Tänk om, Magdalena

Öppet brev till finansminister Magdalena Andersson

Kära Magdalena,

när min andre son föddes blev det inte alls som jag tänkt. Istället för att titta på första avsnittet av Barnmorskorna blev det ett katastrofsnitt och ett barn som inte andades själv sina första tio minuter. Vi vet inte varför men vi vet resultatet, en CP-skada. Hur många gånger efter det har jag inte tänkt: Tänk om… Tänk om vi åkt in när jag ville, istället för att lyssna på uppmaningen att stanna hemma när jag ringde BB…

Men ikväll tänker jag istället: Tänk om vi haft längre till sjukhuset. Tänk om vi inte haft bil och hade behövt vänta på taxi. Tänk om syrebristen varat längre, tänk om hjärnskadan blivit värre.

Då hade vi varit drabbade, när du aviserade nedskärningarna i assistansersättningen. Den ersättning som ska ge bl a hjärnskadade rätt till det liv vi andra lever.
Nu är vi i vår familj inte personligt drabbade. Men orättvisan skär i mig. För de som är drabbade är mina vänner. Mina coola, fantastiska CP-mammor och pappor som hjälpt mig med alla de svar och goda råd, uppmuntran och information som jag borde fått från barnhabiliteringen, sjukvården och Försäkringskassan. De som sliter dag och natt, för sina familjer, för de barn som drabbades värre än vi i livets lotteri.

För trots rättigheter får många inte de insatser de har rätt till. De bollas mellan kommunen och Försäkringskassan. Inte sällan får de överklaga avslag för att deras fall kan vara prejudicerande. Inte sällan får man påminna handläggarna om deras egna bestämmelser. Som förälder till ett funktionsnedsatt barn tvingas man bli expert inte bara på sjukvård utan också på svensk lagstiftning. Det är faktiskt helt orimligt.

Även de som har fått de insatser de är berättigade till sliter. Varje dag har de människor de inte själva valt att bjuda in i deras privata sfär. Varje dag tvingas de ändra sina planer, när assistenter blir sjuka och själva gå in och täcka upp. Varje dag oroar vi oss för framtiden, både långsiktigt och kortsiktigt.

Därför är det mycket vanligt att föräldrar till funktionsnedsatta barn drabbas av utmattningssyndrom. Du nämnde både sjukersättningen och assistansersättningen bland de kostnader som du vill se över. I en familj med ett funktionsnedsatt barn finns under perioder ofta båda. Skulle assistansersättningen försvinna, eller minska i omfång, vågar jag lova att ännu fler föräldrar kommer att belasta sjukförsäkringen. För man kan ta bort assistenter, men man kan aldrig helt ta bort ett av Försäkringskassans favoritord: föräldraansvaret. Det man själv lägger på sig, nämligen önskan att göra allt för sina barn. Även om det kostar på för föräldern.

Om inte de medmänskliga skälen är nog, kanske de ekonomiska kan övertyga? 16 000 personer under 65 år har idag assistans. Tillsammans sysselsätter de upp emot 100 000 asssistenter. En stor del av assistansersättningen kommer alltså direkt tillbaka i statskassan via skatten på deras löner. Många assistenter är unga, utan vidareutbildning, som får jobb, arbetslivserfarenhet och lön. För dem vore det katastrofalt att förlora jobbet och det skulle öka ungdomsarbetslösheten, den som vi gick till val på att få ner.
För det är ju vi,  Magdalena. Vi socialdemokrater. Vi har faktiskt träffats, du och jag. På kongressen i Göteborg. när vi var i opposition. Jag bjöd på glutenfritt fröknäcke, medan jag pratade kyrkoval. Du minns säkert inte, men jag var så stolt över dig. Jag tyckte du utstrålade sådan kompetens.

Men när det gäller assistansersättningen ber jag dig lita på min kompetens. Visst kostar den, som alla andra investeringar i människor. Men det är en investering i människovärde. Investeringar är kostnader som också ger intäkter. Jag lovar att assistansersättningen är en sådan investering.

Jag vill också be dig att inte ställa grupper mot varandra. Det är ingen slump att rasismen och funkofobin ökar i vårt samhälle idag. Vi har sett när dessa ökat tidigare i historien och vad det ledde till. Nu är det viktigare än någonsin att hålla människovärdet högt. Jag vill fortsätta vara stolt över dig och regeringen. Därför hoppas jag att Åsa Regnér, minister med ansvar för funktionshinder, talar för hela regeringen när hon talar om vikten av att avsatta medel når de som de är tänkta för, nämligen de som har rätt till insatser enligt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, fast de kostar. Det är ju en investering i människor.

Kanske menar du också att man inte ska pumpa ut vinster från välfärden genom riskkapitalbolag, så som det sker på olika sätt inom både vård, skola och omsorg. Ännu en fråga vi socialdemokrater kämpat emot. Men då ber jag dig säga det. För vi funkisföräldrar är så inställda på att ständigt kämpa för våra barns rättigheter och vi är hudlösa, efter år av kamp.

Så nu ber jag dig. Tänk om.
Med vänlig hälsning

Sofija Pedersen Videke

funkismamma och socialdemokrat
PS I jul visar SVT den prisbelönade och omtalade filmen En oväntad vänskap (franskans originaltitel är Intouchables – de orörbara), baserad på en sann historia som nådde ut genom en bok vars franska titel betyder Du har förändrat mitt liv.

De orörbara som utvecklar en livsförlängande vänskap. Det är vad assistans i bästa fall leder till, men som filmen visar också en ömsesidigt ökad livskvalité.

Fast inte bara för den som är rik nog att betala privat, eller hur?

 

 

Dagen efter fick jag ett svar från Magdalena, som ni kan läsa här

Adventskalender 2015

Förra året var första gången jag gjorde en vuxen-adventsfastekalender, och det verkade fungera. Här kommer årets version!
Går att följa dagliga uppdateringar på Facebook här
  

Tankar efter kejsarsnitt

Jag har fyra barn. Varje graviditet och förlossning är unik, men efter tre kejsarsnitt, av olika anledningar har jag haft anledning att reflektera över kvinnovården.

Inför detta sista kejsarsnitt, som var lugnt, så till vida att det var planerat, fasade jag för tiden efter. Återhämtningen är generellt sett betydligt längre efter ett snitt än efter en vaginal förlossning.

Det är naturligt att vara gravid och föda barn, men det finns tillstånd som inte är naturliga under denna del av livet. När man inte mår tillräckligt bra för att kunna ta hand om sig själv och/eller sitt/sina barn.

Ibland framställs kejsarsnitt som enkla. Jag är oerhört tacksam för att jag fött barn i Sverige, där kejsarsnitt är möjliga, både akut och planerat. Jag hade annars inte haft fyra levande barn. Samtidigt lämnar eftervården en del övrigt att önska. Här formulerat jag mina önskemål baserat på mina erfarenheter.
Jag skulle önska tre saker av sjukvården och försäkringskassan efter kejsarsnitt:

1. Skriv inte ut kvinnor utan att ge med ett recept på smärtlindring.

Jag har blivit utskriven tre-fyra dagar efter kejsarsnitt och har mått bra, i betydelsen att jag släppt kateter snabbt och själv kunnat gå på toaletten. Jag har inte behövt hjälp i någon större omfattning av personalen på BB, så länge jag haft fungerande smärtlindring. Jag förstår att det inte är helt enkelt att smärtlindra en ammande mamma, men att skriva ut en kvinna med eftervärkar, snitt och ömmande bröst med bara rekommendationen att ta maxdos paracetamol är klent, när man på avdelningen fått högre dos paracetamol och långtidsverkande morfin. Jag upptäckte efter andra snittet att jag är allergisk mot diklofenak och har sagt ifrån. Ändå fick jag standardformuläret som rekommenderar just receptfri diklofenak. Jag tog två tabletter med ett dygns mellanrum pga smärtan, och fick, liksom tidigare rejäl klåda på händer och fötter.

Det är inte säkert att man behöver smärtlindringen, men det är mycket begärt att man själv ska behöva ringa och efterlysa smärtlindring i en tid som är omtumlande både fysiskt och känslomässigt, då det mesta av fokus dessutom ligger på barnet.

Alla andra som opereras i buken får betydligt mera smärtstillande medicin, men kvinnor som fött barn förväntas alltså klara sig på medicin som fram tills nyligen kunnat köpas i vilken mataffär som helst.
2. Ge kvinnorna ordentlig information om hur man enklast rör sig efter ett kejsarsnitt och erbjud att hyra hjälpmedel 

Det absolut svåraste efter ett kejsarsnitt är att förflytta sig. När man har ett skrikande barn är det frustrerande att det tar fem minuter att komma ur sängen… När jag har har lämnat BB har jag inte saknat varken maten, eller personalen, men däremot sängen, eftersom den är höj- och sänkbar.

Inför detta kejsarsnitt har jag och min man själva investerat i sänghöjare. Tur att man är väl insatt i såväl funkis- som äldrevården, så att man vet att det finns och var man köper det.

När man opereras för andra saker, eller bryter ben, erbjuds man att under återhämtningen hyra hjälpmedel. Det borde självklart erbjudas också kvinnor som fött barn med kejsarsnitt.
3. Överväg att tillåta sjukskrivning av kvinnor som fött barn

I sällsynta fall kan kvinnor som fött barn sjukskrivas. I princip är man då så sjuk att man är okontaktbar och inte ens under korta stunder kan ta hand om barnet man fött. När kvinnan som fött blir sjukskriven kan partnern eller annan vuxen ta över vården av barnet.

När jag fick mitt tredje barn, mådde jag efter omständigheterna väl, och barnet mådde bra. Mitt andra barn behövde dock en vuxen som kunde t ex lyfta och stötta. Med ett snitt tvärs över buken var jag oförmögen att ta hand om detta barn. Jag bad att få bli sjukskriven, så att min man kunde vara närvarande i vardagen.

Nu kanske någon invänder att det finns andra lösningar. Numera kan t ex båda föräldrar ta ut föräldraledighet för samma barn samtidigt under 60 dagar. Likaså kan man ta ut föräldraledighet för två olika barn samtidigt. Detta ska dock meddelas arbetsgivaren 60 dagar i förväg. Vid akuta kejsarsnitt är denna framförhållning omöjlig.

För vår del löste det sig, eftersom makens arbetsgivare generöst lät honom gå ner i arbetstid under min återhämtning och eftersom vår kommun tillåter syskon att gå kvar ordinarie tid på förskolan fram till två månader efter syskonets födelse. Ändå var det ett stressmoment och djup otillfredsställande att inte kunna ta hand om familjen som helhet.
Jag måste också ställa frågan, om kvinnor som fött barn diskrimineras gentemot andra bukopererade?

Får föräldraförsäkringen täcka saker som egentligen borde omfattas av sjukförsäkringen?

Ska kvinnor som fött barn vara så tacksamma över det nya livet att deras egna behov inte prioriteras?
Obekväma frågor, men det också obekvämt att återhämta sig efter ett kejsarsnitt. Samtidigt är glädjen stor över att ha blivit förälder igen. Tacksamhet och frågor blandas.

”Fakta” om cerebral pares

Idag har Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad en artikel om Lena och Jonas Helgesson, om CP och Lenas bok ”CP-barnet”.

Jag tillhör dem som är glad att Jonas och hans familj så öppet berättar om livet med CP. Jag ser fram emot att läsa Lenas bok.

Artikeln åtföljdes av faktarutor. En del är korrekt fakta. Men en del är inte rätt.

Cerebral pares är en permanent hjärnskada som uppstår under graviditet, i samband med förlossning, eller under ett barns två första år. Skadan är en följd av syrebrist eller blödningar i hjärnan. En del skador syns tydligt, men en skadas ”utseende” säger sällan något mera specifikt om hur skadan yttrar sig hos den enskilde. Däremot är skadans omfång givetvis helt beroende av när och var i hjärnan den uppstått.

Cerebral pares brukar delas in i tre typer. Den vanligaste formen, spastisk CP, ger muskelspänningar. Den andra formen, dyskinetisk CP, ger varierande muskelspänningar och kan också ge ofrivilliga muskelrörelser. Den tredje formen, ataktisk CP, är den minst vanliga och man har balansrubbningar som ger ett annorlunda rörelsemönster.

Den som har en CP-skada kan vara helt intellektuellt opåverkad.

Det är vanligt med tilläggsdiagnoser vid CP. Hjärnskadan kan påverka hörsel och syn. Ungefär en tredjedel har också epilepsi. Några har en utvecklingsstörning.

Varje år föds ca 200 barn i Sverige som får diagnosen cerebral pares, även om det kan dröja olika länge innan diagnosen kan sättas.

Imorse påpekade jag faktafelen för Sydsvenskan/Helsingborgs dagblad via Twitter. Halva dagen har gått, utan svar. Korrekta fakta om CP ligger givetvis inte högst på dagordningen, men nog vore det bra om man kunde erkänna att man slarvat… Eftersom det är enkelt att hitta fakta om CP från pålitliga källor, känns det inte som journalisten ansträngt sig för att ge korrekta fakta.

Det är synd, eftersom vi är många som är måna om att ge en mera rättvis bild av vad det innebär att leva med cerebral pares. Det beror givetvis på såväl skadan som individen. Idag vet vi att hjärnan är plastisk. Även om hjärnskadan är permanent behöver inte ett barns funktionsnedsättning att vara likadan hela livet. Man utvecklas hela livet, precis som alla andra människor. Det märks tydligt i Jonas och Lenas berättelse och ger hopp för alla funkisföräldrar.
Vill du veta mer om CP? Läs gärna på 1177.se, eller Hjärnfonden, eller Rörelsehindrade barn och ungdomar.

Människor på flykt, hur kan jag hjälpa?

Idag har min mindmap över hur man kan hjälpa människor på flykt spritt sig i sociala medier.

Jag ändrar medvetet inte i den för att ni ska känna igen den, men påminner om att många kommuner också söker familjehem!
Förövrigt menar jag inte att insamlade kläder, leksaker och förnödenheter ska skeppas iväg utan användas i Sverige. Allt annat är logistiskt och ekonomiskt vansinne! Mycket bättre att köpa förnödenheter på plats och stimulera den lokala ekonomin.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Lunds stifts medarbetardagar #görskillnad

Två dagar har jag och 800 andra anställda varit i Lund på medarbetardagar.

Gårdagen började lite trevande, utan förmiddagsfika i en proppfull, varm domkyrka. Mässan som inledde var ganska fantasilös, om ni frågar mig, och ljudet i domkyrkan lämnar mycket övrigt att önska. Förväntas man dessutom sitta i drygt två timmar är förutsättningarna inte så goda. Jag satt tack och lov lutad mot den kalla kalkstenväggen men fick ändå gå ut, för syret tog snabbt slut.

Bäst var den nyskrivna psalmen av Kerstin Hesslefors Persson och Johan-Magnus Sjöberg utifrån biskop Johans valspråk (jordens salt) och herdabrev (Kallad till kärlek). Refrängen går:

”Kallad till kärlek, älska din nästa, lyssna och tala, visa i handling. Lite gör skillnad, hjälp till att salta, lite gör skillnad, hjälp till att salta.”

Kristus i Allhelgonakyrkan
Därefter tog sig dock arrangemanget! Jag hade, som ansvarig för vuxenverksamhet i min församling, valt att följa lärandespåret, som utgick från Allhelgonakyrkan. Där är betydligt bättre ljud, men obekväma bänkar…

Först hölls en gemensam föreläsning med Karin Sarja som talade om projektet Dela tro, dela liv, som jag varit med och beslutat om i Kyrkomötet, och följt via nyhetsbrev. Detta följdes sedan upp i det första av de seminarium jag valt, där Karin och Maria Wingård utgick från ‘lära genom att dela’. Vi fick i grupper prata om vad vi var nyfikna på och ville jobba mera med, där vi är. Än finns projektpengar kvar att söka!

Därefter var jag på ett seminarium om lutherskt ledarskap med utgångspunkt i Selma Lagerlöfs författarskap (närmare bestämt i boken Jerusalem), lett av prästen och doktoranden i systematisk teologi Petra Carlsson. Hon inledde med att berätta om de olika trostraditionerna som finns i Jerusalem och hur de symboliseras av karaktärerna: skolläraren Storm, Helgum samt kyrkoherden. Sedan fick vi samtala om vilka ideal som präglat vår egen släkthistoria. Här kunde jag känna mig lite exkluderad, alla har ju inte svensk släkt (och det har jag ju ändå, fast många generationer bakåt). Tack och lov hade inte alla i min grupp det heller. Vår grupp pratade också en del om den intressanta frågan hur väckelserörelsen kontra den gamla lutherska läran har påverkat vår syn på ledarskap i Svenska kyrkan.

Själv fascineras jag av hur generationer böljar fram och tillbaka mellan idealen och värderingar. Hur man i ungdomen agerar i revolt mot sina föräldrar, för att sedan ofta närma sig dem alltmer efterhand som livet går.
Jag stannade inte på kvällsarrangemanget på Kapitelgården.

Idag var jag först på gemensamma föreläsningen med Emanuel Karlsten. Om du lyckas på nätet, lyckas du överallt. Han sa förstås mycket klokt och pricksäkert men jag tänker mycket på äkthet. Om vi som kyrka på nätet, på den nya kyrkbacken, går runt och minglar, vilket Emanuel förespråkade, och uppfattas som oäkta, eller förställda, kommer folk att genomskåda oss. Vi kan inte vara någon annan än de vi är skapade av Gud själv att vara och vi bör inte likrikta oss. Man kan inte fejka tramsighet eller personlighet, för att få likes. Vi möter ju alldeles för många människor som kan avslöja oss om vi inte återspeglar oss själva också på nätet. Då är vi inte relevanta!

Roligt är förstås att jag dessa dagar för första gången mött människor jag hittills bara lärt känna via nätet, men nu mött AFK (away från keyboard). Överhuvudtaget är väl mötena det riktigt roliga med medarbetardagarna, att man möter gamla kollegor och studiekamrater, träffar nya bekantskaper och hinner prata lite grann!
Sedan väntade två seminarier. Först ut var Sinnika Neuhaus, kyrkohistoriker, som talade om bildning, lärande och lutherdom. Hon inledde med att berätta om sin bakgrund, utifrån sina namn, något jag själv ofta gör. Men hon berättade också om sin väg in i Svenska kyrkan, där hon välkomnades med orden: Gud vandrar med sitt folk. Jag kände igen mig oerhört i hennes berättelse, mycket mera än i Petras släkthistoria från Jämtland. Svenska kyrkan som gemenskap, liksom alla gemenskaper, kan både inkludera och exkludera. Det är viktigt att minnas att alla medlemmar inte har samma ursprung.

Därefter handlade det mycket om läranderum. Hur skolan skiljer sig från kyrkan, t ex i konfirmandarbetet, eftersom vi inte har i uppgift att sortera och bedöma. Hur undervisning som begrepp, till skillnad från ordet lärande, erkänner att det finns maktperspektiv och ansvar.

Luther själv lyfte tydligen Quintillianus som en pedagogisk förebild och efter att ha läst på vet jag nu att han förespråkade retoriken om det goda som en dygd.

I vår egen verksamhet får vi använda det undersökande perspektivet, och ställa frågan vad som är meningsfullt, vad som är gott.
Dagens sista seminarium leddes av Mikael Winninge, lektor i NTs exegetik vid Umeå Universitet, om bibeltolkning som gör skillnad. Riktigt spännande med exempel från Bibelsällskapets provöversättningar av Lukasevangeliet och Galaterbrevet. Vi jämförde den grekiska grundtexten med provöversättningen, Bibel2000 och tidigare officiella översättningar och talade om vad som är en god översättning. All översättning innebär tolkning! Jag gick därifrån ännu mer sugen på att fördjupa mig i grekiskan!

Jag har under dagarna inte ätit av den lunch som ingick utan gått iväg och ätit, vilket det också fanns gott om tidsmässigt utrymme för. Synd att man inte kunde säga från början att man inte ville ha den gemensamma lunchen. En stor miss tycker jag är att inte ha samma tider för fika och mat båda dagar. Fler än diabetiker är beroende av fasta mattider och jämn blodsockernivå.

Allt som allt tycker jag att det var ett bra arrangemang med framförallt intressanta seminarier samt tid för möten och samtal.

Den nya fantastiska madonnan utanför Domkyrkan

Sorgen över ofreden och ofriden

Jag sitter på tåget på väg hem från ett möte på Kyrkokansliet i Uppsala. På tåget får jag möjligheten att läsa tidningen Dagens samhälle och ser redan på förstasidan att Eli Göndör, religionsforskare, skrivit en debattartikel om kristna som utrotas i Mellanöstern.

Ett par meningar, i vad jag egentligen uppfattar som en bokrecension av Klaus Wivels bok De sista kristna, får känneteckna allt. Rubriken blir ”Svenska kyrkan likgiltig när kristna utrotas i Mellanöstern”.
Det är skillnad på att vara likgiltig och förfärad. Jag blir så otroligt ledsen över att motiven bakom förfärad stumhet blir till antaganden om vem som är förövare. Jag bryr mig ärligt talat mer om alla offer än om förövare. Samtidigt räds jag den fara som uppstår när man målar upp världen i svart/vitt. 

Svenska kyrkan är inte en enfrågeorganisation. Det är fullt möjligt att både bry sig om människor och klimat samtidigt! Förringa inte det arbete som sker, vare sig det gäller en sedan länge planerad klimatmanifestation eller de projekt som Svenska kyrkans internationella arbete nu vill driva långsiktigt för kristna på flykt i Mellanöstern.

Men det är också med sorg jag och många andra med mig konstaterar världens ofrid och ofred. Det är ibland svårt att ta in all ondska, och det är inte sällan svårt att hitta säkra källor. Ännu svårare att hitta långsiktiga lösningar

De pågående konflikterna i Mellanöstern, där folkslag och religösa grupperingar ställs mot varandra, påminner mig om kriget på Balkan. Den tiden, kriget och de efterföljande flyktingströmmarna, satte djupa spår i mig, inte minst eftersom jag själv är halvserb.

Jag minns att även på 1990-talet blev det bråk på flyktingboendena för att den ena gruppen inte kunde leva med den andra.  Jag minns att krigspropagandan spred sig också in i svenska vardagsrum. Jag minns att rädslan spred sig också till de som bott länge i Sverige. Jag minns hur hatet och rädslan slet i familjer där det fanns flera parter i konflikten representerade.

För kriget, ofreden och ofriden, stannar aldrig där, på bortaplan. Med dagens medier sprider sig information, likaväl som desinformation, med snabbare hastighet än det gjorde då.
Freden gynnas inte av ett vi och dem-tänkande. Eller för den delen offer-förövare. I krig är i en mening alla offer. Det finns ingen som vinner. Och såren som skapas tar många generationer att läka, vare sig man är kvar på platsen eller lever i fredliga Sverige.

Den bristfälliga kyrkan

Det ska sägas med det samma. Kristi kyrka är långt ifrån den fullkomlighet som finns i Kristus själv. Oavsett kyrkogrenar, oavsett samfund. Det gäller alla kyrkor. Varför? Därför att kyrkans byggstenar är människor av kött och blod, även om de längtar efter fullkomligheten.

Svenska kyrkan är alltså inte perfekt.

Dock finns det rätt många anledningar att vara stolt över den, tycker jag. I många församlingar sker ett fantastiskt arbete, för de som bor och verkar där, vare sig de är medlemmar eller inte. Allt kommuniceras inte utåt. Det tillhör kyrkans natur att åtminstone delvis verka i det fördolda och inte slå sig för bröstet jämt och ständigt.

Hur många anledningar det än finns att vara stolt över sin kyrkan, finns det garanterat också anledningar att kritisera den. Det finns tillfällen då vi människor brister i vårt agerande, vare sig vi är anställda eller lekmän. Då tycker jag med rätta att kyrkan förtjänar kritik.

Vad jag inte tycker är det minsta rättvist är när man kritiserar kyrkan på felaktiga grunder. När man som debattör i en av landets större dagstidningar slänger kängor åt lite olika håll mot Svenska kyrkan, utan att kontrollera fakta. När man skriver direkta felaktigheter och försöker få ihop en text baserat på vad jag skulle kalla gamla nyheter, med tveksam sanningshalt.

I sociala media har flera delat en artikel jag nästan skrattade åt när jag läste den i papperstidningen den 2 augusti, att Svenska kyrkan skulle ha mist tron på sin egen tro av Ann-Sofie Dahl. Som anställd i Svenska kyrkan visste jag att det var lite för mycket som inte stämde. Om den aktuella händelsen hade jag ett svagt minne av att ha läst från en betydligt mer initierad källa. Dessutom handlade artikeln om så mycket mer än bara relationen mellan kristna och muslimer på ett flyktingboende. Ibland är nivån på debattinlägg inte så hög (särskilt inte på sommaren, är min erfarenhet, tyvärr).

När jag ikväll blev påmind av en vän om att inlägget jag mindes var från Växjö stifts biskop passade jag på att dela. Biskop Fredrik Modéus har bemött kritiken på sin Facebooksida redan den 19 juli, men händelsen i fråga skedde långt tidigare, och det framgår att den aktuella församlingen visst har agerat, i motsats till vad som antyds i debattinlägget. 

Kritisera gärna kyrkan, men gör det sjysst! Gör det med korrekta fakta och gärna aktualitet. Är det för mycket begärt av en docent?
UPPDATERING

Ser ikväll att biskop Fredrik fått ett svar publicerat i Sydsvenskan.

Den vackraste kyrkan

Nyligen hemkommen från semester. Som vanligt har jag dragit med hela familjen in i kyrkor. Nio kyrkor på en vecka. Två var domkyrkor och en annan räknades som en av landets vackraste, dessutom nyrenoverad och nyligen åter öppnad för allmänheten.
Det är något farligt med att anses vara vackrast. För det första tror jag att det är subjektivt vad vi tycker är vackert, fint och allmänt bra. Några föredrar vitkalkade kyrkor, andra tegelkyrkor i gult eller rött tegel, ytterligare andra där den råa stenen kommer fram i dagen. Några föredrar gamla altartavlor, andra det mera moderna. Många kyrkor ska dessutom rymma både historia och nutid. Kyrkorummet ska också vara funktionellt, gå att fira gudstjänst i utan att saker är i vägen, eller det blir för långa avstånd mellan altare och församling.

Men framförallt hoppas jag att kyrkorum ska förmedla närvaro, av Gud själv, men också av församlingsliv, av människors arbete, böner, tro och hopp.
När det blir för regisserat, eller alldeles för nytt eller alldeles för gammalt, för pråligt eller för avskalat, då tappar jag intresset.

Jag tittar gärna och föreställer mig en gudstjänst i kyrkan, alldeles för sällan kan man ju själv vara med på en sådan när man semestrar (fast en hann vi med, på söndagen, för de andra dagarna firades knappt några). Jag läser församlingsbladen och får en bild av församlingslivet och prästerna (eftersom det ofta är de som skriver). I domkyrkorna fanns fantastiska mässhakar (men bara i den ena kunde man se bägge sidor…).

Så tar jag med mig alla goda idéer hem och påminns om glädjen med kyrkor och församlingar, som är olika men alla visar på platser  där Gud och människan möts. 

  Haderslev domkyrka

Takmålningar i Mögeltönder  

Vid en dopfunt i en av de första tegelkyrkorna, där det var så nytt med tegel att man skrivit tegelsten med runor.

  

Den danska kyrkan i Flensborg.

Det svåra med sociala medier

Jag brottas ofta med sociala medier och svårigheten med att nå ut med det som är mina hjärtefrågor.

Som präst och social människa har jag många vänner på Facebook, trots att jag har som regel att jag bara bekräftar vänförfrågningar från människor jag interagerat personligen med. Det är gamla klasskamrater, gamla konfirmander, gamla arbetskamrater från alla möjliga arbeten, församlingsbor från gamla och nuvarande församlingar, politikervänner, kyrkomötesvänner, vänner från funkisvärlden. En bred blandning av människor alltså. Jag tar inte bort vänner som inte tycker som jag, men blir inte vän med den som jag tror vill mig illa.

När jag sedan skriver om det som berör mig mycket, är det svårt att nå ut, att få gilla-tryck och delningar. Om jag däremot lägger upp en selfie, eller bilder på mina barn (vilket jag medvetet gör ytterst sällan och då enbart med deras och makens godkännande), då sprids det genom gillanden.

Detsamma gäller Instagram (och där har jag inte samma stränga regler för vem som får följa mig). Bilder av det som jag verkligen vill ska nå ut  får inte lika många likes, som det mer triviala.

Det plågar mig, att det som ser bra ut på ytan är det som når mest spridning. Medan det som verkligen berör mig, det som jag vill problematisera, det som jag tycker fler ska uppmärksamma, det stannar ofta i en begränsad krets.

Men så plötsligt fyller man år. Jag fick grattishälsningar från nästan hälften av mina Facebookvänner, av alla de olika sorterna. Ingen annan gång interagerar jag med så många olika vänner! Även om det bara blir grattis och tack, så vill jag att de alla ska känna sig sedda. Det tar några dagar, men nu tror jag att jag svarat alla. Skulle jag ha missat någon beror det på att iPaden hoppade mellan hälsningarna, jag ber om ursäkt!

Jag fortsätter lägga upp blandade inlägg och hoppas att också det som skaver, det som är svårt och det som inte bara är lyckligt sprids på nätet.