser jag också att det återstår mycket arbete innan vi når dit. Lyssna t ex på partiledardebatten, hur annorlunda man tilltalar Annie Lööf jämfört med Jan Björklund. Ingen av dem är favoriter för mig, men det retar mig att man inte visar samma respekt för sina meningsmotståndare, att man agerar annorlunda baserat på deras kön.

Den vanligaste frågan jag ställer mig när jag hamnar i ojämlika situationer är: Hade man sagt/gjort såhär om kvinnan istället var en man? Alltför ofta är svaret nej. Därför behövs feminismen.

Jag hoppas att vi är många feminister, som tillsammans arbetar för en jämställd värld!

Danska psalmer på nätet

En återkommande fråga i kyrkomötet har varit frågor kring publicering av psalmer på nätet. Det är på gång men är väsentligt försenat, främst pga upphovsrätten.

Den danska psalmboken kom i en ny version 2003. I slutet av förra året publicerades sidan lyttildanskesalmer.dk men redan tidigare fanns Den danske salmebog online.

Om vi vill öka användningen av psalmer, måste vi också göra dem tillgängliga på nätet, där redan så mycket annan musik finns. Det gäller också t ex på Youtube och Spotify.

Snart hoppas jag kunna länka till sidor med den svenska psalmboken, det är en skatt värd att dela med hela världen!

Ett meningsfullt liv

Vad ger mening i livet?

Ibland möter jag människor som funderar kring livets mening. Ofta får man höra om människor med funktionsnedsättningar, och andra undrar om deras liv är meningsfullt? Man jämför med sitt eget och ser andras begränsningar, men glömmer bort sina egna.
Jag vet att det är fullt möjligt att ha sjukdomar, att inte kunna röra sig fritt som man vill, ens i sitt eget hem och ändå känna stor mening med livet.

Jag tror inte att andra kan avgöra vad som gör ens liv meningsfullt.

Jag tror att ett meningsfullt liv handlar om mer om hur det känns på insidan, än hur de yttre livsfaktorerna är. Det är inte ens hälsotillstånd, bostad eller ens arbetsplats som i första hand avgör, även om det givetvis kan påverka både positivt och negativt.

Även den som är frisk, har ett fint hem och arbete kan bli deprimerad. Liksom den som kämpar med hälsan, med en svår bostadssituation eller arbetssituation har svårt att finna lugn. Trots allt har många i Sverige det bra, utåt sett, men kämpar med livets mening, inuti. Det vi andra ser, säger ganska lite om hur en människa egentligen mår. Många av de som hinner fundera mycket på frågan, är de som av olika anledningar är daglediga, så ett arbete får aldrig definiera ett livs mening.

Jag listar här några faktorer som jag tror tillsammans kan ge mening till livet:
en känsla av sammanhang
att vara efterfrågad
goda relationer till andra
egna rutiner
att få odla intressen
att få se synliga resultat av det vi gör
få reflektera själv och med andra
inre frid

Jag tror sällan att vi uppnår alla punkter samtidigt, och livet känns inte alltid optimalt meningsfullt. Men som med så mycket annat tror jag inte att livets mening är på eller av, utan en flytande skala, där livet känns mer eller mindre meningsfullt. Framförallt vill jag hävda att livet ofta kan bli mer meningsfullt, genom att vi ser vad som saknas i våra liv. När vi ser det, kan vi fundera över hur vi vill göra något med det.

Vissa saker är svårare än andra. En sak som jag tror att vi tappat i vår tid är att få se synliga resultat av det vi gör. Det kan t ex gälla att arbeta med händerna. Oavsett om vi målar, handarbetar, städar, gör trädgårdsarbete, alla dessa saker ger synliga konkreta resultat av vårt arbete.

En annan sak som många längtar efter i vår tid är inre frid, men vi har liksom tappat redskapen för att hitta den. Många har hittat den genom meditation, inspirerad från andra kulturer. Själv föredrar jag bön, bibelläsning, reflektion och stilla lovsång, möten med Skaparen i skapelsen, i min vardag, i andra.

Mycket av det som står på listan kan hittas i kyrkan, när kyrkan är som bäst. Det kan också hittas i en familj, när den är som bäst. I vårt samhälle finns en välgrundad rädsla för ensamheten samtidigt som människor isolerar sig från andra. Men jag tror inte att vi i längden kan leva utan varandra. Vi behöver varandra.

Jag hoppas och tror att vi tillsammans kan skapa mening med våra liv. Ska vi hjälpas åt?

Juldagen

Jag hoppas ni haft en välsignad jul och jag önskar er en god fortsättning!

Julafton och juldagen är de mest arbetsintensiva dagar men det är så roligt med många i kyrkan, som vill fira Jesu födelse. Jag får möta människor jag känner från gudstjänster, verksamheter och kyrkliga handlingar, liksom en del människor som är nya för mig.

På julaftonens krubbgudstjänst hade vi för första gången ett julspel i totalteaterform, där jag var berättare och delade ut roller. Några var modiga och bjöd på sig själva (tack gode Gud för familj, vänner och konfirmander), inte minst två körbarn!

Midnattsgudstjänsten var stämningsfull med trumpetsolist och flera som hade varit på förmiddagsgudstjänsten återkom på natten. Min predikan fokuserade på Guds mod och kärlek, när han möter oss som ett litet barn, som föds i ett stall. Det enda jag önskar är att vi också hade sjungit psalm 297 Härlig är jorden. Denna danska julpsalm bör mycket med sig, inte minst för alla de som sörjer under julen.

Till julottan bytte jag kyrka. Även nu var det mycket folk och fin stämning, med både körsång och solist. Det var också premiär för mig att sjunga julintroitus. I denna predikan utgick jag från den danska julpsalmen Förunderligt och märkligt, av Brorsson tonsatt av Carl Nielsen. Den är tyvärr inte med i den svenska psalmboken. Himlen och jorden möts, medan Maria begrundar. Förunderligt och märkligt blir en vaggsång där i stallet, medan vi tittar på Jesus och han ser rakt in i våra hjärtan.

En riktig stämningshöjare var att få höra att en god vän fick en son precis före jul. Denna julmorgon kände jag mig som herdarna när jag blev detta nya lilla underverks första besökare.

Min familjs eget julfirande har sträckt sig över dessa två dagar och avrundades med dagens danska julmiddag. Nu är det vila som gäller ett par dagar framöver och familjemys!