Den fantastiska föräldraförsäkringen!

Sverige är fantastiskt på många sätt. Det märks bl a genom föräldraförsäkringen som ger möjlighet att vara hemma 480 dagar med barn någon gång fram till barnets åttonde levnadsår – och få betalt! Dessutom får man tillfällig föräldrapenning, för att vårda barnen när de blir sjuka.

Det är inte många länder som har samma försäkringssystem. En av många anledningar att vara glad för att man bor i Sverige.

Regeringen har presenterat ett förslag om att mer tid ska vikas till respektive föräldrar. Det finns de som kallar det pappamånader. Det tycker jag är en felaktig beskrivning. För det första viks lika lång tid till båda föräldrar. För det andra kan två föräldrar mycket väl vara två mammor eller två pappor. Genast dök det upp negativa kommentarer i mitt flöde och jag försökte argumentera ett tag för det positiva i förslaget.

Jag inser dock att det bästa sättet att övertyga människor är genom konkreta exempel. Hur kan man ta ut sin föräldrapenning, på bästa sätt för familjen.

Innan du läser vidare, ska jag bara varna för att jag är övertygad om att barn mår bra av att vara hemma med båda sina föräldrar och att det dessutom ger ett mervärde för föräldrarna. Men detta inlägg är inte menat som ett pekfinger utan bara för att belysa några andra infallsvinklar.

Jag länkar till ett par rapporter från Försäkringskassan. Den första om hur man får ett jämställt uttag, visar några (oväntade) punkter:
”Sannolikheten för ett föräldrapar att göra en jämställd fördelning av föräldrapenningdagarna ökar om pappan och/eller mamman:
1. Är yngre jämfört med äldre
2. Har högskoleutbildning jämfört med om de inte har högskoleutbildning
3. Är född i Sverige jämfört med utanför Sverige
4. Har höga inkomster jämfört med om de har låga inkomster
5. Arbetar i offentlig sektor jämfört med i privat sektor” (2013, s. 27)

Hela fortsättningen är otroligt spännande, så läs gärna!

Den andra visar att det är ett faktum att införandet av särskilda månader vikta till respektive föräldrar ökat ett jämställt uttag.

”I Försäkringskassans statistik över utbetalda föräldrapenningdagar syns en tydlig skillnad när det gäller användandet av dagar för barn födda före och efter år 2002 på precis samma sätt som det tidigare fanns en skillnad före och efter 1995. Papporna till barn födda efter 2002 hade använt hela 22 dagar fler i genomsnitt än papporna till barn födda år 2001 när barnen fyllde åtta år. Skillnaderna mellan barnen födda år 2000 och 2001 var enbart tre dagar i genomsnitt under barnens åtta första år. Den totala konsumtionen av föräldrapenningdagar ökar som en följd av att försäkringen förlängdes och att papporna använder fler dagar.(…) Införandet av två pappa- och mammamånader fick en direkt effekt på uttagsmönstret över en årskull, takethöjningen är mer svår att se effekter av och några effekter av jämställdhetsbonus kan ännu inte ses.” (2011, s. 48f)

Men hur kan man göra för att ta ut sina dagar?

För det första är föräldraförsäkringen otroligt flexibel. Du väljer själv hur många dagar du vill ta ut per månad, och du måste inte ta hela dagar. Du kan ta ut en timme per vecka om du vill! Om du så bara tar ut en timme i veckan under barnets första åtta år, har du i alla fall utnyttjat 58% av dina dagar.

Du måste inte vara hemma 90 dagar i ett sträck heller. Du kan ta en vecka här och där (kanske på lov), eller dagar (t ex studiedagar för förskolepersonal), eller timmar, som sagt.

Tänk på att föräldraförsäkringen inte bara behöver gälla barnets första tid i livet. Man kan alltså ta ut ända till barnets åttonde levnadsår.

Men det jag tyckt varit det bästa med föräldraförsäkringen har varit när båda har både jobbat och varit föräldralediga. Jag jobbade när maken var föräldraledig och tvärtom. Vi delade veckan mellan oss. Vi fick det bästa av båda världar. Det önskar jag att vi provat tidigare. Detta är en modell som borde vara bra för många med stora inkomstskillnader, när den som tjänar mest inte är föräldraledig på heltid.

Jag är inte så naiv att jag inte inser att det finns de som har så svårt ekonomiskt eller så tufft i relationen till den andra föräldern att det är svårt att leva jämställt, men forskningen visar att det är färre än vad man säger rent generellt. Det är sällan de som tjänar minst som protesterar, utan de som tjänar mest och det känns orimligt. Så lever du på marginalen, eller har en hopplös medförälder, så bortse från mitt inlägg. Detta är till alla medelSvenssons därute.

Vid alla föräldraledigheter minskar inkomsterna. Men många har råd att avstå något under en begränsad tid, annars lever man sin vardag på marginalerna. Dessutom finns det andra utgifter som minskar. Vid en av våra föräldraledigheter motsvarade inkomstbortfallet helt kostnaden för bensin vid pendlingen.

Att få barn är ingen ekonomisk vinst, men att få barn och att vara hemma med dem är en gåva, oavsett hur man väljer att använda föräldraförsäkringens dagar. Det är en begränsad tid, som vi vet om och ofta valt själva. Samma möjlighet för planering har inte den som blir sjuk. Men det blir så klart inte jag…

Min medmänniska tigger om pengar, vad kan jag göra?

Den senaste tiden har Helsingborg, liksom andra svenska städer, upplevt att det kommit fler människor med romskt ursprung från Rumänien, med stora behov. Alltfler sitter på gatan och tigger. Det säger mycket om hur deras situation i hemlandet ser ut.

Samtidigt pågår många kriser runtomkring oss, de där som drabbar människor hela tiden, hemlöshet och missbruksproblem, flyktingar som flyr från krig i Syrien och från IS, ebola.

Vi är nog många som då och då ger människor som tigger en slant, men känner en frustration över att inte räcka till mot alla orättvisor. Vi ser våra medmänniskor, men också vår egen otillräcklighet.

Många säger också att man måste angripa problemet i deras hemland.

Själv tror jag att vi måste agera medmänskligt både här och där. Vi måste utöva påtryckningar på hemlandet, men också agera när de är här.

Till er som vill stötta projekt i Rumänien finns här en samling länkar:

Ett privat initiativ från Uppsala, Stefanushjälpen

Ett lokalt initiativ i Höganäs, genom loppisen Loppan

Köp mössor eller halsduk som är producerade i Rumänien via Erikshjälpen

Svenska kyrkans internationella arbete driver projekt i Rumänien

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Hvordan fremstilles kvinder der er præster på billeder?

SVENSK VERSION NEDAN!

I min Twitterfeed følger jeg Roskilde Stift. Min mor blev døbt i Roskilde domkirke, mine bedsteforældre levede sine liv i Roskilde. Jeg har stadig familie der. En af min mors bedste venner var præst der, idag pensionist men stadig boende i stiftet.

Forleden lagde mediekonsulenten et billede op af biskop Peter Fischer-Møller under et fototilfælde. Et billede af billedet, så at sige. Jag kan godt lide den slags billeder, jeg tog selv den type af billede af en anden nomineringsgruppe på Kyrkomötet.

Mit problem med billedet var teksten under. På billedet ses nemlig foruden biskoppen og fotografen også en kvinde. Hun beskrives, på engelsk, som ung, kvinde og præst. Danske præster har ikke præsteskjorte, som i Sverige, så af tøjet fremgår ikke at hun er præst. Når jeg kigger på billedet ser jeg en kvinde, der nok er lidt ældre end mig.

Jeg spurgte med det samme hvad meningen var med at nævne køn og alder. Jeg ser billedet ud fra hvem jeg er. En kvinde, præst, ret ung, vant til at se billeder af kvinder der på papiret ligner mig. Men der er stor forskel på når vi selv publicerer dem eller når andre gør det. Man behøver både teologiske og feministiske briller, så ser man forskellen!

Svaret jeg fik, på dansk, var ”af hensyn til følgere i lande hvor man ikke bruger kvindelige præster”. Svaret er forbavsende!

Det er utroligt prisværdigt at løfte at vores kirker kalder både mænd og kvinder til at blive præster og at vise det for følgere i andre lande.

Det jeg stiller mig spørgende til er HVORDAN man gør det. Af alle billeder på Roskilde Stifts Twitterkonto er flest af mænd. Da der er flest af biskoppen og han er mand er det naturligt. Det seneste billede af en kvinde før det nu nævnte viser Anne Linnet. Blandt billederne længere tilbage er der et jeg virkelig kan lide, det er et billede af en præst i præstekjole, på vej over en fodgængerovergang. Men Roskilde stift har fler præster der er kvinder æn hvad man kan se på Twitterkontoen.

Mediekonsulenten værdsatte nok ikke mit bombardement af spørgsmål: Hvad mener hun (præsten på billedet)? Hvad er det hun kigger på? Hvorfor? På hvilken måde er det relevant med alder og køn, i forhold till biskoppen (ældre mand)?
Desuden blev jeg oprigtigt overrasket da han et par minutter senere lægger et nyt billede op af kvinden., der tidligere stod hved siden af biskoppen. Det viser sig nemlig at hun også skulle fotograferes og at hun er redaktør af Stiftsbladet… Så i virkeligheden stod hun ikke og kiggede på hverken biskop eller mediekonsulenten, hun ventede simpelthen på sin tur. Et passivt øjebliksbillede af en kvinde genkender jeg lidt for godt. Sådan blev det fremstillet, men jeg er glad for at jeg idag får at vide at det ikke var hele sandheden.

Hvis jeg havde publiceret billedet, ville jeg have skrevet: Fotografering av stiftets medarbejdere er igang! Lige nu biskop Peter, derefter stiftsbladsredaktør og præst Marie.

Her kommer mine gode råd til alle der publicerer billeder:
Løft gerne forskellige mennesker, men skriv ikke om deres køn og alder
Tænk en ekstra gang over billedtekster! Hvad er der man gerne vil vise?
På officielle kontoer, chek gerne sprog og stavning en gang til!
Kig igennem alle billeder du publicerer. Er der en overvægt af noget? Er der noget der mangler, der burde løftes frem?

PS Idag ser jeg i min feed at Zara Larsson, svensk artist, har blogget om et andet billede af en kvinde, der blev censureret væk fra hendes side. Det er åbenbart høj tid at tale om alle billeder af kvinder i medier, simpelthen!

Hur framställs präster som är kvinnor på bild?

DANSK VERSION OVANFÖR!

I mitt Twitterflöde finns Roskilde stift. Min mamma döptes i Roskildes domkyrka, mina morföräldrar levde sina liv i Roskilde, jag har släktingar kvar där. En av min mammas bästa vänner var präst där, numera pensionerad men bor kvar i stiftet.

Härom dagen la informatören upp en bild av biskopen Peter Fischer-Möller under en fotoseans. En bild av bilden, så att säga. Jag gillar sådana bilder, på Kyrkomötet tog jag själv en sådan bild åt en annan nomineringsgrupp.

Mitt problem med denna bild var texten. På bilden syns nämligen förutom biskopen och fotografen också en kvinna. Hon beskrivs, på engelska, som ung, kvinna och präst. Danska präster har inte prästskjorta, som vi använder i Sverige, så av kläderna framgår det inte att hon är präst. När jag tittar på bilden ser jag en kvinna, som troligtvis är något äldre än mig.

Jag frågade omedelbart vad meningen var med att nämna ålder och kön. För jag ser bilden utifrån vem jag är. En kvinna, präst, ganska ung, van att se bilder av kvinnor som på papper liknar mig. Men det är stor skillnad på när vi publicerar dem själva, eller när någon annan gör det. Man behöver både teologiska och feministiska glasögon! Då ser man skillnaderna.

Svaret jag fick, på danska, var ”av hänsyn till följare i andra länder där man inte använder kvinnliga präster”. Min ordagranna översättning, men jag lovar att svaret är lika häpnadsväckande på danska!

Det är otroligt lovvärt att vilja lyfta att våra kyrkor kallar både kvinnor och män att bli präster och visa det för följare i andra länder.

Det jag ställer mig frågande till är HUR man gör det. Av alla bilder på Roskilde stifts Twittersida är flest av män. Eftersom det är flest bilder av biskopen och han är man, blir det naturligt så. Den senaste bilden innan denna av en kvinna visar Anne Linnet, dansk sångerska. Det finns en bild som jag verkligen tycker om, det är en bild av en präst i den danska prästkappan, på väg över ett övergångsställe. Men Roskilde stift har fler präster som är kvinnor än vad som märks på Twitterkontot.

Informatören uppskattade nog inte mitt bombardemang av frågor. Dessutom blev jag uppriktigt förvånad när han några minuter senare lägger upp en bild av kvinnan, som tidigare stod bredvid biskopen. Det visar sig nämligen att hon också skulle fotograferas och att hon är redaktör för deras stiftstidning… Så i verkligheten stod hon inte och tittade på varken biskop eller informatör, utan väntade helt enkelt på sin tur. En passiv ögonblicksbild av en kvinna känner jag igen lite för väl. Så var framställningen, men jag gläds över att idag få veta att det inte var hela sanningen.

Om det hade varit jag som publicerat hade jag skrivit: Fotografering av stiftets medarbetare pågår! Just nu biskop Peter, sedan stiftsbladsredaktören, prästen Marie.

Här kommer mina goda råd till alla som publicerar bilder:

Lyft gärna olika människor, men uteslut deras kön och ålder.
Fundera en extra gång på bildtexter! Vad är det man vill lyfta fram?
På officiella konton, kolla språk och stavning en extra gång!
Titta igenom alla bilder du publicerar. Finns det en övervikt av något? Är det något som saknas, som borde lyftas fram?

PS Idag ser jag i mitt flöde att Zara Larsson, svensk artist, bloggat om en annan bild av en kvinna, som censurerades bort från hennes sida.
För oss som bor i Sverige har också nyligen talats om hur man framställde kulturminister Alice Bah Kuhnke.
Hög tid att prata om alla bilder av kvinnor i medier, med andra ord!

Glöm aldrig var du kom ifrån!

Denna hösten händer det många spännande saker. Saker jag längtat efter, trevliga överraskningar, möten med fina vänner, mycket roligt i nya jobbet.

Livet är, kort sagt, bra just nu. Det finns förstås saker som jag gärna skulle vilja var bättre, men på det stora hela är det bra. Då gäller det att njuta av det också!

Samtidigt är hösten alltid en vemodets tid för mig. Jag miste min mamma en höst. Samma erfarenhet delar jag med flera vänner. Jag berörs av alla statusuppdateringar om mammor och mormödrar som fattas oss.

Jag tror inte på att gräva ner sig i det förflutna, men nog är det nyttigt att minnas och lära sig av det man upplevt.

Jag vill aldrig glömma var jag kom ifrån, även om alla mina livserfarenheter inte varit behagliga, även om jag lever ett svenssonliv idag.

Det är några saker jag särskilt tänker att jag aldrig vill glömma.
Att leva i en familj som inte ser ut som alla andras.
Att inte alltid ha pengar så det räckte till sådant som var självklart för andra.
Att våga gå sin egen väg.
Att ha flera kulturer.
Att invandra i Sverige.
Att vara älskad och få älska.

Allt detta har format mig till den jag är idag. Många erfarenheter rikare.

CP Celebrate Potential #worldcpday

I Sverige finns de som tycker att det är hemskt att SVT klippt i Pippifilmen som ska visas på Barnkanalen. Att man väljer att klippa bort ord, som författaren Astrid Lindgren själv ville ändrat redan 1970.

Jag tycker att SVT gjort alldeles rätt. Barn ska inte lära sig ord, som är kränkande och upplevs förtryckande.

Som funkisförälder finns det fler ord jag gärna skulle vilja stryka ur vår nedsättande vokabulär. CP är ett ord som ofta används motsvarande ord som icke-fungerande, dum, låst. Standardfrasen är av typen ”Min dator är helt CP”.
Det är bara det att datorn inte är hjärnskadad.

Det är däremot min son. Av någon för mig obegriplig anledning fick just han syrebrist under förlossningen. Syrebristen orsakade en permanent hjärnskada, som på medicinskt språk heter Cerebral Pares, fritt översatt hjärnförlamning.

Som en konsekvens av detta fungerar inte kopplingen mellan hjärnan och vissa muskler. Däremot tror jag att vi kan konstatera att kopplingarna inom hjärnan fungerar utmärkt, fråga i hans förskoleklass, så skulle ni få höra både ett och annat.

Min son har CP. Inte på det sätt som nidbilden av en människa med CP ser ut. Men på sitt sätt, precis som alla andra människor med en diagnos har det på sitt unika sätt.

Det är därför det är så viktigt att se bortom diagnoser och se människan, individen. Alla människor har fantastiska möjligheter inneboende, men behöver chansen att få visa dem.

Min önskan inför mitt barns framtid är att alla ska sluta använda CP som skällsord och istället utläsa CP som vi funkisföräldrar gör: Celebrate Potential!

Post Kyrkomötet session 1 2014

Under förra veckan var jag i Uppsala för första sessionen i den nya mandatperioden för Kyrkomötet. Visserligen sågs vi i november, men då var det bara ett kort valsammanträde. Det är min tredje mandatperiod – tiden går fort när man har roligt!

Nu var första gången då utskotten fick arbeta med skrivelser från Kyrkostyrelsen och motioner från ledamöter och biskopar. I varje utskott sitter femton ledamöter och femton ersättare, fördelade efter nomineringsgruppernas valresultat. Dessutom sitter biskoparna med i utskotten. Årets roligaste felsägning var när kyrkomötets ordförande skulle få Kyrkomötet att bekräfta biskoparnas placering och ville att vi skulle konfirmera dem… Ett gott skratt förlänger livet!

Många är nya i Kyrkomötet. Det innebar att en del tid gick åt till utbildning kring arbetsformerna. Jag hoppas att de nya tycker att stämningen varit god och att det lämnats utrymme för att svara på deras frågor.

Jag sitter i Gudstjänstutskottet, liksom förra mandatperioden. Denna gång fick jag dessutom förtroendet att vara ordförande. Det är ett viktigt förtroende, för att kunna föra arbetet i utskottet framåt till beslut. Jag upplever att vi hade ett gott samarbete i utskottet och att arbetet flöt på väl. Jag har drömt om arbetet även efter kyrkomötet och hör inom mig: Är det utskottets mening att följa NNs förslag? Någon däremot? Dessutom vågar jag påstå att Gudstjänstutskottet har fantastiska sångare. Vi inleder och avslutar med andakt, inklusive psalmsång. Det händer att det blir stämsång!

Gudstjänstutskottet behandlade 12 (av 109) motioner i 9 betänkanden. Vi behandlade bl a dopfrågor, nattvardssyn och frågor om den kommande kyrkohandboken. Vi förbereder oss nu inför det som komma skall. Ett välbehövligt seminarium om processen kring Kyrkohandboksförslaget bjöds hela kyrkomötet in till, där vi sedan fick möjlighet att ställa frågor och räta ut en del frågetecken med ansvariga i vårt utskott.

Nytt för i år var att vi befann oss i UKK, Uppsala Konsert & Kongress. Det var nytt och lite ovant. Det finns utrymme för förbättringar, men vi framförde våra önskemål till presidiet. Vår tidigare lokal, Universitetshuset, har inte precis varit optimal heller.

Om någon vecka kommer alla betänkanden. Då får vi läsa på inför plenum i november, då alla beslut ska fattas på tre dagar. Då får vi se hur det går för alla motioner! Mest nyfiken är jag förstås på hur det går för mina. Jag har skrivit en om själavård och är medmotionär på en om en barnportal på nätet.

Valkampanj

Nu pågår valkampanjerna som bäst. Det sprids politiska budskap som kastas på marken, man försöker få mest utrymme i media och portionera ut sina budskap. Allt för att svenska folket ska kunna utnyttja sin demokratiska rätt att rösta i fria val till kommun, landsting och riksdag i höst.

Det kommer vallöften. Jag tycker inte om det ordet. Ingen av oss kan förutse vad som händer de närmsta fyra åren. Alla löften är visioner om vad partierna vill. Närsomhelst kan de kullkastas, av dåliga nyheter, omständigheter som Sverige får tackla. Vallöften fungerar bara om allt är som vi tror att det är i augusti 2014, om ett parti får mer än 50 procent av rösterna. I annat fall fungerar det inte som ett löfte. Alla måste förhandla efter valet. Ingen sida är överens och i en äkta demokrati måste valresultatet få styra såväl riksdagens sammansättning som den politiska agendan.

Själv tycker jag att det är bättre att lita på sin ideologiska kompass. Bortse från kortsiktiga löften om vad vi tycker är viktigt här och nu och se på de riktiga visionerna, det som står i partiprogrammet. Vilket samhälle vill ditt parti leva i?

Det finns reklamfilmer och vallåtar, som dyker upp här och var. En har berört mig mer än andra. Det är Socialdemokraternas film med en flicka som sitter i skolan och behöver hjälp med matten för att kunna uppfylla sin dröm om att bli läkare.

Kanske är det för att hon är lite lik mig, som jag såg ut som som barn. Eller så är det för att jag känner igen mig i historien…

När jag skulle börja högstadiet skulle man välja nivå på matten och engelskan. Det fanns allmän och särskild. Det var flest som valde särskild, den som var lite svårare. Men plötsligt började jag fundera. Med två föräldrar som var sjuka, där den friskaste inte hade gymnasiebehörighet, skulle jag verkligen klara matten? Jag visste att ingen av dem skulle kunna hjälpa mig, om jag inte kunde själv. Tack och lov hade jag lärare som peppade mig, som övertygade mig om att jag skulle klara det. Jag gjorde det, själv, och valde så småningom naturvetenskapliga programmet, till och med med en extra kurs i matematik. När jag körde fast hjälpte lärarna mig loss, och mina vänner.

När jag går och röstar om mindre än fjorton dagar, så röstar jag inte bara för vad som är bäst för mig just nu, eller mitt hus, eller ens mina barn.
Jag röstar för alla de barn, som behöver de bästa förutsättningar skolan har att erbjuda. Jag röstar för alla som någon gång kommer behöva sjukvård. Jag röstar för alla som är arbetslösa just nu. Jag röstar för ett jämlikt samhälle.

Inget parti är perfekt. Jag håller inte med om allt. Men jag vill vara med och bygga ett bättre samhälle, för oss tillsammans.

PS Tycker du politik är svårt att förstå sig på? Jag rekommenderar Alla väljare

Hx 2014

En intensiv arbetsvecka har nått sitt slut.

Under helgen har Helsingborg fått en ny stadsfestival med namnet Hx. Föreningslivet har visat upp sig och så även Gustav Adolfs kyrka.

Vi erbjöd tornvandringar, guidade visningar av kyrkan och dess inventarier och textilier, kulturcafé (som vi har varje måndag, nu även en fredag), sångstund för barn, pilgrimsvandring och pilgrimsmässa, konsert på lördagkvällen, högmässa på söndagen, samtal vid kyrkkaffet, drop-in dop med efterföljande dopkaffe. Ett späckat program med andra ord!
Hela dagarna var Café Andrum öppet, man kunde skriva sina böner och sätta upp i böneträdet, ta ett bibelord (de tog slut!) eller bara sitta en stund i kyrkbänken och tända ett ljus. Vårt nya Instagramkonto visar bredden på allt, @gustav_adolfs_forsamling

Förutom våra egna aktiviteter hann jag med att gå med i Pride, för störst av allt är kärleken! Bästa avslutningen med Regnbågsmässa i Sta Maria kyrka, vår grannförsamling. Så mycket kärlek som flödade där!

Rent generellt om Hx har vädret varit ostadigt, med mycket regn. Det gör att en del väljer att stanna hemma. Jag hyser också en viss besvikelse över hur lite aktiviteter som var på Söder under lördag och söndag. Det drog såklart ner besökarna i GA kyrkan.

Jag är stolt över allt GA församling erbjöd under Hx och gläds över alla fina möten, som Hx genererat! En del tar vi med oss in i vardagen och en del spinner vi vidare på till nästa års fortsättning…?

#modersmål

Jag har haft förmånen att ha haft modersmålsundervisning. Som barn till två invandrare från olika länder hade jag rätt till två hemspråk.

Under mina första skolår, på Rosengård i Malmö, hade jag modersmålsundervisning i dem båda. Underbart, med engagerade lärare!

Så småningom flyttade vi, till en kommun som tyckte att det gott kunde räcka med ett hemspråk. Jag valde det svåraste, serbokroatiskan. Tyvärr blev det inbördeskrig och man renodlade sina egna språk. Jag hade en duktig lärare, som tog hem material från sitt hemland, Kroatien. Tyvärr skiljde det sig plötsligt markant från min familjs serbiska språk, så jag bytte till den lättare danskan.

Jag fortsatte ändå upp på gymnasiet och fick således betyg i modersmål: danska. Förutom att jag fick läsa dansk litteratur och dansk historia, har detta betyg hjälpt mig flera gånger då jag sökt arbete, där man efterfrågat dansktalande personal.

Nu är det mina barns tur, och jag gläds åt deras framsteg i flera språk.

Den som är enspråkig under uppväxtåren invaggas i tron att det är normalt, men i många länder är det helt naturligt att man redan i förskoleåldern talar flera språk. Till skillnad från sjuttiotalets begrepp om halvspråkighet, vet vi idag att det är fullt möjligt att lära sig flera språk parallellt och att alla språken gynnas ju bättre undervisningen är i respektive språk.

Jag tror knappast att efterfrågan efter flerspråkig personal kommer att minska. Det borde gynna arbetsmarknaden på lång sikt att investera i modersmålsundervisningen, förutom att det på kort sikt gynnar elevernas kunskaper i svenska.

Idag hörde jag en del av Sveriges radios granskning av modersmålslärarnas arbetsförhållanden. Jag hoppas att detta ska hjälpa både dem och alla barn som har modersmålsundervisning så att fler får denna fantastiska möjlighet!