Jag har läst människors kommentarer om flyktingar i den jämtländska skogen. ”De borde vara tacksamma”. Det påminner om andra historier vi mött i media det senaste året.
Precis som EU-migranterna, alla hemlösa och fattiga ska vara tacksamma över minsta smula som de får i vårt samhälle, helst i samma stund som de får det, gärna tydligt så att den som ger kan läsa av det. För det är deras enda val, i ett samhälle som annars håller valfrihet högt. För den som är längst ner, är valfriheten kraftig begränsad.
Det är lätt att säga för den som betraktar på avstånd att de borde vara tacksamma. Som kan välja, som har fler alternativ, som inte själv befinner sig i en svår situation.
Men de som är flyktingar, de som är hemlösa, de som är fattiga, befinner sig i kris. Kanske har denna kris pågått i flera år, kampen för ett vanligt liv, en normal vardag. Kanske är man så känslomässigt slut att man hamnar i chock över det som erbjuds. Kanske är det som erbjuds så fjärran från det man drömmer om, att man alldeles låser sig.
Fundera över när du själv känt tacksamhet för vad du fått i livet. Visade du din tacksamhet? Gjorde du det i stunden? Eller insåg du först långt senare vad du fått, vilken gåva det var och hur det förändrat ditt liv?
Fundera också över varför vi ska hjälpa människor i nöd. Är det för att vi ska få uppleva deras tacksamhet, så att vi tydligt ser att just vi gör skillnad? Så att vi ska få känna nöjdhet över vår insats? Borde vi inte hjälpa för att det är vår skyldighet och för att vi kan?
Jag vill tro att de flesta människor uppskattar hjälp och stöd, också när det är tafatt, halvdant och dåligt kommunicerat (som det är när man skickar flyktingar ut i en tom skog flera timmars resväg bort). Men ofta, ofta, borde vi verkligen lyssna till behoven, istället för att bara göra och ge det vi tycker och tror är det som bäst behövs.
Tänk hur mycket bättre det blir när vi möts över gränser, ser varandra och kommer fram till gemensamma lösningar!
Sofija L Pedersen 