Askonsdagen

Igår inleddes årets första fasta, inför påsk.

Jag skulle på ett evenemang på kvällen, som inleds med mässa, men där skulle inte ske tecknande av aska, så jag gick på morgonmässa i min närmaste kyrka.

Kyrkorummet genomstrålades av vårsolen och kyrkomusikern (min körledare) inledde med ett pianostycke som precis lyckades fånga stämningen i tiden, med melankoli och ändå med en aning av hopp.

När prästen gav oss förlåtelsen blev det en freudiansk felsägning:

…förlåter dig, på Jesu Kristi uppståndelse, uppdrag…

Det blev så fint att just på askonsdagen så tydligt i förlåtelseorden knyta samman förlåtelsen med uppståndelsen, att också fastan inleds med vissheten om vad som väntar.

I sociala medier spreds nya och gamla bilder av pannor och händer med askkors, mer eller mindre synliga. Bland dessa arkiverade bilder, finns en panna med ett par ögon, som jag vet är min vän Ewas. Hon lever inte längre, bland oss här, men varje askonsdag påminns jag, inte bara av det kors jag själv fick, utan också av att möta Ewas blick:

”Kom ihåg att du är stoft och åter skall bli stoft. Omvänd dig och tro evangelium”

Därefter gick jag hem och jobbade vidare på min avhandling om de psalmer vi delar i de nordiska länderna. Bland dem finns två självklara fastepsalmer: Se, vi går upp till Jerusalem samt Herre, du vandrar försoningens väg. De är från olika epoker och har olika ursprung men lyckas förmedla fastans evangelium till oss alla.