Vår första träningsperiod på Move & Walk

I år fick vi för första gången möjlighet för vår son med CP att träna intensivträning med konduktiv pedagogik genom företaget Move and Walk, som öppnat i Malmö i år, bekostat av Region Skåne.

Vi har hört mycket positivt om detta från andra föräldrar. Vi har läst mycket om cerebral pares, långt innan det blev diagnosticerat för vårt barn. Därför visste vi också en del om olika typer av behandling och träning. Samtidigt kändes det som ett osäkert kort att, som det tidigare varit, själv bekosta träning och vistelse under en fyraveckorsperiod på Bräcke, inte minst med tanke på att vi har fler barn.

Det är ännu en del av funkislivets lotteri att rätten till träning i extern regi beror på vilket landsting man tillhör. Jag är så glad att jag och andra kämpat, även politiskt, för att vi i Region Skåne skulle få möjlighet att träna, nu dessutom på hemmaplan.
Jag måste också säga att jag tycker att det är sorgligt att barnhabiliteringen inte har så mycket träning för våra barn. Det verkar som om det finns en rädsla för att träna barnen för mycket, baserat på erfarenheter från 60- och 70-talen, som nu får pendeln att slå över till i princip ingen träning alls. En del barn erbjuds ridning. Vi erbjöds träning i vatten, av typen vattenlek. Vi har också erbjudits NIT, nätverksbaserad intensivträning, som vi i ärlighetens namn inte riktigt förstod vad det innebar, mer än omöjliga tider på annan ort, utan förväntade, eller osäkra resultat.

Tillbaka till den konduktiva pedagogiken. Under fyra veckor träffade vi varje vardag samma konduktor i Malmö, tillsammans med tre andra barn med vuxna, föräldrar, morföräldrar eller assistenter. Barnen var utvalda så att de skulle befinna sig på ungefär samma nivå och de var nära varandra både i ålder och i fysiska utmaningar, fast förstås med individuella utmaningar. Vi träffades vanligen två timmar.

Först fick vi vuxna massera våra barn. Musklerna mjukas upp, vilket jag tror är särskilt viktigt för barn med spasticitet. Vår son har en annan typ av cerebral pares, dyskinetisk. Det innebär att musklernas spänning varierar. Tidigare hade han ofta svårt att få till en rejäl spänning i musklerna, nu är det mer att musklerna behöver hitta rätt nivå på spänningen. Vid massagen la jag märke till att han är spänd i nacken men också i handens muskler. När jag påpekade det om handen vid senaste CPUP-mätningen kunde habiliteringspersonalen inte känna det.

Sedan följde dagens övningar, som ofta fokuserade på antingen armar eller ben, grovmotorik eller finmotorik. Det kunde vara ett ganska intensivt pass och här gällde uppmuntran och pepp för barnen. Konduktorns glada tillrop uppskattades verkligen, samtidigt som barnen ständigt utmanades att försöka lite till. Vi använde enkla hjälpmedel: tygdjur, tunna scarfs, bollar av varierande storlek, en sorts pinnar och några tjockare rullar.

När barnen var rejält uttröttade var det dags för paus. Här gällde rejäl påfyllning av energin, så mackor eller banan funkade bäst för oss.

Nästan varje dag avslutades med en hinderbana, vilket barnen verkligen gillade. Här var det varje station en utmaning på olika sätt och om en station var lättare för ett barn, var den svårare för ett annat. Vi gillade särskilt ribbstolen och en skateboardliknande bräda.

En dag provade de också på kampsport.

Såhär efteråt kan man konstatera att förutom själva träningen har det varit viktigt för mitt barn att möta andra barn med liknande utmaningar. Att få känna sig duktig ibland, och ibland se att andra var bättre. Dessutom är jag så glad för inställningen på Move & Walk. Där andra ser svårigheter, ser de möjligheter. De peppar barnen, de ger oss föräldrar redskap och hopp om att även om det är svårt, kan det ske utveckling, som andra inte trott var möjlig.

Jag var med de första två veckorna och min man de sista. Därför var jag inte med sista dagen men de kom hem med en lunta papper. Det fanns ett diplom. Det fanns journalutdrag. Det fanns ett träningsprogram, förslag på hur vi kan få in träning i vardagen. Det fanns instruktion för massage med förklaringar. Vi fick flera bilder från träningen.

Jag ska vara ärlig. Det var tufft att åka dit varje eftermiddag. Att lämna jobbet med en känsla av stress, hämta upp ett barn och lämna ett annat kvar, köra de ca sex milen till Malmö, träna och motivera i två timmar, köra hem igen i rusningstrafik. Jag hade dessutom precis börjat på nytt jobb. Under träningen var vi berättigade till tillfällig föräldrapenning och Försäkringskassan strulade till det för min man, även om det nu löst sig.

Ändå hoppas jag verkligen att detta inte var den enda gången vi får träna konduktiv pedagogik! Snart skickar vi en ansökan om en ny träningsperiod nästa år.

Barn i kyrkan – del 2

Mitt förra inlägg väckte en del reaktioner och jag fick en del inspel från andra föräldrar och mor/farföräldrar som försöker gå i gudstjänst med barn.

Det finns flera utmaningar i detta. Vi som går i gudstjänst med barn vill att det ska vara meningsfullt för både barn och vuxna. Det är en ekvation som inte är helt lätt att få ihop.

Några sjunger söndagsskolans lov. Jag är tveksam till en del söndagsskolor jag mött. Ibland får barnen gå fram innan och sjunga. Alla barn vill inte stå i rampljuset och vi andra gudstjänstbesökare gör inte det, så jag är lite tveksam. Bättre är när barnen kommer tillbaka från söndagsskolan och vi får höra vad de gjort där, eller när det presenteras av vuxen innan man går iväg, så barnen själva kan ta ställning till om de vill följa med.

Flera vittnar om att man ger barnen mat under gudstjänsten. Om vi går på gudstjänst på söndag förmiddag är det mitt emellan två mål för mina barn (hemma äter vi inte mellanmål på förmiddagen) och inte sällan bjuds på kakor till kyrkkaffet, som vi gärna stannar på för gemenskapens skull. Om barnen ska äta under gudstjänsten ska der helst vara nyttigt, något som inte smular eller kladdar och som det inte hörs när barnet äter. Svårt det där… Fast visst är det effektivt, min morfar brukade ge mig mat på tågresor så att jag skulle vara tyst. Jag hade annars en tendens att börja prata med medpassagerarna…

Ett annat sätt att få barnen att sitta still är att ge dem tillgång till en skärm, mobiltelefon eller surfplatta. Det är underhållning för barnet men ger ingen anknytning till kyrkan eller gudstjänsten. Tänk om vi kunde utveckla appar till barnen? Där man interagerar och skriver sina tankar och funderingar. Vi gillar de kyrkor som har böcker till barnen (särskilt om det finns böcker också för lite större barn), gärna med anknytning till kyrka och gudstjänst. Vi uppskattar också de kyrkor som inte begränsar pyssel till kritor och papper – fram för mer lego!

Personligen gillar jag som sagt när barnen får uppgifter. Vi kunde lära en del av andra. Ikea och många museer och kulturinstitutioner satsar på att ge både barn och vuxna upplevelser. Jag gillar Ikea men mina barn har aldrig varit på Småland, de följer med mig runt. Det innebär att vi alltid stannar en stund på barnavdelningen, där man kan leka. Att de hittar alla genvägar, att de gärna tittar på kartan och skriver med gratispennan. Jag tror att de kommer ta med sina barn dit så småningom, och jag ber för att de också ska ta med sina barn till gudstjänster!

Det finns alternativ. Jag kan lyssna på radiogudstjänsten hemma, eller titta på tv-gudstjänsten medan barnen leker på sina rum (nåja, med jämna mellanrum kallar de och vill ha hjälp, men som sagt har jag ju inte 100% fysisk närvaro i kyrkan heller). Men då möter jag inga andra kristna, mer än möjligen på sociala medier. Fast nog vore det bra om vi som lyssnar/tittar, önskar varandra Guds frid i realtid? Och framförallt kan jag inte ta emot nattvarden där. Jag envisas med att jag vill göra det med hela min familj, som besökare, inte bara när jag själv celebrerar.

Slutligen, jag kan inte nog understryka vikten av att alla anställda är införstådda med vikten av barn i gudstjänsten. Om vi inte delar ut en sådan lapp till alla besökare, som den katolska församlingen i förra inlägget, borde vi åtminstone göra det till alla anställda. För det är inte okej att be barnfamiljer lämna en familjegudstjänst för att barnen leker stillsamt under en predikan som är alldeles för lång och inte anpassad till barn. Det är inte okej att skälla på barn, som har svårt att sitta still. Och det är inte okej att en präst skippar en barngudstjänst för att det var för få anmälda.

Samtidigt, andra gudstjänstfirares inställning är också viktig. Ett uppmuntrande leende, eller att någon annan är intresserad av mina barn, gör större skillnad än jag kan beskriva med ord. Tyvärr ger motsatt bemötande samma effekt. Eller som en mamma skrev: Varje gång jag tar med barnen, vacklar min kärlek till kyrkan. Samma familj fick bästa bemötandet i en engelsk kyrka: Don’t worry, dear. I’d rather see noisy children in church, than no children at all.

Nästa gång någon säger till mig eller mina barn, önskar jag att jag har modet att säga som Jesus: Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de. (Mark. 10:14)

Barn i kyrkan – en prästmammas tankar

Jag har tre ganska små barn. Jag tar med dem till kyrkan. Jag tycker det är viktigt. Jag vill dela min tro med hela min familj. Samtidigt är det svårt. De sitter sällan still en hel gudstjänst, säger ibland saker högt (idag: Mamma, det är tråkigt!) och utmaningen är att det ska bli bra för oss alla fem.

I sommar har vi besökt kyrkor i olika landskap, både som gudstjänstfirare och som turister, som mest tittade.
I Svenska kyrkan intar barnen en särställning, enligt Kyrkoordningen. Ibland undrar man vad denna särställning innebär?
Jesus lyfter fram barnen som förebilder i tron: Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in. Han säger det efter att lärjungar visat bort föräldrar med barn. Jag tänker mig ofta de barnen som lika mina egna. Inte så tysta och försynta, utan nyfikna, skrattande, med sinnena öppna.

Barnen ger oss många utmaningar i kyrkan. Hur får vi dem att känna sig välkomna i kyrkorummet?

Svenska kyrkan har mycket bra verksamhet för barn i veckorna, men i gudstjänster är det svårare. Här finns lite olika alternativ (som ofta kombineras sinsemellan):
– Det finns barnbord, i allmänhet längst ner i kyrkan, med mattor under (ljuddämpande).
– Det finns material som barnen kan ta med till sin sittplats med föräldrarna.
– Det finns söndagsskola.
– Det finns särskilda gudstjänster som är utformade efter barns deltagande.
Beroende på barnen och deras dagsform fungerar de olika alternativen olika bra. Det är inte alltid något av alternativen passar mina barn – och sällan alla tre samtidigt. Kanske är böckerna för barnsliga för min 10-åring. Kanske finns det för många spännande bilar för nästan treåringen att köra. Inget av barnen vågar gå iväg på söndagsskola i en kyrka som de inte är hemmastadda i och verkligen inte följa med människor de inte känner.

En bild på Facebook fick mig att tänka efter. Det var en liten påminnelse i en katolsk församling i ett engelsktalande land. Barnfamiljer uppmuntrades att sitta längst fram så barnen fick se samt att föräldrarna förklarade vad som hände. Den övriga församlingen påmindes om att barns närvaro i gudstjänsten var ett tecken på församlingens växt. Skulle vi våga dela ut sådana lappar i Svenska kyrkan? (uppdaterat med en översättning längst ner)

Det är klart att man kan låta bli att ta med barn på vanliga gudstjänster medan de är små, säg under fem år. Men nog borde även små barn och vi som familj få fira gudstjänst tillsammans. Har man som vi flera barn, skulle det bli åtskilliga år av våra liv som vi inte regelbundet skulle få fira gudstjänst tillsammans. Eller så fick vi lusläsa predikoturerna och åka runt mellan familjemässorna…
Sedan förstår jag att alla inte tycker att mina barn är lika bedårande som jag tycker. Men alla måste få rymmas, både barn och vuxna!

Låt mig komma med några exempel från i sommar.
– Mässa en alldeles vanlig trefaldighetssöndag. Kyrka med stor barnhörna längst bak. Barnen leker hela mässan. Vi sitter längst bak i närmaste bänk.
– Mässa i grannförsamlingen. Vi kommer lagom till införandet av leksaker, som fortfarande ligger i en back. Äldste sonen nöjd med aktivitetsböcker med Angry Birds. Sexåringen trött, ligger mestadels i bänken. Minstingen leker med Blixtmaskinen (Blixten McQueen). Prästen bjuder törstiga barn på vatten i sakristian efter mässan.
– Besök i vägkyrka i vår församling. Barnen rör sig hemtamt och går upp i prediksstolen. Jag kallar ner dem men kyrkvärden tycker de kan få hållas. Plötsligt hör vi kyrkklockorna, som ett av barnen startat genom att trycka på knappar.

Sedan ett besök som jag tvekat att skriva om. Vi besökte en katedral en vanlig förmiddag. Vi hade kollat dagsschemat innan så vi inte skulle turista under gudstjänsttid. Det är en gammal kyrka, men med mycket modern konst. Genast vi kom in hittade jag broschyrer för barn. Innehållet var anpassat men inte utseendet. Vår äldste fick en, men det var för kompakt text för sexåringen (som själv läser böcker).Det fanns också ett altarskåp för barn. Efter lite övertalning vågade våra barn prova prästkläder. Tyvärr var golvet ojämnt och mattan framför (ljuddämparen!) kompenserade inte. Barnen gick in framför altaret (som inte var avgränsat på något sätt) och lekte. De hade en utläggning om att ta Jesus tillfånga. Själv tänkte jag över hur vi alla sviker Jesus då och då, präster såväl som lekmän. När vi var på väg att hänga tillbaka kläderna kom en kyrkvakt och sa till mig att barnen inte skulle vara framför altaret. De fick bara vara vid barnens altarskåp. Förövrigt skulle en guidning börja om tio minuter, så då behövde det vara tyst. Jag är tacksam att jag fick ta emot kritiken och att man inte sa till barnen direkt.
Vi gick efter att ha städat undan och jag hade en klump i magen en stor del av dagen. Jag förstår inte meningen med att inbjuda barnen till lek, om man sedan inte får leka, på barns vis, härmande de vuxna? Samma katedral hade också ett barnbord längst ner. Varför inte ställa barnens altarskåp där, i närheten av kyrkvakten, så man kan hålla koll, om det känns så viktigt? Jag funderade också på kyrkvakten, som verkade ha en annan syn på barnens lek än vad som framställdes i församlingens broschyrer.

Jag har tre barn. De är olika. Två kan läsa. Jag uppskattar när det är böcker med anknytning till kristen tro och kyrkan, för barn i olika åldrar. Jag tar inte med barnen till kyrkan för att de ska läsa Kalle Anka… Det är bra när det finns saker att göra, leksaker att leka med, eller papper och kritor (även om inte mina barn sitter och ritar mer än en kvart). Det är bra om dessa saker är tillgängliga och inbjudande, och all personal vet var det finns och erbjuder barnen det.

Barn vill gärna vara med. Mina barn är med i nattvarden och går runt och tar i hand under fridshälsningen. Ibland får de uppgifter, att läsa texter eller böner, eller hjälper vaktmästaren att släcka ljus eller plocka psalmsiffror.

Barn är olika. Gudstjänstfirande föräldrar är olika. Utmaningen är att hitta flera sätt att möta barn, så att de utvecklar en relation till kyrkorummet. På så sätt skapar de också en relation till Gud.

Min förhoppning är att vi tillsammans pratar mer om detta. En barnkonsekvensanalys av våra gudstjänster och våra kyrkorum. Låt barnen testa dem, istället för att vi vuxna ska tänka ut hur det ska vara (för vi har tyvärr glömt rätt mycket av barndomens lek). Det blir en meditation för oss över Jesu egna ord om barnen.

———

Till våra småbarnsföräldrar, här kommer några förslag:
– Slappna av! Gud skapade spralliga barn, känn inte att du behöver begränsa det i Guds hus. Alla är välkomna!
– Sitt längst fram där barnen lättare kan se och höra vad som händer vid altaret. De blir uttråkade av att se andras bakhuvuden.
– Förklara stillsamt mässans moment och vad alla gör.
– Sjung med i psalmerna, be med i bönerna och var med i församlingssvaren. Barn lär sig liturgin genom att härma dig.
– Om du behöver lämna mässan, så känn dig fri att göra det men kom gärna tillbaka. Som Jesus sa: Låt barnen komma till mig!
– Kom ihåg att sättet vi välkomnar barn i kyrkan, direkt påverkar hur de ser på kyrkan, Gud och andra. Låt dem känna sig hemma i detta lovsångens hus!
– Låt ditt barn använda baksidan av detta kort till att rita på.

Till medlemmarna av vår församling:
Barns närvaro är en gåva till kyrkan och de är en påminnelse om att vår församling växer.
Välkomna barnen och ge föräldrarna ett uppmuntrande leende!

Bygga fred

Idag är det nitton år sedan folkmordet i Srebrenica. I Ukraina är läget instabilt. I Israel/Palestina är det fullskaligt krig.

Jag är bekymrad. Var är den breda massan, de som önskar fred och vet att ingen, varken barn eller vuxna förtjänar att kidnappas och dödas? Att det inte går att totalt separera två folk genom gränser eller murar? Var finns besinningen och önskan om att bygga fred?

Häromdagen förberedde jag ett dop. I min nya församling får alla barn en ängel av glasskärvor från Palestina, en fredsängel. Jag hoppas och ber att vi här inte bara ser på fredsänglarna utan ber och arbetar för fred och förståelse för andra.

Kyrie eleison!

Funkislivets lotteri

Att ha ett barn med funktionshinder, eller att själv leva med funktionshinder, är att ständigt leva i ett lotteri. För trots att det finns lagar och regler för att alla ska kunna leva ett jämlikt liv, så är det allt annat. Ibland känns det mer slumpartat om man får hjälp

Det spelar roll vilket sjukhus man tillhör och vem man träffar på där,
det spelar roll vilken habilitering man tillhör och vem man träffar där,
det spelar roll vilket landsting man tillhör och vad de prioriterar,
det spelar roll vilken kommun man bor i och vilka som handlägger ärenden där,
det spelar roll vilken handläggare man får på Försäkringskassan.

Jag önskar att jag kunde säga en bra ort att bo på i en bra ort, med ett bra sjukhus, en bra habilitering, ett bra landsting och en kompetent Försäkringskassa. För jag lovar att vi är många som skulle flytta dit. Men så inser jag det absurda i det hela. Det ska inte spela roll var man bor, man har rätt till ett bra liv ändå!

Nu finns det säkert någon som tycker att jag är gnällig. Detta gäller inte främst mig och mitt barn. I min kontakt med andra funkisföräldrar ser jag så många orättvisor, inte från livet självt utan från samhället. Ett samhälle som gör olika bedömningar av oss och våra barn, beroende på var vi bor. Det måste det bli ändring på!

Olika måttstockar

Denna helgen är det nordiskt forum om feminism i Malmö och jag hinner inte dit, mellan jobb (inkl helg) och daglig konduktiv träning med ett barn. Jag önskar att jag hann, för det är dags att hitta jämställda lösningar.

Kvinnor och män bedöms inte efter samma måttstock, inte i kyrkan heller.

Den senaste tiden har det cirkulerat klipp på präster som dansar och sjunger i kyrkan. Alla utom ett jag sett, har varit av män.

För när män utmanar bilden av hur en präst ska vara, så är det underhållande. Men när en kvinna gör samma sak, uppfattas det ofta som oprofessionellt, uppmärksamhetssökande och som att det skymmer det kristna budskapet. Åtminstone anklagas kvinnan för det.

En annan sak jag gärna hade varit med på denna helg är ärkebiskopsskiftet. Jag har uppskattat ärkebiskop Anders, och jag tror att biskop Antje kommer att tillföra mycket för Svenska kyrkan. Här kan ni se en intervju med dem båda.

De är olika som personer, men ändå uppfattas Antje som ”frejdig”, ett ord som passar bättre på Anders, tycker jag. Man använder helt enkelt inte samma adjektiv om män som om kvinnor. Förväntningarna är baserat på våra kön, snarare än våra personligheter.

En kvinna uppfattas som ung, längre än en man.
En kvinnas utseende och klädsel kommenteras på ett helt annat sätt en än mans.
En kvinnas arbetsinsats bedöms med en annan måttstock än en mans.
En kvinnas föräldraledighet tas för självklar medan en mans föräldraledighet får beröm.

Att vi bedöms olika hindrar också våra möjligheter till utveckling i yrkeslivet. Kollegan Maria Bergius Krämer uttrycker det såhär

Det är dags att vi har samma förväntningar på en kvinna som en man inom samma yrke!

Under tiden kommer jag att fortsätta vara mig själv, även i mitt yrke, och hoppas att jag inte bara bedöms utifrån mitt kön, men utifrån vad jag faktiskt gör. Dessutom hoppas jag att det inte är jag som står i centrum, utan Gud.
För som präst handlar är inte det främsta syftet att få folk till kyrkan för att få en upplevelse av mig, utan av Gud. Ibland lyckas vi med det genom att överraska men Gud har många fler sätt att nå Guds hjärtan på, än genom prästers sång och dans.

Världens fest 2014 i Karlstad

Just nu sitter jag på bussen hem från Karlstad med 26 andra nordvästskåningar efter intensiva dagar på Världens fest i Karlstad.

Det var roligt att komma till fina och soliga Karlstad för första gången. Det jag hann se var positivt och jag känner några trevliga Karlstad stiftare också. Att bli välkomnad av Svenska kyrkans unga i Karlstad på Twitter var en glad överraskning.

Jag har rest med tre från församlingens internationella grupp och vi valde tillsammans ut seminarier att gå på. Dessutom hade jag familjen med mig, så ibland har vi varit alla tillsammans. En av församlingens vaktmästare är också med och berättade om församlingens arbete med ett solidariskt altarbord (autokorrekt vill skriva skateboard!).

Jag har uppskattat seminarierna om kristna-muslimska relationer i Afrika, om Lutherska världsförbundets arbete kring våld mot kvinnor, om arbetet i Etiopien, om flyktingmottagandet i Sverige och om mentor mothers i framförallt Sydafrika. Lite trist var det att två utlovade föreläsare inte kom, i ett fall utan förklaring.

Kunskap om andras förhållanden, vikten av mötesplatser och relationer, olika tolkningar av Bibeln, att fira gudstjänst tillsammans, att lyssna till andras personliga berättelser och fundera över ens egna är den stora behållningen.

På det stora hela har vår resa avlöpt väl. Vi har en deltagare med begränsad gångförmåga och det har varit en del utmaningar även om mycket var bättre än i Malmö, där det var mera utspritt över större avstånd.

Barnperspektivet kunde beaktats bättre. Vi var på den första festkvällen på Löfbergs arena hela familjen. Vi var inte de enda där med barn. Jag begär inte att allt ska vara barnanpassat men här verkade ingen ens ha tänkt tanken att barn skulle kunna delta. Efter en dramatisk vändning i programmet med krigsljud och -bilder, direkt efter att barnkören sjungit Vi är blommor, vägrade våra barn sitta inne i hallen och vi stod istället vid en ingång. Blickarna från en av de frivilliga var inte nådiga och ett tag motades vi bort för processionen skulle gå där. Det hade varit fint med en anvisning om plats där barnen var välkomna.
Under lördagen var barnen på ett dagläger som var ok, enligt barnen. Med andra ord inte helt välplanerat…
Det bästa med resan tyckte de var hotellet.
Jag tog med familjen för att man i programmet presenterade Världens fest som lämpligt för familjen, men har man åkt 45 mil vill man vara med på aktiviteter och inte bara sitta på hotellet. Det blir också en chans för barnen att lära känna de internationella frågorna, så att de förstår mitt engagemang.

Under dagarna hann jag också lyssna på vacker musik i Karlstad domkyrka. Vilken fantastisk triptyk! Den hade jag kunnat meditera över länge.

Sändningsmässan i strålande sol vid Klarälvens strand var fin men inte handikappanpassad. Det fanns bänkar, som folk på eget bevåg lyfte fram. Jag observerade också en rullstolsburen som inte kunde köra på gräset. Eftersom vi är bortskämda i våra kyrkor med god tillgänglighet bör det också gälla sådana här arrangemang. Man borde kunna ställa fram bänkar och uppmana att bara de som verkligen behöver sitter på dem medan vi andra sitter i gräset. Tack till ärkebiskop Anders! Det var troligen den sista gudstjänsten med dig som ärkebiskop för min del.

Jag gläder mig åt många möten och intryck, åt fina gudstjänster (med Karin Runows musik från kyrkohandboksförslaget, bra att köra samma både vid inledning och avslutning) och kramar från bekanta över hela världen.
Vi var så många att jag inte hann träffa alla jag visste var där, hoppas vi ses vid ett annat tillfälle!

Nu ser jag fram emot julkampanjen, då bl a Philani mentor mothers står i centrum. Innan dess ska jag läsa Cristina Grenholms bok Moderskap och kärlek.

PS Glömde ju den otroligt starka filmen Five broken cameras samt den fantastiska körmusiken på Löfbergs arena, som Lalehs Colours!

Att vara själavårdare

Efter några år som själavårdare har jag lärt mig följande:

Lyssna på konfidenten. Tala inte så mycket själv.

Själavård innebär inte att jag oförbehållet går konfidenten till mötes. Det som jag säger ska vara för konfidentens bästa (vårda själen), även om det innebär att jag säger emot konfidenten.

Lita på magkänslan.

Lita på att Gud bär allt.

Jag ska behandla andra så som jag själv hade önskat att bli behandlad.

Själavårdande samtal ska förmedla hopp och nåd. Ibland också Guds förlåtelse (bikt).

Efter dagens Uppdrag granskning vill jag ta ställning:

Jag anser inte att kärlek till samma kön är en sjukdom, eller ett fel. Alltså kan det varken botas eller korrigeras. Jag tror inte heller att vår sexualitet är något vi väljer, däremot tror jag att vi kan ta ansvar för våra relationer till våra medmänniskor.

Jag tror att Gud kan förändra allt, även människors hjärtan och tankar, till och med på präster…

Vi måste möta våra meningsmotståndare!

För snart två veckor sedan skrev Bengt Hägglund en insändare i Kyrkans tidning med argument för kvinnliga präster i kyrkan.
Förra veckan inkom ett svar från en ledare inom Bibeltrogna vänner.

Är det rimligt att vi hör den här diskussionen 2014? Det har gått 56 år sedan Kyrkomötet fattade beslut om att präster inom Svenska kyrkan skulle kunna vara såväl män som kvinnor.

Jag tycker att det är tråkigt att behöva ha diskussionen, men jag tror inte på att sopa åsikter under mattan. Det är bättre att lyfta fram dem i ljuset. Det kommer innebära att jag ibland blir sårad, över den bild av mitt arbete och min tjänst som lyfts fram. Ordvalen i den senaste insändaren är inget undantag. Vi får akta oss för att döma varandra utifrån våra åsikter. Åsikterna är irrelevanta om våra handlingar är hårdhjärtade och pekar bort från Gud.

Jag hör ibland att kvinnoprästmotståndet är på väg att dö ut. När dokumentären om prästen Inger Svensson visades på SVT hörde jag det även från kvinnliga kolleger, som tidigare mött motståndet. Jag är på det klara med att motståndet har förändrats, inte minst för att det är mera ovanligt idag och hörs från färre. Å andra sidan är de ibland mer högröstade idag än för tio-tjugo år sedan. Men jag vet av egen erfarenhet att det finns kvar.

Jag tycker det är bra om man kan försöka lyfta fram de olika argumenten, för alldeles för många hör dem alldeles för sällan. När jag gick på Pastoralinstitutet önskade jag att vi skulle ha ett samtal om detta, men det nekades. En kvinnlig präst och lärare sa: Jag är ingen fråga!

Det finns kvinnliga präster. Det finns kvinnoprästmotståndare inom Svenska kyrkan. På vilket sätt gynnas enheten i kyrkan om vi aldrig möts? Förutsättningen för ett sådant möte är dock en ömsesidig respekt och vilja till samtal som inte går ut på att såra varandra, även om åsikterna går isär.

Sedan jag började på detta blogginlägg har det varit Europaparlamentsval och jag inser att det jag skrivit ovan gäller också för våra politiska meningsmotståndare.

Jag avskyr nazismen och historielösheten. Det som hände under andra världskriget verkar ha glömts bort, eller kopplas inte till flera av de rörelser som idag har mer eller mindre uppenbara kopplingar till nazismen.

Samtidigt tror jag att de flesta som röstat på dessa rörelser inte är nazister själva. Vi måste möta dem i samtal för att prata med varandra. Vi behöver prata värderingar. Vi behöver berätta vad vi andra står för, om människovärde och jämlikhet inför Gud och lagen, om vad det leder till när man utser syndabockar. Vi måste ta ansvar för vårt samhälle, tillsammans. Nu får vi leva med detta Europaparlament i fem år, men under tiden kommer det att vara andra val. Alla påverkar de oss.

Jag är kvinna, präst, invandrare, mångkulturell, feminist, socialdemokrat, funkismamma. Bara det ger många människor anledning att inte vilja prata med mig, eller möta mig.
Men ett samhälle eller en kyrka där vi inte pratar med varandra fungerar inte. Så nu är det tid för samtal!
Och för oss som är troende, glöm inte att be för människorna runt omkring, oavsett deras åsikter.

Teologdagen 2014

Idag samlades prästerna i Lunds stift för årets teologdag, en dag av fortbildning. Alla fick lyssna på Bengt Kristensson Uggla och Margot Kässmann.

Särskilt Margot Kässmann, vars fördjupningsseminarium jag var på, var en intressant bekantskap.
Hon berättade först lite om sitt liv, om hur hon blev biskop i Hannover inom EKD, om medial uppståndelse och hennes upplevelser.

Sedan sammanfattade hon i fem punkter hur hon tyckte kyrkan kunde arbeta. Det var ungefär följande:
1. Möt människor där de är
2. Utgå från att människor är intresserade av tron, kyrkan och Bibeln
3. Ibland måste vi provocera för att få uppmärksamhet
4. Överraska positivt.
5. Människor behöver tröst och söker efter mening

Tyvärr skyndade hon igenom sina tio punkter om varför vi firar reformationsjubileet 2017, så jag fick inte med alla…

Men hennes personliga berättelse kommer jag att bära med mig länge.