En bra präst

Ibland får vi präster höra att vi är bra, då och då till och med att vi är de bästa prästerna.

Det är förstås roligt att höra att man är uppskattad, men jag tänker ändå att det inte handlar så mycket om våra prestationer som om våra relationer.

Alla präster har saker som de är duktiga på, och även saker som de är mindre duktiga på. Hos den man känner är man mer benägen att se bortom det som inte är så bra.

Jag såg en recension av en predikan. Det är svårt tycker jag, att bedöma en prästs kapacitet utifrån en predikan vid ett tillfälle. Man kan höra en predikan och tycka att den är jättebra, men församlingen vet att de får höra samma predikan varje söndag. En predikan är inte som Eurovision Song Contest (och är det egentligen någon som tror att det är prestationen i finalen som avgör vem som vinner där?). I allmänhet har man en relation till majoriteten av dem som hör predikan och den är pågående.

Jag är på väg att lämna min nuvarande tjänst. Folk tackar och ger komplimanger. Jag lyssnar och tackar, och vet att de inte nämner mina brister. För jag vet att jag är en okej präst, som har en hel del att arbeta med och vidareutveckla, som får leva hela livet i förtröstan på Guds nåd.

Jag lärde mig en hel del om vad det är att vara präst under utbildningen men allra mest har jag lärt av mina kollegor och de församlingar jag mött. Stort tack till er!

Men mest av allt, stort tack till den gudomlige Mästaren, som vägleder, undervisar, förlåter och alltid finns där, även när präster faller.

Postkonfirmation

Den här tiden är speciell. Inför konfirmationen är allt så intensivt, sedan är gruppen avslutad på ett par timmar. Tack och lov har vi återträffar inbokade redan i vår!

Jag har sedan i höstas haft förmånen att vara en av flera ledare för 30 fantastiska ungdomar som valt att konfirmera sig. Vi har fikat, lekt, pratat, läst Bibeln, firat andakter och gudstjänster ihop, sjungit, dramatiserat om många av livets stora frågor.

Uppdelat på tre konfirmationsgudstjänster fick de själva återge vad de tyckt var viktigast. Flera återkom till detta att Gud alltid är med, att de inte är ensamma.

De gjorde klick-klack teater av Fotspår i sanden. (Klick klack teater är en sorts stillbilder som växer fram medan publiken blundar. När berättaren säger klick ska man blunda, när hen säger klack ska man titta. Medan man tittar berättar berättaren vad man ser).
De sjöng fina sånger de själva valt och talade kring deras tolkningar av Guds närvaro: Broken road av Rascall Flats och Breakeven av The Script (Fs version finns på Facebook, bättre än originalet!).
De dansade till Deliverer av Mandisa och en grupp hade gjort en egen dans till The Man av Aloe Blacc, som skulle kunna vara Jesus.
De hade en auktion, för att belysa människans okränkbara värde, eftersom vi är skapade av Gud.

Är ni nyfikna finns det bilder och videos på församlingens Facebooksida för ungdomsarbete: XP ung i Kvistofta församling.

Jag är stolt över alla ungdomarna och tiden vi haft tillsammans. Mitt tal handlade om att konfirmationstiden är som ett påskägg, allt är inte slut än. Resan med Gud fortsätter, även om våra vägar skiljs åt.

Kristus har uppstått!

Idag har jag fått fira en påskdagsgudstjänst med påskspel och körsång av barn och vuxna. Glädjen över uppståndelsen var stor, men vemodet smög sig in. Snart lämnar jag min nuvarande tjänst för nya utmaningar. Jag ser fram emot det nya, men har svårt för avskeden.

Denna helg ägnades en del timmar åt min förra församling, där jag var pastorsadjunkt. Jag har fortfarande kontakt med några där och församlingen har en särskild plats i mitt hjärta. Under helgen har jag mött flera och det gläder mig så.

Jag vet att det kommer att bli så också med denna församling. Dels bor jag kvar, dels lämnar jag inte pga trivselproblem eller konflikter. Jag slutar enbart för en ny fantastisk möjlighet.

Ändå tar det hårt när ett barnen spontant säger att hon inte vill att jag ska sluta och jobba någon annanstans…

Under helgen har jag dock gått och nynnat på en sång, som en av mina nya arbetskamrater en gång lärt mig:

No more weeping, joy has come into the world: He is risen.
Do not fear. Jesus has conquered, he is risen from the dead!
Jesus lives, The Lord of lords, fills the world with his glory, he is risen from the dead: in joyfulness we greet the risen Lord, singing:
The Lord is calling his disciples to send us out into the world, for we love him, we believe him and we’ll follow him till we rise with him.
Sing him praise all of our days, blessings on him for ever,
sing him praise all of our days, for his name is Wonder Counsellor.
Glory in the highest heavens!

Livet är en ständig resa och både min och församlingens resa fortsätter, tursamt nog går vi alla med undrens Gud!

Bäst av allt med denna påsken är att de flesta firade samtidigt, så här kommer en massa påskhälsningar:
Kristus är uppstånden!
Christ is risen!
Христос воскресе!
Χριστός ανεστε!
Kristus er opstanden!

ICAs reklamfilm, numera indragen

Jag blev inte upprörd när jag såg ICAs reklam för Stilla veckan. Tvärtom blev jag faktiskt lite glad. Inte för att jag tyckte att den var fantastisk, för visst är det plumpt, utan för att den åtminstone tog upp en av den kristna påskens händelser. För majoriteten av alla som ser reklamen har inte koll på vad som firas i kyrkorna under påsken. Just i år sammanfaller dessutom judisk pesach med alla kristna kyrkors påskfirande (både de som följer julianska och gregorianska kalendern).

Alltför ofta svarar folk att påsken vara handlar om mat och det finns gott om icke-religiösa symboler, som påskharen, äggjakt m.m.

Är nattvarden så helig att man inte kan få göra parodier (som inte ens är nära vårt nattvardsfirande i kyrkan, åtminstone känner jag ingen som celebrerar med påskmust)? Jag tror att Gud tål en hel del. Gud har gott om humor, det vittnar Skapelsen ofta om.

Nu kommer vi att återgå till reklamer som har beröringsskräck med religion och bara fokuserar på allt vi MÅSTE köpa, äga och äta. Jag är rädd att reaktionerna från kristna gör att vi får fler religionsfobiker, som dessutom anser att alla kristna är humorbefriade.

När vi ändå pratar om humor. Min man och jag tittar ibland på Robins i SVT och jag är fortfarande upprörd över mängden under-bältet-skämt senast, inte minst ett skämt om jordbruksministern som jag tyckte var långt över gränsen.

Stilla veckan i Taizésånger

När jag läst Lukas berättelse om Stilla veckan (Lukas kapitel 22-24) kom jag att tänka på Taizé, klostret i Frankrike, som varje år besöks av tusentals, framförallt ungdomar. Stilla veckan är den mest besökta veckan, det är många som vill följa Jesu väg till uppståndelsen. Ändå firas varje helg i Taizé som påsken. Men det är förstås något särskilt med att fira påsk, många tillsammans, på en helig plats. I Lukasevangeliet finns ett par ord som finns som Taizésånger, t ex rövarens ord till Jesus (Luk 23:42 Jesus, remember me) och Jesu sista ord på korset (Luk 23:46, med hänvisning till Ps 31:6).

Jag har sammanställt en öppen Spotifylista som heter Taizé påsk, ni får gärna lyssna. En timmes evangelium om påskens stora händelser.

Här är hela listan inkl länkar till Youtube (svensk titel, originaltitel – eftersom Taizé besöks av många nationaliteter finns sångerna på olika språk)

Mitt hjärta väntar på Gud (Notre âme attend le Seigneur)

Ät mitt bröd (Eat this bread)

Meine Seele ist zu Tode betrübt

Stanna här och vaka med mig (Bleibet hier und wachet mit mir)

Christe Salvator

Per crucem

Jesus, remember me

In manus tuas Pater

I mörker går vi (De noche iremos)

Surrexit Christus

Surrexit Dominus vere

Christus ressurexit

Crucem tuam

Jubla alla himlar (Jubilate coeli)

Christe Salvator

Spiritus Jesu Christi

Ta en timme, läs hur Lukas skriver om påsken och lyssna på musiken. Låt veckan vara stilla, en förberedelse för det stora under som väntar på söndag.

Detta inlägg är en del av ett längre inlägg på Kvistofta församlings blogg. Församlingens präster publicerar varje måndag tankar inför kommande söndag.

Vad finns det evidens för vid träning av barn med CP?

Nyss var jag trött, men en promenad och en titt i tidningen Rörelse från RBU (Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar) så är man igång igen. Tidningen är bra (om man bortser från att det är löjligt mycket reklam från assistansbolag) och jag löser den helst baklänges, för längst bak finns referat av pågående forskning.

Den mest intressanta artikeln är en sammanfattning av rapporten A systematik review of interventions for children with cerebral palsy: satte of the evidence, publicerad i tidskriften Developmental Medicine & Child Neurology, som jag hoppas få läsa i sin helhet.
Rapporten analyserar 166 olika forskningsstudier av 64 (!) olika behandlingsformer vid cerebral pares.

Det finns evidens för att följande behandlingsmetoder fungerar:
– Spasticitet kan reducerad med botulinumtoxin (botox), diazepam och selektiv dorsal rizotomi (SDR, en operation då man skär av nerver i ryggen)
– Om man följer höftledens utveckling med regelbundna undersökningar (t ex CPUP), så kommer man att upptäcka höftledsproblem i tid
– Om man vill öka eller bibehålla rörelseförmåga kring fotleden, kan gipsning fungera
– Följande behandlingar kan förbättra den motoriska förmågan: CI-terapi (constraint induced movement therapy, där man försöker stärka en svagare kroppshalva genom att tvingas använda den), tvåhandsträning, målinriktad och funktionell träning, arbetsterapi efter botoxbehandling samt hemträningsprogram.
Gemensamt för dessa metoder är att man i studierna uppnått de mål som var satta för individerna som deltog. Likaså är det som alltid individuellt vilka metoder som lämpar sig för olika individer.
Enligt artikeln i Rörelse skulle det vara femton metoder, jag får det till tio.

Flest behandlingsmetoder, omkring 70 procent, får gult ljus. Det finns oklarheter och mer forskning behövs för att undersöka de verkliga effekterna. Här nämns: elektrisk stimulering, handkirurgi, vattengymnastik, ridterapi, massage, ortoser, styrketräning och stretching. Jag konstaterar att många av dessa metoder erbjuds via svenska barnhabiliteringar, trots att de alltså saknas entydiga evidens för att de fungerar. En del av detta görs också på föräldrars privata initiativ. Uppenbarligen upplever de positiv effekt för sina barn, annars fortsätter man inte. Det är också fullt möjligt att en individ upplever förbättringar, även om inte andra gör det. CP-skador är individuella.

Följande behandlingsmetoder förkastas helt, som icke verksamma: kraniosakral behandling, hyperbar syrgasbehandling, neurodevelopmental-terapi (NDT) och sensorisk integrering. Glädjande nog verkar de inte vara vanligt förekommande i Sverige. Jag har aldrig blivit erbjuden någon av dem till vårt barn, och vet ingen annan som provat heller,

Tyvärr konstaterar jag igen, att många av dessa metoder inte är relevanta för vårt barn, som inte har spasticitet. Jag lärde mig heller inte mycket nytt, mer än att mer forskning behövs. Forska på!

Trött funkismamma

Det var länge sedan jag skrev ett blogginlägg sist. Jag har inte tyckt att jag haft något bra att skriva. Det beror delvis på att när jag började blogga ville jag att denna blogg skulle visa på positiva saker, men jag har mest varit upprörd och låg i humöret.

Jag har varit sjuk. Inget allvarligt, men efter en lång vinter är kroppen mottaglig för allt och med små barn får man hem en del otrevliga virus.

Men mest av allt har jag haft en sådan där period då jag varit utmattad av funkislivet. Inte nödvändigtvis vårt funkisliv, vi har det ganska bra. Men mina vänner, de andra funkismammorna kämpar med så mycket och ibland önskar jag att jag kunde göra mer för dem.

Och samtidigt pågår vårt eget funkisliv. Där man hela tiden måste ligga steget före och planera, för nästa år med skolstart, för sommarens träning (som jag är fantastiskt glad för men som ligger lite olyckligt tidsmässigt), för nästa tid på barnhabiliteringen.

Ja, det finns mycket hjälp att tillgå för oss funkisföräldrar, men det svåra är att man själv måste ta reda på allt, hålla reda på allt och genomföra allt.
Allt jag lärt mig, nästan, har jag fått reda på genom andra funkisföräldrar.

Livet är orättvist och funkislivet är lika orättvist. Trots att det finns lagar som gäller hela Sverige, tolkar kommuner och landsting, försäkringskassan och enskilda handläggare lagen olika. Det gör funkislivet än mer orättvist, beroende på var man bor, vem som handlägger ett ärende och det gör mig oerhört frustrerad.

Så just nu är jag inte glad, utan försöker kämpa på, precis där jag är.

Att kränka och bli kränkt

En artikel av historikern Dick Harrison om att bli kränkt av fakta har satt igång mina egna funderingar kring att kränka och bli kränkt.

För mig är det värsta med kränkning när man inte tar varandras erfarenheter på allvar. Personliga erfarenheter ger en annan ingång än åsikter. Fakta en helt tredje. Olika ingångar ger en mer komplex bild. Kanske är det denna komplexa bild som några vänder sig mot, genom att hävda sin egen kränkthet?

I dagarna har jag också läst på nätet om ett par i Kinna som trakasseras för vad de är och gör i sitt privatliv, fast det inte rimligtvis borde störa andras liv. Tänk att en kärleksfull relation kan vara så provocerande! När de berättar sin historia, finns det de som ifrågasätter deras erfarenheter (!) och genast tvår sina händer i sin egen medverkan till det de utsatts för. Det finns en risk att även den som fördömer deras liv, utan att själv gå till handling, bidrar till ett tonläge, där andra tar fysisk del i handlingar som inte bara kränker paret utan hela mänskligheten. Vi borde inte förstöra för varandra, bara för att vi inte förstår varandras liv.

Överhuvudtaget borde vi ägna mer tid åt att lära känna andras verklighet, istället för att ifrågasätta deras livsval. Jag inser alltmer hur lite jag egentligen förstår av hur mina medmänniskor har det, fast jag gärna vill lyssna för att försöka förstå.

För mig är Jesus en förebild i nyfikenheten på mina medmänniskor, i de samtal som återfinns i Bibeln.

Vi är komplexa varelser, med många roller. Ibland kan upplevelser från en roll hjälpa oss att förstå något som andra upplever i en annan roll. Känslan av att vara mindre värd, ha lägre status eller rent av vara förtryckt.

Kärleken till nästan borde väcka en nyfikenhet hos oss, istället för en längtan att hävda vår egen ståndpunkt, som i värsta fall inte bara sårar, utan kränker.

Vi behöver fakta, åsikter och personliga erfarenheter för att förstå den komplexa värld vi alla är en del av.

Musik för påfyllning och bön

Jag behöver både tystnad, bön och musik för min andliga påfyllning.

De senaste veckorna har varit intensiva men dessa två sånger är viktiga för mig just nu. Kanske behöver du också höra dem?

Through the storms of life
Lead me into Your light
Give my heart a new song
When I’m weak, make me strong
By Your Word lead me
into pastures of peace
Hold me close
Safely rest
In Your arms

Who knows but You, Lord
the way things are
Who knows but You, Lord
the way things have been
Who knows but You, Lord
the way things will be
And You say: Don’t worry, just give your life to me!

Come to me and rest
Come to me and rest your soul
I will give you peace
Just give your life to me.

#mittdop

En kollega jag aldrig mött i verkligheten men följer på Twitter, David Silverkors, har lanserat hashtaggen #mittdop som kan användas på både Facebook och Twitter. På så sätt kan vi berätta om våra dop, till inspiration och glädje för andra. Läs mer om hans tankar här

Jag gjorde det mycket kortfattat, inom Twitters 140 tecken, men här kommer en längre version.

Jag döptes i juli 1980, knappt en månad gammal. Vi var hemma i vår lägenhet i Köpenhamn, för den serbisk ortodoxa kyrkan hade då inga egna kyrkor, så alla barn döptes i hemmet. Min pappa är präst och han döpte mig, enligt det ortodoxa ritualet. Det var även min första konfirmation, då jag smordes med olja (fläckarna är kvar på dopklänningen, som mina barn också haft). Bandet i klänningen var flerfärgat, rött, vitt och blått, flaggfärger i båda mina föräldrars flaggor. Jag är glad att jag slapp rosa!
Förutom dopklänningen har jag också kvar dopskålen och mitt dopljus, ett gult vaxljus. Lägenheten lämnade vi efter några år och jag har inte återvänt.
Vi var inte så många, närmsta familjen, någon av min mammas arbetskamrater. Mina gudföräldrar var i verkligheten mor och son. Tyvärr har vi tappat kontakten och modern lever troligtvis inte längre.

När vi pratar dop med konfirmanderna brukar jag visa denna fina matriarkbild, som inte är tagen på dopdagen utan någon dag efter, med min mamma, min mormor och jag. De har båda lämnat jordelivet.

Berätta om ditt dop, här i kommentar, på Facebook och/eller Twitter. Använd gärna #mittdop, så är det lättare för oss andra att hitta!