När rädslan styr våra liv

Den senaste tiden har jag funderat över hur vi människor lever våra liv och hur ofta våra beslut är fattade baserade på våra rädslor. Det gäller både händelser som rapporterats på nyheter, som små saker i vardagslivet, mitt och andras.

Vid mordet på Nils Horner uttryckte någon att han visste vad han gav sig in på, som rapporterade från olika områden. Det gjorde han, och det gjorde hans arbetsgivare Sveriges Radio. Men Nils Horner verkar ha varit en man, som utan att ta onödiga risker, samtidigt gjorde det han ville och ansåg var viktigt, utan att låta rädslan styra hans liv.
Om Nils Horner hade varit konstant rädd, hade han inte kunnat utföra det fantastiska arbete han utförde, som gjorde världen något mer förståelig för oss lyssnare. Då hade kanske även vi levt, utan fördjupad kunskap, med än mer rädsla över en värld vi inte alltid förstår.
Jag beundrar Nils Horner, för hans viktiga och nogsamma arbete, som han gjorde trots reella hot. Jag tror inte att jag hade vågat göra samma val som han gjorde, men det är inte heller min kallelse.

Ibland avstår vi alla från att göra saker, som vi vet är rätt, men som inte är okontroversiella, av rädsla för att stöta oss med andra. Då förvandlas vår rädsla till handlingsförlamning, som kan tolkas som likgiltighet. Likgiltighet är värre än rädsla, det är en sorts icke-känsla, något som sätter upp en omänsklig mask framför oss, där vi inte längre ser våra medmänniskor.

Vår rädsla är inte alltid verklig, utan finns mest inom oss själva. Sådana rädslor måste vi lära oss att mota bort. Det är skillnad på vår egen rädsla och utifrån kommande hot. Hot ska man givetvis alltid ta på allvar, dokumentera och anmäla.

Nu har jag identifierat mina egna rädslor och ser hur människor runtomkring mig då och då agerar, på ett sätt som egentligen bara döljer deras rädsla. När man ser rädslan för vad den är, ändrar den karaktär och minskar i styrka. Ibland förstår jag mina egna och andras reaktioner bättre, när jag inser rädslans roll i det hela.

Jag vill inte fatta beslut i mitt liv, baserat på rädsla, framförallt inte rädslan för vad andra ska tycka. Livet är för kort för det. En dag är mitt liv slut och jag vill inte tänka tillbaka på allt jag inte vågade göra. Jag vill leva fullt ut, med hela mitt känsloregister, med tyngdpunkten på äkthet. Jag vill vara den sanna avbild av Gud, som Gud skapat mig att vara, utan rädslor och förbehåll.

Att konvertera

Igår kom nyheten, som var inte var så ny för vissa, att Ulf och Birgitta Ekman konverterar och blir katoliker.

Jag har också konverterat en gång. Jag är uppvuxen i den serbisk ortodoxa kyrkan. Min pappa är präst där och under ett par år arbetade min mamma på kansliet där. Hon var uppvuxen i den danska Folkekirken, men konverterade som ung vuxen i den rysk-ortodoxa kyrkan och landade sedan i den serbisk ortodoxa. Där, i Tyskland, träffades mina föräldrar och så småningom föddes jag. Under min uppväxt mötte jag parallellt med det ortodoxa mina danska morföräldrars lutherska tro genom radions andakter och gudstjänster, genom danska psalmer och bön.

Som tjugoåring konverterade jag. Då hade jag varit en del av Svenska kyrkans verksamheter i tio år och rört mig i Svenska kyrkan desto längre, för under många år firade min pappa de ortodoxa gudstjänsterna i kyrkor som Svenska kyrkan lånade ut. Jag har varit runt i Skåne, Halland och Blekinge med mina föräldrar för just dessa gudstjänster och läst varenda kristen barnbok som fanns tillgänglig i Gustav Adolf, Sofia Albertina m fl.

Jag får ofta frågan vad min pappa tycker om att jag konverterade och blev präst i en annan kyrka. Jag tror att han är glad att jag är kristen, för det är inte självklart att alla prästbarn är det. Under mina studier hade mina föräldrar och jag många samtal om tro och lära. Främst med min mycket teologiskt intresserade och kunniga mamma pratade jag om detta, om vad som fått henne att konvertera och mig att ”konvertera tillbaka”. Vi delade ett stort intresse för kyrkohistoria och hon hjälpte med mig inför tentamen. Av pappa fick jag hans böcker i grekiska. Jag har alltid haft mina föräldrars stöd att gå min väg, även om de inte alltid helt förstått den.

För en del serbisk ortodoxa var mitt byte oförståeligt, och kanske oförlåtligt. En gång fick jag av en serb frågan vad jag arbetade med. När jag svarade att jag är präst fick jag ett oförglömligt svar: Men vi har inte kvinnliga präster i vår kyrka! Det fanns inte i deras föreställningsvärld att man kunde konvertera och dessutom arbeta i en annan kyrka. Givetvis beror det delvis på kulturskillnader. Att välja en annan kyrka än sina föräldrar är för vissa ett brott mot det fjärde budet.

Paret Ekmans son konverterade visst redan tidigare och för många är det naturligt att föräldrarna nu följer efter. För mig är det totalt ologiskt att barn och föräldrar måste tillhöra samma kyrka. Det är fullt möjligt att vara kristen och dela tro utan att för den skull dela kyrka. Bara för en kort tid sedan var det i tidningen Dagen en stor intervju med Cristina Grenholm och hennes son Micael, som också tillhör olika kyrkor.

Det är självklart att när företrädare, eller i Ulf Ekmans fall grundare, för en en kyrka konverterar (eller deras barn) uppstår en del osäkerhet inom församlingen som blir lämnad, särskilt om församlingen och kyrkoherdarna haft en auktoritär roll. Men tron på Kristus kan aldrig vara beroende av vad andra säger om Kristus. Man måste undersöka själv. Ibland innebär det att man får trampa upp sin egen stig på trons väg. Jag tror inte på att gå i andras fotspår i längden, eller längs någon motorväg där andra far fram.

För mig handlar val av kyrka inte bara om teologi, utan till stor del om igenkännandets glädje i språk, tradition och uttryck. Motsatsen finns också, att man i en församling känner sig utanför, just för att det används språk, traditioner och uttryck som man inte förstår eller kan identifiera sig med. Det betyder inte per automatik att de som använder det har fel, utan bara att det inte ger mig en fördjupad tro där. Jag ser inte en kyrklig mångfald som något per definition dåligt, så länge det finns en ömsesidig respekt.

Ulf och Birgitta Ekman har gjort sitt val. Den församling de lämnar får göra sitt. Jag har gjort mitt och vi har valt olika. Gud är ändå större!

Nödvändiga strukturer

Idag är det Internationella kvinnodagen. I min pappas hemland är det dagen då kvinnor får blommor.

Jag hoppas att jag varken får blommor eller gratulationer. Jag föddes till kvinna, utan eget val. Det är inget jag kan påverka.

Däremot kan jag påverka mitt och, till viss del andras, förhållningssätt till kvinnor.

Nu får det vara slut på fagra ord om jämlikhet och jämställdhet. Vad hjälper de när strukturerna inte förändras? När kvinnor diskrimineras för vårt kön, för vårt barnafödande (oavsett om vi vill eller kan) eller ”kvinnliga egenskaper”? När kvinnor måste arbeta hårdare än män i samma position, får sämre betalt och inte får utvecklas på lika villkor?

Om man menar allvar med sina fagra ord då är det det strukturellt arbete som gäller. Man måste våga belysa ojämlikheter för att sedan systematiskt arbeta med nya strukturer. Jämlikhet och jämställdhet uppstår inte över en natt, man måste arbeta med sig själv och den organisation man ingår i.

Detta gäller inte bara jämlikhet mellan könen. I veckan har det i mitt stift hållits kurs om barnkonsekvensanalyser. En del lämnade den modfällda och överväldigade av pappersexercis. Sedan millenieskiftet har det stått i Kyrkoordningen att barn intar en särställning i Svenska kyrkan. Men det har inte märkts i alla beslutsfattande organ. Med barnkonsekvensanalyser kan man inte missa barnens perspektiv när man ska fatta beslut. De är alltså ett sätt att skapa struktur för att lyfta ett perspektiv som lätt glöms bort. Inte av illvilja eller respektlöshet mot barn, men ändå ett perspektiv som försvunnit längs vägen, orden om barnens särställning i KO till trots.
I min församling arbetar vi nu med tredje fasen i miljödiplomering. Ett sätt att ständigt hålla miljöarbetet levande är att det är en stående punkt på dagordningen. På varje möte aktualiseras alltså vårt arbete för en bättre miljö.

Strukturer är avgörande för hur väl genomarbetad en fråga är. Vi kan alltid bli bättre på jämställdhet mellan könen, på att lyfta barnens perspektiv och på att arbeta för Skapelsen. Låt oss skapa goda strukturer, som förändrar och utvecklar utan att tynga!

Fastekalender

Även i år har jag gjort en fastekalender. Den är publicerad i Kvistofta församlings Kyrkmagazinet. Nytt för i år är att den också har en egen Gilla-sida på Facebook, som på ett dygn fått över 500 uppåttummar.

Det finns många olika sätt att hålla kristen fasta. Fastekalendern är inspirerad av en fastekalender jag fick som pastorsadjunkt. Den påminner mig om min barnsliga förtjusning i julkalendrar, där man varje dag får öppna en lucka. Här är allt synligt redan från början, det är något nytt varje dag och jag får ”uppdrag” för att påminna mig om Gud och mina medmänniskor och göra dem mer synliga i mitt liv.

Du hittar den här

Konfirmandläger

Jag har kommit hem efter en helg på konfirmandläger, med en stor fin grupp, fina ungledare och mina fantastiska kollegor.

Jag är glad att jag får möta ungdomar och prata om Gud och livets alla frågor. Det är utmanande, utmattande och ger energipåfyllning, allt på samma gång!

På lägret hade vi påsktema, vi har gått igenom påskens alla händelser, vad Jesus upplevde, hur det kan ha känts för dem som var med, gjort både översikt och grävt djupare. Vi har läst i Bibeln, arbetat med texterna i grupp, ätit, sjungit, dansat, lekt, fikat, myst, haft andakt, spelat musik samt gjort dramaövningar och samarbetsövningar. Säkert glömde jag något. Vi avslutade med en fantastisk gudstjänst med församlingen hemma, föräldrarna och andra konfirmander med konfirmandernas sång och dans.

Efter en intensiv vecka och helg, vilar jag ett tag.

Kan en präst vara politiskt aktiv?

Ja. Det är mitt enkla svar på frågan ovan.

Det finns präster som är medlemmar i politiska partier och det finns de som inte är det. Vår yrkeskategori skiljer sig inte från andra på det viset. Det tillhör friheten att göra egna val och fatta egna beslut och vi väljer olika. Jag menar att olikheter är berikande för prästkåren. De flesta präster har politiska åsikter.

Jag tycker många saker och kan argumentera för dem. Det gör alla präster, annars skulle vi inte kunna arbeta. Tron på Jesus kräver av oss att vi talar om den. Tron på Jesus får oss att ha åsikter också om hur människor lever i vår omgivning, inte bara om hur vi själva har det.

En av de saker jag tycker är att alla människor är lika mycket värda. Jag tycker också att människor ska få lika förutsättningar för att kunna leva ett liv i frihet, jämlikhet och solidaritet. I Sverige finns ett demokratiskt styre, med olika partier. Den som vill förändra samhället kan göra det genom ett politiskt parti, som har en heltäckande politik för många olika ämnesområden för samhället.

Jag har fattat beslutet att vara medlem i ett politiskt parti, Socialdemokraterna, och jag har ett förtroendeuppdrag i Kyrkomötet, vald av i ett kyrkoval, där Svenska kyrkans medlemmar i en valkrets i Lunds stift över 16 år hade rösträtt.

Jag är intresserad av att möta alla människor, oavsett deras politiska åsikter. Jag har vänner med andra politiska åsikter än mina egna. Jag är vän med präster som har andra teologiska åsikter än jag har. Att umgås bara med de som tänker som jag är tråkigt i längden. Det är i mötet med andra, som jag utvecklas och får tänka igenom hur jag själv motiverar mina val.

Mitt politiska engagemang blir bara ett problem om andra gör det till ett problem. Det är klart att mitt ställningstagande sätter mig i ett fack. Det gör även mitt kön, vilken biskop jag prästvigts av och mina teologiska ställningstaganden. Det finns många anledningar för andra att välja att misstro mig. Den som vill misstro kommer alltid att göra det. Jag tror inte att mitt politiska engagemang ensamt är en tillräckligt stark anledning att misstro mig, åtminstone inte för de flesta.

Jag spelar med öppna kort. Jag försöker inte dölja mina åsikter, varken politiska eller teologiska. Däremot är jag medveten om att det finns olika arenor. Jag säger inte samma sak i predikan som på ett medlemsmöte, även om båda världar kan lära en del av varandra. Därför tror jag att det är berikande för kyrkan och politiken att det finns människor som rör sig på båda arenor. Det vore en olycklig begränsning av demokratin att säga att präster inte fick delta i det politiska livet.

Jag tror inte att en slätstruken version av mig själv skulle vara lättare för andra att förhålla sig till. Det står er alla fritt att ha åsikter om mig och ni kommer att ha det, oavsett om jag är politiskt engagerad eller ej. Den som vill svartmåla någon annan kommer alltid att hitta förevändningar att göra det.

Mitt politiska engagemang består. Jag tror att jag kan vara en del av både de politiska systemet, som det svenska samhället är byggt på, och Svenska kyrkan, både som anställd och förtroendevald, så länge jag har människors förtroende och kan skilja på mina roller. Jag är inte ensam, varken som medlem i ett politiskt parti, präst eller förtroendevald i Svenska kyrkan och inte heller i kombination. Vi är fler och vi finns i alla nomineringsgrupper i Svenska kyrkan.

Viktiga psalmer för mig

Innan kyrkovalet såg jag på en blogg att en bekant listat 15 favoritpsalmer. Sedan dess har jag funderat på att göra samma sak, men som präst byter jag favoriter ganska ofta, när man upptäcker något nytt även fast den kan vara en psalm man kunde innan. Många av mina favoriter återfinns också bland de mest kända och populära psalmerna.

1994 gjordes en studie (Dejlig er jorden) av de tio mest omtyckta psalmerna.
1 Den blomstertid nu kommer, sv. ps. 199
2 Härlig är jorden, sv. ps. 297
3 Tryggare kan ingen vara, sv. ps. 248
4 Stilla natt, heliga natt, sv. ps. 114
5 Blott en dag, sv. ps. 249
6 I denna ljuva sommartid, sv.ps. 200
7 Gläns över sjö och strand, sv.ps. 134
8 Bred dina vida vingar, sv.ps 190
Delad plats 9: Bereden väg för Herran, sv. ps. 103
Hosianna, Davids son, sv. ps. 105

Jag gillar dem alla. Men det finns några lite mer okända psalmer som betytt lite extra mycket för mig genom åren. Därför tänkte jag skriva om psalmerna utifrån vad de betytt för mig. Listan består av följande 20 psalmer:

Psalm 38b För att du inte tog det gudomliga
Många psalmer är naturligt skrivna för orgel, men denna var bland de första jag spelade på gitarr. En psalm om Guds storhet, som är så annorlunda när han möter oss i sin lidande Son, och som efter många moll slutar i dur!

Psalm 153 Livet vann, dess namn är Jesus
På listan över de mest populära psalmerna finns ingen påskpsalm, trots att det är kyrkans största högtid. Nyss ville stavningskontrollen ändra påskpsalm till oåskådlig… Detta är min favoritpåskpsalm, med engelsk pampighet och mycket halleluja!

Psalm 183 Som sådden förnimmer Guds välbehag
Så poetiskt språk om vardagslivet, skrivet av en mattelärare. Kan sjungas närsomhelst, passar alltid! Och med nåden före all lag.

Psalm 212 Långt bortom rymder vida
En psalm om bönen av Augusta Lönborg. I en tid då kvinnor inte fick predika, kunde man inte hindra dem att förkunna evangelium med hjälp av psalmer. Bönen är för mig livsnerven i det kristna livet. Utan bönen talar t ex inte alltid Bibelordet till mig. Men i bönen ryms allt, även om den är kort. Ibland är bönen så kort som en suck, men en suck kan också hålla igång ett samtal.

Psalm 258 O liv, som blev tänt
En psalm av NFS Grundtvig. Grundtvig har ett oerhört tätt och vackert språk, som ofta går förlorat i översättning, inte minst när man måste ta hänsyn till melodin. Vi använder inte samma melodi, och texten är inte identisk, men man känner igen Grundtvigs teologi i denna psalm, som passar i princip alla söndagar i trefaldighetstiden.

Psalm 260 Jag kan icke räkna dem alla
En psalmlista utan Lina Sandell är omöjlig. Denna favorit kommer med mig sedan barndomen, då en vänlig själ gav mig ett kassettband med svenska psalmer. Jag är tacksam för allt gott i livet, även när annat är mörkt och svårt. Lina var själv ganska hårt drabbad av sjukdom, men lyckades bevara ett tacksamt sinne, vilket hennes psalmer återspeglar.

Psalm 311 Jag skall gråtande kasta mig ner
Detta är en psalm som passar bättre som solo till ett jazzigt pianokomp. Hör ni den så, kommer ni förstå precis varför jag tycker så mycket om denna!

Psalm 313 Min frälsare lever
En psalm av Britt G Hallqvist med inspiration från Jobs bok (19:25, 27). Job prövades hårt, men längtade ändå efter Gud. Ord hämtade direkt från Bibeln, om ett kärt återseende. Så hoppas jag det blir när jag får möta Gud. Ni kommer att få sjunga denna på min begravning.

Psalm 377 Därför att Ordet bland oss bor
Anders Frostensson har skrivit texten till Carl Nielsens melodi om ett levande Guds ord. Skapelsen pågår hela tiden! Och vi möter Gud i Bibelns ord, som ständigt har något att berätta för oss.

Psalm 383 Med vår glädje över livets under
Inget av våra barn har kommit till världen utan dramatik, framförallt inte våra två yngstas ankomst till världen. För oss som väljer barndop, där graviditet och/eller förlossning varit komplicerade är det inte alls självklart att dopet är en fest över livet. Det är också en fest över livets sårbarhet, som föräldrarna är smärtsamt medvetna om. Detta är en den enda av doppsalmerna (med norskt ursprung, radarparet Ellingsen/Hovland) som jag tycker återspeglar det drama som livets början är för många.

Psalm 490 Guds son en gång i morgonglans
Denna sjunger vi vid kyrkoårets slut, då texterna kan vara svåra att tolka. Men här talas med engelsk pampig musik om en gryende morgon. Jesu återkomst ska inte ge ångest i första hand, utan glädje. Det utrycker denna psalm med rötterna i ortodox tradition.

Psalm 642 Op al den ting som Gud har gjort
En psalm från den danska psalmboken, av Brorson, som ofta hamnar i Grundtvigs skugga, åtminstone i Sverige. Som barn tillhörde jag den serbisk-ortodoxa kyrkan men mycket av min barnatro kommer från mina danska morföräldrar. Detta är en av många danska psalmer jag växt upp med och tycker mycket om, men en av få av mina danska favoriter som finns i den svenska psalmboken. Denna psalm talar mycket om hur annorlunda makten är i Guds skapelse, gentemot den världsliga makten och hur otillräckliga våra ord kan vara. En psalm med måååånga verser (och i danska Folkekirken sjunger man ALLTID alla tio)!

Psalm 645 Giv mig ej glans, ej guld ej prakt
En finsk julpsalm, av Zacharias Topelius, som har ett otroligt vackert och dramatiskt pianoförspel. Handlar om julens sanna budskap, som gäller alla, både hög och låg, rik och arm. Om en jul, som har en vacker insida.

Morgon och afton, nr 776
En psalm av Per Harling, som betytt oerhört mycket för kyrkomusiken. En psalm om tacksamhet, om livets yta och djup. Allt tillhör Gud.

Iona: Möt mig nu som den jag är, nr 767
Även från ön Iona, utanför Skottland, kommer meditativa sånger. En av favoriterna återfinns i tillägget till psalmboken. En sång som passar nästan alltid. Våga sjunga mer än tre gånger!

Psalm 779 När livet inte blir som vi har tänkt oss
En psalm med tangomusik, skriven av Ylva Eggehorn. Ofta blir livet inte som vi tänkt oss och vi skäms, ibland över vår egen godtrogenhet. Men tilliten som Gud har skapat i oss är större än all makt och ondska vill!

Taizésången Jesus le Christ, nr 781
För mig är detta en av de verkligt stora Taizésångerna. Låt inte mörkret få tala till min själ, en bön till Jesus när förtvivlan är som störst. Men så är min favorit av de liturgiska sångerna, ordinariet, också Kyriet… Dessutom är försångarverserna, som jag sjungit många gånger, några av mina favoritverser ur psaltarpsalmen 139.

Karin Boyes tonsatta Aftonbön, psalm 859 från psalmer i 90-talet, psalm 941 i Psalmer i 2000-talet
Denna sjungs sällan numera, det tycker jag är synd. Den borde ha en given plats i tillägget. Vårt grus kan Gud förvandla till ädla stenar, vilken poesi!

Psalm 893 i Psalmer i 2000-talet Här vid ditt bord
Vi borde sjunga kanon oftare i kyrkan! Det finns flera bra kanon, t ex från Taizé som sällan sjungs. Den mest frekventa kanonen är nog Per Harlings Du är helig, du är hel, men den sjungs alltför sällan som kanon. Detta är en ny nattvardskanon som jag tycker mycket om, inte minst för att sändningen ut i världen finns med.

Psalm 908 i Psalmer i 2000-talet Gud är mysterium
Christina Lövestam är nog den nu levande psalmförfattare jag uppskattar mest, här i kombination med musikgeniet Georg Riedel, som ofta tonsatt Astrid Lindgren. Den har en meditativ form, precis som sånger från Taizé och Iona, men är ändå typiskt svensk och folkkyrklig. Vi kan känna Gud i vårt inre, det är ett av många trons mysterium.

Det var min lista. På kyrkomötet fick jag också Anna J Evertssons intressanta förstudie av psalmbokens användning. Psalmboken är bara relevant om den används. Psalmer är viktiga för mig, inte bara i gudstjänstsammanhang och så tror jag att det är för fler, även om vi inte lärde oss dem utantill i skolan.

Sprid kärlek på Alla hjärtans dag

Det finns de som tror att Alla hjärtans dag bara handlar om kärlek i parrelationer. Det är synd tycker jag! Det finns mycket mera kärlek i världen och alla, både singlar och ”upptagna” behöver den. Det är ett villkor för att leva, att vi är beroende av kärlek.

I år infaller Alla hjärtans dag också i Vänliga veckan. Vi behöver bli bättre på att älska och uppmuntra våra medmänniskor och nu är det dags.

Kristian Gidlund uppmuntrade oss att inte låta känslorna stanna i våra bröst. Våra liv är ändliga, en dag kommer vi inte längre att kunna säga till våra vänner vad de betyder för oss.

Så jag utmanar er att skriva ner några ord till människor i er närhet, vad de betyder för er. Skriv om deras styrkor, skriv om er relation. Det kan vara ett litet kort, eller ett längre brev, men ta er tid att skriva. Det ska vara något som går att spara.

Ni som får en sådan beskrivning, spara och ta fram de dör dagarna som inte är så roliga, då ni behöver uppmuntran.

Gud, du är kärlek, källan till livet ❤

Livet ÄR orättvist!

De senaste dagarna har människor i min närhet drabbats av sjukdomar och sorg. Då funderar man ofta på meningen. Varför just jag, som redan har andra bördor att bära?

Jag tror att livet är orättvist. Ingenting som drabbar oss är straff, för någonting vi gjort. Jag tror inte på karma. Jag tror att vi kan ångra våra misstag, och inte sedan råka ut för olyckor, för lärdomar vi inte tidigare gjort. Jag tror på en god Gud, som vill oss gott. Som förlåter oss, när vi missar målet och suddar ut, så att vi kan börja om från början igen. Som älskar oss genom död till liv.

På något sätt är det befriande att livet är orättvist. Att man kan ägna tiden, inte åt att fundera över alla fel man gjort, utan hur man ska ta sig över detta nya berg, som plötsligt ligger framför en, hur man ska komma till andra sidan. Att inte, så fort man gjort fel, gå och vänta på när det onda skulle drabba.

Därför blir det viktigt att leva i nuet, att njuta av lyckan när den kommer och att själv skapa mening i livet.

På sociala medier cirkulerar ett brev som en döende pappa skrivit till sin dotter. I brevet finns en enda genomgående röd tråd, kärlek. Så, skynda att älska och glöm inte att berätta om dina känslor för de som finns i ditt hjärta. En dag går det inte längre.

Efter begravningen, att hitta en vardag med sorgen

När begravningen varit återgår vardagen för alla utom de närmast sörjande. Man har i och med begravningen fått ett sista avsked.

Men för de närmast sörjande uppstår nu ett vakuum. Man har inget konkret längre att planera för, men kanske en del saker kvar att avsluta. Samtidigt pockar vardagen på, kanske ska man åter börja arbeta, eller plötsligt stå till arbetsmarknadens förfogande.

Omgivningen kan anse att den akuta fasen är över. För många är det nu som sorgen blir tung. Verkligheten drabbar med full kraft, nu när man både sörjer och ska återgå till en vardag, som aldrig mera blir som förut.

Det är nu man behöver extra omtanke från sin omgivning. För den som återkommer till arbete behövs eventuellt andra arbetsuppgifter. För den som förlorat en familjemedlem kan det behövas hjälp att hitta nya rutiner.

Fortfarande behöver man prata igen och igen om allt man upplevt. Sök gärna aktivt upp den sökande, gå på promenad eller bio, fika eller laga mat ihop (kanske kan det bli matlådor till dagar då orken för matlagning inte finns). Lyssna!

Sorgen kommer att förändras över tid, och det går att hitta en ny vardag, men det är lättare med omgivningens stöd.

Förr talade man om ett sorgeår. Under ett år hinner man uppleva det mesta som påminner om den avlidne. Man hinner uppleva årsdagar och födelsedagar, både den avlidnes och andras, där en plats plötsligt är tom. Man hinner besöka många platser man brukade besöka tillsammans.

Det är fullt normalt att sörja under ett år. Så länge man fortfarande äter, dricker och sover någorlunda sett över en vecka, är sorgen ingenting sjukligt. Om man däremot känner av längre svackor och livsleda kan man behöva professionell hjälp. Det kan gälla någon att samtala med, men också medicin för att stimulera matlust, antidepressiva mediciner eller sovmedicin.

Jag tror inte att man kan döva sorgen under längre tid, eller att försöka undvika den. Sorgen kommer förr eller senare att göra sig påmind. Även om det är smärtsamt och, som tidigare nämnt, ett arbete, hjälper det att ta sig igenom sorgen.

Läs också om sorgens hav.