Författararkiv: sofijalp

Vit jul

Jag önskar alla barn en vit jul. En jul där de slipper alkohol, narkotika, påverkade vuxna.

På Facebook cirkulerar ett inlägg av en sjuksköterska på barn- och ungdomspsykiatrin som berättar om oroliga barn som ringer dagarna före jul. För de barnen innebär jullov en enda lång oro, som alltför ofta infrias.

Häromkvällen såg jag ett inslag föreningen Maskrosbarn. De möter ungdomar vars föräldrar har missbruksproblem eller psykisk sjukdom och arrangerar bl a sommarläger. Då firar de alltid julafton, mitt i sommaren. För att skapa minnen av julen, så som alla barn drömmer om den, men som dessa ungdomar sällan fått uppleva.

Jag önskar att sådana midsommarjular inte skulle behövas. Jag kommer att fira en vit jul, helt utan alkohol, som jag brukar. Jag jobbar en del i jul, bland annat på midnattsmässa i Gustav Adolfs kyrka i Helsingborg. Där firar vi Sinnesromässa de flesta torsdagar. Denna natt till torsdag blir det druvjuice i kalken.

Barn känner direkt på vuxna om de druckit. Du behöver inte vara redlöst berusad för att barnen ska känna skillnaden i ditt beteende. För oss som vill att barnen ska vara i fokus under julen är det särskilt viktigt att just denna helg vara nyktra.

Låt oss tillsammans se till att föreningen Maskrosbarn slipper fira jul på sommaren!

Jag önskar er alla en vit, fridfull jul!

Maria, visste du?

Den senaste tiden har jag och många andra lyssnat på Pentatonix julsånger. Jag är imponerad över dessa fem, fyra män och en kvinna, deras sångröster, teknik och arrangemang.

Imorgon firar vi med Maria fjärde söndagen i advent. Jag kommer att ha en meditation kring Maria och barnet i hennes mage, bl a utifrån sången Mary, did you know, som Pentatonix introducerat mig för.

Det finns en svensk översättning som går att sjunga, men den är ganska långt från originalet och rimmen har helt försvunnit. Eftersom jag läser imorgon har jag helt bortsett från sångbarhet och låtit texten ligga nära engelskan, inklusive rim (visst, ett och annat nödrim, men så är det i den engelska sången också), I något fall har jag bytt tempus, eftersom Jesus inte fötts ännu… Maria visste ju ändå att det skulle bli en son.

—–

Maria, visste du att din lille pojke
En dag kommer att gå på vatten?
Maria, visste du att din lille pojke
Kommer att rädda alla barn från mörkaste natten?

Visste du att din lille pojke
Har kommit för att du ska födas på nytt?
Detta barn som du ska föda,
Kommer snart att ge dig ett liv förbytt.

Maria, visste du att din lille pojke
Kommer att ge blinda synen åter?
Maria, visste du att din lille pojke
Kommer att stilla stormen för båtar?

Visste du att din lille pojke
Har gått i änglars spår?
Och när du pussar din lille son
Kysser du Guds ansikte utan år?

O Maria, visste du?

Blinda kommer att se
Döva kommer att höra
Döda kommer att bli levande

Lama kommer att gå
Stumma kommer att sjunga
Lammets lovsång

Maria, visste du att din lille pojke
Har Herrens skaparhänder?
Maria, visste du att din lille pojke
En dag kommer att styra alla länder

Visste du att din lille son
Är himlens eget offerlamm här?
Det sovande barn du bär
Är den store Jag är.

Adventskalendern 2014

Adventskalender slutvers

Jag fick första gången en fastekalender till påskfastan av min handledare när jag var pastorsadjunkt.

Jag tyckte att det var en fin och enkel idé att synliggöra fastan varje dag, en balans mellan att vara och göra, nåd och evangelium. Vi behöver se både Gud och våra medmänniskor tydligare, fastekalendern är ett av flera sätt. Det finns de som tycker att det är barnsligt och naivt, men jag lever med tron att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Här kommer nu årets fastekalender för egen utskrift. Om du föredrar att få dagliga uppdateringar, så följ Fastekalendern på Facebook.

Predikan Domssöndagen 2014

Kristi återkomst (III)
GT Hes. 47:6-12
Ep. 1 Kor 15:22-28
Ev. Matt. 13:47-50

Gud, kom med ditt rena vatten och rensa bort all min ängslan för din återkomst. Hjälp mig att vänta dig med glädje, så som man väntar på en efterlängtad vän och, under tiden jag väntar, förvandla mig till att bli alltmer lik dig. Amen.

Att vara kristen är att leva med dubbelheten.
Att på samma gång se den som Gud skapat oss att vara, och samtidigt alla våra brister.
Att på samma gång leva mitt i världen, samtidigt med Guds rike mitt ibland oss, inom oss, som vi hörde i förra veckan evangelium från Lukas.
Att på samma gång känna Jesu närvaro här idag och samtidigt vänta på hans återkomst i härlighet.

I Matteusevangeliet talar Jesus med skärpa om himmelriket, både i dagens evangelium ur liknelsetalet och i 25:e kapitlet som är den klassiska domssöndagstexten och används i första årgången.
Hans liknelser om fåren till höger och getterna till vänster samt den goda och den dåliga fisken har genom tiderna använts för att skrämma folk. För vem vill vara den som sorteras bort av änglarna, vare sig man känner sig mest som en ful fisk eller en bångstyrig get?

Samtidigt finns det så många som dömer oss här och nu, varje dag. En viss rädsla för dessa domar finns hos många, vem vill och vågar sticka ut? Så domen pågår varje dag mitt ibland oss, samtidigt som det kommer en slutgiltig dom vid Kristi återkomst. Varje dag får vi göra val, varje dag blir vi dömda, och om vi är ärliga, dömer vi andra.

Mina barn gör ofta uppdelningen mellan de goda och de onda, inspirerad av barnlitteratur där det oftare är svart eller vitt, gott eller ont, men så står det inte i dagens evangelium.
Änglarna ska skilja de onda från inte de goda utan från de rättfärdiga.

Då väcks ju frågan: Vem är rättfärdig? Vi kan titta oss omkring och svaret blir ingen. Kanske försöker vi leva som goda människor, men ingen enda av oss är rättfärdig i oss själva.
Alla människor syndar, vi gör det bara på olika sätt: väljer medvetet eller omedvetet ondskan, avstår från att handla när vi borde agera med kraft för det goda, missar målet med våra liv, tänker mer på oss själva än på andra, har del i världens bortvändhet från Gud.

Och just eftersom vi alla syndar behöver vi alla Guds förlåtelse. Den ges ut, gratis, av nåd, här och nu. Men vi behöver se det stora perspektivet.

Dagens texter, på kyrkoårets sista söndag, ger oss anledning att se på helheten i Guds frälsningshistoria, när cirkelns sluts. Från skapelsen och syndafallet, över Israels folk och Guds tilltal, till födelsen av Jesus, som sedan blir offentlig som den smorde Messias och uppstår som Kristus, som en dag skall komma åter.

Skapelseberättelsen, där Gud skapar människan med fri vilja. Gud tar oss på allvar, ger oss ett verkligt förtroende att leva våra liv och göra våra egna val. Ändå gör vi inte alltid de bästa valen och det är detta vi kommer att dömas för, när Jesus återkommer till oss.

För Gud lyckas inte nå oss. Han försöker genom historien och profeterna. Så han sänder oss sin son, Jesus.
En kung som är annorlunda än världens alla andra kungar.
En son som predikar om Guds storhet, men umgås med de minsta.
En man, sann Gud och sann människa, som i kärlek dör på ett kors och övervinner döden.
Kristus som lämnar jorden, men lever och skall komma tillbaka.

Vad händer när Jesus kommer åter?
Meningen med Kristi återkomst är att den fallna världen ska frälsas, att vi ska återvända till Guds ursprungliga tanke med oss. Världens skapelse och dess undergång knyts samman och det kommer nya himlar och en ny jord. För att kunna nå det helt goda måste vi rensa bort det som kom in i världen genom fallet, nämligen synd och ondska. Först när det är utrensat kan vi bli de som vi är menade att vara och då får vi börja om på nytt.

Kristus kommer tillbaka, för att rensa bort synden genom dom. Då blir det nya villkor som gäller, motsatta de dödens villkor vi lever under nu. Det blir en befrielse från det onda, när allt ont blir besegrat och Guds rike upprättas. Då får vi se Guds renande vatten, återspeglat i vårt dop, precis som Hesekiel fick se vid strandkanten av tempelkällan och vi får se frukten vi fått bära.

De senaste veckorna har jag burit svarta kläder på torsdagarna, ett sätt att visa min medverkan i den världsvida kampanjen Torsdagar i svart, initierat av Kyrkornas världsråd, som nått mig genom Sveriges kristna råd, för att ta avstånd från våld och våldtäkter mot kvinnor.
Ibland tror vi att de som är våldsamma mot kvinnor är onda, men det är aldrig hela sanningen, vilket vi borde veta eftersom det mesta våldet utövas mellan två som känner varandra.

Just i torsdags fick vi höra nyheten att Julian Assange, grundaren av Wikileaks, fortfarande anses häktad i sin frånvaro, på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande för ett brott begånget för flera år sedan. Det innebär att hans liv i vakuum på Ecuadors ambassad fortsätter. Rättegången kan inte börja och varken han eller de utsatta kan gå vidare på riktigt. Ingen har rett ut vad som hände ur laglig synvinkel, ingen är varken frikänd eller dömd. Det hänger i luften, oavslutat. och ingen vet utgången,

Vi hänger på ett vis också i luften, i avvaktan på dom, dubbelheten att på samma gång vara syndare och rättfärdiga, förlåtna men med ständigt nya oförätter. Men när Jesus kommer åter blir domen en rättfärdighetens seger och ondskans nederlag. I en vanlig domstol händer det att ingen blir nöjd med utfallet, att båda sidor överklagar, men i Jesu dom finns möjligheten till en unik rättvisa. När Jesus kommer åter, döms våra onda handlingar med en fällande dom, men det finns också ett frikännande genom Jesu död på korsets för oss. Det är det kärleksfulla budskapet idag, att vi döms av Jesus, samma Gud som möter oss i ett litet barn, av den ende sant rättfärdige, han som också säger att himmelriket är som en nedgrävd skatt och en dyrbar pärla.

Vi har ett samhälle med ett juridiskt system, inte främst för att skrämma folk med fängelse om vi inte följer lagen, utan för att ha ett system där vi tar ansvar för samhället tillsammans.
Den teologiska domen är inte till för att skrämma folk med skärselden, utan för att visa på allvaret och Guds seger över ondskan, en nödvändighet för våra liv och för evigheten.

Jesus är inte bara en annorlunda kung utan också en annorlunda domare. Vi vet det från hans möten med människor, vilka han umgicks med, vilka som fick bära budskapet vidare.
Gud dömer annorlunda än vi.
Så Jesu återkomst handlar inte om att sortera de rättfärdiga från DOM onda, för sådana människor finns inte, utan för att rensa bort DET onda, så att vi kan bli äkta rättfärdiga, i Jesu likhet.

Samtidigt får vi börja vårt ansvarstagande inför återkomsten redan nu. Vi får ta ansvar för vårt handlande, mot oss själva, mot våra medmänniskor och mot Gud och ta emot förlåtelsen när vi misslyckas. Då blir Kristi återkomst en glädjens dag och inte en skräckens, utan en förvandlingens och befrielsens dag.

Jag tror på en domens dag där vi får möta Gud ansikte mot ansikte.
Då möter vi Gud,
i all Guds kärlek och renhet,
förlåtelse och nåd,
ljus och helighet.
Då blir det nya villkor för livet och evigheten, en återkomst att längta efter. Då har Gud blivit allt, överallt.

Eller har det börjat redan nu? Amen.

Kyrkomötet 2014

Så sitter jag på tåget på väg hem och ska försöka sammanfatta Kyrkomötet 2014 efter årets andra session, då vi fattat beslut om de betänkanden vi arbetade fram i utskotten under septembersessionen.

Det är min tredje mandatperiod. Årets kyrkomöte var mitt åttonde (jag var föräldraledig ett år). Det ger förstås en viss rutin. Samtidigt var många ledamöter nyvalda i år, vilket alltid ger nya perspektiv. Det som är självklart för mig, är det inte för dem. Alla var vi dock nya på Uppsala Konsert och Kongress, vårt tillfälliga hem.

Under första sessionen valdes jag för första gången till ordförande i Gudstjänstutskottet. Jag är glad och stolt att få vara det, i ett utskott med många engagerade ledamöter. Det var en fröjd att igår få lyssna till några av dem, när de i plenum redogjorde för utskottets åsikter och förslag till beslut.

Jag brukar skriva motioner till kyrkomötet och i år var inget undantag. Jag skrev en motion om själavård och var medmotionär på en motion om en barnportal på nätet. Båda gick igenom nålsögat och det är svårt. 100% bifall, tjoho! Av årets 109 motioner blev bara ett fåtal bifallna, bl a om stöd till församlingarnas arbete med flyktingar och asylsökande, att vi ska revidera också del 2 av kyrkohandboken när den första är klar, samt att fler i kyrkans organ ska vara under 30 år. Fast ett flertal motioner gav utskotten skäl att med anledning av dem komma med egna initiativ till förslag. Läs mer om kyrkomötet här.

Vi gjorde också två uttalanden, om fattiga EU-migranter samt om situationen i Mellanöstern.

Det är många som har haft synpunkter på våra arbetsformer. Vi har haft plenumtid 12 timmar måndag och tisdag. Det ger alldeles för långa arbetsdagar, både för oss ledamöter, biskopar och personalen som måste vara på plats. Här finns utrymme för förbättringar! Samtidigt bär vi alla ansvar för vår arbetsmiljö. När vi är för debattglada stjäl det tid från andra viktiga frågor. Ibland måste man ju dock säga sitt hjärtas mening. Själv var jag uppe i talarstolen fyra gånger och bara en gång utnyttjade jag hela talartiden. Därmed placerar jag mig i mittfåran bland ledamöterna, tror jag.

Kyrkomötet avslår de flesta motioner. Oftast för att förslaget inte är en fråga för nationell nivå, eller för att det redan har gjorts, eller för att det just nu pågår en utredning. Det betyder inte att ämnena som tas upp är oviktiga. En av kyrkomötets möjligheter är att få upp frågor på bordet, även om kyrkomötet inte alltid fattar de beslut som motionärerna önskar.
Dessutom fattar kyrkomötet beslut om hela motionen och att-satsen (förslaget till beslut) måste vara tydlig.

Eftersom kyrkomötet är välvilligt händer det att utskottet ser motionärens intention och fast man inte menar sig kunna stödja motionärens förslag till beslut, vill man gärna se en riktning i samma riktning. Man förslår då avslag men lägger till en beslutspunkt, med anledning av motionen. Så skedde ovanligt många gånger i år.

Kyrkomötet kan verka stelbent och tungrott, men jag gillar det ändå. Mest av allt gillar jag alla möten med människor från hela kyrkan, alla samtal om frågor som vi brinner för och vårt arbete för kyrkan. Ett extra plus är att få fira mässa i domkyrkan, i år mest med musikserie B från handboksförslaget.

Hur sammanfattar man bäst årets kyrkomöte? Kanske såhär:
Trött och inspirerad,
stolt och glad för vår kyrka
och alla mina bröder och systrar i Kristus!

Demokratins grunder

Jag har många vänner på Facebook, allt från gamla skolkamrater till gamla konfirmander och andra kontakter från kyrkan.

Ikväll lade en kontakt jag inte längre träffar fysiskt upp en länk från en tveksam sajt, om Mona Sahlins förslag för att komma tillrätta med ungdomar som rekryteras till IS. Problemet var, som jag förstod det, kostnaden. Min kontakt skriver: Häng f*nskapet om hon e allvarlig. (min stjärna, ogillar svordomar)

Därpå följde ett antal av hens vänners kommentarer som menade att hängning var ”den ända utvägen” (sic), att Mona inte hade någon hjärna samt det grövsta: Att hon skulle skickas till IS som ”sexleksak ett tag” för att sedan bli avrättad.

Jag har principer om hur jag ska agera på FB, eftersom jag har en massa olika kontakter. Jag tänker ungefär som Gustav Fridolin. Våra samtal spelar roll. Så när jag ser sådant här, reagerar jag och försöker visa grundläggande mänskliga rättigheter. Jag skrev följaktligen: Hör ni hur ni själva låter?

Då kom omedelbart ett svar, från den sistnämnde: Vill du ta hennes plats?

Kall. Arg. Uppriktigt förvånad. Detta är vuxna människor! Inte totalt okända anonyma nättroll, utan bekantas bekanta, med riktiga namn och bostadsorter. Näthat på Facebook.

Jag svarade inte i tråden, för hur svarar man den som hotar?
Jag chattade ett tag med min FB-kontakt, för att understryka att detta är hot och att det är olagligt. Jag fick till svar att det var harmlöst och att det ryms inom yttrandefriheten.

Men: Det är INTE tillåtet enligt svensk lag att hota andra, vare sig med våld eller att bli dödad. Det medger inte yttrandefriheten.

Alla våra friheter och rättigheter medför också skyldigheter gentemot våra medmänniskor. Individens frihet går inte före allt annat.

Vi är skyldiga varandra en hyfsad ton i sociala medier, också när det gäller människor vi inte håller med. Vi hotar inte varandra, alldeles oavsett.

Vi är skyldiga varandra att reagera, när våra FB-kontakter går över gränsen. Så nej, jag har inte tagit bort denna kontakt. För vem ska reagera om jag försvinner? Ska hatet få gro bland likasinnade?

Jag hade däremot tagit bort den som hotade mig, om det varit min kontakt. Kanske får jag omvärdera mitt beslut om vem som ska vara min ”vän”, men just nu får det vara såhär.

Demokratin behöver ständigt återerövras. Därför får samtalet om demokratins grunder, våra rättigheter och skyldigheter aldrig upphöra. Därför måste vi också tala öppet om när vi utsätts för hot.

Den livsviktiga humorn

Också människor som sörjer behöver skratta!

Jag har tidigare nämnt att barns sorg ibland beskrivs som randig, dvs att de kan pendla snabbt mellan gråt och skratt. Egentligen tror jag att det gäller alla människor, om vi bara tillåter hela känsloregister.

Kan man skratta på en begravning? Kan man skratta på hospice?

Vi som varit där, vet att det går, och att det rent av kan vara livsviktigt. För också glädje, i ett skratt som bubblar inifrån visar att vi lever!

Det ska erkännas, sjuka människor kan ha en väldig galghumor, ibland lite makabert. Men humorn är ett sätt att hantera livets alla omständigheter, också det svåra.

Det kan också vara befriande att på en begravning minnas något galet som den avlidne gjort. För alla människor gör ju galna saker då och då.

Sorgen blir inte mindre för att vi målar upp en bild av en perfekt människa. Det kan vara nog så viktigt att foga ihop en verklighetstrogen bild, där varje minne är en liten del av en större mosaik. Där får allt rymmas.

Så du som möter en sörjande, våga vara med i både skrattet och gråten!

Eller som det uttrycks i Bibeln: Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter. (Romarbrevet 12:15) Oftare än vi tror är det det samma person som både är glad och gråter.

den brustna verkligheten, en dikt

Jag ska vara ärlig.
Det finns dagar då jag inte tänker på det alls.

Men så kommer dagar, som idag,
då det gör sig påmint.
Tårarna tränger fram
under ögonlocken.
Får svårt att andas,
som om någon gett mig ett knytnävslag
mitt i solar plexus.

Orden om förlåtelse och kärlek
klingar som ekande brons.
Den brustna verkligheten värker,
mitt i gemenskapen är vi avgränsade
från varandra.

Jag ber för att de andra dagarna,
de som går utan tankar som mal
ska vara fler.
Vågar jag tro på
att vi ska kunna mötas,
försonade och hela?

Predikan Trons kraft

Jag publicerar bara ibland mina predikningar här. Oftare på predika.nu
I min förra tjänst bloggade vi om söndagens texter. Vi får väl se hur ofta det blir predikningar här…

———————

Det finns de som tycker att tron är en privatsak, något som bara är mellan en människa och Gud. Då glömmer man alla människors beroende av andra människor. Ingen människa är en ö. Vi lever i ett samhälle byggt på gemenskap mellan människor, även om samhället förändrats över tid.

Rachav var en kvinna som levde i samhället Jeriko. Där försökte man skydda stadens invånare genom murar runt staden. Det skulle snart visa sig att stadens murar inte höll. Det finns inga murar som kan utestänga allt, för ingen människa eller stad är en ö. Vi behöver alltid kontakt med omvärlden. Rachav möter två spejare, i sitt hus i muren, i en skräckslagen, förlamad stad, och bekänner en Gud som är uppe i himlen och nere på jorden.

Rachav hjälper fienden. Men vem är egentligen Rachavs fiende? Hon, en hora, är knappast en del av sitt folk ändå. Med världens äldsta yrke har hon knappast någon upphöjd position bland sitt folk. Hon handlar för att rädda sig själv, men också sin familj. Läser man noga, kan det vara så att samma Rachav så småningom blir mor till Boas, och så småningom svärmor till Rut, kung Davids farmor. Horan Rachav, som inte var judinna, blir så viktig för Guds frälsningshistoria att hon nämns i Jesu släkttavla i första kapitlet i Nya testamentet.

Tron är grunden för det vi hoppas på, den ger oss visshet om det vi inte kan se (Heb 11:1). Rachav handlar i tro, med en kraft som inte är hennes egen. Var fick hon modet ifrån? Hebreerbrevet påminner oss om andra, som vet agerar utifrån sin tro: Gideon, Barak, Simson, Jefta, David , Samuel, profeterna. Tidigare i kapitlet har nämnts Abel, Henok, Noa, Abraham, Isak, Jakob och Esau, Josef, Moses. De var stora och mäktiga män, som alla hade brister. Det är inte för deras brister de lyfts fram, utan för deras tro, som ledde dem till handlingar med en kraft från ovan. Modet var inte deras eget, de lånade det från Gud. Ändå fick ingen av dem se löftet uppfyllt, fortfarande fanns det mer som väntade, som Gud förutbestämt. (Heb. 11:39f)

Jesus befinner sig i ett hus i Kapernaum. Det är mycket folk runtomkring och man kan tro att de yttre murarna ska skydda Jesus mot att alltför många ska söka upp honom samtidigt. Men några män är modiga nog att tänka bort murarna, eller åtminstone taket. De hittar ett sätt att ta sig in, inte för sin egen skull, utan för att de vill hjälpa en vän. Vännen, tidigare förlamad, får möta Frälsaren själv, som både kan förlåta synder och bota oss. Han går därifrån, förändrad både till det yttre och det inre. Jesus förkunnar Guds ord, men hans handlingar intygar att han är Guds son.

Sådana vänner önskar jag att vår församling ska vara. Att vi ska bära varandra, när vi inte tar oss fram av egen kraft. Att vi ska tänja på gränser, som andra sätter för oss och tänka nytt. Att vi tillsammans ska få möta Gud själv, för att bota både det inre och det yttre som är fel i våra liv, En sådan kraft kan vi få av tron, om vi tillsammans delar den. Om vi delar Guds kraft med varandra. För ingen människa är en ö och alla behöver vi Gud. Då kan det bli om Guds kraft som människorna runt omkring oss säger: Aldrig har vi sett något sådant! Ändå kommer det finnas mera som väntar på oss.

För jag tror att modet som Rachav och den lame mannens vänner visar, det kommer sig av att de nått botten. När man mött livets botten blir det lättare att ta till sig modet. När man nått livets botten har man inget mer att förlora. Vad hade Rachav att förlora? Snart nog skulle Jerikos murar falla, skräcken spred sig, krig och död var förestående. Vad hade den lame mannens vänner att förlora? När de är modiga nog att handla, gör de det för att livet bara kan bli bättre…

Ibland är mod resultatet av tillit. Den tillit som den som befinner sig längst ner kan känna. Den vars murar har fallit och inget skydd har längre. Gud, när jag inte orkar mer, ge du mig din kraft.

Vi vet att det finns tillfällen då vi känner av precis hur mänskliga vi är. Då vi känner vår svaghet och omöjligt tror på någon egen styrka. Då får vi överlämna oss till Gud, vår klippa och be om Guds kraft i vår svaghet. Den räcker långt mycket längre, än den kraft vi själva kan uppbåda. Därför hoppas jag att vår församling också ska vara öppna med våra svagheter, så att vi vågar be om tilliten. Bara då kan vi verkligen bli Guds redskap.

För en tid sedan halkade jag in i en dokumentär. Den handlade om en svensk familj, som mist sin son, när han var omkring 20 år. Han dog i en olycka under en skidresa i Norge.
Sorgen var stor men föräldrarna fick mycket stöd, bl a genom sin församling. En sång blev särskilt viktig för dem. Välsignelsen, som också sonen tyckt om och som de hade på begravningen. Den är skriven av Tore W Aas, som leder Oslo Gospel Choir. Efter en tid skrev föräldrarna till Tore om hur mycket sången betytt för dem. Då, berättar han i dokumentären, kom en ny sång till honom, och till föräldrarna.

På svenska låter texten såhär:
Genom livets stormar,
led mig till ditt ljus.
Ge mitt hjärta en ny sång,
när jag är svag, ge du mig kraft.
Led mig med ditt ord,
till ängar av frid.
Håll mig nära,
låt mig vila tryggt i dina armar.

In Your arms

Tron kan omöjligt vara en privatsak. Om vi delar våra liv också när vi är som svagast kan tron ge dig kraft från Gud, att förändra ditt liv och andras. Som Rachav, som den lame mannens vänner, som familjen som miste sin son och förhoppningsvis som vår församling.