Ibland får vi präster höra att vi är bra, då och då till och med att vi är de bästa prästerna.
Det är förstås roligt att höra att man är uppskattad, men jag tänker ändå att det inte handlar så mycket om våra prestationer som om våra relationer.
Alla präster har saker som de är duktiga på, och även saker som de är mindre duktiga på. Hos den man känner är man mer benägen att se bortom det som inte är så bra.
Jag såg en recension av en predikan. Det är svårt tycker jag, att bedöma en prästs kapacitet utifrån en predikan vid ett tillfälle. Man kan höra en predikan och tycka att den är jättebra, men församlingen vet att de får höra samma predikan varje söndag. En predikan är inte som Eurovision Song Contest (och är det egentligen någon som tror att det är prestationen i finalen som avgör vem som vinner där?). I allmänhet har man en relation till majoriteten av dem som hör predikan och den är pågående.
Jag är på väg att lämna min nuvarande tjänst. Folk tackar och ger komplimanger. Jag lyssnar och tackar, och vet att de inte nämner mina brister. För jag vet att jag är en okej präst, som har en hel del att arbeta med och vidareutveckla, som får leva hela livet i förtröstan på Guds nåd.
Jag lärde mig en hel del om vad det är att vara präst under utbildningen men allra mest har jag lärt av mina kollegor och de församlingar jag mött. Stort tack till er!
Men mest av allt, stort tack till den gudomlige Mästaren, som vägleder, undervisar, förlåter och alltid finns där, även när präster faller.
Sofija L Pedersen 